Emma Elisabeth

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 20 mars 2017

Intervjun möter Berlin-baserade Emma Elisabeth i ett samtal om fascinationen för amerikansk musikhistoria, att vara beroende av skapande och EP-skivan 'We Gotta Talk'.

När började du arbetet med 'We Gotta Talk'?
– Jag har spenderat de senaste tre eller fyra åren med att skriva en massa låtar för mitt nya projekt och spela in demos, sedan började vi spela in för cirka ett, ett och ett halvt år sen, och gjorde klart produk-tionen för cirka ett år sen. Det var en väldigt utmanande men extremt givande process. 

Svårt också att dra linjen och säga att nu är den klar. Vi gjorde en grund med trummor, bas och gitarr och sång som vi lirade samtidigt i studion. Sen byggde vi ovanpå det, testade oss fram. En del grejer har blivit kvar sen demostadiet ...

Denna gång har du blivit proddad av Victor Van Vugt. Hur kom den kollaborationen sig?
– Han flyttade till Berlin för ett tag sen, efter ett gäng år i New York. Vi träffades genom kollegor som tyckte det vore en bra matchning eftersom jag var på jakt efter en samarbetspartner. Med tanke på vad han gjort tidigare var jag otroligt exalterad över samarbetet. Det visade sig också vara den absolut ödmjukaste och roligaste människa jag någonsin jobbat med.

Det sa klick direkt och vi började välja ut låtar och jobba.

Singeln 'Dying Inside You' är ute nu. Vad kan du berätta om den?
– Dying Inside You har något bitterljuvt över sig. För mig har den ett leende på läpparna fast bär på något tungt. Den handlar om att förlora sig i någon annans universum, att känna sig borttappad i något som du vill förstå. När känslor förvandlas till en mörk labyrint.

Men musikaliskt har låten ett rättfram driv som ger den en lätt känsla ändå.

Det blev också en musikvideo till den?
– Alltså ... jag hittade en gammal video från sjuttiotalet med Black Sabbath samt en video med Prince från åttiotalet någon gång och blev helsåld på idén av att göra en green screen video med hela bandet som ser så där härligt utklippt och oorganiserad ut. Jag är även ett fan av Warhols handheld-camera footage, som röriga live-videos med Velvet Underground. Så tanken var att kombinera dessa världar med egna idéer.

Med den inspirationen i bakhuvudet började jag jobba på manuskriptet ihop med min kompis Stefan Wölfle. Jag hittade en skitbillig green screen studio i Kreuzberg där vi kunde filma. Och sen började för-beredelserna med rekvisita och så vidare. Jag snodde syrrans gamla nittiotals klänningar, köpte en mussle-barnpool som jag sprayade silvrig, och så. Sen var egentligen efter arbetet den största biten av allt. Först av allt att klura ut videoredigeringsprogrammet och sen att få alla lager och bilder dit vi ville.

Men det var det värt i slutändan. Jag är stolt!

Vilka är de andra låtarna från den kommande skivan?
– På EP:n We Gotta Talk kommer låtarna 'Where Do Tears Go', 'People Like You', 'Kiss of Gasoline' och 'Talisman' ... förutom de släppta 'Dying Inside You' och "Rainbow Bar' att finnas med.

Finns det någon särskild bland de här låtarna som du gillar extra mycket?
– Ja, för mig är Where Do Tears Go en väldigt speciell låt. Jag har insett i efterhand hur mycket den betyd-er för mig, vad det är den egentligen handlar om. Det är som om jag skrev undermedvetet om något som jag gick igenom, och först senare insåg. Mitt hjärta blottat för allmänheten.

Dessutom är den en rättfram pop låt med en touch av country.

Vad blir du inspirerad av sett till just låttexterna?
– Jag inspireras främst av det jag går igenom på en personlig nivå. Relationer som brister, rädslan för att bli sårad, frågor som man aldrig kommer att förstå, personer som man helst borde glömma, känslan av att bli hög på en person. Det gamla vanliga ... som ändå på något sätt aldrig blir gammalt i mina öron.

Först och främst så är det min uppfattning att inspiration kommer genom att uppleva, leva livet, träffa folk, resa, bli kär, gråta, skratta, kämpa, bryta samman. Allt kan komma till uttryck när man skriver låtar. Jag är även helt övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det handlar i slutändan bara om känsla.

