Henry Jacobson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 29 oktober 2019

I den psykologiska skräckfilmen 'Bloodline' ser vi American Pie-stjärnan Seann William Scott i en ovanligt mörk roll som seriemördare. Med det kom många fördomar regissören Henry Jacobson ville leka med.

För att undvika att läsa för mycket om dig på förhand har jag istället läst mycket om vad andra har sagt om 'Bloodline' och intressant nog var Seann William Scott faktiskt involverad i filmen långt in-nan dig. Han sa att han gick igenom hela processen med att träffa många regissörer "för att kunna hi-tta en bra". Varför tror du att han tyckte att du var den bästa regissören för att göra den här filmen?
– Det stämmer. Jag hade jobbat på ett par andra projekt med Blumhouse innan det här och hade föreslagit ett projekt att regissera som jag hade utvecklat med Avra Fox-Lerner. Medan de inte ville göra det projek-tet bestämde de sig för att skicka 'Bloodline' till mig, som var ett originalmanus av Will Honley som de hade köpt några år innan ... som Seann redan var inblandad i. Originalet var av Will Honley, jag läste det och skickade det till Avra, och sedan skrev Avra och jag omskrivningen, och gjorde en ny pitch på en sida.

Och resten är historia.

Hur förändrades manuset efter att ni blev inblandade?
– Egentligen började vi om från början samtidigt som vi behöll de primära karaktärerna ... men tog dem i väldigt olika riktningar ... och ett eller två narrativa element. I slutändan gjorde vi som så att filmen hand-lar mycket mer om familj och mindre om att bara vara om en seriemördare. Men efter många utkast och efter att faktiskt ha gjort den slutliga versionen kan jag inte ens börja räkna upp alla förändringar.

Låt oss bara säga "en hel del".

Blumhouse Productions, kanske idag mest kända för sina olika skräckfilmsprojekt, var även inbland-ade i din och Emma Tammils dokumentärfilm 'Election Day: Lens Across America'. Var det så du ock-så hamnade i det här samtalet med Blumhouse om att regissera något och göra din långfilmsdebut?
– Ja, även om Emma och jag faktiskt hade jobbat på en annan originalshow med Blumhouse som vi sålde till SundanceTV men som tyvärr aldrig sändes. Så vi har haft en ganska lång relation med dem. 

Såg du dig själv göra skräck innan just det här manuset kom din väg?
– Absolut. Allt jag har utvecklat eller skrivit med Avra är antingen skräck eller science fiction. Jag har allt-id älskat genrefilmer i största allmänhet och skräck i synnerhet. Jag hade en barnvakt när jag var liten som, vilket mina föräldrar inte visste, visade mig alla klassiska sjuttio- och åttiotals slasherfilmer, som 'A Nigh-tmare on Elm Street', 'Halloween', 'Friday the 13th', 'Texas Chainsaw Massacre' och så vidare ... alltihop innan jag ens var åtta år gammal. Och jag var besatt. Så sen började jag verkligen gilla klassisk Hollywood B-skräck och science-fiction i stil med 'Invasion of the Body Snatchers', 'The Blob' och 'The Invisible Man'.

När jag började studera film på gymnasiet kom jag verkligen in i tidiga Brian de Palma, David Cronenberg, John Carpenter och naturligtvis Alfred Hitchcock. Och så klart eftersom jag växte upp under nittiotalet älskade jag alla klämkäcka filmer som 'Scream', 'The Faculty', 'The Craft' och så vidare.

Jag fortsätter att älska alla ränder av genren. Jag såg just 'Parasite' som är ett jävla mästerverk. Den är ett perfekt exempel på den slags social kritik som man kan uppnå genom genrebaserat filmskapande.

Du började din karriär som stillbildsfotograf. Hur hamnade du i filmskapandet därifrån?
– Jag började faktiskt inom teatern ... då jag tog min magisterexamen vid Oxford School of Drama. Väl till-baka i staterna började jag jobba som teaterregissör och skådespelare innan jag började med fotografering-en för att kunna komplettera min inkomst. Samtidigt började jag jobba på några dokumentära projekt, som filmfotograf, och till slut tog det över och jag tillbringade några år med att spela in dokumentärer och ta bi-lder. Sedan började jag producera och regissera egna dokumentärer och startade mitt produktionsbolag Hi-ve Mind, tillsammans med min medproducent Emma Tammil ... som också är filmskapare, hennes första sp-elfilm 'The Wind' hade också premiär tidigare i år. Vi utvecklar nu både skrivna och oskrivna projekt.

Medan vi även arbetar på våra nästa projekt som regissörer.

