Clive Tonge

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 oktober 2018

För åtta år sedan började Clive Tonge skriva skräckfilmen 'Mara'. En film som kan öka försäljningen av kaffe avsevärt. I helgen har den till slut premiär med Bondbruden Olga Kurylenko i huvudrollen.

Filmen tillkännagavs redan så tidigt som 2013. Det är fem år sedan?
– Vi började skriva manuset ännu tidigare, 2010 tror jag det var. Då arbetade vi bara på det i korta stunder så det tog ett tag att arbeta fram de mer finstämda detaljerna av handlingen. Det var framförallt en stor utmaning att hitta ett sätt att göra sömnförlamning, där någon bara ligger helt stilla i en säng, till något filmiskt. Hur skulle vi kunna vända något så statiskt till nått som skulle göra sig bra på vita duken?

Vägen fram till att få grönt ljus var således lång och ojämn. Men vi fortsatte och till slut betalade det sig.

Vad fick dig att tänka att sömnförlamning skulle vara ett bra tema för en skräckfilm?
– Filmen kom sig ur att jag såg en dokumentär om sömnstörningar och hur jag då tänkte att det verkligen såg helt hemskt ut. I ungefär samma veva träffade jag manusförfattaren Jonathan Frank, då vi delade en förkärlek till heavy metal-musik, och vi insåg snart att vi båda hade gått och tänkt på olika idéer kring sömnförlamning på varsitt håll. Så vi utvecklade den här idén tillsammans, han var med från dag ett, det är lika mycket hans projekt som det är mitt. Men vad som appellerade till mig var nog just det att det både verkade absurt och skrämmande samtidigt som det trots allt är en ganska vanlig förseelse.

Och det är konstigt att folk i Kanada sett samma "väsen", den magra gamla haggan, som folk i Kina sett.

Precis, det finns ju en mytologi kring det här som, på nåt sätt, ser ut på samma sätt i olika kulturer?
– Det finns en särskilt intressant teori om att sömnförlamning är grunden som ligger bakom alla över-naturliga berättelser, myter och legender. Det skulle göra Mara till urmodern, gammalmormorn, till varje spöke, vampyr, varulv och andra främmande varelser som någonsin trätt fram i våra mardrömmar.

Hon är det ursprungliga monstret.

Vi gjorde en hel del research för 'Mara' och det är ett stort och fascinerande ämne. Varje kultur refererar sömnstörningar, de kallar det för olika saker och skildrar det på lite olika sätt, men upplevelsen är den-samma. Och i 'Mara' är den smala haggan baserad på vad faktiska offer har beskrivit.

Utseendet i filmen kom ur människors beskrivningar av vad de sett när de genomlidit sömnförlamning.

Vanligtvis när man fått se monstret brukar man inte vara så rädd längre. Men så är inte fallet här?
– Jag tittade mycket på fotografier, litografier, målningar och så vidare, ur hela historien. Det finns massor av information på nätet. Javier Botet som spelar Mara begärde också några ändringar i kostymen, så att vi skulle kunna filma mer av hans fysiska uppträdande. Jag ville lyfta fram hans unika fysik och onaturliga rörelsemonster, så därför använde vi oss av ett genomskinligt material för hans kostym.

Det skapade en silhuett och gjorda att Javier kunde förbli i fokus för karaktären.

Javier Botet är en spansk stand-up komiker?
– Ja, jag fick först veta att han är komiker efter att ha träffat honom. Han är en väldigt rolig kille. Men jag såg först Javier i filmen'[REC]' som är en jävligt bra spansk skräckfilm. En stor rekommendation från mig om man ännu inte har sett den redan. Javier har byggt en karriär på att spela monster och är en sann artist.

Det var ett riktigt "high five" ögonblick när han gick med på att spela Mara.

Hur hittade du balansen mellan att visa och inte visa henne i bild?
– Tanken var att Mara gradvis skulle avslöja sin fulla form för publiken. Och det här var något som gick hand i hand med den research vi gjort, eftersom de attacker man beskrivit av Mara i verkligheten har skett långsamt och som byggt upp mot ett crescendo. Så i början av filmen får man bara se små glimtar och höra små knarranden i skuggorna. Detta bygger och bygger vi på, så att man får se mer och mer av Mara.

Jag gillar scenen när hon sakta går förbi Kate när hon är paralyserad i slutet. Och badscenen ...
–  Jag är väldigt stolt över hela den badrumssekvensen, så tack för att du påpekar det! Det är ett exempel på hur en relativt simpel idé av slaget "visa en skugga bakom ett duschdraperi" kan användas för att skapa en skräckinjagande bild och hur man kan arbeta tillsammans med publikens egen fantasi.