Vad ger det dig att kunna blicka tillbaka i och med låtskrivandet?
– Låtskrivande har för mig blivit som en sorts terapi. Nu har det gått cirka tio år sedan jag oavbrutet har skrivit och på så sätt bearbetat allt jag gått igenom. Och jag hittar alltid nya vägar att börja på en ny låt. Ibland kan det vara ett gitarr riff jag kommer på, ibland kan det vara en melodi slinga, Ibland en mening.
Jag försöker att alltid vara väldigt öppen för alla idéer när jag skriver. Jag spelar och skriver även hemskt gärna ihop med andra, då det kan leda till ny inspiration och nya idéer som inte kommit om jag suttit själv med det. Det är ofta så att man även måste få ur sig en del skit innan en bra idé föds.

En idé leder ju till en annan. Jag har även varit med om att jag ibland inte har haft någon lust alls, varit bakis, och sen sätter man sig och skriver och det blir den bästa låten på länge.

Tycker du att musiken innehar förmågan att vara läkande?
– Jag har ibland känslan av att låtar kan hjälpa dig att bearbeta grejer på ett undermedvetet sätt. Det har hänt att jag har skrivit en låt, och inte riktigt vetat var den kommer ifrån. Sen har jag insett det långt senare ... att den har varit ett sätt att bearbeta och ta itu med undermedvetna känslor och svåra situa-tioner som man befinner sig i. Som om man skrivit om någonting som inte ännu har hänt eller man precis är mitt uppe i och inte riktigt förstår.

Musiken är för mig som en lång resa, och jag tycker det är otroligt spännande vart den kommer att ta mig. Även känslan som man kan få av att skapa något nytt, att kunna lyssna på något som inte fanns för ett par timmar sedan, och att spela ihop med andra är för mig helt obetalbart. Man blir typ hög av det.

Så vad blir det i slutändan av allt?
– Jag skulle säga att det är pop och rock-musik, vissa låtar är mer country, vissa mer fuzzy roc. Andra pop med en touch av nittiotals melankoli och sjuttiotals sångarrangemang.

Finns det någora särskilda artister som du har influerats av?
– Jag är otroligt imponerad av kvinnor som Stevie Nicks, Pattie Smith, Debbie Harry och Dolly Parton, vilka kvinnor alltså. Sen har jag en fascination för gamla classic rock karlar som Bob Dylan, Lou Reed, Neil Young och Tom Petty, som jag tror påverkat mig också ...

Musikalist tror jag dock även att mina tonår med No Doubt, Alanis Morrisette, The Cardigans, och Garbage i hörlurarna har satt sina spår. Jag är dessutom väldigt inne på 70 tal av någon anledning, Fleetwood Mac och T Rex är guld. Och mitt hjärta slår väldigt högt för country.

En låt du inte kan vara utan just nu?
– Just nu har jag återupptäckt Mazzy Star's 'Fade Into You' och kan inte sluta lyssna på den.

Du har tidigare sagt att du gillar imperfektioner i musik. Vad menade du med det?
– Med det menar jag att det finns tendenser i mainstream att allting blir så himla korrigerat och polerat. Och i mina öron tar det bort en del av personligheten och känslan i musiken, så klart beroende på genre och vad man eftersträvar. Men personligen tycker jag att en artist och människor i allmänhet är så mycket intressantare om de visar mänsklighet, känsla och vågar vara sig själva, med imperfektioner inkluderade.

Ungefär samma känsla som jag har om överretuscherade foton ...

Hur hittade du först till musiken?
– När jag var fyra eller fem år började jag sjunga i kör. Sen blev det pianolektioner, blockflöjt och trumpet på kommunala musikskolan. Och mina föräldrar har alltid hållit på med musik, mer eller mindre. Därför känns det som att det bara är en del av mig som liksom alltid har funnits där i olika former. När det var dags att välja gymnasielinje valde jag det estetiska musikprogrammet, och det var väl då som jag verkligen fastnade, och började utforska musiken mer, testade att skriva eget material, köpte min älskade telecaster och började spela gitarr. Musiken har följt mig som en röd tråd sedan dess. Jag har faktiskt aldrig riktigt reflekterat över det, om det är rätt eller fel, det är bara så.

Och nu är jag helt beroende, fast i den där känslan av att skapa något, uttrycka mig genom musiken, och att musicera ihop med andra. Det gör något med en som är väldigt beroendeframkallande.

