Devin Brooke

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 28 november 2018

Ingen Skönheten och Odjuret-saga. I den psykologiska thriller-filmen 'Stay' spelar Devin Brooke huvudrollen som Claire, en kvinna som vägrar bli kär i förövaren som håller henne i fångenskap.

Du gick från att ha en biroll i Christopher Cramers förra film 'A Sound Mind' till att nu spela en av de två huvudrollerna i 'Stay'. Vad var det med hans sätt att skriva och regissera som lockade igen?
– Jag tror det som lockade tillbaka mig med att jobba med Chris som manusförfattare och regissör igen var sättet han föredrar att berätta sina historier. Han gillar att utmana sin publik genom att föra fram berätt-elser som känns bekanta, historier vi sett, läst eller hört talas om förut, men som sedan är annorlunda efte-rsom de inte följer den traditionella vägen fram. Och jag har tidigare skämtat om att 'Stay' är den mörka versionen av 'Skönheten och Odjuret' och den sortens kärlekshistorier där den fångade blir förälskad i sin tillfångatagare. Bara det att i den här filmen blir min karaktär inte kär, utan vi får mer se henne kämpa mot det. Och vi får även se en annan sida av "den onda killen" som vi presenteras till i William.

Målet var att få publiken att fundera över hur de uppfattar begrepp som "Snäll och "Ond" och försöka kom-ma fram till varför människor kan göra onda saker till att börja med, och tvärtom. För livet är ju aldrig så enkelt som bara antingen eller hela tiden. Chris gillar att ta sig an och presentera uppgifter som dessa.

För att få folk att tänka till och titta på sig själva. Det tycker jag verkligen om med hans skrivande.

Tror du att ditt fortgående samarbete med regissören hjälpte dig göra rollen så här bra?
– Jag tror definitivt den här filmen hjälptes av att vi hade en tidigare samarbetsrelation. Särskilt eftersom allt var så specifikt skrivet och intimt. Historien som vi försökte berätta var väldigt komplicerad rent em-otionellt, för båda karaktärerna, så att ha en regissör som jag hade arbetat med innan och som jag betrodde var otroligt hjälpsamt eftersom rollen hade så många ögonblick av sårbarhet.

Du har, med all rätt, blivit prisad för din prestation i filmen. En sån här film kräver ju verkligen att skådespelarna lyckas hålla upp historien på egen hand och det lyckas ni med bravur. Men med tanke på hur intim filmen blir även som åskådare, nästan som att vara i rummet, hur var det för er?
– Först måste jag tacka så mycket för dina vänliga ord. Min prestation i filmen skulle inte ha varit möjlig eller någonting värd utan min fantastiska medspelare Zach Kanner. Han är verkligen den bästa personen man kan vara i en scen tillsammans med. Och vi jobbade ihop på att lära oss manuset utantill redan innan vi började filma med Chris, vilket hjälpte oerhört när vi väl började filma i och med att vi inte hade så my-cket tid till att spela in, då vi rörde oss fram med indie-takt,

Men jag har inte tänkt på det där förut, hur den har ett voyeur-aktigt element till sig, men jag älskar den reaktionen och den tanken. För många scener kändes intima, som du säger, när vi spelade in. 

Som är naturligt i indiefilmsskapande hade vi en ganska liten filmbesättning och vi filmade allting i en och samma lägenhet, så allting var väl egentligen förtroligt på det sättet. Det reflekteras förmodligen också i filmen och hur vi agerar. Jag tror även vi vann mycket på att redan vara bekväma i varandras sällskap. Det här är inte en film gjord av främlingar, vi kände alla varandra sen tidigare, och vi såg alla tillsammans till att den här filmen skulle hända. Det är en film gjord på kärlek och det är en film av familj och vänner.

Och det kanske också adderade till den intima känslan man får i bild.

Det hjälpte i alla fall helt klart mig som skådespelare att jobba med Zach och Chris, särskilt i de lite  mer skrämmande scenerna. Då jag visste att jag kunde lita på dem till hundra procent.

Hur förberedde du dig inför rollen?
– Som jag sa gjorde vi en hel del manusläsningar och flera repetitioner före inspelningen som var till stor hjälp, särskilt som vi fick prata ut och arbeta fram filmen som grupp och bolla idéer med varandra. Sedan gjorde jag själv också en del efterforskningar om Stockholms Syndrom samt effekterna på människor som får elchocker, jag kollade på en del videos om det. Vi ville se till att allt såg och kändes så verkligt som möj-ligt, så den kunskapen var viktig. Men min Google-historik såg nog rätt intressant ut då också ...

