Elsa Nilsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 5 december 2018

New York-svenska jazzflöjtisten Elsa Nilsson är tillbaka med nytt album ihop med den New Orleans-skolade pianisten Jon Cowherd. Ett farväl till sin pappa, vars bortgång ändrade meningen med skivan.

Hur kom det sig att du blev just jazzflöjtist och kompositör?
– Jag började skriva musik långt innan jag började spela flöjt. Min pappa var marinbiolog på zoologen i Gö-teborg eftersom han hade ett handikapp som betydde att han inte kunde vara yrkesfiskare som han hade velat som ung. På helgerna tog han ofta med mig och mina bröder ut och fiska, och redan som 5-6 åring av-skydde jag det. Jag blev lätt sjösjuk och gillade inte att döda djur. Så farsan släppte av mig på en ö och jag sprang runt och samlade fårskallar och kom på låtar som jag skrev ner med hans hjälp när jag kom hem.

Just jazzflöjt växte fram eftersom jag älskade att spela utomhus och det var svårt att ta med mig ett piano på bergsvandring. Jag har alltid känt mig mer hemma i improviserad musik än fullt noterad musik efter-som jag började mitt intresse av musik genom improvisation som blev komposition. Det ledde till idéen att musiken kan förändras från dag till dag, stund till stund, på samma sätt som vi gör som människor.

Som tonåring hade jag inget intresse av att vara perfekt, eller att passa in i någon annas idé av vad jag borde vara. I jazz och improviserad musik hittade jag friheten att vara mig själv. Den känslan bestod.

Så du började inte spela flöjt först?
– Nej, jag började spela piano då när jag var fem eller sex år gammal. Flöjten var mer en eftertanke. När jag var 13 hittade min mamma en flöjtlärare åt mig på kommunala musikskolan eftersom hon mindes att jag sagt att jag ville prova att spela flöjt. Jag hade inget minne av det själv men tänkte att det kanske skulle va-ra kul. Efter första lektionen var jag helt kär, jag kände mig mer hemma på flöjt än jag någonsin gjort på piano. Men det var fortfarande helt för skojs skull, jag var inte så värst seriös med musik ännu.

Vad betyder musiken för dig?
– När jag var 14 råkade min pappa ut för en cykelolycka och bröt ryggraden, den sjunde kotan, precis där nacken blir rygg. Han blev nästan helt förlamad och hade bara kvar lite rörlighet i händer och armar, allt-ing under armhålan var borta. I nio månader efter låg han inne på sjukhuset. Han sjönk in i en djup och tyst depression, och när han pratade med mig var det om hur det skulle varit bättre om han dött. Han förs-vann in i den depressionen i många år efter, och jag drunknade nästan i det själv.

För mig blev hela livet kaos, sjukhusbesök och näradöden-stunder. Jag kände att jag inte kunde vända mig till någon person, mest för att jag tog på mig att vara stark för min yngre bror och min mamma, så jag vä-nde mig till mitt instrument. Musik blev min livslina. Efter det har musik alltid haft en väldigt speciell plats i mitt liv. Det är inte någonting jag gör för att jag vill, utan för att jag måste. Delvis för min egen me-ntala hälsa, och delvis för att jag känner att det är mitt ansvar att ge tillbaka. Om min musik kan vara en livslina i någons svåraste stund känns det som att jag ger tillbaka och det känns både rätt och bra.

Men du tänker dig musicerandet på ett lika själviskt som inkluderande sätt?
– Jag har alltid känt att det är mer som är gemensamt än som skiljer oss åt som människor när man går ner på djupet. Det som skiljer oss åt är ofta på ytan, saker som vi har valt att identifiera oss och andra med. Ta-nkar kring "vi och dom" som fodrar att vi delar oss upp i grupper. Under allt detta tror jag att den mänskliga erfarenheten är sig lik. På samma spår tycker jag det är samma sak att relatera till musiken på både ett pri-vat och inkluderande sätt. Om jag är helt ärlig och öppen i det jag skriver och spelar hoppas jag att den som lyssnar kan se sig själv i det. Alla har inte samma erfarenheter, men känslorna runt dom har gemensamma trådar. Genom att vara öppen när jag skapar musik hoppas jag att det jag skapar inom musiken är ett utry-mme där lyssnaren kan känna sig välkommen och hemma. Det betyder inte alltid att allt är vackert ...

