Dennis Kalla

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 23 maj 2016

Intervjun möter EP-aktuella Dennis Kalla för ett samtal om nya EP-skivan, vår gemensamma känsla av att vara rotlösa och hur tiden med det hyllade bandet Walter Bob var.

Är det rätt att påstå att du är tillbaka efter något av ett litet uppehåll från musiken?
- Jag skulle inte kalla det ett uppehåll från musiken. Skrivandet fanns fortfarande där, men det mer kon-kreta arbetet som inspelning och livespelningar har jag haft en paus ifrån. Det största problemet för mig var social fobi samt problem med minne och försämrad förmåga att uttrycka mig i tal.

I övrigt var det till och från takstirrande och självhat.

Vad fick dig att till slut komma ur det?
– Rätt medicinering och vila var det som fick mig att må bättre, men när jag fick ett samtal från USA så tändes ett ljus. Jag är dock inte helt tillbaka än. Försöker fortfarande ta det lugnt och ta små steg framåt.

Spelade Walter Bob in i hur du började må? Hur påverkades du av den korta men storartade tiden?
- Den var pubertal, frigörande och hungrig. Det var mycket längtan till något annat och någon annanstans.
Det är en period som jag kan se tillbaka på med ånger och ångest. Jag hade inte hittat mig själv än. Men jag behövde den perioden och den är fylld med minnen för livet.

Vi turnérade mycket i Ryssland. Det var helt sjukt och ögonöppnande. Och extremt fritt till en början. Folk skulle nog ta mig för en mytoman om jag berättade allt vi upplevde.

Varför bli soloartist istället?
- En vilja att vara friare i skrivandet och att kompromissa mindre. Vi hade en väldigt tydlig nisch som jag kände begränsade mig med. Jag var även en diktator vilket begränsade mina bandmedlemmar.

Win, win helt enkelt ...

I tidigare intervjuer har du sagt att du känt dig rotlös och att man drar sig mot det självständiga är väl en del av det. Kan du se några fördelar med den känslan? Kan själv också relatera ...
- Det är likadant för mig idag och absolut finns det mycket fördelar. Men även en saknad och en känsla av utanförskap. Annars gillar jag inte det som kallas för starka och svaga sidor då det leder till att helt natu-rliga och mänskliga känslor, tankar och egenskaper ses som "svaga" ...

Vilket sätter press på oss att vi måste vara så jävla perfekta hela tiden. Jag är omtänksam, driven, och ana-lytisk. Men jag är även extremt självupptagen, rädd för att misslyckas och fåfäng.

När hittade du till musiken?
- I min systers rum när jag var typ nio ...

Fanns där en scen för att senare ta dig an den på ett större allvar?
- Absolut, det fanns och finns en stark scen. Kiruna må vara helt avskärmat från musikbranschen då det är så jävla långt bort men för mig kändes det mest skönt då det inte fanns så mycket förväntningar eller krav för att passa in. Den avskärmningen gör att banden och artisterna hjälper varandra och spelar tillsammans och ställer upp för varandra. Det var mycket spelningar på få scener. Det som saknades, och saknas, är ett jämställdhetstänk och en vilja att förändra mansdominansen i replokalerna och på scenerna.

Jag var själv en del av problemet och mina ögon öppnades för sent. Jag hade en roll där jag faktiskt kunnat förändra sånt men förstod inte det just då.

Vad hade du velat se mindre av då?
- Mindre "smarta drag" och "trendkänslighet".

Vad avskyr du mest?
- Kallpratet.

Du är måhända van med beröm efter Walter Bob tiden men jag läste några recensioner ... "Han är helt magisk live, Som att bli slagen i mellangärdet av en älva, Sjunger som en ängel men det gör ont ändå!"
– Upprepade turnéer i Ryssland med mitt gamla band har gett mig kött på benen och utvecklat mig. Därför känns det naturligtvis bra när det köttet blir uppmärksammat. Jag har spelat väldigt mycket live sedan jag var arton, nitton år. Sen är jag ju ... som de flesta artister ... bekräftelsetörstande.

Så jag gillar det för det är gött med beröm också! (skrattar)
 
Då får jag säga att EP-skivan 'The Ones That Matter' är helt fantastisk. Berätta om den!
- Tre klagosånger av mig. Med mig. Min senaste singel 'Crack Your Skull' är med. En låt om viljan att göra rätt. Det är två olika personer som båda vill samma sak men drar åt olika håll.
 
Den låten är lite som en enda lång refräng ...
- Jag skrev, och skrev, och skrev utan att titta tillbaka eller fundera hur den kunde göras så effektiv som möjligt. Vilket resulterade i att vartenda del blev som en egen liten refräng. Det är nog väldigt individuellt men det som är så fint med låtskrivande är att det inte finns rätt eller fel. 

För mig känns det bara viktigt att jag skriver genuina grejer.
 
Den är också en duett med The Strongest Man Who Ever Lived vilket jag har på känn är Ida Redig. Kan du bekräfta eller dementera?
- Nä ...

Vad skulle ditt eget alternativa artistnamn vara?
- "Åh gud"
 
Som sagt har du turnérat väldigt mycket i perioder. Gillar du att vara ute och spela?
- Ja, verkligen! Det är smärtsam nervositet, adrenalinöverdos och tillfredsställelse! Som sagt så försöker jag ta det lugnt och hitta en balans. Jag testar på det nu så får vi se hur det känns. Målet är att så fort som möjligt kunna fortsätta giga intensivt igen.
 
Vad kan man förvänta sig av att se dig spela live?
- Något du inte förväntat dig ... och mycket falsett.
 
Vilket har varit ditt mest minnesvärda gig hittills?
- När jag avslutade förra årets sommarturné på 'Musikens Makt' i Luleå. Hade just då kommit ut från psyket och känslorna inför giget var väldigt ambivalenta. Men det är det bästa giget jag gjort och bästa publiken jag någonsin haft. Publiken överröstade mig på 'Change Your Mind' ...

Det där samtalet från USA var om en musikfestival i Kansas City. Vad kan du berätta om det?
- Ah shit, så mycket. Du får göra en till intervju med mig senare som bara handlar om den resan!

Vad finns egentligen kvar på din bucket list?
- Krama ett lejon.

Så vad hoppas du att folk ska ta till sig när de lyssnar på 'The Ones That Matter' nu på onsdag?
- Allt. Sug in det bara.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com