Fridah Jönsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 10 augusti 2018

Meanwhile som Alcazar vinkar av passar journalisten Fridah Jönsson på att göra comeback i bokhyllan. Sex år efter författardebuten har hon suttit med bandet och skrivit biografin 'Alcazar: Carpe Disco'.

Hur blev det en biografi om Alcazar?
– Under en period för några år sedan släpptes så många dokumentärer om artister, från 'Hitlåtens historia' till 'Dom kallar oss artister' till Laleh-dokumentären och Vulkano-dokumentären, och hela tiden satt jag bara och väntade på att någon skulle göra något om Alcazar. Det är så självklart. Ett band som gått igenom både medlemsbyten, uppbrott och sjukdomar skulle ju utgöra en perfekt dokumentär. När en sådan aldrig släpptes började jag önska att någon skulle skriva en bok om dem, och när den aldrig heller kom tänkte jag att jag faktiskt bannemig fick ta och göra det själv!

Så min vän Sophia sa till mig en kväll, när jag för tusende gången nämnde att jag ville skriva en bok om dem, att sätta mig ner och skriva ett förord till boken, bara för att komma igång, och dagen efter fråga bandets management om de ville att jag skulle skriva boken.

Det ville de!

Du gick alltså in i det här som ett stort fan av Alcazar redan?
– Jag är en superfangirl till Alcazar! De var så otroligt viktiga för mig i min barndom, mitt liv kretsade kring dem. Första gången jag hörde dem var 2002 och jag blev fast direkt. Jag tapetserade väggarna med bilder på dem, spelade bokstavligt talat sönder deras skivor och var så kär i Andreas! I takt med att min musiksmak utvecklades avmattades min totala fan-tillvaro till Alcazar litegrann under ett par år, men den återupptogs igen för tre-fyra år sedan. Jag var på Skansen när de gjorde 'Allsångsscenen är din' 2015 och jag imponerades och fascinerades av vilka fulländade proffs de faktiskt är.

Jag kallar dem Sveriges mest kompetenta popgrupp, för det finns inget annat band idag som är lika vassa på både sång, dans och show, som har ett lika starkt budskap och som är så unika i sin genre som Alcazar är.

Så blev det ett superfangirligt första möte?
– Först träffade jag Lina och Tessan på ett uppstartsmöte inför boken. Det var jag, de, managementet och förlaget och vi bara hälsade på varandra och pratade om vad vi ville med boken och hur vi skulle gå tillväga för att göra den och så vidare. Det var ganska formellt men jag kände ändå att de var väldigt roliga och samtidigt hade mycket att berätta, det märktes redan när vi pratade om kapitelindelningen att de var beredda att öppna upp sig mycket. Men så var det dags för den första intervjun då jag skulle träffa Andreas själv ... my oh my! Jag var så extremt nervös och övervägde på riktigt att ställa in hela projektet!

Rädslan för att han skulle vara otrevlig eller inte vilja berätta något alls var så himla, himla stor att jag nästan skakade när jag åkte dit. Men det tog bara typ fem sekunder innan han fick mig att slappna av totalt, för alla medlemmarna är väldigt intagande ...

Och bra på att få alla i rummet att känna sig som deras vänner.

Ibland skrivs ju biografer av personerna själva, ibland helt utan deras inblandning, och ibland som nu då tillsammans med en journalist. Hur såg upplägget ut allteftersom ni fortsatte ses? 
– Vi sågs ungefär en gång per vecka under våren, ibland hela gänget, ibland två medlemmar och jag och ibland en medlem och jag. Jag tryckte "Rec" på diktafonen och mobilen och så hade vi ett vanligt, långt samtal med utgångspunkt i deras karriär. I den här typen av bok är det ju svårt att bara ställa korta, raka frågor, det handlar ju om hela deras liv! Så vi pratade väldigt mycket från båda håll, jag satt inte som en vägg och tog emot svaren utan de sa ofta: "Har du också märkt att" eller: "Visst kan du också känna så att ..." och jag har nog utbrustit: "Eller hur!" tusen gånger i den här processen. De ville ju få respons på det de sa, när någon berättade hela sin livshistoria för mig kan jag ju inte sitta tyst och inte ge dem något tillbaka!