Tvärtom! Ofta är det rått och obearbetat. Det är en process. Jag har inga svar.

Jag skriver och spelar musik får att känna mig mindre ensam, och hoppas att den som lyssnar kan få ut det jag försöker förmedla. Känslan av att inte vara ensam med sina känslor och tankar, både mörkt och ljust.

Jon Cowherd som du spelar mycket med är ju en skolad musiker. Har du en sådan bakgrund med?
– Ja. Jag gick på Hvitfeldska Gymnasiet i Göteborg, jag kom in på klassiskt piano, men jag bytte till flöjt di-rekt. Idag hag håller en Bachelor of Music från Cornish College of The Arts i Seattle, Washington där jag studerade med bland annat Julian Priester, Jovino Santos Neto, Hans Teuber, Dawn Clement.

Jag håller också en Masters of Music från New York University där jag studerade med Chris Potter, Kenny Werner, Peter Bernstein, Tony Moreno, Ralph Alessi, Robert Dick, med flera.

Hur träffades du och Jon?
– Jon och jag träffades när jag och Davy Mooney, en underbar gitarrist och vän, delade en kväll på Blue Note Jazz Club i New York 2014. Jag hade lyssnat på Jon i Brian Blade Fellowship, där han skriver en stor del av musiken tillsammans med Brian Blade, och det var någonting i hans spelsätt som påminde mig om Ron Mi-les med det direkta och ärliga musikaliska tilltalet. Jag spelade några låtar med Davy's band den kvällen och efteråt frågade jag Jon om skulle vilja spela ihop mer. Några månader efter det gick jag hem till honom och vi spelade en massa av mina och hans låtar och det kändes så rätt att vi började boka spelningar ihop.

Jag älskar att spela med Jon eftersom det känns som vi hör musik på samma sätt.

Vi behöver inte prata om detaljer, utan det blir instinktivt att vi reagerar på samma sätt. Jons spelsätt är underbart personligt välkomnar lyssnaren in i hans värld. Som medmusiker känns det likadant. Det är lätt att skapa en värld inom musiken med Jon, och det är mycket därför uppskattar den här kollaborationen.

Vi vill båda skapa en värld, men vad den världen är kan ändras varje stund, i dialog till varandra.

Din mamma är amerikansk?
– Ja, min mamma växte upp i San Fransisco, Kalifornien. Mina morföräldrar är, var, judiska och flydde till USA efter andra världskriget. Som barn spenderade jag ofta sommaren i Kalifornien. Efter att jag var 13 så var det vildmarks- och överlevnadssommarläger nästan varje år. Det var speciellt att vara tolv kilome-ter från närmaste väg och lära känna mitt instrument genom improvisationer på bergstoppar.

Jazzscenen där är förstås väldigt speciell med mycket historia. Hur är det att spela där?
– Det finns många jazzscener i New York, och ännu mer i Amerika. De musikerna som hänger på Smalls och Fat Cat är inte samma som hänger på 55 bar eller Cornelia Street Cafe trots att dom bara är några kvarter från varandra. Vad jag älskar med den här staden är de som spelar här verkligen bryr sig. Det är inte en lätt stad att leva i, men från det kommer en intensitet och ett driv som är otroligt inspirerande. Nivån på mus-iker är väldigt hög, och det finns alltid någonting som händer. För mig är det intressant eftersom jag spelar otraditionella instrument vilket gör det lite svårare att ta sig in i en scen, men sedan finns det inte heller en regelbok för hur "Flöjt i jazz bör vara". Jag har valt att arbeta främst som bandledare med min egen röst istället för att välja en stil och leva i den. På så sätt kan jag flyta lite mellan scener. De som ringer mig för att spela med dom ringer inte för att jag spelar flöjt, utan för att jag spelar som jag spelar. Jag tycker inte sättet jag valt är bättre än något annat sätt, det är bara ett val som måste göras i varje musikers liv.

