COBRAH

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 29 mars 2019

Musik och artisteri som bygger en stillbildande bro mellan punkideal, popkonst och elektroniska toner att dansa till. Queerartisten COBRAH's resa till debut-EP:n 'ICON' har varit både utsatt och ensam.

Du har ju kallats både mystisk och svår. Är du det?
– Det har mer att göra med vem som lyssnar än vem jag är, för mig är jag definitivt inte svår eller mystisk.

Jag gör bara det jag gillar.

Musiken vill jag säga är både stillbildande och nyskapande. Du är så klart inte den första på jorden att göra electropop, men i den här stilen är det något av det mest unika jag hört, och på det ovanliga sätt att det både är konstnärligt och dansant tror jag är nått många kommer att vilja efterlikna ...
– Jag har alltid haft svårt att beskriva med ord vad för typ av musik jag gör, vilket gjorde det svårt i början när jag skrev musik med nya människor eftersom ingen riktigt fattade hur det skulle låta och det visste inte jag riktigt heller. När man är experimentell experimenterar man ganska mycket innan det känns rätt.
Många av mina influenser har kommit på senare tid efter jag skrev låtarna och spelade upp dom för andra, då fick jag tips på producenter och artister som gjorde liknande musik och dom inspirerar mig nu.

Sen har jag också upptäckt att jag blivit inspirerad av grejer som jag inte tänkte på från början, planen var inte att göra något som skulle påminna om vogue chants ... alltså repetera text flera gånger ...

Men i efterhand förstod jag var den tanken kom ifrån.

Tre av låtarna på 'ICON' har släppts som singlar. Det lämnar oss med 'Glue' och 'Icon'?
– 'Glue' är låten som sticker ut på EP:n, det är en känslig text och jag sjunger på ett sätt jag aldrig gjort inn-an. Sen har jag också jobbat på en video till den låten och involverat en till animatör där vi har skulpterat människoliknande monster med kroppsdelar limmade ihop, det har varit väldigt spännande.

'Icon' är titelspåret och en av dom mest experimentella låtarna ljudmässigt, vi har bara sprängt in en massa samplingar och trumljud direkt från klassiska vogue anthems, den börjar väldigt elektroniskt ...

Och slutar med ett organiskt trumoutro.

Sista singeln innan releasen, 'U Know Me', fick sitt namn av Max Martin?
– Den hade ett annat namn innan ... och sen så möttes vi tillsammans med Shellback och Julius från förlag-et på skolan jag pluggade och de sa att 'U Know Me' biten var catchig ...

Så vi bestämde att skrota några delar och bara repetera den delen.

Den går tillbaka till dina egna tonår?
– Ja, hela EP:n är någon form av fragmenterad sammanfattning av min tonår, det var inte poängen när den skrevs från början, men i sin samling har jag grubblat mycket över vad jag har skrivit om och hur det rela-terar till mig som person och 'U Know Me' är ett bra exempel på det.

Var det som låten viskar om en ganska otämjd tid för dig?
– Ja, jag var väldigt utsatt som barn och tidig tonåring, hade svårt att få vänner och kände mig ensam. Det ledde till att jag sökte mig utanför skolan och träffade människor som inte alltid hade mitt bästa i åtanke.

Det är en blandning ... musiken är en förstärkning av min person, det mesta handlar om saker jag har upp-levt ... men delar av det handlar om drömmar och fantasier som jag musikaliskt förverkligar.

Något som lite skaver i bilden av dig som just "svår" och mystisk" även om det då kanske inte alls är fallet, är väl just den skola du pluggade på. Den nåt helt otroligt likformiga Musikmakarnaskolan?
– Mitt intresse för normbrytande estetik och kultur frodas i homogena sammanhang, så Musikmakarna fick mig att inse vad jag ville göra musikaliskt och vad jag inte ville göra. Att ha ett avvikande estetiskt in-tresse oavsett om det gäller musik, mode eller konst är något som jag alltid haft och länge funderat över va-rför det är så. Oavsett anledning är det i allra högsta grad för min egen skull. Hade jag haft ett intresse av att göra musik för att nå ut till så många människor som möjligt finns det massa andra sätt att göra det på.