Några särskilda filmskapare som du skulle säga har inspirerat dig?
– Så många att det är svårt att komma på var man ska börja ... jag insåg först att film kunde tas på allvar och som en konstform när jag studerade europeisk film i gymnasiet, och jag är särskilt partisk till Italiena-rna på sextio- och sjuttiotalet ... Visconti, Bertolucci, Antonioni. Jag tror att många av de stora amerikan-ska filmskaparna som kom fram på sjuttiotalet, som Scorcese, Coppola, De Palma, kom ur den traditionen. Det är intressant att se hur teman och stilar har gått fram och tillbaka över Atlanten ... tysk expressionist film till film noir, som flyttade till Frankrike med Melville och Godard, och tillbaka till regissörer som Fri-edkin, Paul Schrader och Michael Mann. Självklart Kubrick. Kubrick, Kubrick. Och definitivt Cronenberg.

På senare tid har jag älskat Nicolas Winding Refn, Park Chan Wook, Ruben Östlund, Bong Joon Ho ...

Och Karyn Kusama. Listan är oändlig.

'Bloodline' känns väldigt mycket som den balanserar emellan att vara en "splatterfilm" och något mer stiligt och elegant, som De Palma, eller 'American Psycho'. Jag antar att samma inspiration syns där?
– Tack så mycket ... jag ville definitivt ha den där balansen mellan lågt och högt. Film är först och främst ett visuellt medium, och jag tror att allt för ofta hamnar fokuset bara på historien. Med vilket jag inte säger att den inte är viktig, det är den uppenbarligen, men ljussättning, komposition, intensiteten i en ram och hur kameran rör sig påverkar historien och karaktärerna utan att en publik nödvändigtvis är medveten om det. Så vi såg på många filmer. Definitivt De Palma. Jag visade några filmer för mina avdelningschefer på Blumhouse ... bland dem 'Body Double' och 'Dressed to Kill'. Även Michael Manns 'Manhunter'.

Självklart såg jag om 'American Psycho', som jag älskar mer för varje gång jag ser den. En av filmerna som Avra och jag pratade om när vi skrev var 'Ravenous', vi tänkte på hur man skulle skriva med en visceral rytm som skulle kunna påverka några av de blodiga scenerna så väl som montagesekvenserna.

'Neon Demon' och 'Bronson' var filmer jag tänkte på när jag övervägde ljussättningen, och den teatralitet vi använder när vi får se mer och mer av Evans sinne. Den tredje akten övergår nästan helt till en noir-thrill-er, så vi tittade även på Nicholas Rays 'In a Lonely Place', som är en av mina favoritfilmer någonsin.

Även 'American Gigolo', 'Body Heat', 'Le Cercle Rouge' och 'Le Samourai'.

Vi tittade också på några Giallo-filmer ... inklusive en Belgisk "neo-giallo" vid namn 'Amer', som mina prod-uktionsdesigners tog med sig till mig för att se och som fullständigt fick mig att ramla av stolen.

Återigen skulle jag kunna fortsätta och fortsätta.

Få skådespelare har haft lika många "comebacks" som Seann William Scott har. Medan han kanske al-drig försvunnit, är han ibland med i nån film som får alla att prata om honom igen, och oftast på nya sätt. Såsom 'Role Models', 'Just Before I Go', 'Goon' och nu 'Bloodline'. Men han är förstås alltid mest känd för Steve Stifler i 'American Pie'. Vad tänkte du när du först fick höra att han skulle vara Evan?
– Jag tyckte det lät spännande. Uppenbarligen förvånade det mig att han ville göra något sånt här, men ju mer jag pratade med honom desto mer insåg jag hur mycket han älskar rikigt mörka och sjuka filmer. Det var även jättebra för Avra och mig att veta att Seann var Evan när vi skrev ... för vi visste att publiken sk-ulle ha fördomar om honom som skådespelare. Så när Evan tar med oss djupare och mörkare in i sitt fördä-rv, är det desto mer chockerande att det kommer ur den charmiga och roliga karaktären vi förväntade oss.

Vad för slags samtal hade ni om hur han skulle närma sig en sån karaktär?
– Seann var väldigt engagerad från första dagen. Vi hade många konversationer och vi rekommenderade varandra olika böcker och filmer. Han gav många bra anmärkningar på varje utkast. När vi väl kommit till inspelningen kändes hans karaktär redan väldigt utsmyckad. Seann är en bra skådespelare och person.

Och det var ett nöje att arbeta med honom.

Stämmer det att han ofta insisterade på att göra filmen ännu mörkare?
– Helt och hållet, varje gång Avra och jag la till något som vi var helt säkra på skulle vara för mycket för honom och Blumhouse skulle han säga, "Jag älskar det! Kan vi gå till och med ännu mörkare med det?"

Han var faktiskt kritisk för att få några av de riktigt vridna valen godkända.

Sett till hans prestation antar jag att han kanske inte drog skämt emellan tagningarna?
– Det gjorde han faktiskt! Jag tror att när man spelar en sån här roll behöver man humor för att släppa på spänningarna, vilket jag även tror är sant för publiken som tittar på den här typen av film.

Det finns mycket humor och jag tror inte att Seann tar sig själv på för stort allvar. 

Och jag hoppas att filmen inte tar sig själv på för stort allvar heller. Den borde vara kul!