Det finns flera sätt att spela sessions. Man kan gå till Smalls vilken kväll som helst efter midnatt och spela standards. De första åren jag bodde i New York gick jag dit ibland, men det var väldigt sällan att dessa var musikaliskt tillfredsställande för mig. Ofta är det cutting contests, vem kan spela snabbast, vem kan mest låtar. Det är inget fel med det, men jag är inte direkt intresserad av detta sätt att se musiken.

Mitt sätt att spela sessions är att skriva till folk jag vill spela med. Ibland hittar jag dom på traditionella se-ssions, och sedan bestämmer vi en tid att spela tillsammans som ett band i några timmar. Det är nästan det jag älskar mest med New York, att musiker här är hungriga att spela. Man kan ringa folk och bara träffas för att spela, utan en agenda. Det handlar inte så mycket om namn för mig, om musikerna är berömda eller vem dom har spelat med, det är mer om hur mycket av sig själva dom öser in i det dom spelar.

Blir det mycket?
– Jag försöker sätta ihop sådana sessioner minst tre gånger i månaden med nya musiker för att hålla mig skarp, se nya perspektiv och fortsätta leta efter mer djup inom musiken. Några av mina favorit-sessioner de senaste året har varit med trummisen Kenny Grahowski och Steve Blanco från Imperial Triumphant. Jag tog med mina pedaler och vi spelade fritt i många timmar. Det fanns otrolig kraft och driv, och med flöjten genom en marshallstack och dist pedal blev det ett annat instrument. Någonting jag ser fram emot att utforska mer. Jag har också spelat en massa sessioner med Sebastian Noelle, Rodrigo Reccabarren och Matt Pavolka där vi dök djupt in i varandras original kompositioner med komplicerade rytmiska över-läggningar och koncept och letade efter sätt att förändra matematiska idéer till musikaliskt flow.

Det som är så speciellt med scenen här är att det finns så många musiker som sätter musiken i centrum för sitt liv. Det blir en gemenskap där även om man inte spelar tillsammans kan man stödja varandra.

Rampal, Hubert Laws och Jimmy Galway är några som stått för jazzflöjt-renässans, namn som lyftes på så vis att de utanför scenen kan ha hört om dem. Märker du av deras slags nytänkande idag?
– Jo, det finns några. Men eftersom det inte går att "slå igenom" på samma sätt som förr så når det inte lika många människor. För att nämna några otroliga jazzflöjtister kan jag nämna Jamie Baum, Itai Kris, Andrea Brachfeld, Hadar Noiburg och Rebecca Kleinmann.

Tror du på en ny guldålder?
– Jag tycker det är otroligt intressant när musiker i varje genre letar efter frihet. Neo-klassisk musik med inslag av improvisation eller improvisationsaktigt spel är fascinerande. Kammarjazz med klassiska inslag på jazzkomposition är också intressant. Det jag tycker är mest spännande är alltid de musiker som skapar musik utan hänsyn för genre. I dessa situationer tycker jag att jazz är det som binder ihop musiken. Det handlar mer om att låna koncept och idéer, sätt att få fram musiken som betyder någonting, som bär vår syn på oss själva. Jag tror att framtiden för jazz är samma som framtiden för all kreativ musik. Om den är ärlig och ger de som lyssnar en känsla kommer den att fortsätta vara viktig i musikälskares liv. Som musi-ker tycker jag vi behöver lägga mindre fokus på vad publiken vill ha och mer fokus på vad vi vill uttrycka.

Som publik medlem vill jag höra uttryck, inte vad någon tror jag vill höra.

