Ester Uddén

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 26 mars 2020

Vi har en svensk stand-up komiker i L.A. Ester Uddén är den SVT-aktuella Dramaten skådespelerskan som man kan se uppträda på House of Machines, Hollywood Improv och legendariska The Comedy Store.

En svensk som börjat göra sig ett namn i den Amerikanska stand-up scenen. Jag vet inte om det någ-onsin har hänt innan, men här är vi i alla fall. Hur blev det att du började göra stand-up där borta?
– Stand-up har alltid varit min största skräck när det kommer till att stå på scen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ställa mig på en stand-up scen, än mindre göra det på engelska! Men när jag fl-yttade till Los Angeles så såg jag mycket stand-up, det finns ett stort stand-up community och L.A. är en stad som drar många komiker, näst efter New York. Jag besökte de flesta komediklubbarna runtom stan.

Det var både högt och lågt och till slut tänkte jag "Kan du, kan jag".

Hade du alls uppträtt på nån klubb i Sverige innan dess?
– Jag hade aldrig ens testat en open mic i Sverige, det fanns inte i min värld att jag skulle göra stand-up.

Jag har jobbat mycket med komedi i min skådespelarkarriär, men aldrig stand-up.

Hemma i Sverige har du ju ett annat liv som skådespelerska i film och serier, och i Dramatenförestä-llningar, vi har sett dig som Agnes i 'Svartsjön', Ulrika i 'Lyckligare kan ingen vara' och Bea i 'Fina-ste familjen'. Men vad tror du det är med stand-up som en teater- eller filmroll kanske inte ger dig?
– Den här frågan får mig genast att fundera över om det kanske är saknaden av teaterscenen som drog mig till stand-up? Jag har många års erfarenhet på scenen, men har ju tagit en paus från teatern sen min flytt till L.A. för tre år sedan. Så kanske att det var en blandning av att få testa på en annan uttrycksform inom komedi blandat med att få stå på scenen igen. Det är något unikt med den där direkta kontakten med publi-ken man får på en scen, som inte finns i TV och film. När man hör publikreaktionerna live, det gör nåt med ens nerver. Allt blir så verkligt, adrenalinet pumpar. Plus att du kan ju bara föreställa dig känslan när en hel publik skrattar! Åt skämt du skrivit själv. En sån otrolig direkt bekräftelse. Efter en stand-up show så känns det som att jag flyger. Jag är så jäkla hög på endorfiner att det känns som att jag kan ta över världen.

Som att jag kan ta över världen om jag vill.

Var du rolig redan i Teaterhögskolan och på Dramaten?
– (Skrattar) Det är väl oftast upp till åhöraren att bestämma. Men jag tycker själv att jag är rolig. Humor har alltid varit en stor del av min persona. Det är en hårfin linje mellan skratt och gråt. Till och med mellan sorg och glädje. Det är två så avgrundsdjupa känslor, extrema åt olika håll. Men jag tycker det är intressant hur snabbt man kan gå från den ena känslan till den andra, om än för en sekund. Jag har alltid använt mig av humor för att deala med det mesta i livet. Även när det är riktigt sorgligt och deppigt.

Så letar jag mig oftast till skrattet, så småningom, det är terapeutiskt.

Kan du ha varit en lite mer pretentiös Ester Uddén?
– Ooh ja, jag var absolut pretentiös. Mycket mer än vad jag anser mig vara nu. Nu tar jag inte saker så hi-mla allvarligt längre, jag är inte lika hård i mina åsikter. Jag låter folk vara, hålla på som de vill hålla på, gö-ra vad de vill. På scenskolan tyckte jag nog att jag visste så mycket om världen och samhället. Jag hade en superklar bild av hur det ska vara, vad som är rätt och fel, vilka åsikter som är rätt och fel. Idag är jag mer ödmjuk inför olikheter mellan människor och tänker nog lite mer att de flesta ändå kämpar för att få må bra. Att det är någon slags grund inställning i människan. Missförstå mig rätt, jag är fortfarande väldigt påstridig i mina åsikter, men jag kanske inte blir lika personligt involverad. Jag är snabb på att påpeka strukturer och orättvisor i samhället, och ibland kanske det kan vara lite jobbigt för mina närmsta.

Men jag är mer mån nu om att ta det lite varsamt.

Är Dramaten lika högdraget som man tror att det är?
– Det skulle jag inte påstå. Alla har sin egen uppfattning och erfarenhet när det kommer till arbetsplatser. För mig var Dramaten en fantastisk arbetsplats. Jag trivdes jättebra, hade alltid turen att hamna i fina en-sembler med underbara kollegor. Det är klart att det finns hierarkier och gamla förlegade tillvägagångssätt till viss mån. Men jag kom in i huset under ledning av Marie-Louise Ekman och jag är himla glad att det var då jag blev anställd. Vad jag förstår och upplevde så stack hon hål på en hel del hierarkiska beteenden. Jag började som praktikant och slutade med huvudroll på Lilla scenen, men jag kände mig alltid välkommen och respekterad. Såklart var det lite lättare att bära huvudet högt bland teatereliten när man satt på en hu-vudroll än när man var en färsk praktikant. Men jag hade några av mina bästa verksamma år på Dramaten.

