Emili Milou

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 15 oktober 2018

En kvinnlig Håkan Hellström söker. Emili Milou visar på både tur och otur i kärlek genom sina sylvassa texter om gamla romanser, längtan efter ny och, som hon själv beskriver det, om att para sig som djur.

'Vill du vara med mig?' hade väl egentligen kunnat släppas lite närsomhelst på året och vi hade ändå kunnat relatera. Må det så vara när våren först gör entré eller när sommaren är i full blom. Nu blev det istället till hösten och den omfamnar kanske då delen av oss som vill hitta lite värme i kylan?
– Jag hoppas att folk vill och kan lyssna på låten oavsett om det är vår, sommar, höst eller vinter därute. Temat är ju tidlöst, man vill ju alltid ha någon att krama om och bli ett par med någon om man är singel, i alla fall jag! På hösten vill man ju mysa inne framför brasan med varm choklad och bli omhållen och klapp-ad på, på vintern vill man mysa i sittliften eller efter att ha kommit in i värmen och åkt långfärdskridskor med sin älskling, på våren vill man ju bara para sig med sin älskling ... djuren parar ju sig mest på våren!

(Skrattar) Och även sommaren är ju parningstider eller att bada nakna i månskenet i skärgården!

Jag är en obotlig romantiker! (skrattar)

Vilken årstid skrev du egentligen låten i? Både knastrande snö och knoppar på träden nämns ju ...
– 'Vill du vara med mig?' hade jag som låtidé i flera år, jag brukar samla på citat, ord och uttryck och ha det som en ordbank i min dator. Inspiration till texter hämtar jag ofta från mitt mitt eget och mina vänners liv, till exempel våra Tinder-dejter, skvaller, filmer, TV-serier, att gå på promenad ... oftast runt Söder-malm ... och rensa hjärnan. Jag tycker även det är kul att läsa arga insändare i lokaltidningen, det är så mycket känslor i dem. Jag inspireras också av dramaqueens ... alla människor ... och provokativa textför-fattare som Ann Heberlein, Sarah Kane och Säkert! Så i min ordbank fanns många av textraderna i låten.

"Jag mötte dig i julas i Tanto på en fest" "Jag kysste någon i lördags men minns inte vad han hette" "Jag job-bade till klockan fem och skrev ditt namn på en servett, snön knastrade under fötterna ...

Köpte lasagne på vägen hem""


Jag går igång på att hitta igenkänningsfaktorn när jag skriver texter, jag har alltid mina lyssnare i bakhuv-udet ... Vad skulle de tycka vara kul? Vad kan de känna igen sig i? Vad vill de höra? Vad vill de inte höra?
Sen en dag när jag satt vid pianot för flera år sedan och labbade med olika ackord så fanns bryggan där "Jag väntade hela natten tills festlokalen stängde". Och refrängen!

Melodin och texten ingick liksom äktenskap på nåt konstigt sätt i nuet. Jag blev överlycklig!

Så varför blev det flera år innan den till slut fick bli till?
– Då jag hade andra låtar i rullning i studio och med min producent dröjde det inte förrän 2017 då jag på all-var spelade in låten. Det hade samband med när det tog slut med min pojkvän. Jag hade från början tänkt låten som en ballad och mer uppgiven, typ Maggios 'Snälla bli min igen' eller Håkans 'Brännö serenad'. Men sen sa min pappa till mig, som är den klokaste jag känner, i samband med mitt uppbrott,

"Emelie du har deppat så många gånger förut"

Typ ... "Nu har du ett val att se framåt, tänka på dig själv och ta hand om dig själv".

Det hjälpte mig.

Den var tänkt som en ballad?
– Det var med fantastiska Natalie Knutzen, min inspelningstekniker som spelar in alla mina demos och sångtagningar med mig i en studio i Skanstull i Stockholm. En härlig tjej från Argentina med mycket girlpower. När vi satte oss i studion valde vi istället att göra 'Vill du vara med mig?' till en låt om längtan och "hottade upp" den. Vi la trummor och satt och garvade tillsammans.

"Yeah nu är du singel!"

Det var lite den känslan på låten sa hon. Sen när jag skickade låten till Johan, min producent som bor i Göt-eborg, hade jag ingen aning vad han tänkte sig produktionsmässigt och jag blev sjukt överraskad när han skickade första skissen till mig och valt att göra låten i typ motown-komp.

Jag visste ju typ inte ens vad motown var. Jag var tvungen att googla!

Du brukar ju ofta närma dig känslor som vi annars kanske ogärna lyfter fram hos oss själva. Tidigare har det bland annat varit svartsjuka och revansch, men även som här när vi bara pratar om längtan så är det kanske inte något vill prata om eller erkänna särskilt öppet. Varför lyfter du gärna sånt?
– Det är en öm punkt, det är det som är det svåra med att vara artist, att jag blottar mig, och som konstnär när jag skrivit en låt som jag visar upp och som folk lyssnar på, det sätter igång processer hos mina lyssnare och min publik och folk kommer tolka och tycka jättemycket kring det. Det är jättesvår balansgång. Jag tror mycket som Håkan Hellström som sa att "Man vill ju inte göra musik som ingen vill lyssna på" och det håller jag med honom om. Därför försöker jag alltid ha mina lyssnare i bakhuvudet när jag skriver och som sagt alltid, alltid, fokusera på igenkänningsfaktorn i mina låtar.

Jag blir alltid jätteglad när nån säger till mig att de känner igen sig.

Sen har man ju olika musikstilar och låtar till olika syften beroende på hur man mår. Har jag en skitdag uppskattar jag verkligen Melissa Horn eller att lyssna på en riktig deppig Håkan-låt för att liksom känna "Fan vad skönt att någon har det värre än jag" och är jag aspepp och glad vill jag typ bara lyssna på typ Avicii, Ricky Martin, Jennifer Lopez och Lady Gaga. Så är det ju med mina låtar också.