Inom detta finns det plats för alla stilar och alla identiteter. Ett av mina favorit band är Critters Buggin, ett grunge jazz band från Seattle's nittiotal. Jag känner att det har inspirerat mycket av det som Jason Lindner och Mark Guiliana gör nu med sina rock och trans inspirerade jazz grupper. Jag älskar också John Cage. Och Fabian Almazans jazz grupp med stråk kvintet som blandar traditionella syd amerikanska st-ilar, klassika kompositions tekniker och modern jazz.

Men jag gillar inte begreppet "Guldålder". Det gör att musiken blir kodifierad, att det finns ett "rätt och fel" sätt att spela. Jazz är en process, en reaktion över världen omkring oss. Att säga ett en ålder var en guldål-der gör att den blir akademiserad, och det drar livet ur den.  Jag tycker Charlie Parker, Miles Davis, Thel-onious Monk, Ella Fitzgerald och John Coltrane är lika relevanta nu som dom var då. Wayne Shorter är en konstant inspiration, vilken årgång av hans musik jag än lyssnar på. Det handlar inte om när den skrevs och spelades för mig, utan varför. Jag känner att Darcy James Argue drar sin musik från samma djup, Ca-mila Meza, Soundgarden, Paula Af Malmborg Ward, Tom Waits och Endangered Blood också.

Det jag lyssnar efter i musik från alla tidsperioder är hur mycket av sig själva musikern överlämnar till musiken och därigenom lyssnaren. Det samma gäller för mig med stilar.

Om vi säger så här då ... vilken jazzstil dras du mest till?
– Jag dras mer till den djärva politiska jazzen av samma anledning som jag dras till punkrock och grunge. Stil är en arbiträr uppdelning som ger oss regler att mäta korrekthet emot. Alla namn som jag nämnde tid-igare bröt reglerna och blandade stilar. Jag tycker det mer intressant att titta på hur dom tänker, vad dom vill säga med sin musik och hur detta syns i deras musikaliska val. Mina kriterier är rätt så tydliga, är mu-siken genuin? Känner jag någonting när jag lyssnar på det? Det är det som drar mig till artister och musik från varje stil och tidsperiod. Dogmatiken om rätt och fel, lämplighet för stilen, och konceptet "gyllene ålder" kan hålla dödsgrepp. Musik är musik, jag vill höra den fri!

Vad det än betyder för musikern som spelar.

Är musikerna komna ur den politiska jazzen de som påverkat dig mest?
– Det har varit många musiker som påverkat mig, men störst inflytande hade nog Ron Miles, en trumpeta-re som ofta spelar med Bill Frisell. När jag var 18 och gick på musikhögskola i Seattle var han som gästlära-re i en vecka och jag var otroligt imponerad av honom. Det som slog mig var hur blyg och liten han verkade som person, hur lite plats han tog upp. Men så fort han pratade om musik eller spelade en enda not så tog det upp hela rummet, utan att trycka undan någon annan. Han kunde kommunicera mer direkt genom sitt instrument och sin musik än med ord, och det var det jag var ute efter med min musik. Han var den första musikern jag träffade och hörde personligen som fått mig att känna detta. Jag gick direkt och köpte en hög av hans skivor, och det som jag tyckte var så underbart med dom var att dom var helt klart jazz, men inte bara jazz. Det fanns stunder av avantgarde, stunder av grunge rock och stunder av "straight ahead jazz".

Allt kändes ärligt, spontant och lite naket. Det var inte en stil, utan mer ett utryck runt många stilar.

Det som kommunikationen var det centrala, inte reglerna.

Ett år senare spelade han med Bill Frisell på Jazz Alley i Seattle och efter konserten gick jag upp och fråga-de om han jag kunde ta en lektion med honom. Han kom ihåg mig ... och speciellt min ton på altflöjt ... och sa: "Nej, jag vill inte ge dig en lektion. Men kom förbi och häng lägenheten med bandet på lördag så kan vi spela". På lördagen spenderade vi många timmar tillsammans och det han sa den dagen är saker jag fortfar-ande övar och tänker på varje dag. Men främst att han tog sig tid att ta en hel dag att bara spela och prata musik med mig, en nittonårig tjej som då inte var särskilt bra på jazz.

