Claudia Myers

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 oktober 2019

En film som inspirerades av känslan av människor som ser på en som om man inte finns. I 'Above the Shadows' hamnar en MMA-fighter i ett triangeldrama mellan Megan Fox och en, faktiskt, osynlig tjej.

Innan du tog din examen från Yale 1994 och senare även tog en bachelor i konststudier vid Columbia var det här i Europa, i Frankrike, som du växte upp. Vilken inverkan hade Europeisk film på dig?
– Det är sant, jag växte upp med att titta på fler europeiska än amerikanska filmer. Jag har en ganska eklek-tisk filmsmak men några av de många filmer som gjorde ett intryck tidigt var 'The Grand Illusion' av Jean Renoir, 'The Nights of Cabiria' av Federico Fellini, 'La Grande Vadrouille' av Gérard Oury, 'Children of Paradise' av Marcel Carné, 'The Promise' av bröderna Dardennes och 'Delicatessen' av Jetmet och Caro.

Så klart har många inspirerat mig, och de är alltför många för att nämna.

Det finns så många underbara regissörer och olika typer av film jag beundrar.
 
Hur kan en influens arta sig?
– En film kanske kan inspirera mig för djupet i huvudrollens framförande eller hur handlingen stannar kvar hos mig i flera dagar efter. Ibland dras jag till dess visuella stil eller hur originell premissen är, men oftast handlar det nog om mitt känslomässiga gensvar till en film. Beroende på vad jag jobbar på graviteras jag också till filmer som visar hur andra regissörer har närmat sig liknande karaktärer, miljöer och teman.
 
Sedan så unga dagar har du blivit en av de mest omskrivna så kallade indiefilmskaparna. Hur värde-fullt skulle du säga att det är, inte minst för de som försöker ta sig fram i filmbranschen idag, att stu-dera film eller att göra sig närvarande inom gemenskapen, som på festivaler, för att se möjligheter?
– Det finns inte bara ett enda sätt att bli filmskapare. Vissa människor får in sin fot i dörren som produkti-onsassistent eller praktikant och arbetar sig uppåt. Andra kanske provar att skriva eller regissera, och är naturligt bevågade och hittar snabbt sin framgång på det sättet. Men det finns många kämpande filmskapa-re som vill lära sig hantverket eller behöver tid för att hitta sin konstnärliga röst. Jag var en av dem.

I fyra år jobbade jag i "utveckling" och vill tro att jag var bra på mitt jobb, men när det kom till att skriva mitt första egna manus, så blev det hemskt. Jag började på filmskola och efter det, för mig, förändrades allt.

Det var motiverande, det gjorde en ödmjuk, och det gav mig tid att ta reda på vad för slags filmskapare jag ville bli. Och så klart handlar filmskola inte bara om att studera, det handlar också om att lära känna andra, utveckla ett nätverk och så vidare. Så jag tror mycket på filmskolan som en språngbräda till branschen.

Det är också varför jag själv undervisar idag. Jag är professor för filmdivisionen vid American University.
 
Nu, om 'Above the Shadows', utan att egentligen veta vad jag skulle förvänta mig, kanske något som skulle falla in i nutidens superhjälte-epidemi, så valde filmen istället att utforska sorg, kärlek och livet på ett trots allt ganska relatabelt sätt. Många människor har nog känt sig osynliga i sina liv?
 – Det är fint att höra att du fann handlingen och dess teman relatabla. Det är en väldigt personlig film.

På många olika sätt.
 
Hur då?
– 'Above the Shadows' är inspirerad av min barndom. Av flera orsaker, inklusive min mammas långvariga kamp mot cancer, vår familjedynamik, mina egna osäkerheter ... osynlighet kändes inte som en metafor när jag växte upp.  Det kändes verkligen som ett konkret tillstånd. När jag tänkte tillbaka på min barndom ville jag skriva om den upplevelsen, men genom en lins som sett vuxen ålder.

När jag förstått att så kraftfull och surrealistisk som min isolering var vid den tiden ...

Så fanns det också en annan sida till historien.
 
