Frida Andersson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 4 november 2016

Idag släpps nya albumet. Vi möter Frida Andersson för ett samtal om den textburna musiken, att vara finlandssvensk och vad hon egentligen tycker om mellansnacket på scen.

Ditt nya album är liksom hösten här. Gillar du hösten?
– Krispigt höstväder, mina favorit läderkängor på och en promenad vid årstaviken ... och lyssnandes på 'Grow old with me' av Tom Odell är en perfekt höstdag för mig ...

Det var ett tag sedan som ditt förra album kom ut?
– Det var två och ett halvt år sen jag släppte 'Håll mej hårt' albumet, så det känns verkligen spännande att få ge ut något nytt. Är helt otroligt peppad! Innan har jag inte sjungit så mycket regelrätt glada kärleks-låtar men på denna skivan har jag vågat mig på att även sjunga sådana toner.

Eventuellt är det inte så svårtolkat att jag gått från singel till sambo under skivprocessen (skrattar)

Först musiken du gjorde var på engelska men du fortsätter på det svenska spåret?
– Ända fram tills för bara några år sen kändes det mest naturligt att sjunga och skriva låtar på engelska. Det kanske har att göra med vilka artister jag lyssnade på då, även om jag i och för sig lyssnar på samma nu. Joni Mitchell, Eva Cassidy, Katie Melua, James Taylor, John Mayer, Ane Brun, Alison Krauss, och så vidare. Det var inget medvetet val egentligen att börja skriva på svenska. Det bara blev så! En låt kom till mig en kväll, sen började jag kravlöst försöka få ihop verser och så upptäckte jag att det var ganska kul.

Och så gick det vidare så. Jag upplevde en stor frihet i att skriva på svenska. Jag kunde ju börja vrida och vända på ord som jag inte hade vågat på engelskan. Då ville jag alltid kolla med någon att man säkert kunde säga så. Det kan ju ingen komma och säga till mig nu. Att det jag skrivit är fel svenska. Om jag kan säga så, så kan man ju uppenbarligen säga så. Ett exempel är just mitt nya ord 'Drömlänges' ...

Ditt lekfulla språk märker man ju av direkt. Att du lägger ner mycket glädje i texterna ...
– Jag lägger enormt mycket tanke i texterna. Jag tycker att min musikstil är väldigt textburen. Jag kan och vill inte gömma mina rader bakom en högljudd melodislinga. Det bästa när jag skriver låtar är när man känner hur texten väldigt okonstlat hör ihop med melodin. Jag tycker det är otroligt kul att leka med ord. Att hitta på egna metaforer och landa i rim som man inte trodde fanns.

Omfamnar du finlandssvenskan helt eller vill du ibland städa undan delar av den?
– Jag omfamnar min finlandssvenska. Jag har bott i Stockholm i sammanlagt sju år och jag pratar fortfar-ande finlandssvenska. Det är självklart för mig. Att prata eller sjunga på någon annan dialekt skulle bara kännas konstlat och som att jag ville gömma min identitet. Fast, det är ju det som är jag och något jag är stolt över. I titelspåret 'Den som letar efter guld' har jag slängt in ett finskt ord, mest för att det är kul!

Jag är ju finlandssvenska och fått lära mig finska i skolan, men vi har ganska mycket finlandismer och låneord från finskan i vårt vardagliga tal ...

Var kan inspirera dig?
– Jag hämtar inspirationen från allt och alla. Det kanske låter stort och ogreppbart, men så är det. Jag kan komma på mig själv med att anteckna något på mobilen som någon bredvid mig på tunnelbanan sade, om jag tycker att det lät fyndigt. Jag tittar lite extra på människor i min omgivning och lyssnar ofta noga på musiken i filmer jag ser eller i köpcentrum. Om jag varit ute på stan och flängt en dag eller är på resa är jag oftast ganska utmattad på kvällen och det har nog till stor del att göra med att jag tar in väldigt många intryck, analyserar allting jag ser och känner med folk jag möter.

Kan även andra artister influera dig under din process?
– Absolut! Många musiker inspirerar mig, bland annat Bo Sundström som blivit en god vän. Att se hur  kollegor jobbar är otroligt givande. Men jag måste säga att jag inspireras minst lika mycket av min sambo som är doktor i biokemi. Alla som har en drivkraft att komma framåt, utvecklas och kämpa på ...

Det inspirerar mig stort!

Förutom dina egna kompositioner innehåller skivan även Lars Winnerbäck-låten 'För dig'?
– Det är en låt som kommit min väg för ungefär två år sen. Jag sjöng den på ett bröllop och upp-täckte hur fin den verkligen är. Sen råkade jag jamma på den i studion när de andra höll på att stämma instrumenten inför inspelning av en annan låt. Andreas Dahlbäck ställde sig och lyssnade på mitt gnol och sa sen; ”Den där versionen måste vi ha med på skivan” ... typ så gick det till.

Jag älskar den låten. När jag sjunger den känns den helt som min. Vi spelade in den på 'old school' vis, där jag och min gitarrist satt i samma rum en halv meter från varandra. Jag spelade gitarr och han på sin mittemot. Sen sjöng vi igenom den. Första gången spelade jag fel på slutet, då var det bara att köra från början en gång till. Precis som på det sätt min pappa berättade att han spelade in back in the days.