Det är högt och lågt ...
– 'Kommer inte över dig' kanske man inte lyssnar på när man är asglad, eller så lyssnar man på den för att bli pepp och stärkt och för att komma över sitt ex. Samma med 'Det gör för ont' som jag är stolt över. Den skrev jag under perioden när min pappa fick elakartad cancer när jag var 22, det är inte så att jag sätter på den när jag är på gymmet. Sen är "all konst uppstår ur lidandet" den största klyschan. Jag menar, det var ju inte så att van Gogh målade av sig ångesten samma dag som han skurit av sig örat, han målade väl när han mådde lite bättre och kunde stå upp! (skrattar). För mig kommer de bästa idéerna när jag slappar, när jag står i duschen och fulsjunger, käkar Dumle framför TV:n eller när jag kommer ut efter ett träningspass och är hög på endorfiner. Sen är det nog så när det gäller att mina texter är självutlämnande och direkta så kan jag ju inte låta bli. Jag tycker det är kul att skriva. Sen kan allt, hundra procent av alla texter jag skriver,
inte vara sanna. Och det är för att skydda mig själv. Folk frågar ofta hur mycket av det som är i mina låt-texter som är självupplevt ... "delvis" säger jag. Det är också det som är det vackra och njutningen för mig med att skriva ... att lägga till, dra ifrån, stryka, skriva om, tills det känns bra och äkta.

Det är inte det viktigaste att precis allting blir självutlämnande?
– Jag är väl medveten om vilka delar som jag väljer att visa och blotta, och vilka delar som jag absolut inte visar för någon. Och så är det i verkliga livet också tycker jag. Att jag väljer ut vilka jag vill ska få komma mig nära inpå livet och för vilka dörren är stängd och som jag inte skulle lita på för fem öre! (skrattar). Den balansgången är svår, ibland vill man ju ge någon en chans ...

Eller kanske man kan längtar efter att öppna upp sig?

Det är ju generellt få som är artister och gör det rakt ut i offentligheten ...
– Jag tror mycket med det här att jag går in i starka känslor när jag skriver och sjunger också beror på min pappa. Min pappa har alltid uppmuntrat mig att lyfta blicken inåt mot mig själv.

"Vilka är mina behov? Vad mår jag bra av?"

Vi pratade också väldigt mycket filosofi han och jag när jag var liten, typ vad är meningen med livet? Så den här längtan efter att lära känna mig själv, acceptera mig själv, älska mig själv för den jag är och våga titta in i mitt inre och ta mig själv för den jag är med mina styrkor och svagheter, det har jag fått från pappa. Och det lite cyniska, vassa, direkta och jävligt ärliga och uppriktiga har jag från mamma. Mina fö-räldrar är väldigt olika. För pappa är det inre viktigast, för mamma är mer det yttre viktigt. Hon är mer kontaktsökande och har tentaklerna utåt och det är där hon vill vara och där hon får sin energi.

Har du lika lätt för att öppna upp dig i vardagen?
– Jag har nog också innerst inne svårt att öppna mig för andra människor och lita på andra och har nog en stark längtan om att våga kasta mig ut, våga chansa, våga prova, våga misslyckas, våga älska, få nej och vå-ga älska igen. På nått sätt, den här längtan efter närhet, att bli förstådd och accepterad, det tror jag också är en anledning till varför jag började skriva och varför jag skriver på svenska.

Och jag är också stolt över mig själv och mina texter. Jag tycker man ska vara stolt över sig själv.

Att man vågar.

Men kan det någon gång bli skämskudde?
– Jag kan nånstans tycka det är kul med låtar på svenska och svenska TV-serier och filmer som blir en sna-ckis. Typ lite som Björn Ranelids 'Mirakel' för några år sen. Jag tycker det var kul och modigt det han gjo-rde. Och askul att folk på något sätt reagerade med "Herregud, fy fasiken, kan man skriva sådär?"

Vet inte om jag minns den låttexten så väl ...
– "Om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år, så dör hela mänskligheten ut". Jag menar säga vad man vill, men han kommer för alltid vara ihågkommen för den låten, på gott och ont. Uppenbarligen rörde han upp väldigt mycket känslor i svenska folket när han tävlade med en sån låt i Melodifestivalen och fram-förde den som nån slags Brech-pjäs där han stod och sa repliker.

Och det tycker jag typ är bra för kulturen och för utvecklingen. Att "väcka" människor och förnya.

Varför måste liksom Melodifestivalen se ut på ett sätt, eller följa ett visst koncept? Jag är emot sånt.

I alla fall, tillbaks till den här låten. Det tar slut med din pojkvän. En ledsen ballad blir istället till en "Nu tar vi nya tag" poplåt. Hur gick tankarna kring det? Hur gick du från uppgiven till pop-pepp?
– Jag kände att jag fick en enorm revanschlust i och med att jag blev lämnad. Jag insåg typ att den bästa hä-mnden är att tråna efter någon annan. För mig är alla lite "förbjudna" och tabubelagda känslor mitt bränsle och min inspiration. Typ svartsjuka, avundsjuka, aggression, ilska, revansch, hämnd och hat. Jag går igång så på de känslorna och det är ofta typ ilska och revanschlust som får mig att gå upp på morgnarna.

Och tänka ...  "Nu jävlar ska jag visa dem".

Men jag är så glad att jag fick fram längtan i låten. Den där känslan att känna sån himla längtan av att vilja gå in i en relation med den man är intresserad av eller älskar och att faktiskt våga fråga! Liksom hallå, hur många gånger har man inte varit i situationen, eller i alla fall jag har det, när man inte vågat fråga?

Ja, jag vet inte. Hur ofta har du varit det?
– Jag kommer ihåg en kille i gymnasiet som jag var sjukt förälskad i. Efter ett år, på avslutningsdagen när vi redan tagit studenten och gått ut skolan, vågade jag fråga om hans nummer. Efter ett år! Jag borde gjort det från dag ett! Man har inget att förlora, allt att vinna. Det är lite det som kanske är budskapet med låt-en. Om du är kär och längtar efter hen som fan men är svinrädd för att gå in i en relation, kör!

Vad är det värsta som kan hända?

