George Ratliff

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 18 februari 2019

I Emily Ratajkowski och Aaron Paul-ledda 'Welcome Home' blickar regissören George Ratliff tillbaka mot en svunnen tid där erotiska thrillers hade samma status på vita duken som Marvelfilm har idag.

Jag kan inte tänka mig några skådespelare som skulle passa bättre för en film som denna än just Emi-ly Ratajkowski och Aaron Paul, det är en perfekt cast som fungerar lika bra på pappret som nu i film-en. Jag vet att Emily knöts till filmen innan Aaron blev involverad, men var båda förstahandsval?
– Aaron Paul var, faktiskt, vem jag såg framför mig när jag läste manuset för första gången ... jag älskade verkligen idén om honom för den här rollen. Men jag visste inte vem Emily Ratajkowski var alls, och jag var ytterst skeptisk när mina producenter föreslog henne för mig. Men jag kom snabbt på andra tankar ef-ter att ha pratat med henne och ha fått träffa henne, hon är faktiskt väldigt smart och förvånande påläst.

Hon har sett många av de bästa filmerna och är en bra skådespelerska.

Hur var första gången med att sitta ner och läsa med dem?
– Jag älskar provläsningar tillsammans med skådespelarna, men det är det inte alla som gör för det är lite för riskabelt ... alla skådespelare säger själva att de tycker om att provläsa, men det sätter alla på plats, och ibland skrämmer det upp skådespelare så väl som producenter. Men det är under en bra provläsning som man upptäcker eventuella problem i manuset och ofta kommer upp med många övergripande visuella idéer, bara genom att sitta och låta filmen sköljas ner över en för första gången.

Vid den tiden hade vi bara castat Emily och Aaron och hade inte rollsatt Riccardo Scamarcio som Federico än, så våran manusförfattare David Levinson läste som Federico med en vilt harmlös röst. Jag sa till skåde-spelarna att inte försöka för mycket så tidigt in och att inte tänka så mycket kring det, men Emily gick ve-rkligen in för rollen ändå. Aaron tog mig däremot på orden och viskade bokstavligen fram hela manuset.

Det gav mig oändligt med glädje men oroade vissa andra. Men alla kom väldigt bra överens med varann dir-ekt ... Även om Aaron och Emily kände varandra sen innan blev de snabbt ännu bättre vänner.

För tjugofem-tretti år sen var erotiska thrillers ungefär vad Marvel och alla de här superhjältefilm-erna är idag. Box office dominerades av 'Basic Instinct', 'Single White Female', 'Dead Calm' ... nämn valfri Sharon Stone film. Född 1968 var du förmodligen i precis rätt ålder för den vågen av filmer?
– Det var precis vad vi ville få till med den här filmen, en throwback till alla de erotiska thrillers som styrde åttiotalet ... jag växte upp med den sortens filmer. Jag lyssnade även på soundtracket till 'Basic Instinct' ga-nska mycket under produktionen, även om vi gick en annan väg med musiken i vår film. Jag är väldigt infl-uerad och var väldigt förälskad i alla fantastiska naturalistiska thrillers from Europa, som 'Insomnia', den ursprungliga versionen, och 'With a Friend Like Harry', nästan alla Hancke filmer, 'Cache' är en favorit, och allt av Jaques Audiard, speciellt 'Read My Lips'. Jag älskar förstås Hitchcock, Polsanski och bröderna Coen också ... men jag drar verkligen inspiration från den europeiska traditonen mer.

Filmen skrevs som nämnt av David Levinson. Vad tänkte du när du först fick läsa manus?
– Jag tyckte om manuset redan vid första läsningen, men såg att det skulle kunna gå i några olika riktning-ar. Jag sålde in mig själv till de utmärkta producenterna hos Star Thrower, ett produktionsbolag bestående av tre väldigt intelligenta, fina killar som också är löjligt unga. Jag sålde in mig själv som någon som skulle kunna göra den mest stämningsfulla versionen av filmen, för den hade verkligen kunnat gå i mycket mer av en skräckriktning. Lyckligtvis bestämde de sig för att fortsätta med den vision jag hade.

Utan att säga för mycket handlar filmen till stor del om ett par som tillbringar en helg i ett semester-hus på den italienska landsbygden i ett försök att reparera sitt förhållande. Som du säger hamnar det aldrig i skräck, men den närmar sig rädslor som är ganska relevanta idag, i en tid av Airbnb, Uber och "spåra din partner" appar på telefonen. Filmen är väldigt "det här kan verkligen hända mig"?
– Ja, jag håller med! Även om jag även gillar övernaturliga thrillers och till och med skräckfilmer till stor del, så är filmerna som verkligen tar sig in under huden de filmer som handlar om det som faktiskt kan hän-da mig, att jag verkligen kan visualisera mig själv i situationen. Jag skrev ju inte manuset, men det utveck-lades från den exakta idén ... om de här ekonomierna som har kommit upp nu som verkligen bygger på att förtroende finns och att lita på någon som man aldrig har träffat och som kan vara precis vem som helst.

Det finns en hel del faror där.

Ni filmade på plats i Italien?
- Vi filmade i Todi, i Umbrienregionen av Italien. Det är fantastiskt vackert där och det huvudsakliga byg-get är ett kloster från tolvhundratalet, som har omvandlats till en stor, vacker, men ändå läskig villa ... det är faktiskt en vingård som rör sig utåt från villan, verkligen ganska spektakulärt, och vinerna de gör är ut-märkta. Huset är till för uthyrning, förresten, jag hittade huset på VRBO-hemsidan på min telefon ...

