Dorothy Martin

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 27 juni 2016

Rock and Roll, hoochie koo. Intervjun möter amerikanska sångerskan Dorothy Martin för ett samtal om scenskräck, att bli signad av Jay-Z och allt om det nya albumet 'ROCKISDEAD'.

Ni släppte er första EP 2014 och har kontinuerligt fortsatt att släppa singlar och röra er fram emot det här albumet. Hur länge skulle du tro att ni har arbetat på det här 'ROCKISDEAD' albumet?
– Vi har jobbat på albumet under nästan ett år ... men har även efter det fortsatt att spela våra shower och turnéra runt ... så jag känner mig extremt exalterad över lanseringen nu ... och vi kommer nu turnéra mer.

Vi kommer nu att turnera med 'ROCKISDEAD' för att supporta albumet.

Så rocken är inte död riktigt än?
– Bingo. Vi har en känsla för humor.

Var spelade ni in allting?
- Mestadels i ett sovrum! (skrattar)

Så vilka låtar gillar du?
- (Skrattar) Jag älskar verkligen alla mina barn lika mycket. Jag dras från den ena till den andra beroende på mitt humör ... men i slutet av dagen finns alla låtar i mig och det finns även en del av mig i alla låtar.

Ingen särskild låt då?
– Låten 'Shelter' ligger mycket nära mitt hjärta ... eftersom jag är som allra mest sårbar på den ... och jag har tillägnat den låten till min pappa ... min pappa avled för några år sedan och jag vet att han gillar den.

Han headbangar på andra sidan.

Det finns något genuint i alla låtar. Även om det så egentligen kanke bara handlar om att festa. Det är ju så med bra låttexter att man känner vad de är spunna är. Du skriver ganska mycket där du sitter?
– Kreativiteten och inspirationen dikterar villkoren för det mesta av det för mig ... ibland så har jag ingen aning om var en låttext kommer ifrån ... men jag gissar att mycket av det kan vara ur mitt undermedvetna.

Om jag försöker tvinga fram en låt känns det aldrig lika bra som de låtar som typ verkar skriva sig själva.

Jag kan känna lite varken eller ... både och kan vara bra mellan det självupplevda och det man hittar på ... ärlighet är väldigt viktigt ... men så är det även att använda sig av sin egen fantasi och att kunna skapa sin fantasivärld. För det är också ärligt eftersom det ger uttryck för ännu djupare känslor och längtan man har.

Jag tror mina livserfarenheter och att alla de människor jag har träffat på har varit med och format mig  som konstnär. Men jag är däremot inte säker på om platser i dessa fall har så mycket med saken att göra.

Varför blev det rock'n roll?
– Jag älskar bara dunkande, elektrisk energi som får mig att må bra. Jag har alltid älskat musik och att sju-nga, det har jag gjort i hela mitt liv, och det har för mig utvecklats till en terapeutisk uttrycksform nästan.

Musik är läkande på ett sätt som vi inte alltid förstår, men som vi alltid kan känna. Men jag skulle nog bara säga att jag är en artist och en konstnärlig person. Jag bara älskar att skapa och jag älskar rock'n roll. 

Är du inte en lite bluesigare Marilyn Manson?
– (Skrattar) Jag uppskattar att du nämner Marilyn Manson ... men jag anser nog själv att vi är lite mer old school blues ... old-school blues som har sammansmällt med ett rock'n roll sound ...

Jag skulle beskriva oss som sumpig, sexig och sjaskig rock med fet bas och trummor.

Hur är det att vara en av få kvinnor i genren?
- Det är jävligt häftigt. Girl power.

Ni är signade hos Jay Z's skivbolag Roc Nation?
– Ja, min manager hade ett möte med Jay Brown och spelade upp musikvideon till 'After Midnight' för ho-nom. Jay kallade in mig till sitt kontor och resten är historia. Det känns bra att vara en del av ett skivbolag som verkligen bryr sig och som sköter allt "hustlande" åt artisten ... 

Har han hört eran 'No Church in the Wild'?
– Inte vad jag vet, i alla fall inte som han sagt direkt till mitt ansikte, men han har gett mig ett smeknamn.

"The Sync Queen" ... vilket jag finner förtjusande.

Det känns som ni tidigt gick från att vara debutanter till att vara en stor akt. Med artiklar i stora ti-dningar som Rolling Stone och eran musik i reklamfilmer och tv-spel. Gick det verkligen så fort?
– Det verkade inte särskilt snabbt alls, det kändes inte så, en hel del kärlek, passion och hårt arbete har gått in i den här musiken som vi gör och in i bandet och vi kommer fortsätta lägga in det en lång tid framöver.

Det har ju i alla fall betalat sig ...
– Jag hoppas att våran musik kommer hemsöka allas drömmar och att man inte kommer kunna somna på natten innan man själv plockar upp en gitarr och ursinnigt börjar skriva sina egna låttexter.

Jag hoppas att vi kan inspirera alla.

Jag har även hört att du har något av en scenskräck ... hur hanterar du den?
– Jag brukade dricka överdrivet mycket för att bedöva den känslan, men efter att ha tillbringat tillräckligt med tid med mitt band och blivit mer närvarande så tycker jag det har blivit mycket mer kul och mycket mer spännande att uppträda. Nu älskar jag det, kontakten man får med publiken är en underbar känsla. Vi sålde nyligen ut The Echo och precis alla i publiken sjöng med i låtarna. Det tyckte jag var rätt så coolt.

Nu supportar vi DIRTYSEXYSUMMER-turnén tillsammans med The Struts!

Och i höst åker vi också på turné tillsammans med Halestorm och Lita Ford.

Några spelningar utanför USA?
- Ja tack ...

Vilket land skulle du helst spela i?
– Australien!

Vad är det första du gör efter en avslutad turné?
– Jag lyssnar på 'Love on the Brain' av Rihanna och har ett 'Game of Thrones' maraton ... (skrattar)

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com