Claire är inte bara ett offer i den här situationen, utan visar på mycket kämparglöd, hon ger inte bara upp det första hon gör. Vad kom det karaktärsdraget från tror du?
– Jag tror Claires stridsanda kom ur mig framförallt, vem jag är som person. Hon fick en del av sitt temper-ament från mina egna känslor. Men vi var alla överens om att vi inte bara ville se Claire som en kvinna i nöd. Det är något som filmer och TV-serier är övermättade med, den här idéen om hjälplösa offer, särskilt då när det gäller kvinnor, och jag var helt enkelt inte intresserad av att spela en sån karaktär.

Och eftersom vi får veta så lite om henne innan den här situationen ville vi också bygga en slags båge för hennes berättelse, så att publiken ändå kunde känna empati för henne när hon till slut når desperation och vill ge upp. Så att de på ett sätt förstår varför och känner för henne, att hon är någon de kan se sig själva i.

Man kan anta att det var viktigt att få skratta ut och inte ta det på för stort allvar när kameran inte rullade, med tanke på hur intensiva scenerna är. Hade ni några sätt att lätta på stämningen?
– Vi skrattade definitivt mycket mellan tagningar. Återigen, vi kände alla varandra sen tidigare, så det fa-nns en etablerad vänskap och sammanhållning mellan oss. Chris kunde spela musik mellan scener om det skulle bli en längre paus, om de antingen skulle behöva flytta på en kuliss, kameran eller nått annat. Men Zach är faktiskt hysteriskt rolig och en väldigt fånig kille överlag, vilket för mig bara gör hans prestation i filmen än mer imponerande. Min hund Riley var också med under inspelningen, så hon fick bli lite av film-besättningens terapidjur som kom förbi och gjorde sig tillgänglig att ta emot kramar och godis.

Vi har faktiskt en hel blooper-reel, som inte ens innehåller allt, med våra utspel mellan tagningar.

Du sa att ni spelade in filmen med indie-takt. Hur länge var det?
– Vi filmade allt på en vecka och ja, det var verkligen intensivt. Flera månader senare hade vi förvisso även några dagar då vi spelade in ytterligare några mindre scener, som små sekvenser där mina händer sträcker sig efter saker, såna små detaljer som vi missade eller inte hade tid till under den första filmveckan. Så efter det var det då förmodligen närmare en nio eller tio dagars inspelning. Men filmens kött, cirka nittio procent av filmen, gjorde vi under den veckan. Det var av nödvändighet, vi arbetade för att få ihop våra scheman och tillgängligheten kring både utrustning och människor. Jag tror att om det är något man alltid behöver mer av under ett projekt så är det tid, men det är oftast det du inte kan få.

Vi visste att vi hade begränsat med tid och att det skulle bli ett helt galet schema, det var också därför Ch-ris höll i flera repetioner, provläsningar och andra möten för mig och Zach att prata genom saker.

Så att vi kunde historien och regin för vårt skådespel och vad vi kunde leka runt med när vi började.

Det tror jag var otroligt användbart. Varje dag när vi kom till inspelningen, särskilt eftersom scenerna inte spelades i kronologisk ordning, fick vi chansen att tänka "Åh jaha, nu är vi i det där ögonblicket". Vi hade inte lyxen av att kunna öva mycket på inspelningen, så den tiden innan var verkligen till stor hjälp.

Och vår fantastiska besättning jobbade på som galningar och gjorde det så bra också.

Filmen är ju verkligen ett exempel på hur filmberättande nu drivs framåt av indieregissörer. Var det något du tänkte på när du först hörde talas om idén som Chris Cramer hade för filmen?
– När jag först blev introducerad till koncpetet i 'Stay' och Claire som karaktär tänkte jag dels att hon sku-lle kunna bli en givande skådespelarutmaning för mig personligen, men också att det var en bra historia, att den skulle kunna vara det om gjord rätt. För den är delikat och komplicerad, på ett sätt. För mig person-ligen tror jag hela historiens ark, i hur den slutar, var det jag drogs in av och det som fick mig intresserad.

Hon försätts i en så extraordinär situation och visar samtidigt på sån styrka och sårbarhet.

