Havet

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 25 april 2016

Intervjun bjuder upp till dans tillsammans med indiesextetten Havet. Ett samtal med Victoria Nilas, kvinnan bakom och och även framför bandet, som singeldebuterar nu på fredag.

Du och Havet singeldebuterar på fredag med 'Såna som aldrig blir kära'. Känns bra eller?
– Det ska mest bli skönt att äntligen få dela med sig. Nerverna sitter i hur andra väljer att ta till sig den.

Vilka är ni?
– Vi är sex ivrigt brinnande musiker som kompletterar varandra. Vår styrka, som också är vår svaghet, är känsla. Att livet och musiken måste vara på riktigt och levas fullt ut. "Ingen morgondag" mentaliteten.

Hela Havets historia har varit som en stormig orkan som inte blåst i motvind. 

Hur kom ni först i kontakt med varann?
– Jag skrev ett inlägg i en Facebook-grupp och frågade om någon ville starta band. Vissa av oss har gått på musiklinjer tidigare. Men det där om du kunde spela efter noter eller inte har aldrig varit relevant i Havet.

Kunde du spela med känsla var du inne.

Hur var första repet?
– Det var pirrigt. Ingen av oss kände ju varandra sen innan. Men jag minns att vi bondade genom att köra 'Dansen före döden' en gång och efter det kändes allt naturligt.

Blir det nånsin på tal om några kreativa skillnader? Ni är ju trots allt en sextett ...
– Nej, det funkar oftast väldigt bra då vi alla vet åt vilket håll vi vill.

Varför bandnamnet Havet?
– För att jag är rädd för havet! Det finns liksom vissa havsbottnar som ingen människa någonsin skådat och det finns någonting väldigt starkt att relatera till där.

Ni är ju idag signade av ingen less än Tommy Rehn. Hur blev det så?
– Vi kom i kontakt med varandra genom våran manager Anton Jansson på Moon Man Management. Han hade spelat upp lite låtar för Tommy som verkligen gillade vårt sound.

Och han blev genuint intresserad. 

Jag har ju fått lyssna på singeln redan och måste säga att jag tycker att den är fantastisk ...
– Tack, tack!

Den ger, vill jag säga, känslan av ren lycka samtidigt som det också finns någonting bitterljuvt över den. Är det viktigt för er att musiken också ska ha en djupare innebörd trots pop-snöret?
– Ja, absolut! Vi gör musik enbart för den mentala hälsan. Något annat vore absurt. Jag skriver texterna och för mig är det viktigaste i en låt att texterna alltid är äkta.

Att de har känts, för mig är det viktigt. Man vill ju kunna skapa en samhörighet.

Det viktigaste när vi skriver låtar är känslorna bakom dem. Att anamma vad man upplevt i melodier och slingor. 'Såna som aldrig blir kära' är absolut en hint om vad som komma skall, men jag har ju även skrivit låtar på dansgolv och i kala rum och de låter därefter. 

Skulle du då säga att 'Såna som aldrig blir kära' är självbiografisk?
– Ja.

Är det sant att du råkar ha något av en scenskräck?
– (Skrattar) Ja, det är sant. Blir likt en hypokondriker innan jag ska upp på scen och kan inte sluta prata eller sitta stilla. Men jag försöker leva med skräcken. Den påminner mig om att det jag gör är på riktigt.

Och sen försvinner den ju så fort skorna möter scenen.

Har det varit mycket spelningar ändå?
– Ja, vi har haft väldig tur på den fronten. Spelningar är det bästa. Då får man möta publiken. Härnäst ska vi bege oss ut på en skolturné. Men jag föredrar klubbar! Ju intimare desto bättre. 

Vad har varit den mest minnesvärda spelningen hittills?
– Den när vi spelade så bra att Timo Räisänen bjöd med oss på en GT efteråt.

Hur är kombinationen "rödvin och hypnoser"?
– Som en feberdröm!

Hur lär man sig egentligen att spela bas via Rock Band?
– Man skapar viljan.

Så, hur tänker du och Havet gå vidare från singeln som kommer ut nu på fredag?
– Med att skapa nytt! 

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com