Från honom lärde jag mig mycket om både vem jag vill vara som artist och som person.

Jag läste en recension i Orkester Journalen om dig när de skrev att din musik är en närmast smeksam känsloupplevelse, men också en helt utan överdrifter. Är det så att du "håller tillbaka" lite?
– På 'Salt Wind' som den här recensionen är från håller jag delvis med om det. Som en sammanställning av mig som artist känns det väldigt ensidigt. Men det är mycket som har ändrats sedan dess och jag förstår varför det skrevs och hur den skivan kan kommunicera detta. När jag tänker tillbaka på den inspelningen känns det inte som om jag höll tillbaka, mer att jag behövde jobba otroligt hårt för att komma igenom. Det finns en speciell sinnesstämning jag vill skapa musik från, ett sorts lugnt djup där allting är möjligt och jag inte tänker eller reagerar med anledningar eller teorier utan bara är. Musiken kan komma ut som den vill då, med allt från taggig ilska och rå styrka till smeksam känsloinlevelse.

Men det var inte alltid lätt att komma in i den sinnesstämningen, speciellt inte under veckor då min pappa var inne på sjukhuset. När vi spelade in 'Salt Wind' var han inne på Sahlgrenska på operation.

Samma operation som han dog av nu i vintras. Under dessa stunder när det såret var öppet gjorde det helt enkelt för ont att spela från det djupet. Det var mer än jag kunde hantera, jag var rädd att om jag gick in i det mörkret skulle jag inte klara av att komma tillbaka. Så jag gick delvis, så långt som jag kände mig säker. Nu när han har gått vidare känns det på ett sätt som att han är fri, och då är jag det också. Istället för att vänta på att det värsta ska hända så har det hänt. Istället för att såret rivs öppet om och om igen får jag bö-rja läka. Varje gång jag plockar upp mitt instrument är jag bara där, i den sinnesstämningen.

Jag är inte längre rädd att förlora mig själv i mörkret, för jag har tagit mig igenom det.

Nu kan jag dra från den intensiteten istället för att skygga undan.

'Salt Wind' var alltså albumet som kom förra året. Men det är albumet 'After Us' som kommit nu?
– Jag visste att skivan efter 'Salt Wind' skulle bli en duoskiva med Jon, och när vi spelade in 'Salt Wind' ha-de några låtar för 'After Us' redan skrivits. Jag skrev 'Same Trees', den första låten på 'After Us' den 19:e juli 2015 och så fort jag skrivit klart den var det klockrent att jag måste spela in den som duo med Jon Co-wherd. De andra låtarna kom in som kontrast eller komplement till 'Same Trees', en låt som jag skrev dagar innan jag åkte hem till Sverige med planer att prata igenom det som hänt runt olyckan och reparera min relation med min pappa. Jag visste inte då hur relevant den låten var i hela processen.

Skivor visar mig vad dom vill bli, det kommer fram ganska naturligt.

Vi hade två dagar, den 26:e och 27.e januari, i studion och tolv låtar.

Efter att vi hade spelat in alla provade jag olika sekvenser, och kände efter vad som satt bäst och vilka låtar som skulle komma med eller inte. När jag skriver musik har jag ofta en kristallklar idé av vilken ensemble som ska spela den. Jag tycker att improviserad musik är till stor del beroende på relationen mellan de som spelar. Det är interaktion och dynamik mellan personligheterna, relationer som fortsätter med eller utan instrument. Jag spelar väldigt få av mina låtar med mer än ett projekt. Jon och jag har spelat ihop i fyra år och under den tiden har vi byggt up en repertoar av låtar som jag bara vill spela med honom.

Det känns nästan fel med andra musiker.