Sedan har de gett mig ganska fria händer att tolka samtalet, även om de ofta har sagt att: "Det här behöver ju inte vara med i boken men ..." eller sarkastiskt sagt: "Det här är jätteviktigt för boken!" om vi fastnat i en diskussion om bokföring eller hantverkarkostnader.

Är det bara intervjuer med Andreas, Tess och Lina eller även med Annika och Magnus?
– Yes, hela gänget är med! Det är första gången "Annikafiore" pratar om Alcazar-tiden överhuvudtaget. Jag trodde att hon inte skulle vilja vara med eftersom just deras uppbrott var så abrupt och det kanske skulle riva upp så många känslor hos henne, men hon öppnade sig väldigt mycket och var enormt transparent.

Det var samma sak med Magnus ... han berättade framförallt om sin upplevelse av att gå från Barbados till Alcazar vilket inte var okomplicerat för honom. Jag är så himla tacksam för att de faktiskt ville vara med i boken, för de är ju en precis lika stor del av bandet som Tess, Andreas och Lina är.

Utgår boken mest från vad bandet själva hade på hjärtat eller även annan slags research?
– Ja, boken utgår mest från våra samtal, från det gänget har berättat och från mitt eget minne. Men jag har också grävt i arkiven en hel del och mest har jag läst Andreas egen bok 'Mitt positiva liv'.

Fansen?
– Hm, jag har faktiskt inte pratat med så många fans men det hade ju varit jätteintressant! Det kanske får bli nästa projekt, att kopiera Fredrik Strage och göra en 'Fans 2.0'. Eftersom jag själv alltid varit så tydlig i mitt dyrkande av alla från artister till journalister till vänner så tycker jag att det är en jättespännande kultur att gå in i. Men jag har verkligen grottat ner mig i Melodifestivalen också!

Jag har forskat i hur många poäng de fick av vilken jury, vem som gick vidare direkt, vem de stod mot i finalen, vilken startordning de hade, hur många röster de fick i andra chansen ... och så vidare.

Tack, Wikipedia!

Som journalist kan jag tänka mig att du tänkt på att du kanske uppfattar det som sägs på ett visst sätt, eller för den delen att någon säger något bara för att bli själv bli uppfattad på ett visst sätt?
– Det som varit svårast för mig har nog varit rädslan för att jag ska ha missförstått medlemmarna totalt och fått helt fel bild av det de berättat. Jag hade så ont i magen när gänget skulle läsa boken, tänk om de skulle läsa och sedan ringa och säga: "Du har missförstått allt, hör aldrig av dig igen" ... vilket inte hände, pjuh! Det jag tror att man ska tänka på om man skriver, eller för den delen läser, en sådan här bok som är skriven om en person utan att vara en granskning, är att den är skriven i välvilja.

Det är personens, i det här fallet Alcazars, historia som ska berättas som hen minns den.

Precis, för det finns ju också en annan slags biografier som mest bara handlar om "smutsen" ...
– Om det här vore en granskning av dem hade det nog varit svårare och det hade krävts intervjuer med många fler personer i deras närhet och omkring dem, men när det är en bok som inte gör anspråk på att vara kritisk eller grävande så tycker jag nog att det viktiga är att just låta medlemmarnas egen röst skina igenom så mycket som möjligt. Men allting ska ju såklart bli rätt, och det hoppas jag att jag lyckats få till!

Spontant tänker jag ju på Alcazar som otroligt glada och energiska. Även om bandmedlemmar skif-tat är den bilden helt och hållet konstant för mig. Finns det alls någon smuts på Alcazar ens?
– Det finns väldigt mycket svärta i Alcazars historia. Sjukdomar, uppbrott, sorg och så vidare, framförallt nu när de ska lägga ner. De pratar mycket om fasader som de nu vill riva, de har till exempel inte alltid varit bästisar utan några dåliga sidor, vilket det ofta har verkat som.

Det finns väldigt många sprickor i discokulan som jag hoppas syns i boken.

