Eliza Dushku

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 11 juni 2018

Efter en omsusad Me Too-höst tar Eliza Dushku nya tag bakom kameran istället för framför. 'Mapplethorpe' är en film där hon som producent hyllar en av åttiotalets allra största HBTQ-ikoner.

Det är först nu som ni börjat visa den här filmen på olika festivaler och så, men det har vad jag förstår varit en film som i alla fall på idéstadiet har funnits med dig väldigt länge?
– Ja, efter att ha arbetat på den här filmen i ett helt årtionde är det svårt att tro att det är över. Det har äntligen blivit dags att lämna produktionssidan och låta folk se filmen. Det har varit en resa som inte hade varit möjlig utan våran regissör Ondi Timoner och vår huvudrollsinnehavare Matt Smith och resten av filmbesättningen som vi arbetat med. Att kunna stå där vi står idag har verkligen varit en gemensam insats för alla inblandade. Det har varit svårt att hitta alla de rätta människorna att jobba med och att under en lång tid tillsammans inspirera varann till att orka med och fortsätta fram.

Det har krävts stor viljekraft att få berätta den här historien. Eftersom det har varit en filmproduktion helt utanför studiosystemet har vi som grupp blött tillsammans. Alla har varit otroliga.

Jag blir fortfarande rörd av att se filmen trots att jag sett så många olika tagningar och klippningar nu.

Nog för att stora studios lägger mycket pengar på superhjältefilmer nuförtiden, men man tänker ändå att det inte skulle varit helt omöjligt för någon studio att vilja stötta det här?
– Vi ville göra det på egen hand. Att producera filmen utan inblandning av någon stor studio gav oss en frihet att berätta historien som den var. Vi ville kunna färdigställa den här filmen utan kompromisser.

Jag har på senare tid kommit på att jag nog känner igen mig mycket i historien vi berättar.

Så vad är historien?
– Det är en biografisk film som handlar om en av vår tids mest kontroversiella fotografer, åtminstone i Amerikansk historia, Robert Mapplethorpe. Han är framförallt berömd för sina svartvita fotografier, där hans porträtt ofta inkluderade kändisar och nakenhet, men då av både manligt och kvinnligt.

Men han tog också många selfies och helt vanliga bilder på blommor, sånt som alla tar idag. Jag känner med honom för att han också kommer från en liten stad, hade behovet av att tänja på gränserna, men också att han var redo att arbeta hårt för att uppnå det han ville uppnå och komma dit han ville komma.

Det har varit viktigt för mig att visa det mänskliga bakom den viljan.

Är det vad du menar att du också har fått kämpa med?
– Jag tror nog de flesta kan relatera till att vilja åstadkomma något som andra kanske inte ställer sig bakom med en gång. Det kräver en hel del mod att våga tro på sig själv och att ändå fortsätta på den vägen man vill gå på. Att tro på sig själv och fortsätta kämpa år efter år. Det har funnits så många stunder som jag bara känt för att ge upp och när det känts som jag ska falla sönder helt. Det har varit svårt att fortsätta ibland.

Jag har funnit hans liv inspirerande och den här filmen blev därför ett passionsprojekt och en gåva.

Visst fotograferade han också en del journalistiskt?
– Ja! Hans kanske mest kontroversiella serie är den som täcker den då underjordiska BDSM-scenen i New York under sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet. Det var just den och den homosexuella delen av hans arbete som väckte en sån stor debatt i USA. Det pratades om de bilderna över hela landet, inte minst då också eftersom hans konstarbete dels blev finansierat via vårt skattesystem.

Skulle skatten gå till att framhäva homosexuella nu, undrade man?

Han dog senare själv av AIDS, bara fyrtiotvå år gammal, och lämnade ett oerhört stort arv efter sig.

Är det främst den delen av hans liv som filmen fokuserar på?
– Filmen fokuserar på hans resa från att vara en ung oetablerad artist i femtiotalets Queens till hur han ohämmat och oskyddat kastade sig ut i sin strävan att lyckas inom konstvärlden, och slutligen också uppnådde ryktet om sig om att vara en av världens kanske viktigaste fotografer.

Mest handlar den om det, men även om hans relation till sin familj, sina vänner och sina älskare. Det finns mycket att berätta. Han var en ständig perfektionist och priset han till slut fick betala för det var enormt.

Vi gjorde vårt bästa för att försöka få med allt på en och en halv timma.

