Elizabeth McGovern

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 29 december 2019

Strunta i 'Blackadder'. Det här nyåret kan man se 'Downton Abbey' filmen både hemma och på bio. I samband med filmens nypremiär möter vi Elizabeth McGovern. Skådespelerskan som hunnit det mesta.

'Downton Abbey' är inte bara tillbaks i biosalongen, filmen blev även en återkomst till rollen för dig?
–  Vad gäller att komma tillbaka är det inte mycket att tala om eftersom rollen blivit så familjär för mig ef-ter alla år, jag har spelat henne i många, många år, och det är inte så lång tid som gått, och jag tror att alla på inspelningen kände på samma sätt, så alla skådespelare kände sig lite som hemma igen.

Men det var ett riktigt nöje att komma tillbaka.

Var det självklart för dig att komma tillbaka?
– Ja, tack och lov! Det behövdes inte mycket för mig, bara något som åtminstone var en berättelse i filmen (skrattar) När vi gjorde serien var jag väldigt orolig över att spela henne rätt, men med filmen kände jag ...  och jag tror alla kände så ... att vi lärt känna våra karaktärer bra och att det nu bara var riktigt spännande.

Vad fick dig först att vilja spela Cora i serien?
– Att hon var en så bestämd kvinna men som ändå kunde ta till sig nya idéer om det är för sin familjs bästa och att hon var så snabbtänkt med att ge svar på tal men ändå förnuftig nog att alltid tänka ett steg längre.

Sex säsonger hann det bli av serien som ju blev en världssensation. Var det nått ögonblick när ni in-såg att det inte bara skulle bli en brittisk serie i mängden utan en som sågs av människor överallt?
– Jag kan inte minnas att det skulle varit tal om ett särskilt ögonblick men jag tror att det fanns en serie av mindre ögonblick där serien började nå fler människor. Men det var inte omedelbart. När vi först började marknadsföra serien handlade bara alla frågor om Judi Dench för det var allt de kunde tänka på, jag tror in-te de hade börjat kolla på serien, för hon var ju inte med ... (skrattar) Det var kanske under det andra eller tredje året som det kändes som det absolut exploderat ... det var där nånstans som det verkligen kändes av.

Att den inte bara var för brittiska tittare.

Vanligtvis är ju amerikaner frågande över alla britter som spelar roller i USA men här hade nu plöt-sligt till och med människor i sydstaterna sin egen brittiska imitation att dra i både tid och i otid?
– (Skrattar) Det är kul ... innan var det Amerika man imiterade ... och det var USA man sammankopplade till filmbranschen ... det har varit omfattande förändringar för oss, men jag välkomnar britterna (skrattar)

Jag hoppas de tycker det om mig med när de ser mig i 'Downton Abbey'.

Du är ju själv amerikansk och fyrtio år har hunnit gå sen din första roll. En karriär som sträckt sig över filmskapare som Sergio Leone, John Hughes, Walter Hill, Milos Forman, Robert Redford och in-te minst svenske Björn Runge. Roller vi förstås skulle kunna prata mer om. Men jag gick faktiskt ig-enom allt du gjort och det är anmärkningsvärt, eller talande, att du bara jobbat med fyra kvinnliga regissörer. Känner du att fler kvinnor regisserar nu och att det kan bli mer av de för dig framöver?
– Vi pratar mer om det än vi gjort och jag tror att förändringen kommer på grund av detta och att mer in-ser att kvinnor inte har lyssnats på innan och jag är så tacksam för det för även om jag inte kan säga att jag har märkt av att det är fler kvinnor nu så känner jag att mina döttrar lever i en helt annan verklighet än vad jag gjorde i deras ålder och att de inte bara vågar tro på sig själva utan även vågar vara sig själva fullt ut, vilket jag inte gjorde ... men som min mamma säkert sa om mig också ... (skrattar) ... förändringen sker men den har hela tiden gått långsamt. Det är väldigt lång tid som har gått och jag tror inte vi är jämlika än.

Jag vill verkligen känna och lita på de jag jobbar med men det är en lyx som jag inte upplevt mycket än.

Ärligt talat vet jag inte om det blivit fler jobb för kvinnor. Det är mycket män.

Och tanken är väl inte att de ska bli färre. Men att det ska bli fler kvinnor?
– Tror att det blir väldigt, väldigt utmanande av många skäl, för kvinnor försöker inte dra uppmärksamhet till sig själva på det sättet, men jag älskar verkligen att vara en del av den konversationen och jag älskade att producera 'The Chaperone' och att ha saker att säga till om och att jag blev mer än den som bara ställer mig framför kameran och jag hoppas att fler ska ska få känna så. Det är så befriande och i den här bransch-en är det lite som att få sätta sig vid vuxenbordet! (skrattar) Det är där alla vuxna sitter och pratar om his-torien och hur man ska få filmen gjord och allt det är sånt som man också vill bli hörd i när man är där.

Inte minst när inga vill representera kvinnor efter trettio, just när vi börjat bli intressanta?