Vad är det med skräck som fortsätter fängsla publiken?
– Alla älskar vi att få rysa till och bli lite uppskrämda. Det är en helt och hållet känslomässig förväntan som är bortom vår kontroll och som är en av de sällsynta chanserna vi har i livet att få uppleva hur det är att helt tappa kontrollen. Genom att övervinna våra rädslor växer vi i livet och skräck handlar helt om att övervinna våra rädslor, så är det både för karaktärerna och för publiken som tittar på.

Skräck berättar för oss hur vi borde kämpa för våra liv, ända fram tills det bittra slutet, den berättar för oss att fortsätta fram även om det så bara är för att överleva. När en karaktär, och i sin tu också publiken, överlever de hemska oddsen som finns i att slå ett monster så blir de till hjälten, någon som har vuxit bortom vad man kan känna igen. Skräckfilmer är vuxna sagor, det finns en stark länk mellan de två.

Egentligen är ju berättelsen i 'The Evil Dead' och 'Hansel and Gretel' ganska så identiska.

Det jag tror många kommer tilltalas av i 'Mara' är idén om att inte kunna agera när man är rädd. Äv-en om de flesta aldrig upplevt förlamning av något slag, är det nog många som relaterar till känslan ...
Det är en hemsk tanke i sig, när man tänker att det står någon i ens rum och man blir helt maktlös att re-agera. Med en riktig sån här sömnstörning blir man helt förlamad under en kort stund, så hjälplösheten och rädslan måste vara överväldigande. Och som om det inte vore illa nog ... att sedan börja höra konstiga ljud och röster på det ... och även få känslan av att det finns en illasinnad kraft och varelser i rummet med dig.

Det måste vara ganska läskigt ...

Var spelade ni in?
– Vi spelade in i Savannah, Georgia. En amerikansk delstat belägen i sydöstra USA. Det är en vacker plats helt täckt av en otäck spansk mossa som danglar ner från varje träd. Det är ett bra ställe sett till att det har mycket att erbjuda när det kommer till inspelningsplatser och produktionsvärde. Allt ifrån den vackra Wormsloe planteringen, med sin världsberömda trädkantade väg, till förfallna hus. Savannah har allt!

Jag som växt upp mitt i den Skandinaviska "krimkulturen" tänkte ganska omedelbart mer på filmer som 'Män som hatar kvinnor' eller 'När Lammen Tystnar' när jag såg filmen. Den har den krimauran?
– Jag ville att tonen i filmen, särskilt i skrämselscenerna, skulle hålla sig nära en verkliga upplevelse. Det är en långsam uppbyggnad mot skräck, både i sömnförlamningen  och att offrena i filmen bara får se små gli-mtar av Mara. Filmer jag älskar tonen i är 'Tale of Two Sisters' och 'Paranormal Activity'. Jag älskar också 'The Exorcism of Emily Rose'. Skräcken i den är riktigt bra. Men jag tittade faktiskt en del på 'När Lammen Tystnar' när jag utvecklade Kates karaktär. De filmernas två huvudpersoner har en del saker gemensamt.

Inspirationen för Kate kom ur flera olika källor. Vi ville att berättelsen skulle ha en narrativ dragkraft, nå-gon som skulle kunna driva den framåt på ett trovärdigt sätt. Att ha med Kate, som en del av en pågående mordundersökning med vissa övernaturliga undertoner var det mest eleganta sättet att balansera mellan utredningshistorien och historien med "demonerna".

Hur skulle du beskriva henne?
– Som karaktär har Kate en stark och professionell exteriör som maskerar några ganska tunga emotionella demoner hon bär på själv. De här demonerna kommer till ytan av det hon möter på i utredningen och det tvingar henne att omvärdera hela sitt trosystem. Det är mycket som pågår med Kate ...

Både på insidan och utsidan.

Med just det i åtanke kollade jag även på karaktärer som Reiko Asakawa från 'Ringu' och, om än längre bort i synfältet, även på filmer som 'Seven'. Det rör sig där om karaktärer som drivs av både sitt öde och omstän-digheter, som agerar utanför sina komfortzoner och egna jurisdiktioner, i strävan om att fånga monster.

De blir så kantstötta och sargade själva, att de också riskerar sina egna liv.

Var Kate alltid tänkt att vara en kvinnlig psykiatriker?
– Huvudpersonen var alltid tänkt som kvinna, jag har alltid älskat dynamiken med att ha en kvinnlig hjäl-tinna som kämpar mot ett kvinnligt monster. Jag är inte säker på varför det är så. Kanske för att vid tiden då den här idén uppstod kändes skräckgenren ganska manlig av sig och vi ville väl göra någonting annat.

Men Kates jobb, och hennes namn, ändrades däremot flera gånger under utvecklingsprocessen. Hon var polis, en student och en kontorsarbetare innan vi landade i rätt yrkesroll för henne.