Man tänker väl att det är lättare att få nobben om man slipper ses varje dag i tre år sen?
– Hen ville inte ... fine ... men då har du ju typ 40 000 andra i stan som du kan dejta och gå ut med. Speciellt här i Stockholm som ju är en av Europas mest singeltätaste städer, Min polare dejtade till och med en snub-be som bodde i Schweiz, hon bor i Stockholm. Hon sa till mig ... "Emili, jag har ångest, jag pallar inte att ha en distansrelation". Och jag sa "Vad är problemet? Det ordnar sig! Kör!"

Älskar man varandra är det inte avståndet som är problemet, det är jag säker på.

Är du romantiskt lagd?
– När det gäller kärlek är jag ganska passionerad, då kastar jag mig in i det. Mina polare säger även att tun-nelbanenätet i Stockholm, på varje station och på varje linje, finns det liksom en kille jag dejtat som bor där. Det är fasiken helt sant och aspinsamt! Men det blir sjukt mycket stoff till låtar!

Speciellt när det gått åt helvete ... det blir de bästa historierna och de bästa textraderna.

Emili Milou-motsvarigheten till att ha en "sångmö" i varje hamn! Vad mer väcker inspiration?
– För mig är texterna väldigt viktiga i mina låtar. Jag brukar börja med en titel ofta, till exempel 'Kyss mig igen', 'Kommer inte över dig', 'Fotogenique' eller 'Hinna ikapp dig' och sen skriva ned en massa brödtext utifrån titeln på typ ett A4. Nittioåtta procent av det jag skrivit på det där pappret är skit, men det finns kanske en eller två rader som är bra eller till och med riktigt bra och de kan jag senare använda i låten.
Jag försöker ganska fort att gifta in texten med musiken så snart som möjligt.

När det gäller musiken tänker jag alltid "less is more" och att det ska vara så enkelt som möjligt ... nästan alla mina låtar utgår från början från två eller fyra ackord som går om och om igen. Beatles var ju mästare på det där. Viktigt är också att komma på "hooken", den där sångslingan, gitarrslingan, riffet eller synthljudet som ska sätta sig som ett tuggummi i lyssnarens öron ... ett kletigt tuggummi som inte går att ta bort.

Sångmelodin får jag alltid slita med, den kan jag ändra direkt innan jag ska gå in i studion, under tiden när jag står i sångbåset i studion eller till och med efteråt så att jag går in och lägger om den flera dagar senare. För sångmelodin är allra viktigast. Ta Backstreet Boys 'I Want It That Way' ... en genialisk sångmelodi och harmonier och melodier rakt igenom. Jag gillar Max Martin-tänket, eller snarare, jag älskar Max Martin!

Jag tycker det är lättare att skriva verser än refränger. För att i refrängen ska man sammanfatta vad text-en handlar om, och det är inte alltså så jäkla lätt tycker jag ... att veta vad jag vill? Vill jag säga att jag hatar dig, att jag älskar dig, att du sårar mig, att jag beundrar dig, att jag flörtar med dig?

Sen kan jag ändå inte använda de orden för de blir för direkta utan jag måste "beklä" dem, "linda in" dem och "maskera" dem och "dölja" dem väl för att mitt budskap ska komma fram.

Men ibland funkar det att vara direkt.

Vilken är då den mest "direkta" låten du skrivit?
– Jag har en låt som heter 'Om du nånsin lämnar mig ska jag skicka dig till helvetet' och det är hela punch-linen i refrängen. Det är det mest "in your face" jag har gjort. Sen har jag även ibland när jag jobbar med text "Gjort en Dylan". Jag läste något om att han drog varje textrad han hade i en låt från en hatt när han satt och jobbade för att sätta dem i rätt ordning. Jag vet inte om det en skröna, men det funkar skitbra! Att slumpa fram i vilken ordning textraderna ska vara, i alla fall verserna.

Jag brukar som sagt även bli inspirerad av att läsa insändarna i lokaltidningen och längst bak, typ mitt i, den som alla slänger (skrattar). Den är godis för mig! Det är så mycket känslor i de där insändarna. Jag får inspiration från det! Typ "Rök inte i mitt ansikte på busshållplatsen" "Sluta snacka högt i mobilen på tun-nelbanan" "Förläng skoldagen för tonåringarna" och så vidare.

Det finns också mycket humor och igenkänningsfaktor i insändarna ... det gillar jag.

Finns det fler Dylan-hattar i låtskrivandet? Grejer vi vanliga kanske inte tänker på finns där?
– Det finns tricks man kan använda sig av när man skriver text. Att det är bra att börja första och andra versen med till exempel en tidsangivelse, "Natten är ung och jag ligger vaken", "Yesterday, all my troubles seemed so far away", "Jag går i vinterskor på hösten", "Jag är 16 år", "Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en långpromenad". Eller en plats, "Ge mig arsenik, stan är full av tanter och tragik", "Vi står på gatan, bryter meningar i mörkret" ... även om den var början på del två i andra versen ... "Öppna upp ditt fönster, slå upp din dörr, släpp in ljuset". Man fattnar ju genast att personen är hemma. "Jag reste runt jorden, men du fanns här mitt framför mig", "Hon går förbi mitt hus, jag följer varje steg hon tar".

Eller en uppmaning! "She loves you", "Help!", "Kom igen Lena!"

Sen tycker jag också att låttiteln är viktig. Jag förstår inte riktigt om nån typ döper sin låt till 'Vinter', 'So-mmarängen' eller 'Gåtan' och så vidare. Jag tänker "Jaha?" Man tjänar på att välja en låttitel som sticker ut lite och 'Kom igen Lena' är ett bra exempel tycker jag. Jag trodde ju typ att den handlade om sex när jag var liten, liksom "Kom igen!". Eller 'Jag kommer' eller 'Snälla bli min'. 'Jag kommer' kan man ju associera sex-uellt eller bara att man väntar på någon och den personen lovar att den ska komma eller anlända och snälla bli min känns ju lite desperat (skrattar). Hur som helst! När jag har en hook, sångmelodi, bra ackordsföljd och text, då sitter jag vid pianot ett bra tag tills jag känner mig säker på formen ...