Fanns det bra möjligheter för att utforska musikintresset i Höllviken då?
– Mitt musikintresse började som sagt i musikskolan och i barnkören ... sen var jag aldrig riktigt del av någon scen i Höllviken, jag vet inte riktigt om det överhuvudtaget existerar. Utan det var snarare så att under gymnasietiden bildade vi band som vi spelade ihop med ett tag. Jag spelade till exempel orgel med ett band och vi spelade bara Frank Zappa låtar. Jag, Svante, Linus och Oskar. ...

Och vi hade en del konserter under den tiden. Men det var överlag inte så att det fanns en riktig scen. Jag testade mig fram genom olika faser och vägar och började att utforska upplevelsen av att skriva egna låtar.

Sen Höllviken har du flyttat omkring en hel del ...
– Det var aldrig riktigt så att jag har planerat att flytta, utan jag har helt enkelt följt intressanta vägar som har uppenbarat sig och det har varit helt avgörande för formandet av mig som musiker. Det fascinerande med att ha bott på olika ställen är så klart att människorna du har runt i kring dig påverkar dig och leder dig vidare till nästa steg. Jag fascineras av tanken att världen är öppen och full av intressanta människor som kan förändra och göra livet spännande. Du kan vara precis vem du vill vara.

En annan rolig grej med att ha flyttat runt är att man skaffar sig vänner som finns utspridda lite varstans i världen. Hemma kommer ändå alltid att vara hemma, där vänner och familj finns. Jag flyttade först iväg för att plugga och hamnade i Stockholm i tre år. Där pluggade jag musik på Kulturama och träffade även Marina Ljung som frågade om jag ville vara med i hennes band Shebang, så vi spelade och sjöng ihop ett par år. Inte under deras storhetstid, utan efter det alltså ... (skrattar)

Efter det flyttade jag till Hultsfred och smålands skogar för att plugga. Där var man mycket mer isolerad, och det ledde till att jag började reflektera på ett nytt sätt över mig själv och min musik. Mitt första riktiga breakup ledde också till att jag började skriva om mina personliga tankar och känslor, snarare än att hitta på, Man behöver uppleva och känna för att kunna skriva om det, vilket jag upptäckte under den perioden. Låtarna repade jag ihop med polare i Malmö, och vi gjorde ett gäng spelningar.

Hur hamnade du här i Berlin som du är bosatt i idag?
– Efter Småland flyttade jag till Tyskland som utbytesstudent. Då började jag spela en hel del konserter, och började även att samarbeta med en gitarrist och vi startade ett Neue Deutsche Welle-inspirerat projekt på tyska. Han skrev texter och jag sjöng, och jag hade ingen aning om vad de betydde, säkert en massa snusk (skrattar). I Tyskland kom jag sedan i kontakt med mitt blivande musikförlag och började jobba professionellt som låtskrivare. Det var också en anledning till att jag stannade i Berlin. Det är billigt att leva här, jag hittade snabbt en massa musiker att skriva och lira med och min karriär tog fart. Mitt tyskspråkiga projekt började intressera folk och det slutade med att jag släppte ett album på tyska. Betty Dittrich, Gute Jung, Böse Mädchen. Väldigt sextiotals inspirerat ... precis som när The Beatles, Lill Lind-fors, Gitte Henning och France Gall's släppte låtar på tyska, och var med i tyska melodifestivalen.

Efter det fick jag en riktig tankeställare. Jag hade känslan av att jag hade fastnat i en värld där jag inte visste hur jag skulle kunna utvecklas som musiker och låtskrivare, säga det jag vill säga och låta som jag vill låta. Det blev helt enkelt för många ramar att passa in i. Jag jobbade dessutom ihop med människor som jag inte kände mig 100 procent förstådd av, och kände att det var dags att göra något åt min situation, och ville hitta tillbaka till mig själv som musiker.

Hur gick du till väga då?
– Jag isolerade mig under en lång tid och skrev musik i min lägenhet i Neukölln ... helt utan influenser från musikindustri och folk som tycker si eller så. Det var den mest befriande känslan jag någonsin har haft, och det var så mitt projekt 'Emma Elisabeth' fick sin start. Jag gjorde ett även ett cover-album som jag spelade in hemma i mitt sovrum och släppte 'Do it yourself' style som heter 'Cover Stories'. Berlin har påverkat mig på så sätt att det ger mig friheten och inspirationen att göra det jag vill göra ...

