Erik Henebratt

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 28 oktober 2016

Intervjun möter singelaktuella Erik Henebratt för ett samtal om vikten av att vara helt ärliga mot varandra, sin tacksamhetsskuld till musiken och nya singeln 'En av dom'.

Hur har den här nya singeln 'En av dom' blivit mottagen sen den släpptes?
– Responsen har varit jättefin tycker jag själv. Massa musiksidor och musikbloggar har skrivit jättefint om låten. Massa vänner, släkt och människor som lyssnar på min musik har delat och skrivit massa fint på sina Facebook-sidor och direkt till mig och så vidare. Helt otroligt. Så himla glad för det! Så himla glad att dom vågar ge beröm till en annan människa. Känns som folk generellt är för stolta för att göra sådant idag.

Så det blev jag väldigt glad över.

Till och med människor man var osams med i tonåren har delat och skrivit. Väldigt fint.

Är det lika många som lyssnar?
– Den har inte fått så många lyssnare kanske, inte som jag hade velat, inte som jag fått inpräntat i skallen att jag måste ha. Det var en branschkille från ett skivbolag nämligen som sa till mig förra året, på ett möte jag blev kallad till när jag släppte min danslåt Tid' att: "Får du trettiotusen lyssnare inom en månad nu så är det ju klart att vi är intresserade". Det satte sig lite i mig. Hade han inte sagt så hade jag varit glad rakt igenom. Synd att man ibland är mer mottaglig för skit. Men det är viktigare för mig att en snubbe med skit i baksätet och med en fasad hårdare än berg, som aldrig nånsin visat sig mjuk inför nån tar till sig mod och skriver till mig att han tycker om min låt och vad den betyder för honom. Det är viktigare än vad en branschsnubbe tycker. Självklart! Absolut! Det är störst! Alla dagar i veckan.

Det är därför man gör musik. Det sätts bara sån jäkla prestationsångest och tar bort glädjen från en när man får såna där konstiga responser från branschfolket som har en stor avgörande roll. Bajs på dom ibland!

Vad handlar låten om?
– Det är en mörk drama-pop låt. Min låt handlar om en människa som varit borta och levt ett helt annat liv än det hen nu möter, och förstår en kväll när hen är ute på stan eller vart hen nu är den kvällen, att hen har förlorat hela sitt liv för något som inte betydde ett skit nu i slutändan. Kanske tyckte hen att det var ballt, kanske var hen för stolt eller för rädd eller för nere i skiten för att ens orka ta tag i sina problem. Men nu den här kvällen såg hen sig själv för första gången och vaknade upp.

Men just då det var försent, så allt är redan förlorat.

Det är en låttext som på riktigt känns och då inte minst som en skildring av samtiden?
– Det budskap jag vill förmedla är att jag tycker vi ska börja släppa på våra jäkla fasader om att vi är så jävla balla och härliga hela tiden. Att vi ska våga se varandra och vara ärliga med varann innan det är för-sent. Det är ju sjukt att vi ska vara så rätt hela tiden. Man ska vara så duktig. Jag ser folk där jag bor som numera går till ICA-butiken och handlar med kläder som dom medvetet klätt ner sig med.

Alltså, det finns ett mode för att gå och handla när man är hemma och sjuk från jobbet. Hur ska folk då våga öppna sig på riktigt? Om man inte ens kan gå och handla utan nån "okej stämpel" innan dom lämnar huset för en liten stund. Hur ska man då våga prata om sina problem? Sina riktiga problem! Dom mindre proble-men måste ju bli asjobbiga att hantera. Men tänk då på dom med såna problem som att man kanske har ett beroende till kicken av att misshandla eller bli misshandlad? Eller att man kanske lider av panikångest så man inte klarar av att ta bussen till jobbet. Eller att man super skallen av sig när man kommit hem från bio med en kompis. Hur ska man våga prata om sånt?

Hur ska man våga erkänna dom problemen för sig själv?

Eller att bara stå lite närmare varandra när vi väntar på pendeln ...
– Ibland tycker jag att vi blir bättre på att öppna oss, som i poddar eller TV, ibland tycker jag det känns som att vi är tillbaka på noll. Så jag ville ändå slå ett extra slag för detta. Vi har bara några få år i livet och då är det ju viktigt om man lägger märke till när nån i omgivningen verkar fastna på vägen. Eller att den pers-onen i alla fall vågar ropa lite högre när den fastnat. För annars kan det ju vara försent. Man kan vara ball, bra och snygg ändå och fortfarande haft ett fantastiskt liv i slutändan ...

Även fast man erkänt något jobbigt man handskas med.

När skrev du den här låten?
– Jag skrev den en kväll hemma i Haninge, var det på soffan kanske, med min gitarr för kanske tre år sedan. Jag skriver oftast melodin och texten samtidigt och den tog nog bara femton minuter att skriva, just denna låt, vissa andra tar mycket längre tid att skriva. Men när ett ämne ligger nära i hjärtat för stunden så kan det gå väldigt snabbt. Sen efter att jag skrivit den så sjöng jag och spelade den för mig själv en massa gång-er, sen så träffade jag min vän och producent Aksel Odenbalk och förklarade låten för honom.