Och sen går jag in i studion och spelar in en skiss eller demo.

Visst var diktskrivande din väg till att börja skriva låtar?
– Ja, när jag var riktigt liten skrev jag dikter. Jag älskade att skriva om naturen, om fåglar, vind, vatten.
Jag tror det var en längtan om att få vara fri.

Inspirerar poeter ditt skrivande än idag?
– Absolut, till exempel kan jag ta Melissa Horns 'Lät du henne komma närmre' som exempel. Den låten har ju textrader som "Lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig?". Jag tänkte "Aha! Här har vi en riktig guldgruva". Jag tänkte också "Det här kan man göra mycket elakare". Och av det blev det min låt 'Fotogenique'. Jag älskade Ann Heberleins 'Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva' för att det var så ärligt, naket, direkt och modigt skrivet.

Liksom ... "Här är jag, här är mitt liv, så här har jag mått, fuck you".

Det finns nåt härligt uppriktigt i det och att bara liksom klä av ytan. Nu idag när vi har så mycket sociala medier med Facebook och Instagram där alla visar upp sina perfekta jag och sina perfekta liv med perfekta partners, perfekta resor, perfekta vänner och så som vi vill vara.

Och så läste jag Ann Heberleins bok och tänkte "Fuck, så här är ju livet. Inte bara massa ytligt skit". Sarah Kanes pjäser har också inspirerat mig jättemycket. Det är väldigt provokativt, mycket sex, våld, kannibal-ism ...lite "skandal-stämpel" ... och det kan jag gilla. För Kane är också väldigt uppriktig, ärlig, naken och sårbar. Jag älskar det sårbara, jag är kär i det sårbara. Jag blir kär i den kille, den man, som visar sig sårbar och som vågar prata om känslor. Då faller jag pladask! När jag kan se vemodet i hans ögon ... djupet.

Att skriva dikter ligger inte nödvändigtvis jättenära till hands för att börja skriva musik också. Var musik också något som fanns runtomkring dig i din uppväxtmiljö eller hur blev det till slut musik?
– Min pappa lyssnade mycket på musik hemma när jag var liten, det var mycket gubbrock. Bob Dylan, Ulf Lundell, Mats Ronander och Kim Larssen, The Beatles, Rolling Stones, Thåström och The Kinks. Jag tror det är därifrån jag gillar blues-soundet och distade gitarrer. Det påminner om min barndom och är trygg-het för mig. Min mamma spelade också piano och cello och har alltid älskat att skriva. Det var hon som sat-te mig i kommunala musikskolan när jag var 8 år och sedan uppmuntrade mig att söka Adolf Fredrik. Hon sa hon hade läst en artikel för några år sedan där det stod att det gick bra för döttrar som hade blivit push-ade och curlade av sina mammor ... det gjorde henne jätteglad! (skrattar)

Där fick jag verkligen tid att utvecklas och jag fick fina vänner som uppmuntrade mig och det fanns klass-kompisar och lärare som tyckte jag sjöng bra! Jag hade aldrig fått höra det förut och jag har alltid haft gan-ska dåligt självförtroende för min sångröst. Så sen fortsatte jag på Stockholms musikgymnasium, som tidi-gare var Adolf Fredriks gymnasium, och som nu huserar i Kungsholmens gymnasiumslokaler.

Jag har alltid sjungit mycket i kör och tycker mycket om det. Grejen var att på gymnasiet blev det mer eli-tistiskt. Vi hade en väldigt hård musiklärare som nästan bröt ner mitt och många andra tjejers självförtro-ende för att sjunga. Hon kallades "häxan" av en del elever. Sista året i gymnasiet hade jag projektarbete och då fick jag världens skönaste lärare. Hon lät mig sticka på sånglektioner på projekttiden när min andra polare satt kvar i skolan fredag eftermiddag och forskade på optik.

Jag gick till tre sånglärare samtidigt det året och jag njöt verkligen och levde livet.

Adolf Fredrik och musikgymnasiet har väldigt mycket fokus på klassisk sång vilket jag tycker är lite tråk-igt. Jag kan älska vissa klassiska stycken men det är inte den musiken som ungdomar och vuxna lyssnar mest på idag. När jag var 18 år drog jag själv på ett sångläger på sommaren på Visingsö folkhögskola.

Det var i princip bara jag och och andra vuxna.

Där mötte jag Ragnhild Sjögren som var lektor i jazzsång på Musikhögskolan i Stockholm. Jag var helt chockad över att hon tyckte jag hade "en ovanligt bra botten för att vara så ung". Jag var smickrad. Så jag började ta sånglektioner för henne i trean på gymnasiet och hon pushade mig. Stränga Ragnhild från Öste-rmalm som gav mig läxor som "Öva de här skalorna, imp-rovisera på det här" och jag började även spela in alla mina sånglektioner med henne och hon uppmuntrade mig att söka sånglinjer på musikhögskolor och folkhögskolor. Jag hade glömt att skicka in papperna till Musikhögskolan i Stockholm när jag var 18 ...

Hon skällde i princip ut mig.

Och hade Ragnhild aldrig uppmuntrat mig till att söka sånglinjer hade jag aldrig vågat.

Sen blev jag också förälskad i en kille. Från början hade typ min morsa tänkt att jag skulle plugga i Paris och egentligen jag med efter studenten. Men sen blev jag förälskad i en kille som tyckte jag sjöng så himla bra så jag åkte runt och sökte folkhögskolor och musikhögskolor istället och min mamma blev förbannad fast hon sa det aldrig. Jag fick sån energi av att vara kär och vad gör man inte för kärleken? Egentligen gick jag med i skoltidningen på gymnasiet för att jag var kär i chefredaktören.

Jag har gjort så många saker av kärlek i mitt liv!

