Cristina Jacob

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 3 september 2019

Med titlar som 'Selfie 69' och Netflix-filmen 'Oh, Ramona!' är Cristina Jacob, och inte bara för sin genre eller "bland kvinnor", utan rakt av, Rumäniens allra mest framgångsrika filmregissör genom alla tider.

Ute på bio på alla hjärtans dag och tillgänglig på Netflix sen försommaren är 'Oh, Ramona!' en uppv-äxthistoria som följer sextonåriga Andrei allt som han blir en man. Från en sex-nolla till en Netflix och chill kärlekshjälte. När visste du att du ville göra en film baserad på Andrei Ciobanu's roman?
– Det började med att min medarbetande redaktör berättade för mig att det fanns den här boken för ungd-omar som hade blivit väldigt populär. Jag sa för mig själv att det måste finnas någonting där, om de tagit näsorna från Facebook och ansträngt sig för att läsa den. Det var så det började ... det tog sedan två och ett halvt år från att vi började skriva manuset och fram till premiären. Det har varit en lång skrivprocess, mi-nst sex månader, och ytterligare sex månader för rollsättning, förberedelser och själva inspelningen.

Och min längsta redigering och postproduktion hittills.

I en tid av ensekunders videos och Instagramtexter är även jag något förvånad av tonåringar som sä-tter sig ner och läser en bok om livet. Men 'Suge-o, Ramona!' ... eller 'Sug på den, Ramona!' som bok-titeln väl kan översättas till, lyckades få de att göra just det. Varför tror du det blev just den boken?
– Det är en bok om dem och om deras intressen. Precis som i fallet av HBO's nya tv-serie 'Euphoria' är det som verkligen betalar sig att våga spegla exakt vad de tänker och gör i just den särskilda åldern. Vi har alla genomgått samma förändringar och haft samma känslor ... vi tenderar att glömma det när vi blir äldre ... men låt oss vara ärliga, vi har alla gått igenom den emotionella berg-och-dalbanan, uttryckt på olika sätt.

Vilka böcker fick din uppmärksamhet som tonåring?
– 'The Collector' av John Fowles och 'The Idle Dandies of the Old Court' av Mateiu Caragiale ...

Och 'Maitreyi' av Mircea Eliade.

Hur fick du din start i filmbranschen?
– Lång historia ... vill du verkligen veta det? 

Ja!
– Jag tror att man börjar det här jobbet som bebis, när du organiserar dina leksaker och tilldelar dem olika roller och uppdrag för att bygga en berättelse som kommer hålla dig intresserad under de kommande timm-arna. Kommer du ihåg den spänningen? För andra var du bara ett litet barn på en matta, men ändo visste du själv att du var mästaren och befälhavaren över ditt fiktiva universum. Sen händer livet och man börjar prova på "seriösa" yrken. För mig blev det en väg som tog mig genom advokatskola, journalistik och handel.

Till slut kom jag "tillbaka" till att göra filmer.

Jag känner inte till nån större entusiasm än att börja en lång dag med jobb genom att ropa,

"Hej alla, nu leker vi!"

Vilken var den första filmen som du började jobba på?
– Min första film i filmskolan var en film som jag hade drömt från början till slut. Jag drömde ihop den på natten. Jag vaknade, jag skrev vad jag hade sett och vad jag hade känt. Den heter 'Report on Indifference'.

Det var bara vackert. Jag har fortfarande samma känsla med varje ny film ... spänningen i att söka, upptäc-ka och avtäcka. Gissar att jag har tur som får gå till jobbet som en skattjägare, det gör långa timmar roliga.

Du är ju även fotograf ... finns det något de två konstformerna ger varandra?
– Definitivt. Närsomhelst du berättar en historia, när du först ser den, är det med en serie av bilder. Histo-rieberättande är att beskriva på det mest levande sättet, med bilder av en annorlunda, livslik, verklighet.

Båda konstformerna går hand i hand med varann och lyfter varandra.

Resten handlar om övning, stil, inre känslomässiga filter och så vidare.

Två av dina tidigare filmer, 'Selfie' och 'Selfie 69', som även de finns på Netflix nu, hör även de till de mest populära rumänska filmerna genom alla tider. Men 'Oh, Ramona!' är måhända unik i hur den ly-ckades nå ut till en mycket större publik, världen över. Man får även känslan av att det var tanken?
– Min enda tanke var, är fortfarande och kommer alltid vara att göra det bästa jag kan med vad jag har. Det är min idé av en framgångshistoria. Som barn ville jag alltid vara först ut, jag skulle kunna berätta för dig om en del skolgårds draman. Sen kom jag på att det är bättre att vara bäst ... och för det är det viktigt att göra misstag för att kunna lära sig. Jag tror att jag har lärt mig något bra med varje film, och sen använde jag det för min nästa inlämning. Framgång är bara en biprodukt, en konsekvens av hårt och rigoröst jobb, med ständig passion och förhoppningsvis stigande kompetens. Under morgonen före en inspelning repete-rar man inte sitt Oscar-tal i badrumsspegeln, du flippar bara ur och vill inte svika de människor som litar på dig med deras talang, pengar, tid och sina mest intima förnimmelser och känslor.

