Drew Mylrea

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 5 mars 2020

Shaken, and stirred. Drew Mylrea är den amerikanska filmregissören bakom spionkomedin 'Spy Interven-tion'. En film som tar genrens förutsägbara premiss och försätter den i ett stadie av större lekfullhet.

När världens bästa spion, spelad av Drew Van Acker, möter kvinnan i sina drömmar, spelad av Poppy Delevingne, lämnar han sitt James Bond-aktiga sätt för att slå sig ner i förortens trygga hamn. I alla fall ett tag. 'Spy Intervention', ute digitalt och på utvalda biografer nu, kastar honom tillbaks till si-tt gamla liv. En story som också kastade in dig i en situation där du regisserade din första långfilm?
– Filmen kom min väg genom producenten Sunil Perkash, som tidigare har utvecklat flera större studiofil-mer som 'Blast from the Past', 'Salt' och 'Enchanted'. Han och manusförfattarna Mark och Lane hade utve-cklat manuset runt tiden för hans större filmer ... på pappret var 'Spy Intervention' en rolig spionkomedi i traditionen av något i stil med 'Mr. and Mrs. Smith'. Jag älskade tematiken, och jag älskar spiongenren, och tänkte att det fanns en möjlighet att ta manuset och göra en självmedveten spionparodi som var väldigt annorlunda än vad vi tidigare sett. Det var en stor utmaning, och mycket att ta på sig för en första film.

Men jag var ivrig och upprymd över att göra det!

Drew Van Acker var redan knuten till filmen?
– Drew Van Acker hade jobbat med Sunil på en tidigare film ... 'Lifelike' ... och det var just den erfarenhet-en som återuppväckte "Spy" manuset, Van Acker läste det, och involverade sig själv och gick in i projektet som producent. Han hade gjort mycket TV som givit honom en lojal fanbase och en bra profil, och han gjor-de ett val att ta en hård vänstersväng till att göra en indiefilm ... genom att både producera och skådespela.

Hans engagemang, ambition och passion hjälpte verkligen till att få filmen från marken.

Hur var det att jobba med Poppy Delevingne?
– Poppy förvånade mig faktiskt. För att vara ärlig hade jag inte sett så mycket av hennes dramatiska roller men hon dykte upp och visade en nyans och subtilitet som blåste oss alla i gungning. Jag tycker hon gör ett bra jobb med att "stjäla filmen" i några av hennes första scener, vilket är exakt vad vi behövde, då hennes karaktär, Pam, stjäler Corey, spionen, bort från hans äventyrliga existens och in till förorten. Det var en stor risk att en karaktär som var så "hemmakär" skulle visa sig vara en "downer", men Poppy förde med sig en sån betryggande ärlighet, och en nivå av medmänsklighet ... det grundade hela filmen.

Och det gjorde Coreys övergång till förorten helt förståelig och naturlig.

Vi har sett spionkomedier förr, vi har till och med sett komedi ta sig in i mer seriösa filmer. Den här filmen skildrar världen av spionage, men det är även en romantisk komedi och stilistiskt gör den sånt vi inte sett förut. Hur tänkte du kring att ha humorn, men att ändå behålla essensen av en spionfilm?
– Spionfilmer är en slags eskapistdröm. Det är en macho-genre där publiken får vara med och lösa ett mys-terium, känna sig tuff, och omge sig själva med sexiga människor i två timmar. Med 'Spy Intervention' ville vi använda klichéerna i genren för att berätta en historia om känslan vi alla har, mellan att känna sig säker och uppleva ett äventyr. Denna känsla är inneboende i våra relationer, i våra jobb, i vår vänskap ... det fak-tum att spionfilmer är så populära är en manifestation av vad den känslan är, om du tänker på det ... publi-ken längtar efter att leva ett äventyrligt liv, vilket är varför de älskar att se spionfilmer, men de kan bara känna det när de känner sig säkra i biosalongen eller i vardagsrumssoffan. Så om vi använder oss av den här genren och dekonstruerar den, som ett sätt att se kontrast mellan trygghet och äventyr, hur gör vi det på ett sätt som kommer kännas fräscht och spännande? De tankarna influerade alla besluten vi tog.

Vi bestämde oss för att spionvärlden måste framstå som överdriven, löjlig ... eftersom vi inte hänger oss till den här fantasin om spionäventyr, utan vi kommenterar på den. Så jag tror att det ledde till en ton, och en film som på ett sätt istället överraskar människorna som ser den, eftersom det är en dekonstruktion.