Hur tänkte du med humorn i filmen? För den finns ju definitivt där ...
– Humorn var väsentlig. Och jag hade väldig tur som hade Seann, Dale Dickey och Kevin Carroll som alla har en oklanderlig komisk timing. Jag tror att publiken förstår att den är tänkt att vara rolig när de ser den i en biosalong. Jag tror att om du tillåter människor att skratta under skräckfilmer så försvinner en del av oron, men tillåter dig sen att gå ännu mörkare och publiken kommer att vilja stanna kvar.

Jag tror att några av de mindre gynsamma recensionerna har skrivits av människor som inte insåg det.

Att de inte insåg att det är en väldigt mörk komedi de ser.

Hur var det att få med sig Dale Dickey?
– Vi började referera till henne som "Dale Dickey: Nationalskatt" under inspelningen. Hon är helt lysande. Och jag älskade att arbeta med henne, jag hade sån tur att få med henne.

Todd Phillips berättade också nyligen om hur 'Joker' blev till för han var frustrerad över att publik-en inte kunde ta ett skämt längre. Istället närmade han sig "serietidningsfilmen" på samma sätt som en stand-up komiker skulle, för att kommentera det som är för tabu och smärtsamt för att diskutera utanför komikens mörka ramar. På ett sätt närmar sig 'Bloodline' också psykopati och psykisk sjuk-dom genom en antihjältes ögon, med ett ark som inte är svartvitt, och som faktiskt ger någon form av förståelse, inte att misstas för acceptans, om varför han gör det han gör. Tänkte ni mycket på det?
– Ja, Avra och jag pratade mycket om det. Det finns en punkt där man går ifrån att identifiera sig med Evan till en realisering om att han faktiskt är ett monster. Och våran förhoppning var att detta skulle få publi-ken att tänka på deras egna reaktioner om honom. På någon nivå måste man älska alla sina karaktärer för att kunna framställa dem som "riktiga" människor. Vi försökte göra det i hela filmen. Ingen är svartvit.

Varför tror du många har problem med en historia berättad ur det perspektivet?
– Eftersom det tvingar en till att identifiera sig med någon som inte överenstämmer med sin egen moral. Och det finns en emotionell dissonans i den processen som kan vara obekväm för de flesta tittare. 

Föreställde du dig alltid den som en R-klassad film?
– Den fick faktiskt NC17 första gången och jag blev tvungen att klippa om den för att få den R-klassad. Tre gånger. Men den version ni får se i Europa är den ursprungliga NC17-filmen ... som inte visas här i USA.

Fanns det några klassiska "tropes" du ville leka med?
– Absolut. Vi öppnar filmen med en duschscen, som bär med sig hela historien av sexuell skräck och den manliga blicken. Så från en enkel strukturell mening använder vi tropen för att berätta för publiken att de ser på en slags film, innan vi tar det i en ny riktning. Jag tror att genom att göra det här till en familjehist-oria undergrävde vi också den traditionella sexuellt drivna seriemördarberättelsen vi sett innan.

Vad skulle du säga är några av utmaningarna med att göra en film på en "Blumhousebudget"?
– Bara tid.  Du har inte tillräckligt med tid för att göra allt det som du vill göra. Men det finns även ovänta-de gåvor i att ha begränsningar av något slag ... eftersom det tvingar en att tänka kreativt och improvisera.

Vilket i vissa fall leder till ett mer intressant val än vad man annars tagit.

Men du hade i alla fall tid att faktiskt filma flashbackscenerna på riktig 16mm-film?
- Ja, det är korrekt ...

Du gick också hela vägen med praktiska effekter istället för att ha digitala effekter?
– Det av samma anledning som vi filmade flashbackscenerna på 16mm. Praktiska effekter, precis som film-korn, har en synlighet som inte bara kan replikeras digitalt. Jag tror att din hjärna vet när du tittar på ett verkligt föremål i världen och den reagerar i enlighet med det ... i vårt fall för att det ska bli chockerande.

Digitala effekter gör vissa saker enklare, som att ta bort något ur ramen eller lägga till grafik.

Men annars älskar jag inte direkt hur det känns. 

Vad jag förstår det fortsätter du och Avra-Fox Lerner att arbeta tillsammans?
– Ja, vi har varit vänner sedan gymnasiet och har arbetat tillsammans i flera år. Avra och jag har ett nytt manus baserat på en novell av Tara Isabella Burton som mitt bolag, Mind Hive, har köpt rättigheterna till. 

Och vi tar med oss det ut nu.

Vad kommer du själv titta på denna Halloween?
– Hmm, jag ser fram emot 'Zombieland: Double Tap' och 'The Lighthouse'. New Beverly-bion visar klassis-ka skräckfilmer hela månaden så jag planerar att se ett antal av dem ... är väldigt upprymd över att se 'What Happened to Baby Jane'. Jag kommer också försöka fånga sånt som jag har missat under det senaste året. 

Som den nya säsongen av 'Black Mirror'. Och du, gå och se 'Parasite' omedelbart!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com