Du hade musiken i familjen?
– Jag stod första gången på scen och uppträdde när jag var tre år, då tillsammans med pappa Bosse och min storasyster Emma. Jag började spela klassiskt piano när jag var sex år och sjöng i körer i Musikinstitutet i Ekenäs och så vidare. Låtar började jag skriva när jag hittade gitarren när jag var sjutton år. Min pappa spelade finlandssvenska visor med sin bror Uffe på sextio- och sjuttiotalet. 'Uffe & Bosse' kallade dom sig och de spelade mellan Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk i Västervik en gång.

Det ramar ganska bra in vilken musik jag växt upp med. Även Dan Andersson har varit något min far introducerat, den text-burna musiken. Där det känns som att det viktigaste fokuset är låtens budskap. Inte showen eller vad du har på dig. Jag har fötterna på jorden och är ärlig.

Jag har aldrig velat tänka på att skapa mig en image. Min image är ju jag. Det hoppas jag är något i sig ... annars får det vara. Det har nog att göra med att jag är uppvuxen med en vistradition.

Hur har det varit att spela in skivan?
– Roligast under arbetet med skivan har varit att jag känt mig lugnare och tryggare i det jag gjort. Jag jobbade med samma musiker som på förra skivan. Samma producent som jag stortrivs att jobba med. Det kändes på något sätt mer som hemma och jag litade till hundra procent på att produktionen skulle bli som jag drömt om. Tuffast kanske har varit att hålla tidtabellen. Mitt skrivande går i perioder. jag hade spelat mycket live och var inte riktigt inne i skrivarbubblan ... ändå började jag lova folk att jag skulle ge ut en skiva till hösten. Jag gör alltid så mot mig själv. 

Eftersom jag är min egna chef måste jag lägga deadlines själv. För att vara säker på att jag måste hålla vad jag sagt berättar jag min tidsram för vänner runt om mig. Sen är det bara att leverera i tid. För min skull såklart. Jag fungerar bäst så här, fast det kan kännas tufft att jag utsätter mig för det ibland.

Är det någon låt från skivan som du gillar särskilt mycket själv?
– Hmm! Gillar lekfullheten i titelspåret, där spelas det ukulele! Men 'Drömlänges' är en låt jag är väldigt glad att jag gjort också. Svårt, men säger dom två.  Jag tycker ofta att den senaste låten jag skrivit är den bästa. Jag gillar alla låtar på skivan och hoppas att första spåret skapar en nyfikenhet som får lyssnare att lyssna vidare. Jag hoppas att när de kommit till sista spåret känner sig glada och rofyllda ...

Och att de har kunnat känna igen sig i en del av låtarna i alla fall. 

Vem är du på scen? 
– Jag är mig själv på scen, fast kanske att jag förstärker vissa personlighetsdrag. Jag är ”på bettet” och gillar att skämta och berätta anekdoter i mellansnacket. Jag vill möta publiken. Inte ha en barriär mellan oss. Jag vill försöka sätta ord på deras känslor och ge dom det jag känner att dom kommit till konserten för att få. Mitt mål på scenen är att vara lyhörd och avslappnad och att njuta i stunden.

Jag är aldrig så närvarande som när jag står på scen ... skulle väl vara när jag har sex då.

Du tycker om mellansnacket på scen?
– Jag tycker att mellansnack är superviktigt. Jag har blivit så besviken ibland på konserter när artisten inte ger något annat till publiken än ”Nästa låt heter” och ”Kul att vara här” eller ”Låt mig presentera ba-ndet” och så vidare. Jag i publiken vill ju ha mer av artisten, jag vill veta vad hen har för tankar och vill att hen ska bjuda på sig själv lite mer. Sen är det såklart beroende på vilken genre man rör sig i. De första stora konserterna jag var på var ju nog Shania Twain eller Backstreet Boys när jag var typ tretton år.

För mig och inom vistradition är mellansnacket nästa halva grejen. Tycker jag.

Kan du aldrig bli nervös inför att vara "så närvarande" inför så många människor?
– Jag minns något från då jag var tre år. Vi stod uppradade på en scen, syrran, pappa och jag, och så välte pappa av misstag notstället så det föll ner från scenen och alla noter ramlade ur. Då släppte hela nervo-siteten. Trots att jag var så liten så minns jag klart hur jag skrattade och skrattade och tyckte det var så pinsamt och roligt. Ibland tar jag fram den bilden ur minnet om jag är nervös inför ett gig och tänker: ”Vad är det värsta som kan hända?”. Att göra bort sig på scen eller att något bara går fel, är ju högst mänskligt!

Så efter den tanken känns det alltid lugnt! Första spelningen med min egna musik var säkert på mina föräldrars viskafé "Café Gamla Stan" i Ekenäs.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
– Oj, svårt ... det var häftigt att få spela framför tiotusen personer i Kina, på ett annat sätt känns det häf-tigt att spela framför en knäpptyst publik i en mysig sal och skapa stämningen ihop.

Nu går du inom kort snart ut på turné igen?
– Jag kommer att dra ut på turné och det blir en hel del i Svensk-finland och även i Sverige, där jag bland annat har releasekonsert på Scalateatern den 8 november. Hela turnén blir ganska avskalade intim-konserter, för att jag trivs bäst med en liten uppsättning.

Och så hänger jag med på några turnéstop och spelar med Emil Jensen i November, den 24 november i Varberg, 27 november i Göteborg, den 1 december i Stockholm och den 8 december i Uppsala.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com