I andra intervjuer har du pratat om att du kände dig utanför under uppväxten? Spelade musiken nå-gon roll där? Inte bara för att kanske hitta dig själv utan att känna dig i hemma i ett sammanhang ...
– Jo, det tror jag. Jag var den enda som höll på med musik och hade det som stort intresse av mina kompisar i Bromma. Jag kände att jag inte passade in. Mina kompisar ville ha stora hemmafester, börja röka, festa och träffa "status" folk och ha en massa prylar. Jag ville mest gömma mig bakom mina hörlurar, lyssna på Roxette eller Eurythmics och ha en kille. Så att börja i Adolf Fredriks musikklasser och gå på folkhögskola ett år betydde mycket för mig. Att jag fick hänga med folk som hade samma intresse som jag ...

Och att jag hade turen att det var så bra och öppna och varma människor som ville mig väl.

Det är inte alltid så i alla sammanhang.

Hade du större litterära poet- och författardrömmar innan musiken tog över?
– Sen jag var liten flicka har jag har alltid haft en dröm om att bli sångerska, det började egentligen med att jag redan som barn och tonåring lyssnade på Marie Fredriksson och Roxette. Och Annie Lennox och Eury-thmics. Men jag ville främst kunna sjunga som Marie! Jag tyckte hon hade en sån jävla power när hon sjöng 'She's Got the look' och 'Dressed for Success'. Det var en känsla av frihet! Men egentligen ville jag under tonåren bli journalist, jag skrev för skoltidningar och vann lilla journalist-priset med en polare i gymnasiet när vi var chefredaktörer för Kungsholmens gymnasiums webbtidning, Kzine.se.

Men efter en prao på Sveriges Radio i Stockholm insåg jag snabbt att journalistyrket inte var något för mig. Man satt framför en dator dygnet runt och alla tar nyheter från varandra. Sveriges Radio sitter och stalkar Aftonbladet och Expressen och Aftonbladet stalkar Sveriges Radio. Sen satt jag som typ prao på Ekot i P1 morgonmöte lite och kände mig som en idiot. Jag fattade ingenting. Journalistyrket var definitivt inte så glammigt som jag trodde. Men det är i och för sig inte artistyrket heller! (skrattar).

Men när jag var riktigt liten ville jag också, förutom sångerska, också bli författare. Jag tyckte det lät så lyxigt. Att sitta vid ett hus vid havet som i 'Wallander' filmerna! Röka en cigarett och sitta i min trädgår-dsstol vid havet och skriva med ett glas cognac bredvid mig. Shit, skulle jag gjort det där idag skulle ju alla pappren blåst bort och jag skulle få hoppa i med kläderna på och simma och dyka och leta efter dem ...

Som i 'Love Actually'!

Men jag tror det är så viktigt att ha de där drömmarna som liten. De hjälper en, speciellt i tuffa perioder, jag hade även nån idé nån gång om att skriva egna monologer eller filmmanus för kvinnor, för att jag tycker det mesta som är på teatern är så föråldrade kvinnoroller och det görs även för lite film av kvinnor, till exempel regissörer och manusförfattare är ofta män och det skulle man vilja ändra på. Att det skrivs mer manus, berättelser och görs mer filmer av och med kvinnor. Statistiken i filmvärlden är ju hemsk.

För att en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla tre kritier. Att ha minst två namngivna kvinn-liga rollfigurer, de ska prata med varandra, och då om något annat än om män. Av 189 nominerade i de icke-skådespelande kategorierna från Oscarsgalan 2017 var 152 män. Knappt tre av nio filmer godkändes vid Oscarsgalan 2017 i Bechdeltestet. När DN Kultur till exempel testade alla stora svenska filmer 2013 kom man fram till att två tredjedelar inte klarade testet. Detta skulle jag vilja ändra på genom att exempelvis skriva manus för kvinnor med många kvinnoroller, men det tänker jag är om kanske 10 år jag kan göra det.

Jag måste plugga manus först. Om jag nu ska göra en sån grej.

Men troligtvis stannar det bara vid en dröm ...

Go for it! Tills dess är du tydligen våran kvinnliga Håkan. Det är en liknelse du fått höra ofta väl?
– Många i min generation älskar ju hans låtar och texter och även generationen innan mig och den efter mig. Så för mig är det en ära ... en fin komplimang. Jag kan vara lite avundsjuk på Håkan att han har grym-ma låtar och ett så starkt uttryck som når ut till många och att typ alla verkar älska honom.

Det är just det, avundsjuka kan ta en hur långt som helst! Det kan vara därför jag snott hans producent.

Men jag tror folk och recensenter har behov av att sortera, att veckla ut och placera i fack, det är ju ett sätt att förstå musiken. Typ "Det låter som den här artisten". Så länge jag förknippas med artister jag själv gillar har jag inga problem med att folk placerar mig i fack och sorterar. Men hade folk sagt att jag låter som typ Iron Maiden eller nått hade jag nog istället fått tänka om.

"Okej, det var inte vad jag förväntade mig, men hur löser jag det här?"

Så vilken är din mest "pinsamma" förebild?
– Jag gillar Shania Twain, det är min guilty pleasure. Jag och mamma satt och garvade åt texten till 'That Don't Impress Me Much' när jag var liten. Även en Lena Philipsson-line som i "Han jobbar i affär, han sk-ulle aldrig nånsin behöva lämna sängen, ja, om jag ska vara ärlig så vore det poängen". Det är ju klockrent!

Du har alltså snott Håkan Hellströms producent ... Det är då Johan Forsman Löwenström?
– När jag var 20 år och precis hade börjat skriva låtar och jobbade på Lycée Francais Saint Louis ... en fran-sk skola i Stockholm ... kom jag av en slump i kontakt med Affe Jannusi som är låtskrivare med RedOne i Los Angeles. Jag skickade mina skisser till honom och han tyckte inte det lät så illa och tipsade mig om att gå direkt på producenterna. Han sa "Skit i skivbolagen". Så totalt nybörjare på att skriva låtar kastade jag ut mitt nybörjar-låtskrivarmaterial till Sveriges producentelit. Och blev rådissad.

Jag skulle aldrig utsätta mig själv för det idag men jag var ung och dum.