Skrev du på boken länge?
– I wish! Processen har varit ganska kort och både jag och gänget skulle egentligen velat ha lite längre tid på oss, men sådant kan man ju inte alltid styra så vi fick helt enkelt lägga i en hög växel. Den första inter-vjun gjordes i oktober 2017 och nu under mars-maj sågs vi minst en gång varje vecka för att få boken till tryck i början av juli. Jag jobbade bokstavligen dag och natt med att få ihop det, och det gick ju till slut!

Det gick till så att jag åkte till intervjun ... ofta hemma hos Andreas ... satt med gänget i ett par-tre timmar, åkte hem och skrev ut citaten från diktafonen och i mars-april började jag få tillräckligt med berättelser för att kunna börja sy ihop det till en bok. Sedan var det bara att fortsätta på det spåret under våren, att göra och skriva ut intervjuerna och sedan skriva ihop kapitlen parallellt. Under tiden gjorde jag också intervjuerna med folk i bandets närhet, grävde i bildarkiv och allt annat som hörde till.

Det var en intensiv disco-vår, men ack så härlig.

När allt var sagt och nedskrivet ... vad hade överraskat dig mest med bandet?
– De är sådana extrema citatmaskiner! Jag har haft så himla roligt när jag skrivit ut deras citat för de prat-ar i så snygga meningar! Framförallt Lina är väldigt bra på metaforer och liknelser. Det var inte så att jag trodde att de skulle vara tråkiga, men det var inte självklart för mig att de skulle vara så bra på att säga smarta citat. Och så kom jag ju in i deras liv precis när de skulle sluta som grupp och det rådde lite delade känslor kring att lägga ner, vilket jag verkligen inte väntat mig.

Men framförallt förvånade det mig nog att de är så himla, himla roliga, var och en på sitt sätt. Jag har gått hela våren och skrattat för mig själv åt saker som hänt när jag träffat dem. Det är allt från deras obetalbara mimik och kroppsspråk till deras sätt att plötsligt brista ut i sång. Jag visste att de var roliga på scen och i intervjuer men att de var så här härliga även "off the record" vågade jag nog inte hoppas på.

Jag tycker så mycket om de här tre personerna!

Vilka låtar saknas inte på din egna Alcazar-spellista?
– Åh, jag har så många favoritlåtar! Deras absolut bästa är nog 'Save my Pride', en underskattad låt som var dolt spår på 'Alcazarized'. Den är så snyggt producerad! Sedan gillar jag hitsen som 'Physical' för den är så sjukt sval och cool, de gjorde en mashup mellan den och 'Sweet Dreams' på sin show Disco Defenders och det var något i hästväg ... och 'Sexual Guarantee' som var den första låt jag hörde med dem. Och hur man än vänder och vrider på det så går bombastiska 'Stay the night' inte att förneka som modern klassiker.

Rakt igenom toppklass.

Så för att lämna Alcazar en stund. Hela boken handlar ju om dem. Varför dröjde det så här länge mellan dina två boksläpp? 'Sex, sprit och ätstörningar' handboken kom ut så tidigt som 2012?
– Åh, det finns tyvärr ingen cool anledning som att jag bröt med förlaget ... jag blir så fascinerad när för-fattare "bryter med förlaget" ... eller så, det handlar bara om att jag inte haft så många idéer förrän denna! Tonårsboken släpptes för att jag fick en idé under ett jullov på gymnasiet och bara skred till verket direkt, och Alcazar-idén föddes ju inte förrän för några år sedan, och deras tjugoårsjubileum är ju först i år.

Så det är nog bara en slump!

Hur hamnade du på journalist-banan?
– Att skriva är det enda jag kan. Jag är en opraktisk person, jag kan inte räkna, inte bära tunga saker, inte städa, inte laga mat och inte montera ihop möbler ... jag kan bara skriva och knappt det egentligen. Så det är det enda jag velat göra sedan jag lärde mig läsa när jag var tre år. Jag blev "upptäckt" av Linda Skugge för tio år sedan när hon länkade till min blogg, fler och fler började läsa den, och så blev jag upplockad som krönikör i Dalarnas Tidningar och därifrån blev jag kolumnist i Metro och sedan rullade det på!

