Cobie Smulders

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 12 december 2018

How I Met Cobie Smulders. Efter att ha spelat Robin Scherbatsky och Maria Hill sjunger skådespelerskan nu ut som avdankad rockstjärna i den helt och hållet improviserade lilla indiefilmen 'Alright Now'.

I 'Alright Now' får vi följa med Joanne, en rockmusiker som lätt berusad hamnar i skolan igen efter att musiken stannat av. Kände du dig typecastad i rollen efter att också ha spelat Robin Sparkles?
- (Skrattar) Du är rolig! Det var väldigt roligt.

Kan du faktiskt sjunga?
- Jag sjunger när jag är själv hemma, i duschen. Jag kan hålla tonen bättre där inne känner jag, men mer än så har det inte blivit än. Men allvarligt, nej, inte alls. Det är så klart en helt annan grej när man faktiskt får höra sig själv. Då känner jag inte att det låter lika bra som det gör där i duschen. Men för den här filmen fick jag definitivt göra mer saker musikaliskt än jag gjort förut och utmana mig själv att bli lite bättre.

Gitarren var definitivt den största utmaningen, sången blev okej, jag var ändå inte helt ovan där, som tidi-gare körsångerska. Men att lära mig hur man spelar gitarr var så utmanande, och eftersom det var något jag har velat lära mig så länge arbetade jag så hårt på det. Men halvvägs in fick vi faktiskt skriva om filmen med att hon inte alls kunde spela gitarr, bara de ackord som jag lyckats lära mig.

För eftersom hon alltid varit en frontperson hade hon ju uppenbarligen inte behövt lära sig innan.

Så du var körsångerska?
- Jag började sjunga i kören på gymnasiet, jag var en av körflickorna i 'Grease' och 'Singing in the Rain'. Jag hade börjat spela teater när jag var något yngre, lokalt, och det var ett annat sätt för mig att få stå på scen.

Hur tidigt började du skådespela på riktigt?
– Lite senare, efter att jag i flera år fortfarande jobbade extra som servitris, började jag filma mig själv med VHS-kamera, som alltså var tekniken vi hade på den tiden, kassetter som jag skickade iväg till olika produ-center i hopp om att få komma på provspelningar. Och så gick jag på mässor, under pilotsäsongen i Kanada fungerade de som rekrytering. Det var så jag blev anställd och fick mitt första regelrätta jobb som skåde-spelerska. Jag tror jag då blivit nitton år och fick rollen som en tjugoett-årig arkeolog i en serie.

Jag tyckte det var fantastiskt, inte minst eftersom de betalade mig för att göra det.

Efter det flyttade jag till Toronto i ungefär ett år och väntade på att genombrottet skulle hända. När serien väl sändes blev den nedlagd efter bara några avsnitt. De slutade visa den nästan omedelbart (skrattar)

Det blev således inte som du hade tänkt dig?
– Inte alls, utan skådespelarjobb vände jag mig istället till att jobba som modell, vilket jag också började med tidigt, jag var tretton år första gången. Så jag var väldigt ung. Men jag försökte alltid få modelljobben bara så att jag skulle kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna börja på teaterskolan. Under några år bodde jag i New York och i Europa, och försökte klura ut hur jag skulle kunna skådespela samti-digt. Till slut flyttade jag tillbaka till Kanada igen och började verkligen se det som mitt största mål.

Bland annat gick jag på improvisationsklasser på UCB, jag gick upp och var fruktansvärt dålig. Det var en tid där jag stod på små konstiga scener och improviserade tills jag inte visste vart jag var längre.

Till slut gick det vägen får man ändå konstatera med roller i 'How I Met Your Mother', 'Marvel'-filmerna och mycket annat. Men med en improvisationsbakgrund kan man väl lite också se 'Alright Now' som en tillbakagång till dina rötter. För det fanns inte ens ett manus till den här filmen?
– Vissa saker fanns nedskrivet, så det fanns ett manus, eller det kanske var mer av ett sammandrag av ha-ndlingen. Men där fanns verkligen ingen dialog, utan den fick vi komma på själva medan vi spelade in. Så även om det fanns en handling var den öppen för improvisation. Och eftersom vi inte hade tid för att rep-etera tillsammans dök vi bara upp varje morgon, pratade kort genom scenerna allt eftersom, bara för att få en bild av vad scenerna gick ut på och vad de skulle leda upp till. Vad som var viktigt för berättelsen.