Det finns också en kärlekshistoria under ytan?
– Innan han erkänner sin kärlek till män har han en annan första kärlek. Men senare blev Richard upp över öronen förälskad i en konstsamlare, Sam Wagstaff, som var en av de första viktiga samlarna att köpa foto-grafier, vilket hjälpte till att höja upp konstformen till något för finrummen i New York. Sam var en stor beundrare av Roberts konst och fick också upp ögonen för Robert själv.

Sam dog av AIDS innan Robert, som då förlorade både sin själsfrände och en slags fadersgestalt som han saknade under sin uppväxt. Så det är en lite bitterljuv kärlekshistoria.

Blev han känd redan innan han gick bort eller var Wagstaffs samlande mest en kärleksgest?
– Richard hade flera stora utställningar hemma i New York, men ansågs framförallt vara en kontroversiell fotograf. Robert slutade aldrig dokumentera sitt liv och kom på så vis att porträttera AIDS som ingen visste så mycket om just då. Så när han gick bort 1988 hade han gjort något som ingen annan tänkt på.

Men han började bli rätt populär innan dess också ... med kändisporträtten.

Ingen kunde säga att de "var någon" innan de fått besöka Richards studio på Manhattan.

Fanns det något som förvånade dig om honom som du inte visste om innan ni filmade hans liv?
– Det som kom som en överraskning för mig var kanske inte något om honom, utan mer om ett annat lager av hans konst som jag inte tänkt på tidigare, innan det blev så tydligt genom filmatiseringen av hans hist-oria. I filmen säger Sam Wagstaff: "Dina foton håller på att bli ett galleri föreställande de döda!"

Det stod plötsligt klart för mig hur många homosexuella från den tiden som fångats i tiden tack vare hans konst. Nu förevigade människor som då ännu inte visste så mycket om AIDS och HIV, sjukdomar som slog ned i HBTQ-kretsar en lång tid mellan sena sjuttiotalet och in på åttiotalet.

Det är något jag kommit att tänka på mycket nu i efterhand.

Den insikten gjorde det så mycket viktigare och kraftfull för mig att få berätta vidare om den här specifika och hemska tiden. Han gjorde något viktigt och vackert av den i hur deras historier får leva vidare.

Vad var det med just Mapplethorpe som gjort honom så ikonisk?
– Vart ska man ens börja? Att han anses vara en av de viktigaste fotograferna under vår tid, av gallerier över hela världen, är stort i sig. Det finns något särskilt kraftfullt med hans samlade verk och inte bara det som provocerar. Han är kanske framförallt talande för vår tid.

Han har inte bara en konstnärlig och historisk betydelse genom sitt arbete, utan också en kulturell sådan ur vilken han kämpat för de homosexuellas rättigheter och överlevnad när de som mest behövde det.

Än idag finansierar hans konst ny forskning för mediciner mot AIDS och HIV.

Är det här en "viktig film" år 2018 på samma sätt som hans konst var viktig då?
– Att få dela den här berättelsen idag är viktigt eftersom vi får fortsätta sprida Roberts liv och budskap till världen. Som artist representerar han inte bara sig själv utan aspekter av oss alla. Hans konst berör oss som människor. Min förhoppning är att vi med filmen ska nå ut med den till så många som vi bara kan. I tider som dessa behöver vi hjältar som också är anti-hjältar, för att påminna oss om värdet av sanning.

Robert berättade sanningen genom sin konst och vi försöker göra det på vårt sätt. Om det ens finns den minsta chans att det kan förändra världen till det bättre, litegrann, så är det viktigt.

Konst får aldrig tystas ner och hans konst har också inspirerat många HBTQ-hjältar efter honom.

Men det är fortfarande en film som kommer sätta fingret på samhällsproblem från åttiotalet ...
– Filmen öppnar så klart upp ett fönster till den tiden, en annorlunda tid än idag, för New York och inom konstvärlden och man kommer således få sammanhanget sett ur den tiden och de åsikter och värderingar som fanns där och då. Allt det som då fick färdas genom Roberts egna liv och hans kameralins.

Jag förstår vad du menar, men vi hoppas lyfta fram en då som nu intressant karaktär som vågade stå för förändring och som även efter döden fortsätter ge tillbaka genom sina verk och sin välgörenhet. Det är aldrig försent att påminna om godhet och det är godhet som är budskapet i den här berättelsen.

Hans arv går inte att ifrågasätta och vi vill fortsätta öka medvetenheten kring de frågor han brann för. Båda mina föräldrar var lärare och jag antar att det här är mitt sätt att gå i deras fotspår.

