Ellen Ekman

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 21 september 2017

Ellen Ekman är illustratören bakom den hyllade serien Lilla Berlin. Nu har hon tillsammans med författaren Charlotta Lannebo släppt barnboken 'Olle och Bolle är bröder'.

Din andra barnbok efter 'Veckan före barnbidraget' ... Vad är detta för en bok?
– 'Olle och Bolle' är skriven av författaren Lotta Lannebo och handlar om bröderna Olle och Bolle och deras småstressade mamma, och utspelar sig under grå och slaskig dag då de stannar inne och: ”Gör sitt bästa för att överleva”, som mamman i boken skulle ha uttryckt det.

Den är baserad på Lottas egna barn, och hennes erfarenhet som ensamstående förälder ...

Stämmer det att Cecilia Torudds 'Ensamma mamman' varit en inspirationskälla? 
– Precis som Ensamma mamman så gör Olle och Bolles mamma sitt bästa för att inte få dåndimpen trots slaskväder, syskonbråk, havererade chokladbollsbak och allmänt kaos. Jag tänker på det återkommande inslaget i Ensamma mamman när mamman sliter sitt hår och vrålar ”SMULOR!”

Att det är de där små detaljerna som kan få bägaren att rinna över för en hårt kämpande förälder, och att man då kanske måste djupandas för att inte få nervsammanbrott, eller gå ut på balkongen för att räkna bilar, som mamman i Olle och Bolle gör. Jag läste mycket Ensamma mamman när jag växte upp, även fast jag kanske inte alltid kunde relatera till en del av innehållet i serierna som liten, och Cecilia Torudd var en av mina främsta inspirationskällor när jag själv började teckna ...

Jag tycker tyvärr ofta att man glömmer att nämna Torudd, när man pratar om att: ”Så många kvinnor börjat teckna serier”. Hon var där tidigt. Och Lotta ansluter sig till den här stolta traditionen av skildringar av ensamstående mammor på ett alldeles utmärkt sätt. 

Hur kom samarbetet med "Lotta" Lannebo till världen?
– Det var Rabén och Sjögren som satte oss samman. Vi kände inte varandra sedan tidigare, men Lotta bjöd ganska snabbt in mig för att göra hemmabesök hemma hos henne för lite fältstudier med hämtning på förskolan och uppackning av matvaror inkluderat. Jag stannade bara en halvtimme men det gav mig en ganska bra inblick i vad som inspirerat till Olle och Bolle. 

“Olle och Bolle är lika, men ändå olika” ... Hur är deras likheter och olikheter? 
– Olle är typisk storebror som är bra på långa och svåra ord. Han vill leka med sina fina glaskulor eller sitt lego med små legobitar, stå på pallen i köket och hjälpa till, eller bygga järnvägsknutar på vardagsrums-mattan. Tyvärr kan han inte göra det, för allt som Olle gör vill Bolle också göra, men det kan han inte, för han är för liten. Olle biter väl ihop tills det inte går längre och Bolle raltar runt och förstår inte riktigt varför han inte får vara med.  

Lotta har ju skrivit barnböcker sen 2009. Men hur var det för dig att ta det steget i jämförelse med de serier du tidigare skrivit och illustrerat?
– När jag tecknar strippserier går det snabbt. Tecknar man fem strippar i veckan kan man inte fastna i detaljer om man ska lyckas leverera. I arbetet med barnböckerna kan jag däremot tillåta mig att låta bilderna och miljöerna ta tid och breda ut sig. Fundera på små detaljer som vad för slags knäckebröd som står på köksbänken eller var vykortet på kylskåpet är skickat ifrån.

Det är också väldigt annorlunda att teckna någon annans text, istället för att ha ansvar för både text och bild själv. Det utbytet är väldigt givande. 

I dina egna serier brukar du ofta närma dig det vardagliga, det man kan känna igen sig i ... och så även i de barnböcker du illustrerar? Det känns som en gemensam nämnare?
– Jag gillar definitivt barnböcker som drar åt någon sorts vardagsrealism. Jag uppskattar verkligen sagor och fantasy, men rent tecknarmässigt går jag ofta igång på vardagssituationer som man kan känna igen sig i. Därför gillade jag både 'Veckan före barnbidraget' och 'Olle och Bolle'.