Men det var allt vi utgick från. Vi utgick alltid från att scenerna skulle förändras, vilket de gjorde.

Vad lockade med att vara med i filmen om det egentligen inte fanns ett riktigt manus att gå efter?
– För mig tror jag det kom att handla om karaktären. Jag tenderar att gravitera mot karaktärer som jag inte ser mig själv i! (skrattar) Jag lever ett ganska alldagligt familjeliv, men Joanna är någon som skulle kunna festa sig igenom London en hel vecka. Hon är en slags människa som finns i verkliga världen, tjejen som är rolig att umgås med på helgen men som man inte direkt vill ha att göra med i vardagen annars. Nåt som lockade mig med att spela henne var nog att få en sån människa att nå en slags självinsikt.

En annan anledning var just att filmen var så utanför boxen, att jag inte skulle behöva lära mig vad jag skulle säga utantill eller tänka exakt på var jag skulle stå framför kameran. Jag visste ju inte vad jag gav mig in i, men det gjorde ingen, och det var nog det som i slutändan gjorde allt så roligt.

Vi visste inte vad som skulle hända i nästa scen. Vilket också är otäckt för även om man på utsidan har rol-igt, så försöker man på insidan göra sitt bästa. Och jag vet inte hur, men på nåt sätt blev det en film av det.

Kunde du ta med dig vad du redan hade lärt dig från tiden i UCB?
– Det var kanske inte helt nytt, men det var fortfarande inte något jag hade gjort mycket av, jag hade i princip bara gjort det på riktigt en gång tidigare. Så det fortfarande en otäck upplevelse. Men det var också därför jag ville göra det, just för att det skrämde mig. Saken med att improvisera är att det är så annorlu-nda mot allting annat som man är van vid. Annars finns det alltid så mycket regler kring vad en scen är.
Av ren vana vet jag inte vad jag skulle göra utan alla de väletablerade reglerna man har med sig. Jag får sv-årt att se helheten, blir förvirrad och upprepar bara mig själv. Men jag gillar en bra utmaning och den här filmen presenterade verkligen en sån för mig. Det här var något helt annat än vad jag är van vid.

Jag upptäckte att det blev lättare ju längre man spelar sin karaktär.

Var "ta tag i min rumpa" scenen improviserad?
- Vi gjorde faktiskt den scenen några gånger, lite olika. Med några scener försökte vi några gånger för att hitta fram till vad exakt vi kunde göra, och vad vi inte skulle göra igen. Själva premissen av det som skulle hända fanns definitivt på papper, så att säga den allmänna idéen fanns nedskriven. Men jag skulle ha älskat att det var något vi helt improviserat fram. Men nej, den fanns med i manus! (skrattar)

Regissören har hunnit göra fyra till improviserade spelfilmer sen den här filmen spelades in ...
- Jamie, regissören, kan så mycket om film och skådespel, han är som en idéspruta. Han är en sån fokuserad tänkare, mitt sinne fungerar inte riktigt så, men hans talang för det hjälpte verkligen mig att hamna på rätt nivå i den här upplevelsen. Men eftersom han arbetar med improvisation är han inte den regissör som vill ha det på ett visst sätt, vad han istället gör är att skapa en arbetsmiljö där man känner sig helt fri och så involverad. Att det var okej för oss att hamna var som helst, att oavsett om det blir bra eller inte så kan vi alltid försöka igen. På något sätt fick han oss att komma så bra överens att vi lyckades klura ut det tills-ammans. Det var verkligen en underbar upplevelse för mig som skådespelerska, att inte alls vara inramad.

