Gene Freeman

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 10 februari 2020

Inspirerad av sanna händelser. I 'The Murder of Nicole Brown Simpson' får vi följa de sista dagarna innan hennes tragiska död 1994. I rollen som O.J. Simpson ser vi Gene Freeman, som även är stuntman.

'The Murder of Nicole Brown Simpson' följer O.J. Simpsons ex-fru Nicole Brown under de sista dag-arna före hennes tragiska död 1994. Den ökända historien som ledde till gripandet av O.J. Medan fil-men är inspirerad av den sanna berättelsen, precis som Daniel Farrands förra 'The Haunting of Sha-ron Tate' är det en fiktiv adaption inspirerad av vad som hände. Vad tänkte du när du först läste den?
– Det är roligt, du vet jag hade inte hela manuset, bara de scenerna som Daniel ville att jag skulle provspela för. Innan det visste jag bara grundläggande information kring rättegången. För att hjälpa till att förbere-da för provspelningen tittade jag däremot på så mycket jag kunde för att få en idé om vem O.J. var.

När jag fick rollen gav Daniel mig mer av en inblick i historien han ville berätta.

Den kändes då mer övernaturlig eller som en thriller.

Det gjorde det lite lättare för mig att ta in.

Fiktion eller inte står det klart att många fortfarande gärna fascineras av amerikanska, inte minst L.A. burna, mord. Vad tror du det är med något som det här som människor inte kan sluta prata om?
– För att det är ett stort fall som kändes som på film. Jag vill inte prata för ingående om en fråga där jag in-te har alla fakta framför mig. Men jag kan säga att allt med det här fallet har något som alla kan prata om.

Och ha en synvinkel på.

Jag minns hur Charlize Theron sa att hon hade tvivel om att spela en verklig mördare. Tvekade du?
– Du vet, jag kom in i underhållningsbranschen för att underhålla människor och för att inspirera. Den sv-åra delen av den här rollen var att den var verklig. Två liv togs på ett fruktansvärt sätt. Det slog mig inte riktigt innan jag började min research och se klipp av gärningarna och se O.J. göra intervjuer, före och ef-ter. Jag gillade helt enkelt inte vibbarna. Jag var glad att jag hade de scener jag hade, än om jag skulle behö-va gå längre. Jag är glad att jag gjorde det tidigt i min karriär. Jag tror att det fick mig att växa mycket.

Och vara medveten om roller och hur man kan förbereda sig utan att fastna i det.

Till skillnad från många romantiserande filmer i denna genre fokuserar handlingen aldrig på mörda-ren utan istället på Nicole Brown. Men du måste fortfarande få oss att tro att du är O.J. Simpson när vi ser dig. Hur närmade du dig att spela "The Juice" och hur såg du till att det översattes till filmen?
– Jag blev inte allt för familjär med O.J. En kul grej är att jag brukade arbeta på en stormarknad som heter Starter Bros. Jag blev tvungen att raka av mig ansiktshåret och folk började kalla mig för "Juice". Men för att spela honom nu hade jag mer än tillräckligt med anledningar för att leta upp klipp, intervjuer, tittade till och med på några O.J. filmer och dokumentärer. Det som var svårt var den huvudsakliga scenen jag var i. Där Nicole svär åt mig och verkligen går hårt åt mig, jag visste att en person med ett sånt här ego ... det finns inte en chans i helvetet ... den här sortens person skulle bara sitta kvar och ta det. Det är utmanande.

Hur var det att spela mot Nick Stahl?
– Han var super cool. En hyvens person som var redo att arbeta tillsammans!

En dramatisk skådespelare, men han har också haft sin tid av att göra större actionroller. Fick du nån chans att prata med han om hur det är att jobba med Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger?
– (Skrattar) Ledsen att behöva säga nej, det gjorde vi inte, vi var i zonen! 

Hur hittade du först till skådespeleriet och, som vi nog kommer in på mer, stunts och koreografi?
– Hemma i Lansing, Michigan gick jag på en provspelning för att vara en bakgrundsdansare i en turnéran-de pjäs och regissören ville att jag skulle provspela som ersättaren för huvudrollen. Det var en fantastisk produktion och möjlighet, men det slutade med att jag flyttade till Los Angeles en månad senare. Det coola när jag sen blev bakgrundsskådespelare var att jag skulle bli bokad för att vara på filminspelningar, det var ganska nära som att få ta lektioner. Jag fick se skådespelare arbeta och lära mig världen runt en inspelning.

När det gäller min resa till stunts skulle jag nog behöva säga att Gud verkligen placerade mig där.

Jag träffade människor genom Facebook samtidigt som min bror Chris Jai Alex var ute på plats och tränade och mötte människor. Josh Tessiner fick in mig på några indiefilmer. Billy Washington skulle sen ge mig min första chans som double för Method Man i tv-serien 'Rebel' av den saknade John Singleton.

Hade du insett att du kunde underhålla långt innan du kunde ta ett fall?
– Det var när jag var iväg på en resa till Chicago i mellanstadiet, jag var ocool och satt längst fram i bussen, och alla coola barn satt längst bak i bussen. Jag började sjunga och alla blev helt chockerade.

Och sen dess har jag velat underhålla!

I min erfarenhet är de människor som är okej med att trilla omkull ofta också de roligaste människo-rna. Man skrattar med och inte åt. När du inte spelar O.J. eller legosoldater, har du "funny bones"?
– Jag tar en sida ur storheter som Eddie Murphy, Bruce Willis, Will Smith och Dwayne Johnson. 

Liksom dem planerar jag att göra mer komedi och blanda den med action, sci-fi och fantasy.