För mig känns det väldigt viktigt att rita trovärdiga miljöer och karaktärer. Jag gillar att öppna kylskåpet hos mina karaktärer och se vad som finns där, så att säga.

Varför tror du att just det tecknade serieformatet passar så bra för att porträttera alla de olika situationer och förhållanden vi har i samhället?
– Serier passar det samtida mediaklimatet, där man med en bild snabbt kan kommentera aktuell debatt utan att behöva breda ut sig över en lång krönika. De är lättillgängliga, de är lättdelade.

Dessutom behöver man med serier inte förhålla sig sakligt till ämnet man behandlar, utan man kan överdriva, vara barnslig och oresonlig.  

Med tanke på att serierna ofta är politiskt laddade. Hur brukar responsen se ut?
– Seriernas innehåll diskuteras ju ofta i kommentarsfälten på mina sociala medier. Det är inte alltid läsarna håller med, men ofta riktar de ilskan direkt mot seriefigurerna, och inte mot mig. Och så är det ju också med serierna, det är ju inte alltid mina åsikter som uttrycks, utan mina karaktärers, och de har långt från alltid rätt och handlar ofta fel. Men överlag är responsen väldigt trevlig och uppskattande. Jag har nog nästan aldrig fått något hatmail eller något sånt.

Jag tror inte riktigt att man ser avsändaren till en serie. Jag står inte bredvid serien i en kaxig bylinebild, jag är lite osynlig. Det är ganska skönt faktiskt. 

Var kan du hämta inspiration?
– Mycket är självupplevt, men jag letar även aktivt material hela tiden. Jag skriver ner sånt som mina kompisar berättar, läser tidningen, går igenom twitterflöden. Vissa serier är ganska självklara, som när min kompis berättade om sin mamma som hade haft problem med en person som hette ”Snooze” som hade ringt henne hela dagen. Den skrev sig själv till ganska stor del.

Andra ämnen och uppslag får man jobba mer med ...

Hur mycket av just Olle och bolle kan du själv känna igen dig i? 
– Jag kan känna igen mig så i syskonrivaliteten. Själv var jag ju den där lilla som alltid störde och aldrig fick vara med men så gärna ville, och ville lite för mycket för min egen storlek. Och bråken. Herregud vad jag och brorsan slogs och bråkade. Fattar inte hur vi kan vara vänner idag ...

Men det gick ju uppenbarligen bra ändå. 

Händer det att de du avbildar i dina serier märker av att det är dem?
– Det är faktiskt oftast väldigt uppskattat. Upplever mer att folk vill vara med än motsatsen.

Vilken av alla dina karaktärer är mest lik dig själv? 
– Det finns lite av mig i många karaktärer, men det finns en karaktär som heter Lisa, en medelklassunge som pluggar på konstskola och tycker att hennes föräldrars support och villkorslösa kärlek är kvävande, som jag brukar använda när det är mycket jag i innehållet. 

Utseendemässigt brukar dina karaktärer se ganska lika ut?
– När jag började teckna Lilla Berlin ville jag inte bestämma så mycket om karaktärerna i förväg, och ett sätt att värja mig emot det blev att teckna dem på det här sättet där de ser ungefär likadana ut. Det gav en frihet att bestämma lite efterhand vilka de skulle vara, och kanske på sätt och vis undvika schabloner.

Istället blev alla lika, och jag fick lita på att innehållet och manuset skulle kommunicera det jag ville istället för tydlig karaktärsdesign. Sen presenterade de sig liksom lite av sig självt, allt eftersom, och jag lärde känna mina karaktärer allt efter att jag tecknade. 

Du är kanske mest känd för 'Lilla Berlin' som ju tar emot kärlek från alla håll. Vad kom den ur?
– Lilla Berlin kom till när jag gick på Serieskolan i Malmö, där vi fick i uppgift att komma på ett seriekoncept och teckna tio seriestrippar. Tre av eleverna skulle sen bli utvalda att bli publicerade i Sydsvenskan. Jag visste till en början inte alls vad jag skulle rita för serie och hade inga alls ambitioner på att teckna humorserier. Jag skulle teckna långa, allvarliga serier i svartvitt. Sen kom jag på en rolig situation som jag hade varit med om nyligen, och tecknade en serie som handlade om min pojkväns skägg.