Vid Teaterhögskolan i Malmö gick du i samma korridorer som namn som Michael Nyqvist, Joel Kin-naman, Ewa Fröling, Ewa Carlsson, Johannes Brost och Johan Marenius Nordahl gått i före dig. Hur ser du tillbaks på dina studentår idag? Vad gav det dig att ta den mera "akademiska" vägen framåt?
– Teaterhögskolan i Malmö var några av mina roligaste och tuffaste år ... jag kom in i en klass där de flesta kände varandra sen innan och jag kände ingen. Det var väldigt tufft för jag kände att de var en del av en ge-menskap som jag inte riktigt passade in i till en början. Men allteftersom tiden gick blev vi alla som en fa-milj. Än idag! För mig var den akademiska vägen en bra och relativt trygg värld.

Scenskolan gav mig en solid grund att stå på. Jag kände mig väldigt självständig och trygg i mitt hantverk när jag gav mig ut i arbetslivet. Det sitter liksom i ryggraden. Sen kan jag tycka att den konstnärliga biten av det hade kunnat utforskas mer under utbildningen. Det var inte förrän jag examinerades och började jobba som jag började utforska vad för slags konstnär jag ville vara. Att jag var konstnär!

Är det många "School of Theatre" och "Institute of the Arts" alumner bland L.A. komiker?
– Det är blandat, men de komiker jag jobbar med här i L.A. kommer mestadels från en helt annan bakgrund än skådespeleri. Sjuksköterskor, finansmän, DJ:s, influencers och så vidare.

Du slutför studentåren och börjar skådespela på Dramaten och vi vet vilka filmroller och vilket sta-nd-up sammanhang du sedan hamnade i. Men nånstans häremellan hamnar du även i Groundlings?
– Jag ville testa på improvisation när jag flyttade hit, för återigen, jag ville utmana mig själv. Det var något hisnande över det hela för mig, att göra impro på engelska. The Groundlings är en av de största och mest välrenomerade improvisationsteatrarna i USA, där vi har fått namn som Melissa McCarthy, Lisa Kudrow och Kristen Wiig. Så det kändes som det rätta valet att studera samma metod som dessa komiska genier.

Hur skulle du beskriva din egen stand-up?
– Min stand-up handlar mycket om mitt eget liv och hur det ser ut just nu ... min point of view ...

Svensk tjej i L.A, dejtinglivet, sex, genus och daddy issues och så.

Jag gillar att chocka publiken, spräcka hål på förutfattade meningar.

Är det några komiker som inspirerat dig?
– Kristen Wiig är min all time favorite på alla plan. Hennes komiska tajming, hennes subtila humoristiska sätt att leverera repliker, hon gör allt med sån fingertoppskänsla. Både stort som litet. Men som inspireran-de stand-up komiker skulle jag nog säga Whitney Cummings och Amy Schumer.

Hur ofta skriver och testar du material?
– Jag har nog ingen direkt översikt över hur ofta jag skriver nytt. Det händer saker varje dag jag vill skriva om. Mitt anteckningsblock i mobilen är fullt av skämt och händelser. Men jag har märkt att jag är som me-st kreativ när jag kör faktiskt. I L.A. kör man kanske en fjärdedel av dagen, så jag sitter ofta och testar nytt material på mig själv medan jag spelar in det på mobilen. Jag är en väldigt bra publik. Men när jag byggt ett set jag tycker om så går jag upp med det massor av gånger innan jag går vidare till nytt material. Varje gång jag är uppe på scenen så händer nåt nytt med materialet. Det är så otroligt kul att få finslipa på det jag redan har och som jag själv tycker är roligt att framföra. Det ligger inte i kvantiteten utan i kvaliteten.

Hur kan du må just innan du går upp?
– Jag är pissnervös. Hela dagen går åt att förbereda mig inför kvällens show. Jag har bara gjort stand-up i ett år så jag är fortfarande en färsking. Tror det är därför det skiljer sig från hur det är att gå upp på teater-scenen. Nog är jag nervös innan det också, men jag har många fler års erfarenhet av teater än av standup.

Så jag har kommit över den värsta scenskräcken på teaterscenen.