Jag framförde och förklarade vilket sound jag ville att låten skulle få och spelade upp andra artisters låtar för att ge en visuell bild till Aksel. Sen så gjorde han en låtskiss som vi sen visade för några musiker som vi då samlade för att spela in. När vi gjort det så satt vi många dagar och kvällar i studion på Odenplan i peri-oder, i tre år, för att få fram den ljudbild vi ville. Sedan kanske jag spela den i replokalen tillsammans med dom musiker jag brukar spela ute med, så jag sen kom tillbaka igen med lite mer tänk.

Sen efter mycket fixande fram och tillbaka var den klar ... (skrattar)

Det gick från femton snabba minuter till tre långa år?
– Varför det tog så lång tid från dom där femton minuterna till det färdiga är för jag har svårt för att bestä-mma mig ibland och börjar ofta snöa in mig på detaljer eller blir osäker på hela min genre, som Aksel hela tiden får lov att stå ut med, och räddar mig genom. Och sen kör vi igen. Och sen har ju jag ett annat jobb på sidan om och Aksel kanske drar ut på nån ball skrytturné ett halvår.

Därför tog det tid.

Vad tycker du gör en riktigt bra låt?
– Vad jag oftast har lättast att fastna för är en udda röst till en väldigt lugn och avskalad ljudbild, helst lite mystiskt soulig. Men det är en svår fråga verkligen. Vad jag tror är att ljudet, alltså musiken, kan nog vara hursomhelst. Varför man gillar ett och ett annat läte förstår jag inte, men det är ju väldigt viktigt att om låten har nått skriftligt som sjungs med, måste det ju vara bra det med!

Texten är således det viktigaste?
– Mycket musik skiter man ju i att lyssna på bara för att texten som nån sjunger är skit. Men en bra låt för mig kanske då är om det svänger, med nån häftig basgång som kanske får mig att känna mig ball, kanske den har nån häftig stämma på sången. Men viktigt att jag förstår att den som sjunger sjunger sanningar.
Det behöver inte vara något stort eller viktigt ämne, men det ska vara lite sant och att det sjungs naturligt.

Därför är det lättare att gilla mycket fler engelska artister, för jag är så dålig på engelska.

Viss musik har man ju fallit för på grund av att den varit med i en film man älskar eller för att man hörde låten i bilen på väg till en plats man längtar till. Så ljud, alltså musik, vet jag aldrig av vilken anledning jag gillar. Alltså varför gillar jag en låt som 'Take Em All' av Cock Sparrer och sen 'Bjuröklubb' av Laleh?

Är dina låtar alltid sanningar?
– Det kan komma från mitt eget liv eller från någon i min omgivning. Det som påverkar eller väcker känslor i mig för stunden betydligt mer än något annat för stunden blir det jag skriver om. Men för att jag sen ska lägga ut det offentligt, måste jag känna att jag vet exakt vad jag snackar om.

Är musik något som generellt har stor påverkan på dig?
– Musiken betyder väldigt mycket. Den betyder nog allt i mitt liv. Jag har kunnat känna att jag är bra på något och det är nog viktigt för alla i en viss ålder, att man känner att man är bra på något. Som det är med sport för vissa. Musiken betyder ju mycket som för många andra, att den förstärker minnesbilden av mån-ga fina minnen och att den gjort jobbiga stunder lättare och finare stunder mycket finare.

Har du några särskilt fina musikminnen?
– Minns när mamma var i vardagsrummet och jag satt och tittade på henne, hon kunde dansa till Ushers nya singel. En gång försökte hon lära mig att dansa salsa till Buena Vista Social Club. Eller när pappa och jag satt och lyssnade på massa sextiotals klassiker i raggarbilen. Jag kan ju åka tillbaka dit igen tack vare musiken, tack vare att låtarna fortfarande finns. Jag kan sätta på låtarna igen och igen få känna känslan av parkettgolvet under fötterna, höra ljuden från mammas klackskor slå mot golvet, hur min mamma doftade och hur lädret och luften kändes i raggarbilen där bredvid pappa. 

Jag kan också känna en slags tacksamhetsskuld till musiken. För att den nog räddat mig många gånger till att fått vara den jag varit och är. En gång när jag skulle söka gymnasieinriktning så fick jag en utskällning av min elevassistent Fredrik, som även jobbade som musiker, för att jag bara sökt en enda musiklinje och sen sökt massa bygginriktningar. Som mina vänner gjorde. Så han hjälpte mig att ta bort vissa ansöknin-gar och fixade så jag fick söka in till flera musikinriktningar i sista sekund. 

Eller som när en kille som många såg upp till i min omgivning sa till mig att inte följa med dom för jag skul-le vara rädd om mina nävar så att jag kunde fortsätta spela gitarr. Jag har liksom ofta kunnat ha musiken som en undanflykt i min uppväxt. Det kan då ibland kännas att jag står i skuld till musiken nästan, som i ett förhållande. Man ger och tar, men jag har bara tagit men aldrig ett tillbaka.

Jag har kämpat länge och får inte sluta kämpa för då är det som om jag spottar den i ansiktet.