Till slut var det en producent som svarade och det var Johan. Han skrev "Det här kan nog bli bra med ett gäng musiker och en bra prod". Jag trodde han skämtade! Och på den vägen är det.

Sett till din Håkan-fäbless känns ni ju som gjorda för varandra. Klickade det direkt för er?
– Johan har en hög lägsta nivå! Han levererar alltid och det blir alltid bra. Han är också en riktig konstnär som jag har hört kan vakna på morgonen och ha melodier i huvudet. Johan är bra på melodier, där har jag mycket att lära av honom. Sen tror han på mina låtar och tycker det är kul att det går framåt. Jag menar vi är ju två i processen. Den här klyschan att delad glädje är dubbel glädje stämmer verkligen. All positiv feed-back jag får om mina låtar försöker jag meddela honom.

Jag tycker det är viktigt att glädjas tillsammans och att också vara generös.

Jag har också ett ansvar mot de jag jobbar med.

Det sjuka är att trots att vi jobbat ihop i flera år har jag bara träffat honom en gång. För han bor i Göteborg och jag i Stockholm. Han är lite hemlig för mig och jag kan nästan vara lite rädd för honom! Jag tror att det är för att jag från början blev nervös, han har ju liksom proddat för Håkan Hellströn!

Håkan som är en av mina idoler. Men det har funkat bra.

Hur har det sett ur rent praktiskt när ni inte träffas?
– Jag har spelat in alla demos i Stockholm och spelat in all sång här. Sen pratar vi ihop oss om prodden via mail, sms och telefon innan han sätter igång och sen har vi en kontinuerlig dialog under hela processens
gång. Allt handlar om att vara supertydlig, ödmjuk, men strikt. Sen gillar jag att han kör sitt eget race. Jag kan identifiera mig med det. Han sitter liksom inne i en studio i sitt hem och proddar och typ isolerar sig mot världen och jag gör typ detsamma. Men man måste liksom lite köra sitt eget race ...

Och man måste gasa själv för att klara sig i den här branschen tror jag.

Har ni träffats nån gång?
– Ja, jag kommer ihåg enda gången vi träffats tillsammans i studion. Vi satt hela dagen och skulle bryta för lunch. Jag frågade honom "Ska du inte också käka?" Han sa "Det är lugnt, jag är van". Han kan alltså sitta och prodda en hel dag utan att käka lunch. Det säger något om hur långt han lyckats ta sig musikaliskt och kar-riärmässigt som musikproducent. Jobbar du inte stenhårt överlever du inte.

För att fortsätta dra upp Håkan så har du inte bara kallats för en kvinnlig Håkan Hellström utan oc-kså för "Stockholms Håkan". Men är du inte mer "Kalmars Håkan Hellström" om man ska vara sån?
– Mamma och pappa bodde på landet i fem år men båda de är från Stockholm och Huddinge. De var nyexade läkare och många nyexade flyttar ut på landet och mindre orter för att det är lättare att göra allmäntjänst-göring där och att få jobb. De fick barn på landet jag är född i Kalmar och min bror i Västervik.

(Skrattar) Om man nu kan kalla Kalmar och Västervik för landet! När jag var två år flyttade vi tillbaka till Stockholm och Södermalm. När jag var åtta flyttade vi till Bromma för mamma tyckte typ att skolorna på Söder var flummiga. Det var stora barngrupper och sen bodde vi i en trea på fyra personer. De ville sedan köpa hus. Sen satt jag också och spela piano högt på kvällen i lägenheten och grannarna klagade så mamma fick nog av jobbiga grannar i bostadsrättsföreningen och sa i princip "Nu drar vi!"

'Vill du vara med mig?' har också blivit till musikvideo. Featuring ett köksbord?
– (Skrattar) Ambitionen var att göra en så billig musikvideo som möjligt! Men i varma färger och att få in humor, glädje och längtan i den och en avslappnad känsla. Ashlee Christman som regisserade videon och som jag har jobbat med förut är helt galen men asskön. Han är amerikan och sjukt amerikan i sitt sätt. To-talt orädd, jättedirekt och inte alls konflikträdd. Därför är det väldigt lätt att jobba med honom, han är oc-kså assnabb och effektiv. När vi innan var i Paris och spelade in musikvideon till 'Fotogenique' raggade vi upp folk på tunnelbanan som ville vara med i videon. Ashlee sa till mig ... "Kolla han som går av med hatt, han är skitcool och så tjugotal, kuta fram och fråga om han vill vara med". Ashlee filmade mig även när jag dansade med en tiggare. Från början var jag lite rädd, men sen när tiggaren tog tag i mig med sina varma och stora händer blev jag lugn. Jag lärde mig mycket på det, normalt sätt är ju en del människor vad jag för-står rädda för tiggare, men efter att ha dansat med en tiggare som var väldigt snäll så bryr jag mig inte så mycket länge. Jag tror ens förhållande till tiggeri har att göra med hur man ser på sig själv och sin själv-känsla. Är man trygg och lugn och känner att man är på rätt plats i livet ...

Då bryr man sig inte så mycket om tiggeriet och ser det inte som ett problem. Hursomhelst!

Inför musikvideon till 'Vill du vara med mig?' sa han direkt till mig när jag sa jag inte hade så mycket bud-get att "Då spelar vi in hela videon i en lägenhet". Och en av hans polare har en ascool retro-lägenhet så vi filmade i den. Sedn kände Ashlee också Max, killen som är med i videon, han har typ modellat.

"Vill du vara med mig" feels?
– Jag gillar lite att spela mot killar, tycker det är kul, mina låtar handlar ju om kärlek och jag är hetero så det känns naturligt att en kille är med i videon med mig. Klippet i videon som jag tycker mest om är när han ligger i sängen och läser och jag stoppar om honom med en filt. Så vill jag stoppa om min kille.

Och i klippet när killen står och borstar tänderna och jag försöker borsta hans händer hade vi hade ingen oanvänd tandborste och Max ville inte låna en använd tandborste, vilket jag förstår, så vi trickfilmade gen-om att han stoppade andra änden av tandborsten i munnen och höll för själva borsten med händerna.