Jag har träffat otroliga personer och vänner som jag nu jobbar ihop med, det finns oändliga möjligheter att spela och en sån himla underbart konstig blandning av människor att vara kreativ ihop med. Nu har jag bott i Berlin i sex år. Det är rekord i hur länge jag stannat på ett ställe. Efter att jag lämnade Höllviken.

Varför blev det just Berlin som lockade för studierna?
– Det var en rad grejer som lockade mig dit. Det är ju en kreativ och billig storstad där jag gavs möjligheten att hålla på med musik på heltid som låtskrivare och artist. Så jag behövde inte fundera länge på det.

Sen stannade jag helt enkelt eftersom musiken fortsatte att utvecklas, och jag som person kände mig utmanad och tilltalad av Berlins galenskaper och allt vad det innebär.

Hur tycker du man bäst spenderar en dag i staden?
– Man Drar till Maybach Ufer, kollar in den turkiska marknaden, dricker kaffe, promenerar längs Land-wehrkanal, kanske köper man vin och dricker vid vattnet. Gå på indiebio på B-Waren LadenKino.

Gå och se nåt band på West Germany. Eller dra till en 8mm bar.

Du hade även något av en spirituell upptäcksrid borta i USA?
– Som pop och rock musiker finns det för mig något magiskt med den amerikanska musikhistorien, dess artister, musik och hela scener som utvecklats där. New York på sjuttiotalet, klassisk amerikansk rock och västkust pop som Fleetwood Mac. Jag är väldigt fascinerad och inspirerad av det, det är typ något heligt för mig som tänder på sjuttiotals rock och countrygitarrer. På vissa sätt kan amerikansk kultur kännas väldigt främmande för mig, men samtiigt har musik skapats där som jag känner mig så nära till. Så jag drog dit under en period och hängde först i New York och sedan i Los Angeles ett par veckor ...

Los Angeles är också en stad som fascinerar och inspirerar. Jag kom in i en sorts dimma och bodde i en delad skabbig lägenhet med två tjejer som kämpar i filmbranschen. Vi hängde och de visade mig sin stad. Jag hyrde en billig bil och körde runt med classic rock radion på högsta och skrålade, och låtsades att jag var mitt inne i en film. Så kändes det ... jag hade lyckan att få arbeta och skriva musik ihop med ett par fan-tastiska musiker och två av låtarna på EP:n skrevs under den här resan.

Tror du Berlin är ditt slutmål eller kommer du snart fara iväg till andra världsdelar?
– Jag planerade ju aldrig riktigt att stanna i Berlin. Det bara blev så. Och nu har det gått sex år. Så mycket som jag tycker om att bo i Berlin, så har jag ett väldigt öppet sinne vad gäller resande och slutmål vet jag inte om jag tror på. Jag tror att jag kommer vara så hela mitt liv. Om möjligheter öppnar sig så är jag inte sen att testa nya vägar ... jag älskar känslan av att kunna göra det.

Och känner mig lyckligt lottad som jobbar med något som tillåter mig att kunna resa och jobba med folk från olika länder och kulturer. Drömscenariot är att ha ett hus vid havet hemma i Sverige, och sen spendera ett par månader här och ett par månader där.

Vilken var den första konserten du minns att du själv såg?
– Jag gick med mamma på GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt, en konsert på mitten av nittiotalet någon gång. Det minns jag som om det var igår (skrattar). Härligt!

Vilken har varit den mest minnesvärda av dina egna spelnngar så här långt?
– Den spelning jag har det skönaste minnet av var förra sommars på Sound Of The Forest-festivalen nere i sydvästra Tyskland. Scenen låg precis nere vid vattnet vid en badsjö och det var grymt varmt, så hela stä-mningen var bara fantastisk. Folk lyssnade, dansade, solade, badade, njöt av livet.

Det var en fin utsikt från scenen.

Hur är det med mer spelningar det närmsta?
– Det är ett gäng spelningar i planering nu under sena våren och sommaren, supportgigs och enskilda spelningar, mindre festivaler. Planen är även att göra ett par spelningar hemma i Sverige snart.

Efter allt spelande i Berlin ...

Finns det nåt du vill hälsa läsarna innan dess och att de tar och lyssnar på 'We Gotta Talk'?
– Mest av all tack till varenda jäkel som lyssnar, som uppskattar och som känner, tolkar, och tar musiken till sig. Det är ju då den kommer till liv. Jag tycker att det är sjukt spännande att se mina låtar ge sig ut universum och att ni hittar dom. Lite Spinal Tap på det ... up to eleven.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com