Men idag handlar det väl mest om att uppmuntra fler kvinnor till det. Jag menar, att kanske inte få grönt ljus "av en man" är ju inte samma sak som att inte kunna göra "det man vill göra" själv. Att fler kvinnor, liksom kulturellt, inspireras att skriva, regissera och producera just de roller de vill se? 
– Så är det och jag tycker de är så konstigt att kvinnor överallt bara går med på att bara delta när de skulle kunna förverkliga sig själva idag. Det finns mycket som vi kan sträva efter och göra bara vi själva vill det. Det är något som män har accepterat i sig själva för länge sen och jag har aldrig förstått varför kvinnor läg-ger så mycket tid där istället för att vi säljer det som vi själver säger att vi som kvinnor skulle vilja köpa.

Jag är skyldig till det själv men att bedöma sitt eget beteende och sin egen kultur, i förhållande till var du är i tiden nu och ditt förflutna är mycket viktigt för att hjälpa oss förstå oss själva och att inte fortsätta begr-änsa oss till att göra samma misstag som vi kanske och absolut har gjort gång på gång i det förflutna.

Tror du att fler kvinnor vill ta sig dit?
– Jag tror alla vill känna sig relevanta, men på det stora hela känner inte majoriteten av män att de är där heller, men att bara förstå kultur och kulturella arv kan informera oss om hur både kvinnor och män tän-ker och beteer sig och kanske kan vi därigenom se vad som saknas, vad som är annorlunda och skiljer oss.

Det är väl om vad som förväntas av en?
– Människor lever sina liv på olika sätt men hamnar också i olika situationer beroende på vad man kanske känner förväntas av en ... ja ... i vår kärna tror jag inte vi kan förändras ... det är allt runtomkring oss.

Hur var det när du först började spela?
– Jag tror jag var tjugo men jag vet att jag var så full av tvivel och osäkerhet ... som det är när man är ung ... det var aldrig svårt för mig att få roller men det tog en lång tid för mig att sluta kämpa emot mig själv och gå med huvudet högt och bry mig mindre om vad andra tycker och våga se mig som en konstnär och att jag räckte till. Jag kände länge att gjorde jag bra ifrån mig berodde det inte på mitt hantverk och att det var ut-om min kontroll. För att vara ärlig blir jag frustrerad av att tänka på det ... för jag tror jag kände mig som ett misslyckande bara för att ingen uppmuntrade mig ... jag såg inte att jag redan gjorde det som jag despe-rat ville och älskade att göra och att jag kunde göra det. Det var befriande och idag är jag stolt att inse det.

Önskar du att du förstått det tidigare eller är det en del av resan?
– Svår fråga ... jag tror att människor förstår det även om de kanske inte formulerar det för sig själv ... om man gillar det man gör kommer man känna det och de som inte gillar det kommer alltid fyllas av lidande ...

Det måste finnas något i en själv som inte utgår ifrån andra. I alla år, även om jag tänkte att jag inte var bra, så hade jag modet att fortsätta göra det för att jag gillade det. Även om jag velat imponera på andra.

Du gav ju Michael Engler jobbet som regissör på 'The Chaperone'. Densamme som sedan regisserade 'Downton Abbey' filmen. Satte du dig ändå vid bordet fast du då formellt inte var hans chef längre?
– (Skrattar) Formellt påverkades inte mitt jobb som skådespelerska av vår tidigare relation, nej, även om vi snabbt föll in i vår dynamik, så gick jag ganska snabbt in i min gamla värld där jag bara är där för att skå-despela, men jag saknade det verkligen och jag hade gärna varit med mera bakom kulisserna också.

Var det nån särskild scen du tyckte om?
– Sångscenen gjorde mig så glad! Vi hade så roligt! Jag känner mig så sammanflätad med världen och männ-iskor när jag får sjunga och följa med i de svängiga rytmerna ... jag kommer alltid ha den scenen med mig ... för jag kan relatera till vad den innebär för Cora och Mary och att de övervinner sina skillnader. Musik är alltid ett sätt som kan få alla, oavsett ens bakgrund, ekonomi, ras eller åsikter, att komma närmare varann.

Och att få sjunga i den med Michelle Dockery gjorde det väldigt lätt då hon är fantastisk.

Eller scenen när jag dansar med Hugh Bonneville. Man skulle kanske tro att det svåra skulle vara att göra dansen i den stora klänningen ... vilket inte var så lätt heller ... men jag och Hugh kan inte låta bli att inte skratta i varandras sällskap ... vilket komplicerar saker när man ska göra en film ...

Särskilt när han samtidigt trampar mig på tårna och brittiskt ursäktar sig gång på gång.

Sista scenen kan leda till en uppföljare?
– Ja ... jag vet att alla skådespelare har fått frågan om de skulle vilja ... så det förs i alla fall en konversation om en film till, men jag kan inte säga mer för jag vet inget mer. Men jag tror att alla skulle vilja göra det.

Är det vad du skulle vilja göra just nu?
– Det skulle vara väldigt roligt. Men jag är precis på väg att göra en pjäs i London, 'God of Carnage', vi börj-ar spela i mitten av januari på Yvonne Arnaud teatern och kommer fortsätta spela på olika teatrar ända till mitten av februari, så bara det blir efter det ... (skrattar) Men skulle jag få välja vill jag fortsätta med teater så mycket jag kan. Film kan vara rätt långtråkigt att göra! (skrattar) Teatern är en bra plats för mig och jag får spela många bra roller i min egen ålder där jag inte blir lika frustrerad över att spela vissa slags roller.

Jag skriver även lite själv där.

Så vad gör du själv på nyår?
– Är med hela familjen.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com