Den här låten är början på en kommande EP-skiva?
–  Ja, jag har börjat utforska det här med lycka och längtan de senaste månaderna och det har varit sjukt omtumlande! Lite "Omg! Herregud!" Det började med att det tog slut med min kille förra året. Han sa bland annat till mig "Jag vill ha kinesiska barn" och det gjorde mig helt knäckt. Sen gick jag och tänkte på det där ett tag ... att det där citatet är för bra för att inte vara med i en låttext! En av låtarna på EP-skivan, som eventuellt också kommer släppas som singel, tänkte jag ge som en gåva till honom förra året, då vi fortfar-ande var tillsammans. Den är den som heter 'Om du nånsin lämnar mig ska jag skicka dig till helvetet'.

Och sen vad hände? Ja, jag blev just lämnad. Det är nästan lite komiskt, det skulle kunna vara en löpsedel "Skrev hitlåten, blev lämnad" Jag brukar kalla den för "Helvetes-låten" och den handlar just om rädslan för att bli lämnad. Jag sa det här till en kompis "Alltså, vet du jag är så sjukt rädd för att bli lämnad i en relatio-n". Och min kompis avbröt mig mitt i min mening och sa "Fast Emili, det är vi alla". Och jag bara "Jaha! Är det så?" Det var liksom en sjuk insikt för mig att alla går och bär på den rädslan. Och därför tror jag att må-nga människor kan relatera till den låten. Sen finns det också humor i titeln 'Om du nånsin lämnar mig ska jag skicka dig till helvetet'. Jag tror alla har någon som man nån gång tänkt att man vill skicka till helvetet. Typ ett ex, en falsk klasskompis eller en jobbig kollega ... kort sagt nån man tycker är skitjobbig.

Sen finns det ju en enorm vrede i den låten också.

Är det vad vi får följa med på?
– Jag tror jag har ett dolt raseri inom mig och jag tror alla människor har det. Att vi har behov av att få ur oss aggressioner. Det är mänskligt, naturligt och djuriskt. Jag har själv haft problem med det där. Jag är en sån som typ vill pleasa alla och kan ibland vara för snäll och det jag lärt mig är att då blir man bara utnyttj-ad. Folk kör över en. Det är därför viktigt att stå upp för sig själv, vara stolt över sig själv och ta diskussio-nen eller konflikten direkt ch reda ut den. "Ta tjuren vid hornen" ... jag älskar det uttrycket. I skolan var jag jämt en jobbig jävel på lektionerna, jag skulle alltid räcka upp handen och uttrycka mina åsikter. Jag tog mycket plats i klassrummet och speciellt när vi skulle diskutera samhällsfrågor.

Jag har alltid haft starka åsikter och mycket som engagerar mig.

I högstadiet delade jag ut "100-procent-knappar" till killarna i klassen.

Det minns jag nog inte heller vad det var ...
– Aftonbladet hade en kampanj som hette '100 procent' för att uppmärksamma att kvinnor inte tjänar 100 procent av männens lön. Killarna i klassen satte på sig de där knapparna och jag kände "Yay! Fan vad nice jag lyckades!" Jag gick även runt i Grynets "Ta ingen skit" tröja och hade vida turkosa byxor som Jasmin i Aladdin och kände mig stolt. I "Helvetes-låten" samlar jag all min kraft och det som är jag till ett jävla pow-ernummer. Jag vill att folk ska njuta av den låten när de lyssnar på den, göra sig långa och sträcka på sig på och gå med högt huvud på stan och bara "Enjoy life!" och åka med på tåget!

Vilka fler låtar blir det?
–  En annan låt är jätteinspirerad av Ricky Martin, Jennifer Lopez  och Miriam Makebas 'Pata pata' låt. Det är latin och kubanska element i den och jag prövade att blanda in lite franska i den också, först tänkte jag "Shit, jag kommer aldrig våga. Fransmännen kommer rätta mig!" Men sen tänkte jag bara "Äsch vad fan jag kör!" Jag älskar att prata franska och att sjunga på franska. Det är såklart jag ska göra det också! Låten het-er 'Kom och håll mig' och den handlar om längtan, kärlek och om att vara lycklig.

Jag ville också göra en hit och var sjukt inspirerad av att jag läst att Lady Gaga sjunger "Pokerface" typ fe-mtielva gånger i just 'Pokerface'.  Och jag tänkte, hur många gånger kan man stoppa in en fras och sjunga den om och om igen? Och sen var det så sjukt kul att lägga körer i studion med Natalie Knutzen.

Vi bara addade på körer helt spontant! Det brukar bli så, hon och jag, vi får så sjukt mycket idéer tillsamm-ans och är i ett så sjukt kreativt flow. Jag tror det har att göra med när vi träffades första gången, det sa ba-ra klick. Och jag tror att när man klickar som bäst som personer, då blir det de bästa låtarna i studion.

'Ge mig allt' är en annan låt om längtan på skivan. Den låten var jag väldigt inspirerad av en fransk artist som heter Rose som gjort en låt som heter 'La liste' som handlar om allt hon vill göra med den hon är kär i.

Det är en tidlös låt och en bra text och jag tog inspiration från henne.

Har vi några lika läckra textrader som på den här första singeln att vänta oss?
– Jag är speciellt stolt över textrader som "Flyga inrikes i Kina, hångla i en paus på TV4. Borra hål i väggen, äta D-vitamin i sängen". Jag menar hur romantiskt är inte det? Att ligga och käka D-vitamin i sängen med sin älskling på vintern? Och det där med att "Hångla i en paus på TV4" ... jag dejtade en kille en gång och vi satt och kollade på en 'Wallander' film en söndagkväll på TV4. Och han sa "Det bästa med reklampauserna är att jag får röra och kyssa dig" och jag tyckte det var så himla gulligt! (skrattar).

Så det kommer jag aldrig glömma!

