David Josephson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 9 september 2016

Intervjun möter svenska artisten och låtskrivaren David Josephson. Ett samtal om den mänskliga rättigheten att få vara rockstjärna, att söka overkligheten och nya singeln 'Fakk dom'.

Hej David! Din nya singel 'Fakk dom' har just släppts. Hur känns det?
– Omvälvande. Jag kan knappt lämna porten utan att folk överfaller mig med ett våldsamt ointresse! Det har varit öronbedövande. Jag har hört varenda knappnål som fallit.

Sedan lugnade det ner sig och båda mina kompisar skrev uppmuntrande sms.

Det är en låt om att bli förvägrad den mänskliga rättigheten att få vara rockstjärna?
– Ja, jag skickade även ett exemplar av pressreleasen till FN:s högkvarter i New York. De svarade att man inte kan garantera alla människor den rättigheten ...

Men de kunde i alla fall garantera att jag skulle få bli det.

Den här låten är inspelad på hemmaplan. Men du bodde i Berlin i flera år?
– Ja, jag bodde i Berlin i fem år. Jag sökte overkligheten eller kanske snarare en annan verklighet. Jag ville skapa ett nytt liv och jag gick vilse. Men jag tyckte att det vore fegt att säga "Fakk dom!" om folk där hemma när jag själv var på behörigt avstånd. Så jag åkte hem till Stockholm och spelade in låten här.

Så att jag i alla fall kan låtsas stå för det jag säger.

Även i musiken du spelat in i Berlin sjunger du på svenska?
– Tillåt mig citera Paul Celan!

"Endast på modersmålet kan man uttala sin egen sanning. På ett främmande tungomål ljuger diktaren"

Det är Emil Kreivi som stått för produktionen av låten här hemma?
– Vi har liknande referensramar och han tog mitt knyckiga musicerande och gjorde något helgjutet av det. Vi stuvade om i låten rätt mycket, tog bort en del och ändrade också rytmen i viss mån. Låten blev tydlig-are och fick ett annat sväng. Blev rätt fint tycker jag och det är Emils förtjänst.

Det blev vanliga ackord och en Astrid Lindgren-melodi.

Blir det någon musikvideo?
– Jag känner inte att låten behöver kompletteras med en video. Men om det blev en sådan så skulle jag i den gå runt med en pistol och skjuta ner alla taskmörtar som kastat suddgummi på mig genom åren.

Och de som gett mig två kulor glass när jag egentligen bara har velat ha en.

Vad väckte intresset för musikskapande till liv?
– Jag var tonåring och lyckades förälska mig handlöst i det jag hade minst talang för överhuvudtaget. Man blir alltid kär i den man inte kan få. Men jag är glad när jag skapar musik, så enkelt är det. Och det är meni-ngsfullt för mig. Tankarna kommer när jag promenerar, vilket jag gör med en dåres besatthet, och allra helst sjunger jag samtidigt. Då föds ord och melodier. Det kan vara ett starkt rus när man befinner sig i musiken, en smak av hybris, som alltid får sin motpol så småningom.

Sedan är låtskrivande på något vis ett sätt att dokumentera sitt liv.

Mitt liv skulle kännas oerhört tomt om jag skulle sluta skriva om det. Eller så skulle jag bli lyckligare, min-dre världsfrånvänd och mer av en anständig medborgare?

Kanske. Har du några förebilder?
– Leonard Cohen och Imre Kertész. Jag är dålig på att upptäcka. Det är svårt. Men jag har lyssnat mycket på Cohen's senaste 'Popular Problems' och för att befästa min fantasilöshet och besatthet av honom även Cohen's spelning i Helsingborg 2008. Det var sommarkväll och himlens färg när fader Cohen uttalar:

"There is a crack in everything, that's how the light gets in"

Har det varit många spelningar för dig så här långt? 
– Det har varit en del spelningar genom åren. Tyvärr verkar jag vara gjord av ett lite ängsligare virke, vilket nog hållit mig borta från live-spelandet en hel del. Men det ska bli ändring på det. Det har varit några spelningar i Berlin på barer, boklådor, fester och så vidare.

I min övervintrade ungdom var jag också gatumusikant i Barcelona en period.

Kommer väl fler under hösten. Spelställena i Stockholm klunsar för närvarande om vilka som slipper!

Vad är det som du vill ge en publik?
– Det enda jag kan ge är den musiken jag skrivit och, om det handlar om att stå på scen , den stund som jag framför den musiken. Vad som utgör denna stund och vad som utgör det jag skriver är sammantaget ett slags destillat av den jag är. Detta är gåvan jag tvingar på de förbipasserande.

Mest minnesvärda spelningen för dig så här långt?
– Min mest minnesvärda spelning måste vara den jag har glömt. Alltför ofta hänger misstagen kvar över en som regntunga moln och glömskan framstår då som det ultimata och mest minnesvärda tillståndet.

Gillar du själv mest att gå på mindre eller lite större spelningar?
– Mindre, så att artisten kan se mig i publiken och förälska sig.

Vad väntar härnäst efter 'Fakk dom'?
– Jag har en till låt på gång som jag har spelat in i Berlin, som kommer att se nattens ljus under hösten. I övrigt har jag en helt färdigskriven skiva som bara väntar på att få spelas in.

Bidrag till det mottages tacksamt ...

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com