Gemenskapen var en härlig och befriande aspekt av att göra filmen. Det blev på något sätt så trots att jag inte kände någon på förhand då vi spelade in hela filmen i Storbritannien.

Vart då?
- I Cardiff, Wales. Vi bodde också tillsammans där, i samma hus, vilket nog hjälpte oss mycket i att hitta den här gemensamma rösten kreativt. Jag har aldrig upplevt något liknande under min tid i branschen. Vi blev alla bra vänner. Och då var vi bara där i en vecka, på fem dagar spelade vi in allt, vilket också var nåt som väckte mitt intresse tidigt. Jag undrade hur det ens skulle vara möjligt att få det gjort på fem dagar.

Men det är så Jamie alltid arbetar.

Vi spelade in på ett lokalt universitet där och fick hjälp med mycket.

Är det tillåtet att prata om din roll i nya 'Spider-Man' än? Den som kommer efter nya 'Avengers'?
- Spindelmannen? Jag vet ingenting om nån spindel ... (skrattar). Det är viktigt att behålla sina hemlighet-er! Jag skulle gärna prata om det, men kommer varken säga ja eller nej, framförallt för att jag skulle gilla att ha kvar mitt jobb! (skrattar). Men den kommer troligen att vara rätt bra, va? (skrattar)

Men jag är helt öppen för idén om att vara med i den, om det nu skulle vara så?

Ingen liten ledtråd om framtiden för Maria Hill?
– Jag vet faktiskt inte vad alla planerna för min karaktär är, inte speciellt för henne i alla fall. Men hon är uppenbarligen väldigt sammanlänkad med Shield, men det är allt jag kan säga om det nu.

Men vore det helt upp till mig är jag kvar tills de ber mig lämna.

Hade du läst mycket serietidningar själv innan du fick den rollen?
- Nej, jag gjorde aldrig det. Idag har jag självklart läst massor, nu är jag helt inne i den här världen. Men det var min man som tvingade mig att provspela för rollen då, han var nog mer uppspelt över möjligheten än vad jag länge var. Men jag brukade aldrig vara mycket för superhjältar, helt ärligt så visste jag knappt in-genting om serietidningarna innan jag hade fått rollen. Många läste om allt det här redan som barn, men det är ingen koppling jag har alls. Det var något som gjorde mig lite tveksam i början också.

Då de vill att man skriver på kontrakt för en massa filmer direkt. Redan innan jag gick på provspelningen var jag faktiskt tvungen att skriva på kontraktet om att jag var villig att göra fler filmer.

Superhjältar är inget att skämta om ... (skrattar)

Oavsett om du är med i 'Spider-Man: Far from Home' eller inte, vad vill du göra mer av härnäst?
– Det finns alltid sånt som jag hoppas ska hända men som jag inte kan vara säker på om det kommer att bli av eller inte, eller om jag ska börja prata om det innan det hänt. Och så vet man aldrig vad som kan presen-tera sig imorgon. Men jag kan säga så mycket som att nu vara mamma och ha en familj är något som haft stort inflytande på de roller jag väljer idag. Ska jag vara iväg från familjen vill jag känna att det, antingen på grund av karaktären, manuset eller kanske då även regissören, är något som jag verkligen måste göra.

Jag såg inte mig själv göra en annan TV-serie efter nio år med 'How I Met Your Mother' men med Netflix, bingetittande, har serier som 'Friends from College' och 'A Series of Unfortunate Events' ändå hänt. Det har blivit lite mer flexibelt och jag känner att det är bra att ha ett konsekvent jobb att gå till. Men det kan trots allt fortfarande vara ett åtagande som tar ett halvår och jag tror, i alla fall just nu, att jag mer än gä-rna vill passa på att njuta mer av friheten att kunna göra nya saker. Jag tänker nog fokusera mer på film. Vad jag tar med mig från den här filmen är att jag, oavsett vad, har gjort nåt som stimulerat mig kreativt.

Det var en alldeles för tilltalande idé för att jag ens skulle fundera över att göra någonting annat.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com