Kommer du blanda in fler musikstilar än det du gjort med den latinamerikanska låten?
– När jag går in i en produktionsperiod med att skriva nya låtar och jobbar med Johan lyssnar jag på enor-mt mycket musik och alla sorters stilar för att få inspiration. Och ju bättre musiköra jag fått, desto mer lyssnar jag på proddarna, hur låtarna är uppbyggda, vilken instrumentering det är och så vidare. En låt som jag tycker är så sjukt bra proddad är 'Water under the Bridge' med Adele. Den låten och Marie Fredrikssons soloplattor från 80-talet inspirerade mig jättemycket till låten 'Det var för dig' ... som jag skrev till mitt ex och som är med på EP:n. Den har också en sjukt klyschig text, såna texter som ju typ oftast skrevs på 80-talet. "Vi sov i samma säng. Vi släckte samma törst. Vi älskade på en sommaräng, jag borrade in mig i ditt bröst" eller "Jag skulle ge dig hela solen, och även när den inte lyser. Jag skulle ge dig allt jag har, min kofta när du fryser" "Det var för dig" meningen med låten var ju typ att jag ville ta fram det vackra, allt det fina jag kommer minnas av att ha delat så mycket tillsammans med någon.

Men också det sorgliga. Att det tar slut och att det får man acceptera.

Lite "jag gjorde det av kärlek" för så är det ju ... man gör ju allt av kärlek egentligen.

Du är kanske inte bara tjej-Håkan utan även vår Taylor Swift? EP:n gör upp med romanserna?
– Det var ett svårt uppbrott och det tog mig ett år att vara på banan igen, nu är jag verkligen "back on tra-ck" och redo att träffa någon igen. Men jag är glad för jag sörjde på rätt sätt, jag grät ut ordentligt och tillät mig att vara ledsen och jag fick så mycket stöd av mina vänner. Jag menar, alla mina vänner hatar mitt ex nu ... och det är ju asbra. Såna vänner ska man ha. Vänner som alltid supportar en och står på ens sida. Mitt tips till alla som går igenom ett uppbrott, speciellt om du blir lämnad och om du inte har barn ihop med hen, bryt all kontakt med exet, blocka på Facebook, radera telefonnummer, foton, bryt även kontakt med gem-ensamma vänner helt eller för en tid om det behövs och var tydlig i din kommunikation med dem. En av mina vänner sa "Han måste ut ur ditt liv" och det var fan det bästa nån sagt på mycket länge.

Det funkade skitbra för mig. Och att acceptera, gråta, sörja att det är slut för att sen borsta kavajen och gå vidare med stolt huvud. "When the heartache is over, I know I won't be missing you. Don't look over my shoulder. Cause I know that I can live without you". Jag älskar Tina Turner.

Du måste väl ha nämnt de flesta av låtarna nu så vi kan väl likaväl nämna alla. Är det nån onämnd?
– En låt som eventuellt också kommer vara med på EP:n är 'Jag är tyst och längtar'. Den låten skrev jag när jag satt ensam på landet i Skåne. Det var flera år sen och jag bestämde att när min familj åkt hem skulle jag stanna kvar där på landet, som en passionerad isolerad konstnär och skriva klart låtar. Jag hade min gamla keyboard med mig, vände på dygnet, kokade pasta ... jag är extremt dålig på att laga mat ... och jag bara satt inomhus och lyssnade på när regnet smattrade på taket.

Och jag kände att jag njöt av tystnaden och lugnet och att jag ville skriva om naturen också.

Blir det mer kreativt ute på landet?
– Jag älskar att komma ut till landet ibland, jag kan tycka Stockholm är så jäkla stressigt. Det är avstressa-nde att byta miljö. Jag har woofat själv på bondgård och ridskola två somrar i rad på landet och det var jätt-enyttigt. Att bara typ under två veckors tid släppa musiken ... stå och lassa höbalar och gå upp klockan sju på morgonen för att mata djuren och ge dem vatten. Det var nyttigt för mig. Och 'Jag är tyst och längtar' är en hyllning till just längtan, tystnad, landet och naturen. Jag gillar det ordspråket "Att tala är silver, att tiga är guld. för det är så jäkla sant. Eller "Confidence is silent, insecurites are loud".

Tystnad är spännande.

"Jag är tyst och längtar" tycker jag är en spännande titel också. Liksom att hylla att någon är tyst och lite blyg. Vad är det för fel med det? Alla blir väl tysta och blyga ibland? Jag tycker det är charmigt.

Någon som babblar på hela tiden som jag ... (skrattar) ... det är ointressant.

Hur snart släpps hela den här skivan?
– 'Jag är tyst och längtar' ska börja proddas. Jag och Johan håller just nu på och finslipar 'Det var för dig' för att det ska bli en fin ballad. Vi vill få refrängen att lyfta. Hela EP-skivan släpps i höst.

Jag håller tummarna att vi får se dig på scenen när det sker. Vad vill du ge på scen?
– Jag vill beröra min publik, ge kärlek, värme, öppenhet, energi och en jävla power. Jag vill få publiken att både skratta och gråta. För mig ligger allt i att sätta det i känslan, jag ser så mycket upp till sångerskor som tar mycket plats på scen, som sjunger direkt från hjärtat och går in och "köttar" och går "in och äger" så man blir helt "blown away". Som Marie Fredriksson, Annie Lennox, Edith Piaf, Tina Turner, Aretha Franklin.

Det är min big five och mina idoler.

Det är inte alltid bara kärlek man längtar till. Vad annat längtar du riktigt mycket efter just nu?
– Mat! Jag älskar att äta och jag älskar kött. Jag känner mig som en tjur när jag liksom inte får kött i hjärn-an. Så jäkla underbart att längta efter god mat. Sen längtar jag också efter värmen. Jag klagade som fan när det var 31 grader i somras och man var i stan och inte hade luftkonditionering hemma ... jag vet folk som fick sova ute på balkongen för det var så varmt ... men nu alltså  ... 31 grader kom tillbaka.

Allt är glömt och förlåtet! Jag fryser hela tiden.

Det sista jag längtar efter är en riktigt varm och mysig höstkofta!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Malin Eld

danieljohn@intervjun.com