Du vill göra ditt bästa och bli bättre till nästa gång, som en soldat ...

Vem tänker på medaljer på ett slagfält? Du ber om att få leva och kunna kämpa vidare en annan dag.

Vad för reaktioner har du fått från alla som har sett filmen?
– De mesta har varit överväldigande sådana. Nu, med filmens filmens stora framgång på Netflix, får jag da-gliga meddelanden från hela världen. Filmen dubbades eller textades till tjugosju olika språk. Det är roligt att se den på andra språk. Det är till och med lite skrämmande ibland. När man tänker på att något man själv har skrivit ner på en bit papper nu har en global existens och berör människor i så många kulturer.

De flesta människor ber om att få veta vad som händer härnäst.

Det är en ganska mångfaldig rollista. Medan Bogdan Iancu är ifrån Rumänien, så är skådespelerskor-na som spelar Ramona och Anemona ifrån Poland respektive England. Hur hittade du de här tre?
– Det var en enorm process, jag såg över trettiotusen skådespelare under sex månader, från överallt i värl-den. De här var helt enkelt de bäst lämpade där och då. Jag lägger stort värde på skådespelarna, näst efter ett bra manus. De är de fordon som överför budskapet och man behöver de allra bästa tillgängliga fordonen för det ... starka, elastiska, anpassningsbara och med mycket charm. Om dina skådespelare inte är enastående för din berättelse kan du ha alla specialeffekter i världen, magin finns inte och publiken blir besviken.

Är det nån scen som var särskilt minnesvärd att spela in?
– Bara en? Scen tjugofem ... det är scenen där Andrei anländer till Ramona's hem och de börjar slåss. Det var en intensiv natt med mycket metodskådespelande. Jag trodde verkligen att Aggy K. Adams skulle hata mig innerligt nästa dag, men det verkar som om det hjälpte henne mycket i hennes fortsatta arbete som skådespelare i andra produktioner. Att få höra det fick mig att känna mig lite mindre skyldig för det jag var tvungen att få henne att genomlida. Hon tog det hela med en krigares hjärta och vann den dagen.

Filmen, till skillnad från boken, är lite mer rosaskrimrande och oskyldig i sexscenerna?
– Det är intressant att se hur olika kulturer reagerar. I England tyckte publiken att den var ganska smutsig och djärv, amerikanarna också, men på sitt eget sätt ... de bannade min första version av filmtrailern på Fa-cebook och Youtube ... i min egen uppfattning var det en ganska politiskt korrekt trailer, men jag fick ändå många reaktioner om att den var för vågad. Jag är fortfarande officiellt förvirrad. Naturligtvis var det en utmaning att förvandla en sexig berättelse till en sexig film utan att visa nakenhet. Det är där alla de vis-uella analogierna kommer från. Jag ville nå en publik under arton år och var tvungen att gå längs med film-branchens begränsningar ... därför anpassade jag mig och gick in för någonting mer kreativt.

Vad gäller rumänerna var det nästan motsatt reaktion.

Även om ett halvt sekel av kommunism har lämnat oss med pryda reaktioner, så utvecklades vi åtminstone till att veta vad ... mellan en bröstvårta och hjärnor som flyger på väggarna i slow motion ... som verkligen kan traumatisera våra tonåringar. En värld, olika kulturer.

Du jobbade ju nära författaren av boken, som även varit med och skrivit manus till filmen. Hur myc-ket hade han att säga om hur du ville närma dig din filmatisering och den här lite annorlunda tonen?
– Till min glädje och lättnad var vi alltid på samma sida. Vi arbetade väldigt bra som ett team, vi förblev vänner och är båda nöjda med våra beslut för filmen, som inte alltid var enkla att ta.

Det är trevligt när filmen är det enda som räknas och inte våra egon.

Då kommer var och en med idéer och min roll är att välja de bästa.

I dag förs det många diskussioner om representation. Till exempel att kvinnor ska regissera kvinnli-ga superhjältefilmer. Hur närmade du dig, som kvinnlig regissör och manusförfattare, att berätta en historia berättad ur ett manligt uppväxtperspektiv. Där mycket berättas genom Andreis egna ögon?
– Självklart hade jag den tanken mer än en gång. Men det hjälpte mycket att boken hade skrivits av en ma-n. 'Selfie' filmerna har också unga kvinnor som hjältar. Men på något sätt har jag alltid lockats av mer pojk-iga historier. Å andra sidan, många regissörer berättar sina historier som levda ur ett kvinnligt perspekti-v, så jag tror att jag kan bli benådad om jag gör detsamma. Det är mer spännande, och på något sätt mer up-priktigt ... som alltid när man bär en mask tillåter det en att vara den man verkligen är.

För att inte tala om att psykologiskt, så är ingen hundra procent någonting. Vi har olika, balanserade sidor till våra personligheter, karaktärer som lever i oss och som behöver uttryckas.