Manuset tog ursprungligen vid i Södra Frankrike?
– Det utspelade sig i Frankrike, men det var en väldigt enkel övergång till Italien ...

Vi hittade helt enkelt Italien och ett bättre ställe att filma på än i Frankrike.

Att filma en film som denna på tjugofem dagar verkar också som en brant backe att ta sig upp för, in-te helt olikt Italiens backar i sig. Var det nåt särskilt utmanande, som en scen eller bara själva logist-iken av att göra det på så kort tid, som särskilt står ut för dig nu så här i efterhand?
– Nyckeln till att spela in en film på så kort tid är så klart förberedelser, och lyckligtvis ... eftersom så myc-ket av filmen äger rum i eller runtomkring villan, kunde filmfotografen Shelly Johnson och jag bokstavlig-en gå igenom hela filmen, bildruta för bildruta, i förväg. Vi hade även en väldigt liten filmbesättning och väldigt begränsad ljussättning, så vi lät platsen och solen tala högt om hur vi skulle schemalägga våra dagar.

Allt var väldigt okonventionellt, men blev väldigt bra i slutändan ...

Vi landade under budget och alla hade en fantastisk tid där.

Är det sant att eran produktionsassistent grävde upp en kropp under scenförberedelser?
– Utan att avslöja för mycket, det finns en scen där en av karaktärerna begraver en kropp, och jag hittade vad jag själv tyckte skulle vara den perfekta platsen för det. Vi ser förstås inte att han gräver graven, utan bara när han fyller i den igen, så vår klämkäcka produktionsassistent grävde en grav där jag bad honom att förbereda scenen, och det visade sig att jag inte var den enda som tyckte att det skulle vara ett bra ställe. Han hittade flera forntida mänskliga kvarlevor där ... kom ihåg nu att det här är ett kloster från tolvhund-ratalet! Så vi la tillbaka allt där vi hittade det, vi gjorde scenen på ett helt annat sätt, utan en faktisk grav.

Den stackars produktionsassistenten prankades resten av inspelningen med spöklika gregorianska chants.

Italien och vingården bidrar förstås till att det är en fin film att se på, men det är inte bara utsikterna eller Aaron Paul och Emily Ratajkowski för den delen, den är också filmad på väldigt elegant vis?
– Jag kan verkligen inte säga nog om Shelly Johnsons briljans, våran filmfotograf, han kan göra vadsomhe-lst men brukar vanligtvis göra storfilmer som 'Captain America', 'Wolfman' och 'Jurassic Park III' ... men han var ett nöje att jobba med även på våran mindre film och han ville göra det så länge som vi höll oss san-na till den vision vi tidigt hade pratat om från första början, med det krypande, smygande och spionerande temat för filmens utseende, det var något som bidrog så mycket till allt ifrån inramningen till kamerarörel-serna och till och med färgpaletten. Shelly är en mästare vad gäller färg, och tog med sig så mycket mer till bordet än vad jag först hade förväntat mig ... även när vi filmade förstod jag inte riktigt omfattningen av vad han gjorde ... det var inte förrän efter färggraderingssessionen under slutet av efterproduktionen.

Du började själv med dokumentärfilm?
– Jag älskar dokumentärfilmer och älskar att göra dem ... mina två första långfilmer var dokumentärfilmer, men jag tycker de är mycket svårare att få till än narrativt drivna spelfilmer. För en dokumentär, i alla fall en i cinema verite-stil som är det jag föredrar, behöver man redigera konstant i sitt huvud, samtidigt som man fångar scenerna, för det kanske är så att du just nu filmer en fantastisk händelse, men det kommer in-te gå att redigera samman utan omvända bilder och ur karaktärernas synvinkel ... och det är inte som man kan planera vad man ska filma ... man måste förverkliga det i ögonblicket och gå och ta bilderna medan de finns. Det är väldigt mycket svårare. Men jag planerar att komma tillbaka till dokumentärer en dag.

Jag kan tänka mig att det inte fanns nån vidare gren för film där du växte upp i Texas?
– Jag växte upp i Amarillo, Texas och det finns inget där som relaterar till film, även om det är en mycket fi-lmbar plats, eftersom det är helt platt, extremt blåsigt och inte har några naturligt uppväxta träd ... det är bara en enda stor himmel. Jag är femte generationen i min familj från Texas och från det området, och min far var en petroleumingenjör som upptäckte mycket olja, men innan dess fick han faktiskt 28 patent god-kända för stereotypiska 3D-visningssystem ... han har till och med ett "Virtual Reality" patent från 1968.

Och han älskade filmer. Han kunde titta på samma film om och om igen, kväll efter kväll, ibland under mer än ett år. Och han uppskattade sällskapet, så när jag var barn ville han att jag skulle titta med honom.

Han såg mig se filmer han själv redan hade sett hundra gånger.

Så jag såg 'Sergeant York' trettio gånger som barn, och 'Hondo' och 'Hopscotch' ... jag såg filmerna så många gånger att jag tröttnade att titta på dem och började istället lägga märke till redigeringen och bilderna och började tidigt in förstå hur en film sattes samman, för bilderna började utmärka sig så tydligt för mig.

Efter en spännande thriller som denna tänker jag att ni också såg många thrillers ihop?
– Jag blev väldigt influerad av Hitchcock, på det sättet han blev en sån specialist på en viss typ av film och på ett så extremt sätt att hans namn anammade meningen med den sortens film ... nervpirrande thrillers!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com