Det var inte bara en annan tid sexuellt utan även vad gäller rasfrågor?
– I en del av hans bilder finns vad man idag kan säga är rasistiska element. Det finns det kontroversiella, men där finns också en djupare historia än så. Bara det att han är allra mest känd för sina mest extrema konstverk samtidigt som han levde livet så gott som han gjorde är intressant. Oavsett vem man är i livet känner jag att vi alla vaknar upp och möter vissa utmaningar med vilka vi är. Det Richard gjorde var att våga vara ärlig med vem han var och tyckte.

Han levde livet som han själv ville och på ett väldigt äkta sätt.

Han vågade vara mänsklig.

Du tänker på att det kanske inte är helt okej att säga vad man tycker och tänker idag?
– Det finns helt klart en eld under den här filmen på grund av just den här tiden vi lever i. Det finns andra minoriteter som trycks ned och det finns andra slags hat och censurer som pågår i samhället. Jag tror inte det är en slump att filmen blev av just nu och jag tror att Richard kan finna ny plats och mening idag.

Det skiljer sig så klart mycket från land till land, men det finns fortfarande många förlegade samhällsstr-ukturer vi följer, så även i Europa väl? Om man ser till hur samtal modereras idag, hur censur förespråkas, att det finns en makt som bestämmer vad som är okej och vad som inte är det, om man tänker på det så tycker jag att Mapplethorpes historia är kulturellt relevant även för ämnen vi pratar om idag.

Även om vi har en mer öppen dialog nu, så har vi nya lagar och makthavare som sätter sig emot det.

Hur närmade ni er att göra research för filmen?
– Vi gjorde noggrann research och arbetade nära hans stiftelse för att nå fram till vem han var som män-niska. Stiftelsen som driver hans välgörenhet idag består av vänner som brukade stå vid hans sida och som nu för vidare hans arv. Det är människor han innan döden litade på skulle fortsätta göra det.

Hans närstående och familjemedlemmar har sett filmen och att det är nog det som gör mig stoltast. Att de har sett filmen och blivit rörda och berättat för oss att vi fått till honom helt rätt.

Jag blir också känslosam av att tänka på att de människor som kände honom säger att vi lyckats.

Gick ni helt på vad de hade att säga eller fanns det annan dokumentation också?
– Våran regissör Ondi Timoner fick tillgång till allt hans material och originalverk. Det hjälpte henne oerhört mycket. Det gjordes även många intervjuer med människor som har träffat honom.

Vad gjorde Ondi till rätt regissör för den här filmen?
– Ondi är den enda av sitt slag och då inte minst genom sitt dokumentära arbete inom framförallt konst- och underhållningsvärlden. Hennes tidigare dokumentärfilmer har i sig tagits emot och visas av många konstmuseum. Så det valet talar för sig själv tycker jag.

Hennes ingång genom konstvärlden och tillgången till hans verk ledde till att hon väldigt naturligt kunde arbeta för att få fram en film som visar hur scenerna i Mapplethorpes fotografier kom till.

Den här festival-sommaren för filmen följer höstens Me Too-skandal där du själv uttalade dig om din erfarenhet under 'True Lies' då du bara var tolv år gammal. Har det varit särskilt viktigt att prod-ucera själv nu och kanske även att få med dig fler kvinnor i maktpositionerna bakom filmen?
– Nej, jag tror inte det handlar om det. Filmens ursprungliga manusförfattare vars verk Ondi senare bygg-de vidare på är en etablerat duktig manusförfattare som samtidigt också är en man. Min egen bror som jag nu producerat tillsammans med var också personen som kom med den här filmen till mig och inte tvärtom.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att uttalandet jag gjorde kunde vara till hjälp och kanske förändra och för-bättra det Hollywood som svek mig när jag var en tolvårig barnskådespelare.

Men det handlar om individer och att skapa förutsättningar för trygghet.

Har det gett dig en annan bild av hur det ansvarstagandet ser ut nu när du själv producerat?
– Jag hade faktiskt producerat lite innan, men då i sånt som jag samtidigt var med i. Mer än något annat skulle jag säga att det var en ganska unik inblick, som inte ger en bild av branschen annars, sett till att det är sexton år sedan som min bror först visade mig manuset. Det har varit en väldigt lång resa att få den här filmen gjord. Han visade mig redan manuset år 2002. Inte långt därefter fick vi rättigheterna av stiftelsen, och sen har det varit ständiga dalar och toppar där människor har anslutit sig och lämnat om vartannat.