Vilka artister skulle du säga har gjort "det äkta" bäst?
– Michael jackson! Svårslagen. 'Before the Rumble Comes' är årets bästa album sen, av Andreas Moe.

Vad var det som lockade dig till att göra musik själv?
– Så långt bak jag minns har jag nog alltid haft nån särskild dragningskraft till musik, men mitt första tydliga minne då jag verkligen fick en speciell kontakt med den och jag förstod att man inte bara kan känna musiken, utan även skapa den, var när min morfar, som spelade i orkestrar som ung med sin saxofon och även var duktig på munspel och gitarr, visade mig hur man spelade gitarr och hur man tog ackord.

Sen på en julafton eller födelsedag strax efter fick jag en gitarr av familjen och en bok av morfar med alla ackorden till alla Simon and Garfunkles låtar. Ett sånt där ackord häfte.

Hur har det varit med olika live-spelningar?
– Jag har en otrolig screnskräck, så hela mitt liv är helt upp och ned månaden innan spelning och sen tim-men innan jag ska upp får jag samma känsla som en panikångest attack. Så för tillfället inga alls dessvärre. Jag drar mig för det. Hade man inte behövt söka gigs själv hade det väl varit lättare att ge sig fan på det.

Måste jobba lite med problemet känns det som.

Tidigare har det varit värt skräcken, men nu har den blivit alldeles för stor.

Någon spelning har det i alla fall blivit?
– Det var när jag spelade på Tontogården med min vän Marcus, när jag var mellan sexton-sjutton år. Jag fick ljuga om min ålder och fick hävda att jag glömt mitt leg hemma för att få spela där. Min största idol var Laleh just den tiden och min skräck inför att gå upp på scen var nästan lika stor då som nu.

Den dagen var jag ju extra nervös bara av att få komma till söder och lira. Jag fick i alla fall panik och skulle gå ut och ta lite luft några minuter innan jag skulle upp på scen. Precis när jag kom en halvmeter utanför dörren så ser jag Laleh stå i kön på väg in. Så det där med att hämta luft blev mer som att jag gick ut för att hämta mer panik! (skrattar). Ännu mer skräckslagen än innan sprang jag tillbaka till logen där Marcus satt lugnt med sin gitarr och jag flämtade ut att: "Laleh är här!" (skrattar)

Det vart i alla fall en väldigt kul spelning och jag minns att jag och Marcus Jonsson gav allt. Vi var så glada att få komma in till stan och lira. Vi kände oss proffsiga med känslan att vi var på väg mot nått större, att till och med Laleh nu hade hört oss. Minns att många vänner och familj var där och att alla log.

Det är ett fint minne!

Blir scenskräcken lättare att handskas med på mindre eller större scener?
– Jag föredrar större spelningar för skräcken blir mindre då, främst på grund av att man inte ser publiken lika lätt. Jag föredrar också mindre spelningar för att det då blir en intimare stund med publiken.

Finns det någon drömspelning?
– Ja, Ellen DeGeneres så klart! Blev lite avis när jag såg Icona Pop stå och dansa där i trappan (skrattar). Men om man ska drömma lite mindre så vore det ju jättehäftigt att nån gång spela på typ Cirkus eller någon stor festival med en massa stråkar och blås och alla andra instrument.

Vem skulle du helst vilja göra en duett med?
– Det skulle då vara med Mike Skinner från The Streets och vi skulle ge varandra high fives på scenen!

Det har också kommit en musikvideo till 'En av dom' och den blev ju väldigt fin ...
– Va' snällt av dig! Jag ville få fram en helhetskänsla. Jag ville ge problemet eller det avklädda i låten ett ansikte. Tydliggöra helt enkelt. Man ser inte kåt eller gullig ut när man är ledsen eller arg på riktigt. Som jag tycker det ser ut som i vissa filmer eller musikvideos. Därför är skådespelaren Fredrik Engström så jäkla bra. Han försöker inte se bra ut samtidigt som han ska skådespela hur man ser ut när man är arg och ledsen.  Precis som att man inte går och klär ner sig för att se "sjuk-och-hemma-från-jobbet" ut.

Det hade inte heller gått att jobba med någon annan än Emil Widstrand heller, måste jag säga. Han är så klart väldigt bra bakom kameran men det var väldigt viktigt märkte jag att jobba med videon ihop med en vän. För allt kunde bli ärligare på ett sätt. Och med Emil känner jag att vi har en väldigt ärlig relation.

Och det var ju även så kul att få göra videon med en vän. Musikvideon betyder ju så mycket mer då! När man fått gjort den ihop och för evigt kommer ha ett bildligt bevis på vår vänskap.

Vad blir nästa steg nu efter denna låten?
– Tänkte kanske släppa en singel till. Men "släppa" låter för stort. Jag lägger ju bara ut på Spotify och så vidare ... (skrattar). Men jag kanske ska "lägga" ut en singel till, sen kanske en EP-skiva ...

Kanske ett album? Det där är inte helt bestämt ännu.

Vad gör du när du inte känner för att hålla på med musiken?
– Skydiving.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com