Deportees

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 22 maj 2019

Inte mindre än fyra år har gått sen Peder Stenberg och hans Grammis-kantade Deportees släppte sitt femte album. I väntan på det sjätte i höst har de släppt en EP om att ha fått sin fantasi kidnappad.

Fyra år har gått sen 'The Big Sleep' kom. Var den titeln medvetet vald sett till den långa väntan?
– (Skrattar) Nej tyvärr var den långa väntan inte planerad. Snarare tvärtom. Vi är helt enkelt notoriskt långsamma, i alla faser. Vi skriver långsamt, instrumenterar långsamt och väljer låtar långsamt.

Väldigt omodernt egentligen.

När började ni skriva nya låtar?
– Vi tar egentligen aldrig paus från låtskrivandet. Det där märkliga ögonblicket då något bra kommer ur ingenting är fortfarande bland det bästa som finns, och de ögonblicken har varit fler än på länge.

En EP-skiva har kommit ut och det stora sjätte albumet ska komma ut till hösten. Hur har ni bollat mellan de här två och vad som egentligen ska vara EP-skiva och vad som ska vara album?
– Mycket bra fråga. Vi är ju egentligen ett utpräglat albumband och gör ofta våra låturval med en tänkt albumdynamik i åtanke. Men denna gång hade vi mer bra material än vanligt.

Samt att vi hade en stark tematik som länkar EP:n till albumet.

"Bra musik står alltid i relation till vad som händer i människors liv" sa du 2011, i samband av 'Island and Shores' albumet ni släppte då. Vad för tid i livet föranleder musiken som ni gör nu i dag?
– Att vara förankrad i sin samtid är fortfarande en målsättning. 'The Big Sleep' från 2015 var ju en under-gångsskiva som kretsade kring vår oförmåga att första att undergången inte är en dystopi, utan något vi lever mitt i. Som samtidskommentar betraktad är den olyckligtvis ännu mera riktig idag. Men med EP:n 'Re-dreaming' och höstens album så blickar vi i en annan riktning. Det hela började med att jag funderade på mina egna drömmar och utopier och upptäckte att jag helt hade tappat förmågan att föreställa mig and-ra, möjliga världar. Det var som att min fantasi hade blivit kidnappad och att jag hade kapitulerat inför det historielösa påståendet att världen måste se ut mer eller mindre exakt som den gör.

Sorgen över detta blev startskottet.

Det är mörkt, men kanske mer förhoppningsfullt, än det varit förut?
– Vi har verkligen inte gjort någon "allt kommer att bli ok" musik, men det är riktigt att vi vill, med våra medel, försöka kasta människor i en annan riktning. Alla vet att ljuset i slutet av vår nuvarande tunnel är ett tåg, så vi borde byta tunnel. Kanske visar det sig att även det ljuset var ett tåg ...

Men då har vi i alla fall försökt.

Ett perfekt exempel på det vill jag mena är den fina, sorgliga, men hoppingivande första singeln ni släppte, 'Bright Eyes'. En låt som handlar om att försöka uppmuntra en vän att komma över sin sorg. "I know that everyday has been a night. I know you've been digging for that morning light"?
– Tack! 'Bright Eyes' rör sig egentligen på två plan. Å ena sidan handlar det om att uppmana en vän, och här fanns det flera jag hade i åtanke, att sluta gråta med det delvis själviska motivet att jag behöver denna person. Å andra sidan är det tänkt som en uppgörelse med politisk depression.

Musikvideon utspelar sig i rymden. I rymden kan ingen höra en ... lite så, eller?
– (Skrattar) Ja det var Peder Bergstrand som föreslog rymden. Först blev jag lite rädd och tänkte att en rymdvideo med begränsad budget kanske skulle bli lökig, men Peder sålde in idéen och levererade sedan en fantastisk video. Jag tycker att det visuella verkligen gifter sig med låtens tematik.

Om att försöka nå någon som driver allt längre bort.

Andra singeln ifrån EP:n blev 'Time Is the Tiger'?
– Musik har en särskilda förmåga att sammankoppla oss med en framtid vi kanske aldrig får. 'Time Is The Tiger' är en hyllning till den drömmen och en berättelse om en persons försökt att jaga den.