Men den skrevs ursprungligen som mer av en traditionell 'Mrs. and Mrs. Smith'-aktig film?
– Manuset var först skrivet som mycket mer av en romantisk komedi med en stor budget ... men tematiken var alltid väldigt stark. När jag blev inblandad började saker och ting förändras visuellt ... gjorde en väldigt stiliserad spionvärld med modeller som såg retro och konstgjorda ut, skapade olika slags motiv, jag införli-vade modern dans, men la samtidigt en tonvikt på att skådespelarna skulle vara verkliga och jordnära.

Trots absurditeten i både handlingen och i omgivningarna.

Är du ett fan av James Bond-filmerna?
– Jag är ett fan av James Bond, även 'Mannen från Uncle', och spionage i allmänhet. Intrig i sig är sexigt.

Jag anser att jakten alltid är det mest givande, inte fångsten.

Gick du tillbaka och såg några spionfilmer som inspiration?
– Vi tittade på de äldre James Bond-filmerna, särskilt när det kom till poolscenen.

Vi tog också mycket inspiration från Adam Wests 'Batman' serie och 'Get Smart'.

Det är kanske lite svårt att föreställa sig om man inte ser det i filmen, men du har alltså gjort handgj-orda miniatyrer och modeller, och har också många greenscreen-scener. Allt är väldigt uppenbart?
– Modellerna var vårt sätt att kommunicera till publiken att ... den här "spionfantasin" som vi alla har är just det ... en fantasi. Den världen är fejk, konstgjord, medan Pam, kärlekshistorien, förortshuset ... det är den "verkliga världen" och vi filmade den i en totalt annorlunda stil. Och som grädde på moset, vi tänkte att modellerna skulle bli en rolig tillbakablick till effekterna i de gamla Bond-filmerna. Och om skådespelarna inte gör en grej av det och modellerna i sina framföranden ... och inte låtsas av det, det är min slags humor.

Så ni hade inte gjort 'Skyfall' actionscener även om ni kunnat, det var aldrig en budgetfråga?
– Då det här var en film om trygghet kontra äventyr var actionscenerna aldrig tänkta som filmens fokusp-unkt ... att göra fotorealistiska sekvenser skulle ha blivit distraherande och uppmuntrat spionfantasin som vi försökte framhäva som absurd. Budgeten pötte oss klart i den här riktningen av att använda oss av mod-ellerna, men det visade sig verkligen vara en lyckosam kombination när det kom till att kommunicera allt.

När det kom till att kommunicera den här filmens tema.

Det skänker mycket lekfullhet till filmen. Det är något vi inte alltid ser av så mycket idag. Allra min-st i de filmer som, ironiskt nog, skulle ha pengar till det. Men jag har haft många regissörer nu som säger att inte ha pengar, eller ens tillräckligt med tid, ofta gör en bättre film. Jag tror till och med att Roland Emmerich sa det, lite förvånande sett till hans filmstil. Är det något du kan hålla med om?
– Tack så mycket! Jag vill gärna tro att jag är en väldigt lekfull person. För mig finns det ingen större glädje än att motsäga någons förväntningar på ett sånt sätt som får alla att skratta och, eventuellt, kan väcka frå-gor kring anledningen till att vi har en förväntan att en eller annan sak ska hända till att börja med. Jag tr-or att på många av dessa större högbudgetfilmerna, såvida regissören inte är känd för improvisation, att det finns mycket stress kring att göra nåt som är "acceptabelt för alla", och det slutar med en film på mitten.

Det gjorde verkligen inte vi!

Vi hade inte den största budgeten, och vi hade inte mest tid ... men vi hade vår sinnesstämning och en klar idé om vad filmen handlade om. Så när vi ställdes inför ett svårt beslut, vi var absolut tvungna att besegra problemet, och ibland är dessa utmaningar de roligaste och de mest avslöjande. För jag tror att de avslöjar dina svagheter och ger dig möjligheten att korrigera dem, eller så får de fram en bättre lösning som kan göra filmen bättre då du har avlägsnat fluffet och är fokuserad på det minsta lilla man behöver.

För att kommunicera sin idé till publiken.

Ni filmade den här i uppre New York, är inte New York känt som svårt att filma i?
– Vi filmade i tjugo dagar ... plus två dagar med bara modellerna ... i Glens Falls, New York. New York var ärligt en dröm att filma i ... delstaten har ett väldigt generöst skatteincitament för filmskapare. 

Och småstaden vi var i var en väldigt tillmötesgående plats.