Det här är ju instrumental musik. Hur inspireras du ändå "storymässigt" i låtskrivandet?
–Jag brukar inte planera att skriva musik, det händer när det måste hända. Det är ofta oväntat för mig. Det bygger upp över en tidsperiod och när låten vill ut så sätter jag mig ner och skriver. Det är trans-likt, och först när det är klart kan jag se vad det betyder och var det kom från. Ofta speglar musiken någonting som händer i mitt liv, och jag sätter alltid exakt datum. Det blir som en dagbok. Det här sättet att skriva började snart efter min pappas cykelolycka när jag var 14, som ett utlopp av alla känslor som jag annars höll inne. Nu kan det vara vad som helst som inspirera ...  ett visst sorts ljus, en person, några ord som någon sagt som jag tänker på, en lukt, något politiskt. Ofta är det känsloladdade stunder eller natur som inspirerar.

Det finns alltid en historia, någonting som driver melodin, rytmen och harmonin.

Och hur dom agerar tillsammans.

Går det förenkla vad 'After Us' handlar om med det i åtanke?
– Det här ändrades under tiden vi arbetade på skivan. När jag började ville jag utforska små stunder i inti-ma relationer både mellan människor och mellan olika delar av våran egen personlighet. Den intima duo-instrumentationen kändes som ett perfekt sätt att fokusera på dessa små ögonblick och detaljerna bakom det som uttrycks. Men mycket av musiken handlar om min pappa. Han hade hög livskvalité, men var ofta inne på sjukhuset med operationer. Varje gång var det mindre troligt att han skulle överleva.

För mig var det en konstant konflikt med att bo så långt borta. 'How To Keep Moving, How To Stay' visar just den konflikten. 'With A Smile' skrevs efter en turné där jag var hemma i tre dagar. Det kändes alldeles för kort och var otroligt svårt att åka vidare. En nära vän sa till mig att jag kunde åka därifrån med ett lee-nde eftersom det var bättre att jag var där överhuvudtaget. Det var det enda som hjälpte i den stunden, så jag höll kvar i den frasen som ett mantra och låten skrevs under den turnén.

Den 26:e februari fick jag ett telefonsamtal från huvudläkaren på Östra Sjukhuset i Göteborg där min pap-pa hade legat i tre veckor med samma operation han hade varit inne med många gånger över de senaste 16 åren. Läkaren sa att dom hade gjort allting dom kunde för honom och att det var upp till mig och mina brö-der om det var dags att stänga av maskinerna. Han var inte medveten och det fanns ingen garanti att han skulle leva när jag kom fram om jag flög direkt. Så istället för att flyga till Sverige gjorde klart sekvensen på skivan. Allt blev omändrat i relation till pappa. Jag tänkte i den stunden att jag kunde göra en annan se-kvens innan jag släppte skivan, men i efterhand behövde den vara vad han hörde.

Jag skickade en Dropbox-länk med skivan till läkaren och han spelade den på loop medan min pappa gick bort. Den 27:e februari, exakt en månad från den andra inspelningsdagen, var han den första att höra den.

Det var det sista han hörde. Efter det ändrades meningen av skivan.

I några månader var den som mitt farväl till pappa, men sakta övergick det till ett uttryck för vad som hän-der efter att någon nära oss dör. 'After Us' växte fram som titellåt eftersom den uttrycker en idé som var väldigt tröstande för mig under månaderna efter hans död ... det finns alltid någonting efter. Att fortsätta arbetet med den här skivan har varit ett underbart fokus att kunna ha för att jobba igenom sorgen. Det har inte varit lätt, och det fanns stunder då jag funderade på att inte släppa den alls.

Men det kändes viktigt att ta mig igenom. När livet blir svårt vänder jag mig till musik.

Jag hoppas att det jag skapar kan vara till tröst åt andra också.