Allt vi behöver göra är att gräva fram dem och låta dem andas.

Vad tycker du om hela den diskussionen?
– Jag älskar människor som de är. Jag tror inte på jämlikhet ... en man är inte jämlik med en kvinna och det är samma omvänt. Det är det som gör oss speciella, det är det som gör livet intressant och värt att leva. Jag föddes i en egalitär utopi och skulle inte önska den existensen på någon annan. 

Och all ideologi åt sidan, så är det bara långtråkigt, tro mig.

Dessutom, överraskning ... orättvisor finns varannan minut! Missförstå mig inte, jag älskar pandor precis som vem som helst, men vad är poängen med att rädda dem i namnet av att bevara mångfalden samtidigt som vi gör våra söner och döttrar till "personer"? Som en kvinna och en filmskapare väljer jag vilket drama som helst framför den "jämställdheten". Adam är Adam på grund av Eva, Juliet är Juliet tack vare Romeo.

Kalla mig gammaldags, men jag är hellre rättvis än jämställd.

Rumänien är ju en väldigt populär inspelningsplats både för europeiska och amerikanska filmer. Jag intervjuade Mike Rohl i fjol, som berömde filmarbetarna där. När jag tänker på det, sett till alla film-er som spelas in, måste det ju finnas mycket erfarenhet. Tror du att ni, i kölvattnet av 'Oh, Ramona!' kan fortsätta locka en mer internationell publik till att ta del av även av era mer inhemska filmer?
– Den rumänska filmen har vuxit mycket under de senaste åren och har fått respekt och priser, främst på festivaler. Se alla filmer som vann i Cannes, Berlin och så vidare. Utan falsk blygsamhet tror jag att mina filmer nu bevisar att vi också kan sikta på framgångar hos publiken. Jag tror mitt exempel har gett mod till många regissörer och att vi snart kommer se en diversifiering, vad gäller genrer.

Rumäner föds som historieberättare. Vi har kanske inte motorvägar, men fråga vem som helst varför, och de kommer överraska dig med mörka komedier, korruptionsthrillers, paranoida konspirationer, mystiska resor och känslofyllda familjer. Att ha en rumänsk vän är som att få gratis biobiljetter för resten av livet.

Vem som helst borde prova det ...

Även de Hollywoodinvesterare som säger att de bara får höra samma två-tre berättelser om och om igen.

Vad för titlar skulle du rekommendera om man är intresserad av att se mer rumänsk film?
– Nyligen släppt är 'The Gomera' av Corneliu Porumboiu. Även 'Sieranevada' av Cristi Puiu och 'E pericol-oso sporgersi' av Nae Caranfil. Mina rumänska favoritfilmer nånsin är 'Reconstituirea' av Lucian Pintilie och 'California Dreamin' av Cristian Nemescu. Tyvärr har båda de regissörerna gått bort.

Rom-coms står traditionellt nära Hollywood-glansen och dess glamour. Men du har kanske nu gett genren en ny "Rom-anian comedy" mening. Efter att ha sett 'Oh, Ramona!' gissar jag att många där ute väntar ivrigt på vad ditt nästa projekt kommer att bli. Kommer du fortsätta göra romantiska komedier eller kan du se dig själv göra någonting annorlunda när det kommer till din nästa film?
– Så här långt har jag bara blivit vän med komedi. Fyra filmer som är baserade i kärlekshistorienarrativ på ett komiskt sätt. Jag gillar det, jag mår bra av komedi ... det är ett rörigt, bullrigt, och alltid överraskande hem för mig att bo i. Men man måste gå vidare så småningom. Det är därför jag vill utmana mig själv inom andra genrer. Det är inte helt nytt, för i mina filmer kan man hitta olika genrer, det finns dramatiska stun-der, action, och så vidare. Jag vill ta det ännu längre, och utforska mörkare berättelser och perioddraman.

Men hej, jag gillar det mesta och jag tror jag glatt kan arbeta inom alla genrer så länge som jag har fallit för berättelsen. Jag tror att film uppgraderar livet ... din smörgås du äter varje dag kanske är tråkig ... men med samma ingredienser kan en kock förvandla den till en helt fantastisk gastronomisk upplevelse.

Självklart känner jag att jag kan göra mer och jag vill upptäcka nya territorier, som fantasy och tv-serier. Jag har redan utvecklat flera olika projekt. Det betyder inte att jag kommer överge komedi helt. Det är en obotlig sjukdom ... i alla draman kan du också hitta dess komiska sida. Jag går nu mer mot fantasy och fam-iljefilmer, men inte exklusivt. Regissörer som Ridley Scott, Martin Scorcese och David Fincher rör alla ty-per av filmgenrer. Även om det återfinns komplicerad matematik i var och ett av deras val, så kommer allt till slut bara ner till om man gillar historien och att känna att man har vad som krävs för att berätta den ...

Att berätta den på ett fängslande sätt. Det låter lättare när man uttrycker det så, men det är det inte.

Men det är definitivt värt åkturen.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com