Det var om inte annat där du träffade Hannes Roovers som producerar dig?
– Hannes är så rolig för han skriver framförallt musik som man kallar pop, men första gången vi skrev ins-pirerade vi varandra så himla mycket. Vi bara satt och spelade upp musikvideos och låtar för varandra i ti-mmar och en vecka efter fick jag beatet till 'IDFKA' ... han har varit grym på att kanalisera.

Kanalisera mina udda referenser och lägga in dom i ett mer kommersiellt sound.

Hur blev fetischkulturen en influens?
– Jag hade precis flyttat till Stockholm från Berlin och var hemlös i två veckor, mitt där i hade jag bokat en fotografering med en okänd kvinna. När jag kom hem till henne så visade sig att hon var involverad i fetis-chscenen och hade massa latex hemma. Tio minuter senare står jag naken i hennes sovrum medans hon olj-ar in mig för att få på en dräkt. Det var så kul och spännande att intresset växte.

Queerkulturen är kanske mer mainstream idag än då. Och inte bara queer utan även vogue är ju en subkultur som handlar om att ta mycket plats. Vilket jag kan tänka mig sticker många i ögonen?
– Jag tror att jag alltid har krävt och tagit mycket plats oavsett hur uppskattat eller mindre uppskattat det har varit. Det var definitivt ett utanförskap att alltid söka sig till sporter och hobbies som ingen annan i min omgivning förstod sig på, och jag tror inte att det gjorde mig en tjänst att jag gillade att visa upp det.
Samtidigt är det den typen av saker som gör att jag är säker på det jag gör idag.

Många kan också identifiera sig i det.

Tror du det är därför din musik älskas av queer så väl som undergroundpubliken?
– Jag tror den resonerar hos folk som är intresserade av musik som skiljer sig från det klassiska kommersi-ella soundet, det är ofta människor som tillhör eller känner sig i minioritet som identifierar sig med det.

'ICON' präglas också av en fascination, kanske till och med längtan, till kändisskap. Kanske är du på god väg att bli ikonisk, men är det så du känner? Efter att ha sett den Grammisnominerade musik-videon till 'IDFKA' där sjutusen kloner av dig hånglar känns det som det finns nån narcissism med?
– Narcissism är definitivt den största drivkraften jag har, och videon till 'IDFKA' är verkligen en förlängn-ing av den idéen. Men det handlar inte om längtan efter kändisskap utan snarare längtan efter att förverk-liga mig själv och min barndomsbild av människan jag ville bli. Det är en fascinationen hos artister som är banbrytande och konstnärligt risktagande, men inte kändisskapet i sig själv. Det är inte kändisskapet som är intressant, utan snarare behovet av att ge människor en ny bild av artisteri.

Och se det resonera hos andra.

Du gick ju inte ur Musikmakarna och kom trea i Idol det första du gjorde. Så jag tror dig ...
– Nej verkligen inte, jag har inget intresse allt av att göra något för kändisskapet i sig. Jag är intresserad av att göra något som inte har presenterats innan, det är det jag brinner för.

Musiken låter väldigt bra i lurar men jag kan tänka mig att det låter allra bäst ifrån scen?
– Jag har börjat jobba mycket mer med hur jag föra över allt det visuella som jag har skapat bakom scen till scen. Det känns som att den biten alltid har saknats, att ge animationerna nytt liv och nya sammanhang att uppleva dom till. Jag ser mig nästan som en DJ utan bord live. Det handlar mer om känslan och showen.

Mer om dansen och sprutande skumpa än sången och instrumenteringen.

Ska du fira EP-släppet nu när den släppts?
– Jag ska spela på Berns imorgon vilket jag är så himla pepp på!

Blir det med eller utan bläckfisk på huvudet?
– (Skrattar) Tyvärr ingen bläckfisk, det luktar så himla illa.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com