Elise Einarsdotter

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 21 februari 2018

Musikern och kompositören Elise Einarsdotter har haft en livslång kärlek till pianomusiken. Hennes musik har en stark förankring i jazz, men hon har också utvecklat sitt eget, poetiska, sound.

Din första EP-skiva med pianomusik utkom förra året och nu har utgivning två kommit ut ...
– Efter många plattor med lite större ensembler växte det fram en önskan att göra en solopianoinspelning. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att spela solopiano, och har gjort en hel del solokonserter under årens lopp. Det har varit enormt kul att arbeta med detta projekt, det var fantastiskt fint att spela in på Rainbow Studio. Jan Erik Kongshaug är ju en av världens bästa ljudtekniker, så jag kan bara säga pure joy!

Den första heter 'Cras', och nästa 'Creo', och är de första två i 'Suites for Solo Piano 1-4'. Jag tänker att sv-iterna har var sina stämningslägen och att antalet låtar och ordningen på dem styrs av detta. Om några veckor kommer själva CD:n, och där är då även den fjärde sviten 'Spero'.

Hur kan det se ut när du sitter vid pianot och en ny låt kommer till liv?
– Det kan vara ganska stillsamt till en början, jag försöker lyssna inåt, och efter hand kommer det jag hör ut som musik i händerna eller rösten. Processen pågår nästan jämt och det kan vara vid pianot så väl som utan piano. Melodier som går runt i huvudet, impulser som blir till idéer.

Improviserar du fram mycket?
– Absolut, men också medveten komposition för att skapa struktur. Jag tror verkligen på att ju mer man improviserar och har kontakt med sitt inre öra, desto starkare blir kompositionerna, och ju mer man komponerar, och arbetar med struktur och form, desto bättre blir improvisationerna. Det hör ihop. 

Hur mycket sanning ligger det i sägningar som "Pianot spelade mig" eller "Pianot är en del av mig" ...
– Det gäller nog för varje konstutövande eller hantverk där man behöver något slags verktyg, att man till sist har sådan kontakt och kontroll att det man önskar skapa kommer med lätthet. Men jag skulle nog säga att specifikt för pianot, och för min egen del i mitt förhållande till pianot, är att jag alltid måste pejla en del, och ibland jobba hårt för att det ska vara riktigt bra vänskap med instrumentet.Varje plats och varje nytt piano eller flygel har sin karaktär, sina plus och minus, och som jag ganska snabbt måste hitta rätt i ...

Och få till en god relation med inför kvällens konsert. Spännande, oftast väldigt kul, ibland svårt! 

Vad får du din inspiration ifrån? 
– Dels från själva musiken och processen, men sen naturligtvis från människor jag möter, relationer, rö-ster, samtal, skeenden i samhället och så vinden, havet och himlen förstås!

Instrumental musik är lite unik på sättet den kan väcka väldigt individuella känslor och minnen hos lyssnaren. Tänker du på att förmedla en viss slags känsla? Kan det till och med finnas historier?
– Jag tänker på det som att det gör lyssnaren ganska fri. Det finns en ömsesidig öppenhet för hur musiken kan ges och tas emot. Jag har absolut en viss känsla, eller flera typer av känslor i mig när jag spelar, och berättelser bakom många av styckena. Men viktigast är att överhuvudtaget kommunicera med lyssnaren och att denne känner sig fri att ta emot musiken.  

Hur hamnade du bakom pianot till att börja med?
– Vi hade ett piano i mitt barndomshem. Jag hade lätt för att ta ut låtar och små sånger på gehör, och så började jag läsa noter, spela stycken, spela boogie-woogie och så vidare ... och så var det igång!

Fanns musiken i familjen?
– Inte så mycket, litegrann bara, jag kommer från en lantbrukarfamilj.

Var det alltid det här du ville hålla på med?
– Det kan man nog säga. Ibland funderade jag på andra saker men musiken har alltid sysselsatt mig. 

Vilka kompositioner och kompositörer förälskade du dig i tidigt?
– De artister som tidigt betydde väldigt mycket för mig var trumpetaren Louis Armstrong och hans hustru pianisten Lil Hardin Armstrong, sångerskan Ella Fitzgerald, Count Basies Orchestra och så pianisten Jan Johansson och basisten Georg Riedel. Alla dess berörde mig starkt genom sitt anslag eller ton på respektive instrument, deras kompositioner, deras sväng och vissa solon som jag blev väldigt fäst vid. 

Du var i USA en tid?
– Jag bodde i USA, i New York och Boston, från jag var arton till tjugotvå år, studerade vid Berklee College of Music i Boston, skrev musik och spelade i band. Det var extremt utvecklande för mig och blev faktiskt verkligen utgångspunkten för mig och en plattform för hela mitt yrkesliv.

Hur ser du tillbaka på bandet Tintomara?
– Med glädje! Det var på många sätt en omtumlande tid. Vi hade stora framgångar, men mötte också ibland fördomar som idag kan te sig helt absurda. Men mest minns jag spelningarna, turnéerna och mötena med andra kvinnliga musiker som jag fortfarande tar intryck av. 