Ni har många gånger kallats för en indiekronjuvel, men tidigare i år signade ni med Sony. I ert geno-mbrott kring tredje skivan var ju mycket av narrativet att ni nu hyllades efter att tidigare blivit lämnade. Vad var det som fick er att vilja signa med ett större major label av det här slaget igen?
– Jag tycker idéen om oberoende skivbolag är romantisk och vi har alltid skapat vår musik utan hänsyn till någon "marknad" ... stora labels eller ej. Men Sony har bra folk, var peppade på vår musik, hade råd med vad som blev en ganska dyr inspelning samt låter oss göra den musik vi vill utan inblandning.

 Jag är väldigt nöjd med samarbetet så här långt.

Är framgång eller motgång en större kreativ motivation?
– Vi tävlar egentligen bara med oss själva. Givetvis påverkar lyssnarnas reaktioner vårt självförtroende men när vi är i vår slutna skaparbubbla handlar det bara om att försöka möta våra egna förväntningar.

Förväntningarna på oss själva.

Några ganska renommerade produceter som är med er i dessa dagar är Shout Out Louds-Måns Lund-berg, Miike Snow-Pontus Winnberg och Ane Brun-Johannes Berglund. Med era fem tidigare album har ni ju blivit erkända för att ständigt blicka framåt och uppfinna hjulet på nytt emellan skivor. Vad har det gett att just ha dessa producenterna med er, vad har ni åstadkommit med dom nu?
– Måns Lundberg producerade ju själv album ett, tre, fyra och fem ... vilket han gjorde med den äran. Men eftersom vi alltid vill framåt så önskade vi bryta vissa arbetsmönster och injicera nya perspektiv, vilket ledde till beslutet att involvera ytterligare två fantastiska producenter.

Alla tre har gjort ungefär en tredjedel av låtarna var.

Var är ni med albumet nu, är det helt klart att det kommer i september?
– Ja! Två låtar är kvar att mixas och några ska mastras, men det är klart. Handen på hjärtat.

Här hemma är ni ju prisade ända in till finrummen. Men nu släpper ni även utomlands? Är tanken att Deportees ska deportera sig själva och att ni, mer än innan, ska ge er ut utanför landsgränserna?
– Ja precis, det är tanken. Vi är inga entreprenörer och har aldrig haft någon som representerar oss utanför Skandinavien, men nu har vi ingått ett samarbete med det väldigt duktiga managementbolaget Bud Fox.

Vi får se vad det leder, men vi skulle gärna ha fler territorier att turnera i.

Thomas spelar ju också i franska popbandet Phoenix, vid sidan av, och har ju under början av det här året även spelat med The Hives. Anders spelar även gitarr med Lykke Li. Vad ger det Deportees?
– Det är svårt att peka på något konkret, men jag tror deras andra åtagande gett dem en större palett att uttrycka sig med. Det händer också att de hänvisar konkret till saker som fungerar för de nämnda banden och att vi provar samma sak. Typ, börja konserten med er nya singel, eller något.

Nån slags releasefest blev det på ett slutsålt Fasching i måndags. Men längs sommaren spelar ni också under Trädgården Live Sessions den 14:e augusti. Är det dit man ska ta sig om kanske vill höra nya albumlåtarna före alla andra? Kommer man kunna se er något mer i sommar än vid dessa tillfällen?
– Vi har faktiskt inte planerat att spela någon låt från albumet i sommar, men det kanske vi borde? Och ja, Trädgården är den första spelningen i Stockholm efter Fasching ... som ju sålde slut på fyra minuter. Sedan spelar vi Way Out West, Trästock, Ljusdal, Midnight Light och några till som vi inte har annonserat ännu!

Vilken av alla era spelningar står ut mest?
– Det är svårt att välja, men om jag måste så blir det nog ändå ett slutsålt Cirkus 2016. Att göra det var lite av en tonårsdröm faktiskt. Jag minns när jag såg D’Angelo där år 2000, och nu var det vi som stod där.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Elin Berge

danieljohn@intervjun.com