När har du bombat som mest?
– Ojojoj. Min bästa bombningshistoria och faktiskt min allra första, den var brutal. Jag skulle köra på The Main Stage på The Comedy Store. Det var första gången för mig på stora scenen på den klubben. I lineupen var Iliza Shlesinger bland annat. Jag skulle till och med presentera henne för vi körde så kallat tag-team ... man har ingen emcee utan komikerna presenterar varandra. Jag är jätte taggad på att få köra på stora scen-en på den ökända klubben The Comedy Store. Jag sitter bak i greenroom och gullar med Ilizas lilla hund och snackar strunt. Försöker nog va lite cool och avslappnad som de mer erfarna komikerna, istället för att gå igenom mitt set och samla mig precis innan som jag brukar göra.

Helt plötsligt säger Iliza,

"Ester Udden, isn't that your name?" och tittar på mig.

"Jo" säger jag. "They're calling you on stage!" svarar hon.

Varpå jag flyger upp, springer fram till draperiet och försöker frenetiskt öppna för att komma ut på scene-n, hittar inte ingången, Iliza viftar med armarna vid sidan av draperiet och viskropar "Over here!" Jag ryc-ker upp draperiet, ser inte att det är ett steg ner på scenen så jag faller nästan pladask men räddar mig själv genom att göra ett litet "hopp" in och landar mitt på scenen framför en knäpptyst publik med armarna utsl-agna som om jag vore på cirkus och precis gjort ett coolt stunt-trick. Sen följer de jobbigaste minutrarna i mitt liv på en scen. Helt knäpptyst. Lite skratt här och där. Men i min värld var det som att sakta men säk-ert gräva min egen grav. Med varje ord, varje skämt. Jag var helt tom efteråt, fattade ingenting. Min syster Tanne som är mitt största fan och vid det tillfället hade sett vartenda uppträdande, fick allt på film.

Det tog några dagar innan jag kunde titta på det.

Håller du med om att L.A. är det bästa stället på jorden för komedi just nu?
– För mig är det nog det. För att jag blivit bekant med klubbarna här och uppträtt på de flesta. Men genere-llt sett är väl New York ett slags epicenter för komiker. De har så många olika klubbar.

Där många av våra största komiker började sin karriär i New York.

Om inte annat kan man ju gå ut i L.A. en vanlig tisdag och plötsligt få se en av komedivärldens allra största spelare dyka upp oannonserat. Någonting man som gäst gillar, men många komiker är ängsli-ga för. För det kan väldigt snabbt betyda att man antingen måste köra före eller efter namn som Joe Rogan, Dave Chapelle eller Kevin Hart. Vilka skulle gjort en oundviklig bombning värt det för dig?
– Jag ser det bara som en ära att få uppträda samtidigt som någon av de stora komikerna. Det är liksom ing-en idé att jämföra sig eller ha nån ångest inför det tycker jag, för jag vet min plats i ordningen när det kom-mer till stand-up (skrattar) Men ja, för att svara på frågan så skulle jag väl säga alla ovanstående ...

Men också Amy Schumer, Kathy Griffin och Tiffany Haddish.

Finns det nån komiker som inte slått igenom än, men som du känner bara är en tidsfråga?
– Jag har jobbat med en tjej som heter Sarah Lawrence. Jag har bokat henne på min show några gånger. Hon är australienska och har bott i Los Angeles i några år nu, hon är ursprungligen DJ.

Jag tror hon har en ljus framtid inom stand-up.

Om man vill se dig köra måste man då lösa flygbiljett eller finns det alls längs med horisonten att du kan tänka dig ställa dig på Norra Brunn eller någon annan komediklubb hemma i Sverige?
– Jag kommer absolut att testa på den svenska stand-up scenen ... jag har redan fått några inbjudningar till några scener ... så jag ska väl ta och axla den svenska publiken också så småningom.

Har du några fler filmroller på gång?
– Jag har några auditions framför mig och väntar på svar från några. Så man vet aldrig som frilansande sk-ådespelare. Jag vet knappt hur min nästa vecka ser ut. Men jag har en kortfilm i postproduktion.

En kortfilm här i USA som går ut i festivaler nästa år som heter 'Invalid'.

'Falkenberg Forever' är i alla fall en ny serie du är med i, av showrunnern Johanna Runevad?
– Det är en riktig goding till serie. En feel-good dramedy som handlar om småstadslivet, drömmar, identit-etssökande och vänskap. Vi har premiär den 30:e mars på SVT och SVT Play. Antingen kan man sträckkolla alla avsnitt eller så ser man det på TV varje måndag klockan 22:00 på SVT. Det var en otroligt fin inspelni-ng i Falkenberg med ett grymt team, både framför och bakom kameran. Jag måste ge lite extra cred till Joh-anna som är showrunner, medregissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Superwoman?

Jag spelar hennes bästa vän. Vi blev typ bästisar i verkligheten också.

Säg något kul!
– Åh. Herre. Gud.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Tanne Willow

danieljohn@intervjun.com