Är action det roligaste?
– Jag skulle vilja säga att action är väldigt roligt eftersom du blandar action med i princip allting annat.

Om du är kreativ nog!

Vad tycker du om att göra provspelningar?
– Jag älskar det. Ett annat kul fakta om mig, jag började med musik, då kunde jag bli ombedd att sjunga och rappa på plats, så den vibben är samma. Chansen att lära känna rollsättarna och få en smak gör mig glad!

Vilket är det svåraste fallet du tvingats ta?
– Hmm, du vet, jag har alltid fått höra att det är när du inte behandlar vad du gör på allvar som skador sker så utifrån det behandlar jag alla gags på samma sätt. Men om du nu pratar om vad som är svårt på grund av
av allt det som är inblandat, skulle jag säga att det står lika mellan att ryckas ut från ett rymdskepp i 'The Mandalorian' och när jag jobbade på 'Homeland' uppe i Big Bear och var tvungen att springa upp och ner för ett berg och på vägen ner skjutas och flyga över en stock baklänges samtidigt som jag försöker undvika att rulla in i ett kluster av taggiga stockar som skulle spetsat mig om jag inte gav all min uppmärksamhet.

När du rycks ur ett rymdskepp i 'The Mandalorian' är det, spoiler, som stunt-double för Greef Karga som spelas av vår QANDA-favorit Carl Weathers. Hur är det vara på plats i 'Star Wars' världen?
– Jag är glad att vi gör intervjun så här, för innan jag kan säga något, måste jag tacka Ryan Watson för att han gav möjligheten att vara en del av filmhistoria. Det var allt och lite till, och filmkulisserna skapades av några gudabegåvade människor. Kläderna, detaljerna, atmosfären och allt var surrealistiska. Det var ett ögonblick när jag lite tänkte "Oh shit, jag är med i Star Wars" och då säger en av regissörerna, Jon Favreau, "Är du redo?" och skulle då göra delar där jag rör "den bebisen" med mina egna händer och får se det i bild.

Välsignad är en sån brist på ett bättre ord om allt jag fick ut i dessa stunder. Bara att få prata med Carl och höra honom prata. Mannens röst är så kraftfull. Att ryckas iväg från långt, långt borta i en enda tagning. Jag önskar bara att att de kunde se hur långt jag flög tillbaks. Jag flög ganska långt till en krashplatta där jag landade säkert tack vare Joe Prez, varje gång jag gör ett wire-gag och ser han vet jag att vi kan göra det.

Resten av skådespelarna och besättningen var episka med.

Hur var din upplevelse av 'Dolemite Is My Name' för ett par somrar sen?
– Innan jag kan säga något om det måste jag säga att Gud välsignade mig när han förde Billy Washington längs min väg för några år tillbaks sen. Han var den som inte bara gav mig 'Dolemite Is My Name' som stu-ntartist utan som sagt även mitt allra första stuntjobb i tv som double för Method Man i John Singletons 'Rebel'. På grund av honom kunde jag titta på två fantastiska skådespelare, Eddie Murphy och Wesley Sni-pes, som jag har sett upp till hela mitt liv, när de spelar både framför och bakom kameran. Det är grymt.

Jag lärde mig så mycket av att vara på den inspelningen. Jag var som en svamp som sög åt mig av rå kreati-vitet varje chans jag fick. Även när det blev komplicerat fanns det något värt att komma ihåg!

Du verkar vara den slags person som mer än något annat har en kärlek för filmer. Må det vara som en skådespelare, att du gör stunts, producerar, regisserar, eller till och med när du jobbar långt i bakgr-unden av en filminspelning, så är du alltid där för att du vill bidra till att göra alla dessa filmer bra?
– Tack så mycket för att du sätter ut dessa ord i världen. Jag har alltid velat vara en underhållare och en kr-eatör, jag föddes in i en värld som bokstavligen var på låtsas. Min mamma, må hon vila i frid, var en kvinna av många talanger. Hon var en sångerska, en konstnär, en verklig visionär sett till vad hon ville få ut av li-vet. Det var hennes insjuknande med en blodsjukdom som heter sicklecell som skulle tvinga henne att slut-a. En av hennes stora visioner, och detta var ett enormt om inte det huvudsakliga konstnärskapet, var att vi ägde en serietidningsbutik som hette My Fantasy Adventures, den hade serietidningar, spelkort, godis, filmer och tv-spel man kunde hyra. Total salighet, lita och tro på det. Och inte bara det utan mina föräldrar tänkte mycket på eget företagande och att vara banbrytande. Vi ägde serietidningsbutiken, en Burger King och en Taco Bell. Det är den starka grunden som jag använder mig av än idag. Jag är kreativ rakt igenom.

Jag kommer spela, skapa, och jag kommer passa bollen från en position till den nästa!

Är det några människor som du inte skulle vara där du är utan dem i dag?
– Mina föräldrar, efter det skulle jag säga att det beror på perioden i mitt liv.

Vad vet du om nu som du önskar att du hade vetat när du först började?
– Vad jag själv var kababel till. Jag var så inne på laget att jag aldrig stannade upp för att inse vilket värde jag själv var tvungen att erbjuda och det var inte förrän jag tvingades göra det ensam som jag insåg det.

Så till sist! Har du någonting annat som kommer upp?
– Jag vill bara säga att det här var ett nöje och att du gav mig den här chansen att tacka alla och verkligen tänka på hur välsignad jag är. Jag uppskattar verkligen det. Nu kring frågan, så skulle jag säga att jag åter-kommer till en serie, i flera serier, jag är upprymd över några långfilmer. Jag skapar ett par serier och har en långfilm att pitcha! Jag kommer också att producera lite kortfilmsinnehåll och jobba på en podcast!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com