Hur tidigt insåg du att du ville göra film och berätta historier?
– Jag har alltid varit en underhållare, vare sig det handlat om att sätta upp en magishow, berätta historier, eller göra filmer. Jag tror det som gör folk intresserade är vad som gör konst ... till konst, och film är en ko-mbination av alla bra konstformer ... musik, fotografi, framförande ... man kan använda sig av allt! Det är också en disciplin som du växer med och som alltid förändras. Du kan aldrig lära dig allt, och ditt uttryck för att göra det kommer att vara helt unikt och förändras under hela ditt liv, med varje historia man berä-ttar. I en värld fylld med så mycket ilska, sorg och krävande jobb, att få berätta historier och öppna upp sig för nya vägar till kommunikation mellan människor ... det är både ett privilegium och en glädje.

Jag växte upp i den digitala revolutionen ... jag minns när vi först fick möjligheten att redigera på datorer som tonåring. Plötsligt kunde man göra så mycket själv ... det kändes verkligen som magi. Du kunde filma något med vänner, låsa in dig i ditt rum i en vecka, och sen visa upp något i skolan som var dumt men även förvånandsvärt inlevelsefullt. Sen vill alla dina vänner vara med i nästa, du kastar runt olika idéer, och sen börjar du göra något av dem. Det har alltid varit en otroligt givande upplevelse för mig ...

Att se människor och idéer komma samman, och att göra någonting ur ingenting.

Är det några filmskapare som påverkade dig?
– Scorcese och David O. Russell fångar en särskild form av frenetisk energi mellan skådespelare som är som att få se ett blixtnedslag i en flaska. De är så bra på att få det utrymmet mellan två människor att leva upp. Jag jagar alltid efter den energin, och jag tror att de är de två som gör det bäst. Det finns många andra regi-ssörer som jag beundrar av tekniska skäl, men Scorcese och O. Russell har förmågan att frambringa de mö-rka konsterna när det gäller att fånga energi. Jag beundrar även Spike Jonze, bara för att han är så flytande mellan så många olika medium ... filmer, kortfilmer, dans, tidningar, media ... jag beundrar den passionen.

Och hans förmåga att integrera så många olika indispositioner i sina filmer.

Du kommer ju själv från kortfilmer, reklamfilmer och till och med resedokumentärer. Skulle du säga att det här är väldigt olika medium att tackla, eller känns det som att de alla sipprar in i varandra?
– Jag tror att närsom som du försöker berätta en historia visuellt, så jobbar du med samma muskel och även om du tar dig an ett jobb för pengarna, som en reklam, så är det ditt jobb att komma upp med en "vinkel" för hur du ska göra det speciellt? Att ha ett svar på det är vad som gör en bra historieberättare. Så jag tror att, ja, de när alla varandra ... och jag fortsätter att älska alla former och möjligheter för att berätta historier.

Oavsett om det är litet, ett dokumentärt stycke, eller en långfilm.

Hade du försökt göra en långfilm innan 'Spy Intervention'?
– Min första kortfilm i college ... 'Arnold and the Alps' ... började som en långfilm men vi insåg att den fung-erade bättre som en lite längre kortfilm. Jag har försökt flera gånger att göra långfilmer utan en budget, som har nått olika stadier av fullbordan, men till sist jag tagit beslutet att inte släppa nåt av det. De var bra ex-periment, och är bättre lämnade som så. 'Spy Intervention', där jag hade fantastiska producenter och fina-nsiering var verkligen min första push fram, med riktiga scheman, ett team, ett leveransdatum, och sånt.

Då filmen är ute, överväger du kanske redan din nästa film?
– Sunil och jag har en thriller pågång som vi nästan är redo att börja filma, det är ett grymt manus och helt annorlunda tonalt från vad "Spy" är. Och jag har en riktigt cool tv-serie i ett tidigt stadie, en stor serie som bygger sin egen värld ... och som utspelar sig i ett alternativt universum.

Det är väldigt spännande, men är fortfarande i de tidiga stadierna!

Finns det nått som inte står klart, men som du vill göra?
– Om jag fick chansen skulle jag gärna regissera en musikal, men en actionfilms-musikal. Actionfilmer är i grund och botten musikaler om man tänker på det, all koreografi och de dansliknande sekvenserna ... men publiken för musikaler och action är sina raka motsatser. Att kombinera de två skulle nog vara ett mind-fuck för publiken men jag tror att det skulle fungera på en principiell nivå som skulle överraska och glädja.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com