Femme Royale

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 maj 2018

För omkring fyra år sedan lämnade Emmy Åsblom sin hemstad för musikens Stockholm. Nu i helgen debuterade hon som Femme Royale med EDM-låten 'How Bad' som redan blivit omskriven världen över.

För att inleda med frågan som du själv ställt i både låt och på sociala medier. How bad are you?
– Det var mest en rolig grej, ett sätt att väcka ett litet nyfiket intresse av låten som vi släppt. Ser nu i efterhand att det ser mer smaskigt ut än vad det är (skrattar). "How Bad" är mer ett uttryck som i låten baseras på hur mycket man vill något ... "How bad do you want it?"

'How bad' handlar om ett förhållande som ställs inför ett ultimatum. Om att antingen kräva lite jävla effort eller att se allt rasa samman. Hur långt är man redo att gå och hur stort är man villig att förlora?

Du skrev den tillsammans med Niklas Marklund och Anton Sangren?
– Vi stötte på varandra 2014 på en musikskola här i Stockholm. Började köra sessions ihop och insåg ganska snabbt att vi delade samma vision och har sedan dess fortsatt att att jobba tillsammans. Jag minns faktiskt väldigt väl just den dagen som vi fick fram denna låt och hur vi slet med att hitta den "perfekta" refräng-hooken. Efter att i princip klättrat på väggarna ett tag och släpat oss ut i friskluften med en varsin kopp kaffe och i stort sätt knäpptysta, vilket vi nästan aldrig är, och uttömda på ideér, så gick vi sansat återigen ner till studion ... "bunkern" ... och säkert en timme senare så var det klart.

Där satt den!

Ska ni tre fortsätta skriva låtar tillsammans även framåt?
– Vi tre kommer utan tvekan att fortsätta med våra låtar samt skriva på nytt material, helt säkert. Sen gillar jag att prova nya samarbeten och ser det som en viktig utveckling för mig som låtskrivare och artist. Nackdelar ser jag inga, det är klart att det handlar mycket om att klicka med personerna man jobbar med, men det vet man ju inte förrän man har provat? Fördelar finns många.

Jag själv älskar olikheter och tycker oftast att det är just det som får fram det där lilla extra.

Det är ju inte helt ovanligt med EDM-features. Vem hade du inte tackat nej till?
– Calvin Harris, call me! (skrattar)

Ni kommer fortsätta med era låtar "samt" skriva på nytt material? Finns färdigskrivna?
– Fler låtar finns! 'How Bad' är bara startskottet. Jag är väl precis som nästan alla andra artister väldigt otålig, men har lärt mig att det lönar sig att vara tålig i denna bransch. Jag hoppas, hoppas, hoppas verk-ligen på att kunna släppa fler låtar kontinuerligt, men med ett par månaders mellanrum vore topp.

Så säger vi!

Hur kan det se ut när du skriver nånting nytt?
– Det kan vara väldigt varierat. Eftersom jag är pianist i grunden så är pianot som terapi för mig. Där fra-mkommer många låtar som oftast baseras på dagsform, som saker jag varit med om eller saker som jag känner för stunden. Men jag gillar även att precis som en författare hitta på en historia ...

Och då låta fantasin ta över helt och hållet.

Var det alltså genom pianot som du tog ditt artisteri vidare?
– Jag har alltid skrivit mycket från tidig ålder eftersom jag är en riktig grubblare med massor av fantasi. Men det tog nog fart på riktigt efter gymnasiet där jag pluggade jazzmusik. Jag knegade på ett café i Gävle ett par år och kände att jag började tappa mig själv totalt. Minns hur jag stod där och drömde om att plugga musik igen och tryckte ut små kvittolappar som jag stod och skrev låttexter på bakom disken som jag sedan satte i verk när jag kom hem.

Inte långt därefter sökte jag till en musikskola i Stockholm och kom in.

"Femme Royale"?
– Femme Royale har långsamt börjat växa fram under den här långa processen. Det var absolut ingen självklarhet från en början, men det föll sig väldigt naturligt när jag på ett skämtsamt sätt försökte sätta ett namn på mig själv som speglar mig som artist och inte mitt vanliga jag. Jag har alltid haft en stark vilja och skinn på näsan. Uppväxt med endast bröder och grabbkusiner ...

En ensam tjej som ofta framställts som "Lilla Prinsessan".

Which I’m not. I feel like a royal ... just not your little princess.

Från att vara pianist i grunden till att debutera med EDM-pop. Hur blev det så här?
– Bra fråga! Det blev nog bara så? Jag har experimenterat under många års tid och aldrig riktigt rotat mig i någon speciell genre alls. Men jag har väl på något vis fastnat i just oldschool-house och klubbiga beats, vilket ledde till att allt till slut landade i EDM-pop ... som för övrigt är väldigt brett enligt mig själv.

Så är det ju idag. Går man så långt som att man hittar din Soundcloud- eller Youtubeprofil kan man också addera en cover av ZAYN's 'Like I Would' på spellistan. Vilka skulle du säga är dina förebilder?
– Jag skulle säga att jag har massor av influenser och att det ändras nästan från dag till dag. Allt från jazz till rock och sedan har det mjuknat av lite och landat mer i pop. Men för att rabbla upp en del betydelsefulla namn för mig ... Diana Krall, Alicia Keys, Robyn, Rihanna, Dua Lipa och sist, men inte minst, Hayley Williams, sångaren i Paramore som hängt med från tidiga tonår och fram tills idag.

Hennes låtskrivande och varierande lekfulla artisteri har nog inspirerat mig som mest. Svårt att säga om det märks av i mitt artisteri från egen synvinkel, men det kanske det gör? Med tanke på att det är en hel del blandade influenser. Däremot känner jag själv att jag lyckats hitta något som för mig känns unikt rent soundmässigt tack vare att jag faktiskt alltid varit väldigt öppen för alla musikgenrer.

Jag hittar alltid något intressant i allt.

Blir du även inspirerad av andra slags artister även utanför musiken?
Hmm! Denna var svår eftersom jag vet att jag helt säkert har en hel del andra influenser. Jag kan däremot inte komma på ett enda namn just nu. Typiskt!

Det står vad jag förstår klart att den oerhört stora EDM-bloggen Your EDM har, eller i alla fall kommer att skriva, om dig och den här låten. Det måste du se som ett kvitto om något?
– Det stämmer! Dom plockade upp oss och ville premiär-spela låten på deras blogg dagen innan release, helt enkelt. Verkligen ett kvitto som vi helt ärligt veckor innan pratade om att det vore "sjukt om vi hamnade där" och att det är helt rätt plattform för just denna låt. Vi blev givetvis otroligt glada över den responsen och det var en hel del glädjerop i vår lilla Facebook-chatt.

För att citera Niklas Marklund en stund efter att vi lugnat oss ... "Jag dog faktiskt lite".

Spellistor och bloggar spelar ju allt större roll idag där flera till och med blivit så stora att de har sina egna festivaler och turnéer. Har du hunnit tänka något alls än om när du ska ställa dig på scen?
– Precis, det är bloggar som gäller helt klart. Absolut, den tanken har slagit mig många gånger och det ligger så klart i min planering att komma ut och giga så småningom.

Det är ju det som är den roliga delen av att vara artist!

Såvida man inte återlanserar sig några gånger debuterar man bara en gång. Hur firade du i helgen?
– Firade ordentligt helt enkelt! Tillsammans med vänner! En hel del skumpa och GT. Alltid GT!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com