Därefter fortsatte jag bara gräva där jag stod, i hipstervärlden, och förlade serien på Möllan i Malmö med alla inflytttade, hippa 20-30-åringar. Sydsvenskan plockade ut serien att publiceras, och när jag sedan fick reda på att Metro letade efter en ny serietecknare skickade jag in de där tio seriestripparna, och de tog in den. Då flyttade vi serien från Malmö och döpte om den till Lilla Berlin, som numera är en fiktiv svensk storstad, en sorts blandning av Malmö, Stockholm och Göteborg. 

Det har nu blivit fem boksläpp av serien så här långt i tiden. Hur länge tror du att den kan fortsätta och samtidigt bibehålla sitt fokus på den samhällsgrupp som den skildrar? 
– Än har jag ganska mycket material kvar från mina år som 20 och 30-åring som inte har skildrats i serien, men sen är min förhoppning att den ska fortsätta följa med och att karaktärerna ska åldras med mig.

Vilken relation får man till sina karaktärer när man har haft dem med sig så länge? 
– Jag ömmar mycket för mina karaktärer. De försöker ganska hårt, men når sällan fram hela vägen. Den här tiden som tjugo och trettioåring kan vara så jobbig, man har noll erfarenhet men vill så mycket, och i brist på erfarenhet så får man kompensera med massa störig attityd och idéer om vem man vill vara som missar målet med flera meter.

Men jag irriterar mig på dem också, de är ganska odrägliga och själv-upptagna. Som man är själv antar jag ... det är väl därför jag stör mig.

Att komma på nya serierutor varje dag ... och med flertalet projekt vid sidan om dessutom ... det låter minst sagt produktivt. Blir det aldrig fråga om dagar då du helt inte kommer på något att skriva om?
– Jag har sällan en hög med färdiga idéer och manus, utan en dag när jag ska teckna sätter jag mig helt enkelt ner och går igenom mina anteckningar och uppslag, och ser till att jobba fram ett manus. Det är en arbetsrutin, precis som andra. Dock händer det såklart ibland att jag verkligen kör fast, men då gäller det att ha något annat arbete att variera med så att jag kan lägga undan manuset ett tag, och jobba med något annat och sen ta upp det igen lite senare ...

Sen gäller det att nöja sig, det är något jag verkligen har fått öva på. Att det inte kan bli perfekt och hundra procent varje gång, utan att man bara får köra på det man har ibland. Och de där mellanserierna behövs ju också, det kan inte vara punchline-smash varje gång.

Vad får inte saknas?
– Det är så väldigt olika, det är svårt att svara på. Det finns nog inget färdigt recept.

Finns det några serietecknare du själv har influerats av? 
– Jag läser mycket serier, älskar serier och serieböcker.  Läser många svenska serietecknare, Mats Jonsson, Annelie Furmark, Julia Thorell, Henrik Bromander, Coco Moodysson, Åsa Grenvall, Liv Strömquist, Sara Hansson. Finns många roliga humor- och satirtecknare att inspireras av ... Sara Granér, Lisa Ewald, Nanna Johansson, Elin Lucassi. Jag har också läst mycket Rocky genom åren, av Martin Kellerman, den har nog influerat mig mycket som just strippserietecknare.

Jag tycker fortfarande att den är så rolig. Läser den varje dag i Dagens Nyheter!

Finns det något drömprojekt du verkligen skulle vilja förverkliga? 
– Jag skulle vilja göra en animerad film eller en tv-serie någon gång. Det vore så roligt. Tydligen är det väldigt dyrt med animation, så jag måste bara fixa lite stålar först. 

Hur ser framtiden ut för Olle och bolle? Finns det planer på fler böcker med den här familjen?
– Planen med Olle och Bolle är att det ska bli en serie barnböcker och att vi ska få följa med dem på fler äventyr. Så det ser jag fram emot att få teckna!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com