Med jazzmusik är det väl rätt vanligt att man spelar in live? Var så fallet här också?
– 'After Us' spelades in i ett vardagsrum, som byggts ut till konsertsal, i Princeton, New Jersey. Vi satte upp mikrofoner och spelade live. Många av låtarna på skivan spelade vi bara igenom en gång. Med alla mina skivor, eftersom så mycket är improviserat, så är det live, även om det är i en studiosättning. Jag spelar ig-enom låtarna några gånger och väljer den gången som blev bäst, närmast visionen, att släppa på skivan.

Jag gillar att tänka på en rad från en Ani Difranco låt, "It's the record of the event of people making music in a room" , när jag spelar in skivor. Jag vill att det ska kännas som man är där när man lyssnar på skivan.

Om det finns skönhetsfläckar känns det mer levande. 

Vad händer nu när det här albumet är ute?
– Jag har två projekt på gång. Det första är en kollaboration med dramaturgen Elizagrace Madrone där vi skriver musik och korta scener runt mänsklighetens relation till den naturliga världen. Det är väldigt intr-essant att skriva runt någon annans kreativa idéer, något jag aldrig riktigt gjort innan så det är väldigt sp-ännande. Tanken är att det blir en installationsbaserad teaterproduction där publiken går mellan rum med olika tillstånd. Först har vi tänkt sätta ihop en scen version, den kommer att gå upp i juli 2019.

Jag har skrivit en hel del väldigt politisk musik det senaste, runt det som händer här i USA. Dagen efter att Trump blev invald skrev jag en låt med min reaktion som heter 'Hindsight Blindsight' och den har blivit en favorit för mitt band när vi spelar på 55 bar. Jag använde en rytm från en protestmarsch i en del av låten och efter det har jag börjat skriva en samling låtar som använder olika marschrytmer. Den nästa skivan kommer att vara med min kvartet, närmast en rockskiva. Bandet har börjat repa dessa nya låtar.

Som ett lite kul sido-projekt kommer min kvartett att spela in några av mina arrangemang av Lucia-låtar live till vinyl nu i december på Leesta Vall. Varje skiva kommer att vara unik, så det är spännande!

Hur ser chanserna ut för jazzspelningar i Sverige?
– (Skrattar) Jag försöker men det är inte lätt. Jag skulle jättegärna spela i Sverige mer, de senaste åren har jag spelat på Nefertiti i Göteborg ungefär en gång om året med underbara lokala musiker. Jag jobbar på att komma med mina New York-baserade projekt, om jag kan få ihop tillräckligt med spelningar att jag har råd att göra det kommer jag! Just nu jobbar jag hårt på att en turné i april med Jon.

Har du några tips?

Det skulle väl vara scenerna i landet som bokar lite mer alternativ musik. De lokala jazzfestivalerna och Fasching i Stockholm finns väl, utöver Nefertiti. Inte mycket, men lite. Har det funnits stunder då du varit nära att "ge upp" just i den här avsaknaden av att inte kunna "slå igenom" med jazz idag?
– Absolut. Rätt så ofta. Det är inte så mycket svårigheten att "slå igenom", jag har aldrig haft några illusion-er om det, som musikmarknaden ser ut idag. Det som är svårt för mig är mer att jag blir överväldigad av arbetsbelastningen och då kommer tankar runt "det är ingen som bryr sig". Det är så mycket logistik med att boka spelningar, och sedan försöka få folk att komma, och samtidigt öva tillräckligt att musiken blir bra och se till att jag betalar bandet och schemasätta eleverna och ... och ... och ... det är högt tryck.

Mycket som jag sätter på mig själv. Jag övervinner dom känslorna med musik.

Dels genom att påminna mig själv om vad musik betytt i mitt liv och att tänka på de som kommer till mig och säger vad min musik betyder till dom, och dels genom att skriva mer och spela mer. Utan musik är jag inte en hel människa, och i de stunder där jag vill ge upp för det är hårt återvänder jag till musiken.

Några väl valda sista ord innan vi lyssnar på dig?
– Lyssna som du vill bli hörd. Du är inte ensam.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com