Finns det några förebilder sett till ditt sätt att uttrycka dig på och vad du skriver om?
– Ja, de är jättemånga! Min absoluta nummer ett är, och har i femton år varit, Linda Skugge. Hon är the one, hennes skrivande har influerat mig mer än vad jag kanske vet om själv. Men när det gäller att skriva journalistiskt om andra människor tänkte jag först svara de klassiska, Jan Gradvall och Fredrik Strage och alla rävarna, och de är ju så himla bra, men jag gillar också de som inte är renodlade musikjournalister. Kristofer Ahlström är en stor favorit för tillfället, jag läser allt jag kommer över av honom.

Hanna Fahl har ju uppgraderat "Melodifestivalsjournalistiken" något enormt så henne beundrar jag också jättemycket och försöker ta efter. Flera gånger hörde jag P3-journalisten Billy Rimgards röst i huvudet när jag läste texten eftersom den på många håll lät som en musikdokumentär! I övrigt gillar jag författare som Flora Wiström, Jonas Hassen Khemiri, Louise Boije af Gennäs och Sandra Beijer.

Vill du fortsätta skriva biografier nu eller finns det rentav skönlitterära visioner?
– Jag har en roman på hårddisken som kanske blir klar år 2046 om vi har tur, för jag har så otroligt svårt att skriva dialog i fiktion. Och jag har länge haft en dröm om att skriva en bok om hur Spice Girls påverk-ade åttio- och nittiotalisterna! Alltså på något sätt undersöka vad deras budskap, kläder och framtoning fick för påverkan på de som var unga tjejer när Spice Girls var som störst.

Jag vill också skriva en bok i "Vad hände sedan?" stil om svenska ikoner i populärkultur eftersom jag är så fast i sena nittiotalet och tidiga tjugohundratalet. Vad gör liksom Adam i 'Eva & Adam' idag, varför släppte Lucy Street inte fler singlar, hur var det för Bubbles att slå igenom i så ung ålder ...

Och vad rådde egentligen för stämning inom Excellence? Det vill jag veta!

Adam vet jag inte, men Matti spelades ju av Chris Lindberg som är i Nashville nuförtiden. Vad spelade disco, som också känns nittotal, för roll i 'Tonåringarnas handbok' Fridah's liv?
– Tonårsboken är ju en antologi och utgick ju från min idé och det var jag som bestämde vilka kapitel som skulle vara med, men texterna i den är skrivna av ett tiotal andra som också var tonåringar när boken kom. Men den genomsyrades mycket av hur jag var då, en sjuttonåring som bara ville att folk skulle prata med unga istället för om unga. Då spelade musiken en jättestor roll i mitt liv, allt jag tänkte på om dagarna var Markus Krunegårds texter. För just då var jag i en liten svacka med discopopen, jag var en indietjej som mest lyssnade på P3-artister, men innerst inne hade jag fortfarande en stor kärlek till Alcazar.

När jag, samma år som tonårsboken släpptes, tog körkort la jag i Alcazars 'Dancefloor Deluxe' skiva i min bil och spisade den på högsta medan jag körde omkring på Dalarnas gator och vrålade:

"Confessions are made in the n-a-am-e ... of myseeeeelf!"

Jag tyckte att jag var så oerhört cool.

Nu firar ju Alcazar tjugo i år med sin avslutningsturné, men den här boken blir oundvikligen också en del av det. Varför tror du att just Alcazar har lyckats finnas till så här länge?
– Jag tror att det är för att de varit just unika. Unik är ett uttjatat ord, men de har en egen genre, de brinn-er så tydligt för sina hjärtefrågor och framförallt ... de har inga skandaler bakom sig. Det finns ju ingen som stör sig på Alcazar för något de sagt eller gjort. Sedan tror jag också att deras enorma självdistans och hum-or spelar stor roll i deras framgång. Hela deras framtoning är hundra procent seriös och samtidigt hundra procent humor, det är så tydligt att de går in i sina roller som glammiga divor ...

Och det är mycket svårt att inte tycka om dem.

Kommer du gå och se dem spela sina sista spelningar nu i höst?
– Inget kan hålla mig därifrån! Jag och mamma har redan bokat upp oss på Falun-giget, hoppas vi ses där!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com