Det förvånar mig. För det skapar en tänkvärd konflikt mellan tron på om det är  "spöken" eller bara "hjärnspöken". Tror du att hon som karaktär skulle börja tro även om hon inte blivit fördömd själv?
– Jag tror inte det. Eftersom hon kommer från en "vetenskaplig" bakgrund skulle Kate nog alltid vara lite för skeptisk till alla övernaturliga förklaringar. Jag föreställer mig att Kate under sin karriär har bevittnat många människor som hävdat att de sett demoner, så för henne att börja tro och ändra sig måste nog även bevisen hon ser framför sina egna ögon vara mer eller mindre obestridliga.

Är du en Kate själv när det kommer till att tro på såna här saker?
– Ja, men det finns konstiga saker som är svåra att förklara rent logiskt. Sömnförlamning är just nåt sånt. När två personer från olika länder ser exakt samma sak, de ser samma magra hagga, vem är då jag att säga att det inte rör sig om någonting som är övernaturligt? Det är i sig en anledning till att jag gillade idén.

Hon spelas av Olga Kurylenko. Hade hon gjort nån skräck innan?
– Olga hade gjort lite skräck sen innan. Hon har spelat den enstaka vampyren sen tidigare.

Varför var hon rätt för rollen?
– Jag ville ha henne i den här rollen av flera anledningar. Men när jag började göra filmen visste jag att jag behövde en skådespelerska som skulle kunna agera med sina ögon ... då de är det enda du kan röra under en sömnförlamning. Olgas bakgrund och erfarenhet som både modell och skådespelare gjorde det klart att hon skulle kunna agera så strumporna åkte av bara genom hennes ögon och olika ansiktsuttryck.

Lägg därtill det mod och den bestämdhet som krävs för att vara en Bondbrud, så är Olga perfekt för rollen som Kate. Hon var mitt första val och jag blev så glad när vi till slut fick med henne.

Det är producenten bakom 'Paranormal Activity' och 'Insidious' filmerna som nu också står bakom 'Mara'. Finns det nån chans att det kan bli en franchise av det här också?
– Jag förmodar att det är upp till publiken att avgöra. Men filmen får en biorelease i de flesta länder, vilket i alla fall är bra nyheter för mig då det är min första långfilm. Det betyder att det är många människor där ute som nu har chansen att se 'Mara' på vita duken ... det allra bästa sättet att se den på!

Men det skulle helt klart fungera som en franchise och vi har redan idéer om var vi skulle kunna ta det.

Jag vet att du själv har komponerat musiken till några av dina tidigare kortfilmer. Men här är det James Edward Barker som är kompositör. Hade du ändå en tydlig idé för hur det skulle låta?
– Generellt är ljuddelen av skräckfilmer, i alla fall för mig, över hälften av vad som utgör filmen. Filmmusik hjälper mig att sätta tonen och att undermedvetet få publiken att engagera sig på en djupare nivå.

Så det var av stor vikt att få till det rätt. James skickade först delar av sin tidigare katalog till mig och vi använde den som en tillfällig komposition för filmen tidigt in.

Jag förklarade min vision och mina idéer så gott jag kunde och sedan började arbetet för James.

För att vara en "stegande" film är det aldrig riktigt tyst. Det är som att den har sitt eget hjärtslag?
– Jag hade få saker att anmärka på. Efter våra tidiga samtal lyckades James sätta det varje gång. Han är en fantastiskt kreativ person, en atmosfäriskt lagd kompositör som är menad för stora ting.

Kommer du även i fortsättningen hålla dig till att göra skräckfilm tror du?
– Ja, skräck är min genre för tillfället, det har den varit under större delen av mitt liv. Så jag vill hålla mig till den här genren ett tag nu och försöka snygga till och bli bättre. Jag lärde mig mycket av 'Mara' och nu kan jag knappt vänta på att få sätta den kunskapen i bruk rent praktiskt. Mitt nästa projekt, om skräck-gudarna tillåter det, kommer att bli en spännande thriller som utspelar sig efter Trump och Brexit-eran.

Jag kan inte säga så mycket mer nu, för jag vill inte jinxa det, men manuset är väldigt kusligt.

Det finns en scen i filmen där det refereras till skräck-kulturella generationsklyftor, i hur vissa blir rädda av 'Elm Street' och andra av 'Aliens'. Vilka tio filmer tycker du vi ska se nu under allhelgona?
– Åh, det finns så många grymma skräckfilmer att välja bland, så jag får göra mitt bästa att försöka hålla det till tio. Min rekommenderade Halloween-spellista, att välja fritt ur, består nog av 'It Follows', 'The Haunt-ing' från 1963, 'Let the Right One In', 'Martyrs', den japanska versionen av 'Dark Water', 'Train to Busan', 'Afflicted' ''[REC]', Under the Shadow', The Ritual' och den viktigaste filmen av alla att se är ... 'Mara'!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com