En stor del av äran går så klart till hur framsynt Chris är som regissör, men också till Zach, han skiner ver-kligen i sin roll och är helt briljant i den här filmen. I slutändan var det ett viktigt fundament hur tittarna reagerade på hans karaktär och valen han gör, och han lyckades otroligt väl med att göra det rätt.

Vad fick dig att vilja bli skådespelerska?
– Mina föräldrar hade ett stort inflytande på mitt begär och min önskan om att skådespela, de har inte bara varit otroligt uppmuntrande och stödjande, de fick också in mig på skådespelarklasser när jag var yngre och peppade mig till att vara med i eller att gå och se alla dåliga skolpjäser. Men de var också stora filmälskare. Jag växte upp med att vi gick och såg många bra filmer. Mina föräldrar älskar filmer och det var något vi alla gick och såg tillsammans. Så jag förälskade mig också i film, berättelserna och stora äventyr.

Jag kommer ihåg när jag såg 'Indiana Jones' som barn och tänkte "Jag vill också göra det där! Jag vill vara som honom". När jag väl förstått att man kunde skådespela som yrke, som en karriär, så bestämde jag mig för att det skulle bli min grej. Mina föräldrar gav mig min början genom att få in mig på teaterkurser som barn och när det det väl var dags för college kollade jag på olika universitet med teaterprogram.

Jag kom in på USC, University of Southern California, vilket var ett medvetet val för mig eftersom jag redan visste att jag ville jobba med film. Så jag tittade på skolor i eller runtomkring Los Angeles.

Och jag har varit här sedan dess.

Du ville vara Indiana Jones?
– De ursprungliga åttiotalsfilmerna påverkade mig definitivt mycket som barn och min smak har väl fort-satt på den vägen efter det. Jag älskar action och äventyrsfilmer. Min mamma är också ett stort science fiction-fan, så jag växte upp med att titta på massor av science fiction och blev väldigt inspirerad av Sig-ourney Weaver, Michelle Pfeiffer och Geena Davis. Det gjordes så många bra och starka kvinnliga karak-tärer i action, science fiction och fantasy när jag växte upp att jag inte såg så mycket av andra skådespel-erskor än dem. Det fanns nog inte i närheten av tillräckligt många heller, generellt.

Vilket är varför jag tycker nu är en så spännande tid i film för mig.

Men jag tror att de tre kvinnorna verkligen influerade mig allra mest i hur jag såg dem och även såg den sl-ags filmer jag själv kunde se mig i. Och sen kom ju så klart Angelina Jolie och hennes arbete som jag älskar.

Jag är också lyckligt lottad att ha föräldrar som uppmuntrade mig att gå hela vägen, de sporrade mig aldrig till att göra "tjejroller" utan jag kommer ihåg när min pappa sa att jag likaväl kan bli Bond som Bondbrud.

Det var något som verkligen fastnade i mig, antar jag.

Jag har noterat att du har mycket träning bakom dig. Du är ballettdansare, modell, spelar piano, gör catwalks, du vet hur man improviserar, kampsport, bågskytte, stunts, bara för att nämna litegrann. Är det bara så du är som person, att vilja lära dig saker, eller vill du vara förberedd på olika roller?
– Jag tror det är lite av båda. Jag växte upp med att göra mycket saker och har alltid haft turen att kunna hålla på med olika fysiska och konstnärliga aktiviteter. Så det började som en vana från min ungdom, att jag bara ville vara aktiv och utmana mig själv. Men sedan när jag på riktigt började fokusera på att agera, fick jag den stora insikten om att jag kunde vara alla dessa saker. Att jag skulle kunna spela någon som är en bågskytt eller en artist eller en krigare, så jag har försökt hålla mig kvar vid alla mina andra lustar.

Eftersom de inte bara gör mig glad och uppfylld, utan jag tror jag blir en bättre skådespelare med.

Det visar att jag är redo och startklar att bara hoppa in i en roll.

Hur var din första provspelning?
– Åh, gud ... jag minns ärligt talat inte min första provspelning. Det är mer som en lång serie av olika prov-spelningar jag ser i mitt huvud nu. Den tidigaste som jag kommer ihåg var när jag var tolv. En agent i Los Angeles blev intresserad av att representera mig efter en modell- och skådespelartävling, så min mamma och jag bodde efter det i Los Angeles under en sommar. Det var en slags prov för att se om jag kunde hant-era att gå på provspelningar, få avslag, och om det var något jag verkligen var helt seriös med att vilja.

