Eddie Wheeler

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 6 december 2017

Ett album om att acceptera sin skit och gå vidare. Idag är Eddie Wheeler en ikon inom den svenska "underground"-musikscenen men vägen till nya EP:n spåddes som allt annat än självklar.

En 'underground ikon' idag men inte alltid. Hur började din resa genom musiken?
– Ja, hur började det egentligen? Jag har ju alltid hållit på med musik. Alltid spelat och alltid sjungit själv. Spelade både piano och gitarr när jag var liten, men jag tror det var sista året i gymnasiet när jag kände att jag borde våga satsa på musiken. Hade typ trettio procent närvaro på musiklektionerna så min musiklärare ville så klart kugga mig först. Men eftersom det var så få som hade anmält sig till skolavslutningsrevyn gav hon mig ett ultimatum. Spela en låt solo, live på avslutningen så får du G i betyg.

Så jag gjorde det. Minns mina klasskamrater blev så otroligt berörda och kramade om mig med tårar i ögonen efteråt. Några snygga tjejer som aldrig hade hejat på mig innan kom också fram och kramade mig så då kände jag att detta kanske man borde satsa på. Så jag började spela i massa olika band, minns inte ens alla men jag minns ett som jag hade med min kusin ... Sonic Death Monkeys, efter filmen, för vi var alla sådana skivnördar. Vi spelade goth och postpunk och gjorde covers på Elvis Presley. Det var skoj.

Har det funnits några särskilda hinder inom musikindustrin du stött på sen du började. Fick du kämpa för att bli tagen på allvar i en i stort ganska strömlinjeformad bransch?
– Ja herregud. Inte bara inom industrin inom allt typ. Har man ett handikapp eller är annorlunda så kan man få uppmärksamhet och publicitet men man blir tagen som någon “kul” grej eller en snackis. Folk tycker man är gullig som försöker och tror inte man menar allvar. Det är svinsvårt att visa för folk att min musik är på dödligt allvar. Den är verkligen på liv och död för mig. Musikindustrin är en väldigt sjukt bransch som mår ganska dåligt egentligen. Finns så mycket rädsla för att inte vara inne och först.

Jag insåg ganska tidigt att hur mycket jag än kämpar och hur bra jag än skulle bli skulle jag aldrig kunna få vara hundra procent med i finrummet så jag får spela efter mina egna premisser och köra mitt eget race mer. Det tar längre tid och är lite jobbigare men å andra sidan är det på riktigt och jag tror folk känner det. Tror det är först nu sista åren som folk i branschen inser att “den där lille rackaren ger sig verkligen inte”, för jag känner att jag börjat bli mycket respekterad först nu, efter femton år (skrattar).

Stämmer det att du också var inne på att bli arkeolog ett tag?
– Ja absolut. Jag pluggade på universitetet i flera år. Det var något av det roligaste jag gjort. Vi var på utgrävningar i Grekland och Italien. Fantastisk tid. Men det visade sig vara ännu svårare att få jobb och en lönecheck som arkeolog än som rockstjärna så jag satsade på musiken istället. Men jag är fortfarande en arkeolognörd så det skriker om det. Antiken är min absoluta favorit ...

Alexander den store, Hatshepsut, Sulla och gamle Ptolemaios, bring it on baby!

Din media debut checkades av tidigt och vad som var tydligt redan då var att du hade en positiv energi och inställning till att ta sig an och förbi hinder och utmaningar. Var kommer det ifrån?
– Oj, va svår fråga. Ja, jag minns jag var med i en dokumentär när jag var åtta år. De följde mig när jag gick igenom en period med massa operationer och elände. Det var sjukt jobbig period som jag knappt minns men det blev bra TV. Alltså jag tror inställning handlar om tre saker. Ett, omgivningen ... vilken energi och kärlek man får av sina nära och kära och trots jag var på sjukhus hela tiden och hade ont och fysiskt led hade jag kärlek i överflöd runt omkring mig. Det får en att orka kämpa.

Och två, Inställningen ... jag var nog bara sju eller åtta år när jag kände att det finns bara två alternativ i livet när man möter svåra hinder.   Antingen kör man eller så ger man upp. Det är inte svårare än så. Det är det min singel "Burn it" handlar om på sätt och vis.

Sen tre, att jämföra sig med sig själv och inte andra ... om du jämför dig med dig själv och inte andra så ser man framsteg. Man märker att man är på väg någonstans. Jämför man sig med andra så finns det alltid andra som är bättre, men har andra förutsättningar, så det säger egentligen ingenting.

Idag förknippar man dig nog mest med Göteborg men du har också spelat mycket utomlands?
– Ja, jag hade så svårt att få gigs i Sverige ett tag så jag började maila till spelställen utomlands. Skrev till andra band som skulle åka utomlands. Det var alldeles innan hela boomen med DIY-eran så klubbar i Australien som fick mails av en svensk blev ganska stolta och charmade och lät mig komma. Sen körde jag en annan taktik också. Istället för att ge ett fixed gage så lät jag alla klubbar dela på mina reseomkostnader. Så för varje mer bokning blev det billigare för de andra aktörerna så det låg i deras intresse att ge mig rekommendationer på andra spelställen och kontakter.