Det var först när vi fick med oss Matt Smith som det började röra sig och vi filmade allt förra sommaren.

Matt Smith är inte särskilt amerikansk utan är snarare väldigt 'Dr. Who' brittisk ...
– Att vi fick med oss den alldeles fantastiske Matt Smith att spela Robert! Han är så begåvad och han förkroppsligade rollen fullt ut. Visst är han, uppenbarligen, en engelsman i verkliga livet men hans accent är verkligen felfri i filmen. Han spelar också Mapplethorpe som något av en buse, och som lite självisk och egocentrerad ibland, men alltid med glimten i ögat i scener med andra människor.

Han visar verkligen varför så många trots allt älskade honom så mycket som de gjorde.

Ni spelade in hela filmen på plats i New York?
– Vi spelade in hela filmen där i augusti förra året, på bara nitton dagar, men efter så många år kändes det fantastiskt att få det gjort. Det är en dyr stad att filma i och vi hade en väldigt liten budget. Men fram-förallt är det många rörliga delar man måste ha koll på när man spelar in där.

Det hände att jag fick gå ut på vägen och dirigera om trafik ... (skrattar)

För mig handlade det mest om att lösa problem, och att se till att allt gick rätt till.

Vad är det svåraste med att vara producent?
– Man måste få saker gjorda. Som producent finns det ingen annan som gör det åt en. Man får göra vad som krävs. Sen jag var nio år har jag trillat omkring på provspelningar och ända sen jag var tolv har jag varit en pojkflicka på film som fått hoppa från höga byggnader och se till att saker händer.

Att producera handlar mycket om att ta liknande initiativ ... och att ringa en hel del telefonsamtal. Det är många gentjänster som man kan behöva lösa in under arbetet med en film.

Varför är du inte med och skådespelar i filmen själv också?
– Det skulle ha blivit väldigt mycket! (skrattar). Jag har verkligen trivts bakom kameran och har fullt ut njutit av att bara komma till jobbet varje dag och inte behöva bli uppsminkad det första jag gör.

Istället har jag fått se när alla de fantastiska människor vi samlat ihop gjort det de kan göra bäst.

Filmen är ute i festivalsvängarna just i detta nu. Var kan man se den?
– Vi hade världspremiär den 22:e april under filmfestivalen Tribecca i New York, där vi också fick ta emot publikens pris! Den har också visats ytterligare några gånger sen dess och vi har fler festivalspelningar planerade under sommaren. Den 17:e juni visas den under Provincetown International Film Festival och på Frameline-festivalen den 22:e juni och eventuellt några till som inte är utannonserade än.

Vi arbetar främst på att få fler visningar i Los Angeles. Vi kommer kanske till Texas också.

Släpps den digitalt?
– Vi har inte haft någon riktigt release utanför festivalerna än, så det är vad vi ska kika på framöver. Vi vet inte hur lång tid det kan ta, men vi hoppas på att kunna släppa den "på riktigt" någon gång nästa år.

Att vara så involverad i själva distributionen av en film måste ändå vara första gången för dig?
– Definitivt, jag är framförallt förvånad över hur nära man arbetar med distribution och redigeringen av en film. Eftersom filmen har en hel del inslag menade för en vuxen publik har vi försökt få den certifierad för den målgruppen. Det skulle innebära att den släpps så som vi vill att den ska släppas.

Men det är inte helt klart än. Systemet i USA är förlegat och om vi pratar om censur så har det inte förändrats alls sedan Mapplethorpes tid. Det är svårt att få ut en film med dessa teman.

Vi redigerar, redigerar och redigerar och tror på ett 2019 datum utanför festivalvisningarna.

Några sista ord till läsarna innan de inväntar chansen att se filmen nära där de befinner sig?
– Det var nån som sa till mig efter en visning att det var som att sitta i samma rum som Mapplethorpe när man såg filmen och det känner jag också när jag ser den. Det är en inspirerande historia och att den starka karaktären, som betytt så mycket för så många, var en verklig människa med riktiga relationer rör mig till tårar när jag tänker på det. Att en vanlig människa har kunnat nå ut till så många.

Och ju fler festivalvisningar vi får för filmen desto fler kan fortsätta få ta del av hans historia.

Vi vill boka in fler visningar över hela världen. Förhoppningsvis finns den på en biograf nära er snart. 

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com