Jag kommer ihåg hur jag kraschade den här auditionen tillsammans med en kompis och dennes mamma, jag går in och läser och har bara kul, jag bryr mig inte riktigt. Det fanns till hundra procent ingen stress efter-som jag egentligen inte ens skulle vara där. Men då fick jag den rollen.

Det är något jag verkligen håller fast vid och tror på än idag, att ju mindre press jag lägger på mig själv, ju mindre bryr jag mig om det, och ju bättre gör jag ifrån mig. Så det blir inte på negativt vis, utan mer ett borttagande av egna förväntningar. Vilket är en konstig sorts ironi, men det har fungerat för mig.

Tycker du om den processen?
– Jag känner inte någon skådespelare som faktiskt gillar provspelningsprocessen, inte som liksom älskar hundra procent av det, om de säger att de gör det försöker de nog mest sälja in sig själva. Men jag försöker se på provspelningar som möjligheter och försöker flytta fokuset från "resultatet". Jag tror det som är svårt med auditions är att man ibland får vänta i flera timmar för en två minuters jobbintervju, ibland ännu kortare, och som man ofta heller inte får någon feedback om. "Resultatet" blir att få komma tillbaka eller att få rollen, vilket är fantastiskt när det händer, men även när det blir resultatet har man varit med om en märklig och känslomässigt tumultös process. Skådespelerskan Betty Gilpin hade en bra artikel och intervju om de känslomässiga upp- och nedgångar man är med om som skådespelare, hon satte verkligen ord på det.

Det är en process och industri som kan lyfta upp dig på en sekund för att sen förstöra och begrava dig.

Och provspelningar kan också vara så, de kan vara fantastiska och få en på bra humör, eller så kan de få dig att känna dig helt värdelös. Och man måste lära sig att sluta bry sig om det.

Att bara gå in, göra sitt bästa och glömma resten.

Ett av dina första jobb var som body-double för Catalina Moreno i 'Fast Food Nation'?
– 'Fast Food Nation' spelades delvis in i Colorado, och jag hade en agent lokalt som såg att de letade efter en body-double skådespelare och jag råkade vara av ungefär samma storlek som Catalina Moreno. Jag var bara sexton år gammal då, så min mamma kom till inspelningen med mig och vi tillbringade en tid på filmen.

Vi körde omkring i Manitou Springs, en liten stad i södra Colorado, och hade den bästa dagen ihop.

Din största film så här långt måste vara 'David and Goliath' där du spelade Michal. Hur var det anno-rlunda att vara med i en sån stor episk äventyrsfilm mot en mindre indie-thriller som 'Stay' är?
– Tyvärr missade jag alla action-bitar i 'David and Goliath' eftersom prinsessan Michal inte var nån krig-are, tyvärr. Men jag besökte inspelningen en dag när de bara filmade action- och stuntscener och det var jättekul att titta på. Men det var helt klart en helt annan slags atmosfär ändå, just eftersom det var en stö-rre film och även utspelade sig under en annan tid. När jag jobbade på den, när kostymen väl var på och jag kom in i miljön, kände jag mig så annorlunda. Historiska filmer transporterar mig lite, på grund av vad jag har på mig och där jag är. Mitt sätt att vara, hur jag känner mig och rör mig ändras omedelbart.

Det var också bra skådespelare och en bra besättning, och jag tyckte verkligen om att träffa olika människ-or med en rad olika erfarenheter. Jag tror det var den största skillnaden, mängden människor, och att lära känna dem. Medan 'Stay' bara var med människor jag redan kände. Men det är nog också vad som gör de två upplevelserna lika för mig, eller vilken annan film som helst jag gör, att de för samman människor.

Jag får alltid kontakt med någon och nya vänner. Filmskapande bygger alltid en grupp, vilket jag älskar.

'Stay' filmades förra året. Har du några andra roller som är på gång nu?
– Jag har en liten roll i en indie science fiction-film med skräckinslag som jag filmat under hösten. Och för-hoppningsvis finns det mer som väntar. Jag provspelar alltid, så vi får se vad som händer.

Finns det nån särskild drömroll för dig där ute?
– Gudars, en drömroll, jag tror nog att jag måste säga någon i stil med en kvinnlig Indiana Jones eller Lara Croft, den sortens karaktär. Eller något som liknar filmerna 'Annihilation' och 'Arrival', de där riktigt intellektuella, emotionella, och spännande science fiction-filmerna.

Jag älskar ju action-äventyr och science fiction, så vadsomhelst inom de genrerna är jag alltid redo för.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com