Men har spelat i länder som USA, Australien, Sydafrika och Hisningen. Fantastiska minnen.

Blir det några gig i samband med EP:n?
– Ja det tänkte jag. Hade en releasefest på Brewhouse arena i Göteborg som tyvärr blev inställd på grund av logistiskt strul men det kommer bli en riktig release i januari istället. Spelade även på Göteborgs stads-teater den 30:e november, i en manifestation för mänskliga rättigheter. Men till våren blir det en ny tour.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Hmm, svårt att svara på. Men förmodligen den jag gjorde 2014 på Göteborgs Kulturkalas. Hade under sommaren varit med om en allvarlig olycka som smulat sönder mitt underben. Fick flygas upp till Stockholm för att bli märgspikad i hela underbenet. All märg i benet togs bort och sedan lappade man ihop skelettet kring en spik. En vecka senare giggar jag för fyra-femtusen på Kungstorget. Var så fullproppad med morfin att jag inte minns ett skvatt men mina polare var där och sa jag var i strålande form.

Så mitt mest minnesvärda framträdande minns jag inte ens ...

Finns det några spelningar du faktiskt skulle föredra att glömma?
– (Skrattar) Det finns en del här med. Men minns ett ställe jag spelade på i Landskrona. Bara massa svinpackade MC-gubbar i publiken som skrek och tekniken funkade inte. Sen fick vi sova i skrangliga solstolar hos arrangören istället för en säng som vi blev utlovade. Hela huset var dessutom fullt av spettekaka och kattsand som arrangören skulle sälja till Japan och bli miljonär.

Han var “lätt” excentrisk om man säger så.

Vi har redan fått höra en bit av den här nya skivan i form av den fantastiska singeln 'Burn It'. Hör alla låtarna på det kommande albumet samman?
– Åh tusen tack. Kul du gillar den. Alla låtarna har en röd linje. Kejsar Nero brände ju ner halva Rom enligt myten för att kunna bygga upp staden på nytt, starkare och vackrare. Eller som Shiva som dansar och förstör hela världen för att kunna skapa på nytt. Ibland tror jag man måste göra sådana reboots för att starta om. Det är vad hela plattan handlar om ...

Det är ett lite mörkare sound än du tidigare haft?
– Jag har ju alltid lyssnat på lite “mörkare” musik själv så det kändes naturligt att göra något som soundmässigt lät lite mer åt den musiken jag själv lyssnar på. Fråga mig inte varför jag inte tänkt på det innan. Känns ju rätt logiskt nu när jag ser tillbaka på det. Det är något visst med lite mörkare musik. Det känns som det är mer ärligare och på riktigt.

Vilka är dina musikaliska influenser?
– Massor! David Bowie, Depeche Mode, Queen, Scott Walker, Jeff Buckley, Nick Cave, PJ Harvey, Kent, Nine Inch Nails, Jacques Brel, Antonio Vivaldi, Patti Smith och Henrik Bergren.

Många tycker det är svårt att vara helt autentiska när de skriver på engelska. Hur tänker du, som ofta närmat dig just egna erfarenheter i dina låttexter, kring den aspekten av skrivandet?
– Jag tycker allt kan inspirera. Det finns nog inga gränser där, det viktigaste för mig är att förmedla något. Jag tycker musik är en så viktig och vacker konstform att uttrycka sig på att jag har svårt för “plojmusik”.
Tycker det är kul folk gillar det men i min värld är det inte slöseri att försöka förena någon mening och budskap när man ändå har lyssnare.

Vilken av dina låtar betyder mest för dig?
– Vilken av dina barn älskar du mest? Jag kan inte svara på det tyvärr ...

Vad gäller nya EP:n mer specifikt då?
– Låt nummer två ... 'True love is dead' ... är min favorit. Den är så oflexibel, så definitiv. Dessutom låter den lite som Depeche Mode vilket är ett av mina absoluta favoritband.

Blir det några nya musikvideos?
– Jepp. Har en video till Burn it som släpptes i slutet av november. Den jobbigaste och mest ärliga videon jag gjort. Jag gillar konstigt nog inte att bli filmad egentligen och jag gillar absolut inte att visa mig naken. Så jag tänkte jag ska utmana mig till max denna gången och verkligen fejsa alla demoner som jag har i mitt liv så jag spelade in en video som bara fokuserar på mig när jag sitter halvnaken.

Det vågar fortfarande inte riktigt se hela men det jag vågat se ser fantastiskt ut.

Så finns det något du vill hälsa till läsarna innan de väntar in 'Live, Love, Repeat' på fredag?
– Tack! Jag vill inte säga för mycket för jag tycker det är viktigt konst och musik är i betraktarens öga. Men jag kan säga att jag blir väldigt stolt och glad om du tar dig tid att lyssna på min musik för det finns mycket svett, blod och tårar inbakade i varje ton. Tack för en fin intervju. Väldigt bra frågor!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com