Efter det startade du upp din egen ensemble?
– Efter Tintomaratiden var det dags att helt hitta mitt uttryck och också att ha ett blandat band. Jag sta-rtade Elise Einarsdotter Ensemble. Jag tog med mig min favoritbasist, och efterhand make, Olle Steinholtz och byggde upp ett nytt sound tillsammans med honom, trummisen Martin Löfgren och saxofonisten Jo-nas Knutsson. Väldigt roligt! Några år senare anslöt sångerskan och folkmusikern Lena Willemark. Efter hand kom trumpetaren Johan Setterlind in i gruppen och vi började också samarbeta med sångerskan Rigmor Gustafsson, med stråkkvartetten Stockholmskvartetten, och så vidare.

Ensemblen exploderade i kreativitet kan man nog säga och det ledde till ett otal kompositioner, konserter, turnéer och inspelningar, under nästan tjugo år!

Det måste finnas många ögonblick du kan titta tillbaka på med stolthet och kanske även tacksamhet?
– Många roliga och starka saker! Några är till exempel Konserten i Konserthuset 1993 för att hylla Nelson Mandela, som var på plats, och höll det mest fantastiska tal samt kom och hälsade på oss alla musiker. Kon-serten på Fasching, när gitarristen Pat Metmeny kom och skulle sitta in på några låtar men spelade hela konserten med oss i E.E.E First. International Womens Jazz Festival i Rom, Italien, med Tintomara och nästa International Womens Jazz Festival i Kansas City något år senare.

Konserterna i Belgien och Frankrike, i Indien, Sydafrika och Etiopien! 'Elises Salong' på Oktoberteatern i Södertälje, med fantastiska gäster under tretton år! Jag känner en enorm tacksamhet och stolthet varje gång det uppstår kommunikation i musiken mellan oss på scenen och med publiken!

Har det funnits utmaningar?
– Dels är det utmanande på ett individuellt plan, att hålla uppe geisten även i perioder av tvivel, att öva,
att alltid jobba hårt och vara disciplinerad. Sen har jag ju drivit och hållt ihop ensembler och ganska stora projekt. Det är en utmaning att förse ensemblen med tillräckligt bra musik, att skapa arbetstillfällen, få ekonomi i det hela och så vidare. Men det går! Och detta har lett till turnéer i hela Norden, större delen av Europa, i Australien, Indien, Etiopen och Sydafrika för att nämna några.

Definitivt en del musik, publik och logistik att hantera ...  

Vad vill du förverkliga härnäst?
– Jag vill fortsätta med just det jag gör, spela med de musiker, sångare, körer och ensembler som jag har jättefina samarbeten med. Men jag kan också tänka mig att mina låtar skulle framföras av artister från andra genrer, jobba mer med stråkar, samt att kanske vara 'artist in residence' någonstans.

Det vore kul! 

Idag lär du också ut musik. Kan man det?
– Självklart kan musikalitet så väl som gehör, rytmik och timing läras ut och utvecklas. Det är ju ett slags språk och känslighet som övas och det går att ta det till så många olika nivåer.

Viktigast är att varje steg är noggrant och glädjefyllt.

Vill dagens unga pianospelare innovera eller snarare följa en tradition?
– En ny vind är kanske att många pianister behärskar att både spela på gehör och efter noter. Det är väldigt positivt och berikande för genren. Förr var detta mera uppdelat i antingen eller. Själva instrumentet i klassisk bemärkelse, det vill säga den fina flygeln eller det fina pianot, är ju en hotad art på grund av kost-nader för skötsel och stämning och ersätts av av digitala klaviaturer.

Men pianospelet som sådant är stort, och ökar till och med, som jag förstår det.

Har du själv testat pianospel på en dator eller en surfplatta?
– Jag har inte konserterat via datorn eller på iPad, men jag använder förstås klaviatur i datorn när jag skriver musik i notprogram. Jag har flera riktigt bra digitala klaviaturer och några pianon.

Samt en ljuvlig flygel. Väldigt glad för det.

En av dina nysläppta sviter är en tolkning av E.E Cummings?
– Jag har tonsatt E.E.Cummings sedan många år. Den första var 'My Heart', sedan har 'Love Is', 'Now' och 'Until' med flera följt. För några år sedan fick jag en beställning från Radiokören och då tonsatte jag 'I Carry Your Heart'. Att nu spela den utan ord var först lite marigt ...

Men jag försökte koncentrera mig på texten och bara ha den inom mig.

Var skulle du placera "guldåldern" för pianomusiken?
– Oj! Jag tänker att ”guldåldern” infinner sig när det perfekta instrumentet möter en pianist i toppform! Det kan vara Arthur Rubinstein som spelar Chopin, Vladimir Horowitz som spelar Scriabin, Lyle Mays som spelar Choro, Monica Dominique som spelar blues, Eliane Elias som spelar bossa nova eller Jan Joha-nsson i 'Rörelser' eller 'Jazz på svenska' ...

Och Keith Jarret, Bill Evans, Renee Rosnes eller Taylor Eigsti!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com