Nu handlar det ju om en faktiskt osynlig person. Varför gå in i det overkliga?
– Jag ville att karaktärerna skulle kännas psykologiskt grundade, men det hade varit skrämmande för mig att försöka förmedla min personliga upplevelse på ett bokstavligt sätt. Det var frigörande att istället närma sig teman som förlust och sorg i ett övernaturligt sammanhang. Då handlade det mer om att istället fram-kalla en viss stämning och känsla, och använda metafören osynlighet för att utforska vad den betyder ...

Vad det betyder att bli sedd ... och vad det är som gör oss till en del av världen.
 
Här i verkliga livet är ju Olivia Thirlby inte förbisedd. Hennes talang som skådespelerska gör sig på-mind gång efter gång. Vad fick dig att närma dig henne för huvudrollen som "skuggtjejen" Holly?
– Jag var redan ett fan av Olivia sen en längre tid. Olivia har en speciell kvalitet, både som person och som skådespelerska. Hon är väldigt intelligent, insiktsfull och har många lager. Hon kopplade till Hollys karakt-är  på ett djupgående plan, som ett resultat av det kunde hon engagera sig i omständigheten att Holly var "osynlig" på ett väldigt intuitivt sätt. Tror det var avgörande för det att vara både relatabelt och overkligt.
 
Det är ingen ointressant rollista i övrigt heller. Jim Gaffigan, i klädsam peruk, Megan Fox, Maria Di-zzia, David Johansen, Alan Ritchson, Justine Cotsonas och, inte minst, MMA-fightern Tito Ortiz?
– Jag arbetade tillsammans med Steve Vincent och Sig DeMiguel, samma team av rollsättare som var med på 'Fort Bliss'. De har en bra känsla för handling och karaktärer, bara i allmänhet. I fallet av 'Above the Shadows' hade vi många samtal om filmen och hur vi ville att det skulle bli en hybrid av olika genrer.

Drama, action, romantik ... jag tycker att castingen speglar det.
 
Jag tycker särskilt att du har tagit fram en ny sida av Alan Ritchson, eller i alla fall en sida av han som jag aldrig sett innan. Vad för slags meningsutbyte hade ni om hur han skulle spela Shayne?
– Jag älskade verkligen att jobba med Alan. Det var i huvudsak två sätt som vi utvecklade hans karaktärer för Shayne. Det första var hans fysik. Fastän att Alan är väldigt atletisk är han ingen fighter, så vi såg till att han inför rollen och före inspelningen fick träna intensivt. Alan tränade dagligen under sex veckor till-sammans med ett coachningsteam för att lära sig grunderna i MMA. Samtidigt jobbade han med våran sla-gsmålskoreograf och lärde sig de actionsekvenser som vi hade designat för alla slagsmålen.

Han arbetade otroligt hårt och det betalade sig under inspelningen ...

Särskilt då vi bara hade 21 dagar att spela in.

Sedan kom de mer jordnära aspekterna av Shaynes karaktär.

Shayne skiljer sig mycket från Alan på många sätt, så det var en väldigt intressant process. Vi spenderade flera dagar med att provläsa, prata om manuset, tonen för filmen, och så vidare. En dag sa han till mig, som skämt, att jag var väldigt krävande, men jag fick känslan av att han verkligen tyckte om att bli utmanad.
 
Slagsmålen utgör en större del av filmen. Hur var det att filma MMA-fighter?
– Det var viktigt för mig att slagsmålen genomfördes på ett sätt som var realistiskt. Trots några av de förh-öjda elementen i filmen ville jag inte att MMA-sekvenserna skulle kännas på låtsas. Målet var att förmedla sportens intensitet och närvarande natur. Jag gjorde en hel del research om MMA medan jag skrev manus.

Förutom att läsa mycket såg jag på fighter, intervjuade dom, och tittade på deras träningspass.

Tog till och med några lektioner i boxning och Jiu-Jitsu själv.

Som jag sa tränade Alan i en och en halv månad innan inspelningen. Så han kom till inspelningen redo och visste redan om all grundläggande koreografi och Alan utförde alla slagsmålen själv.

Vi hade en stunt double i kulisserna men använde honom aldrig.

För att ge mer realism till MMA-sekvenserna spelades alla av Shaynes motståndare i filmen av skådespel-are med en fightingbakgrund. Tito Ortiz som vi rollsatte som Attila är inget mindre än en UFC-mästare!

Vår andra produktionsstrategi när det gällde realism var att samarbeta med en professionell MMA-organ-isation. Alliance MMA gick med på att låta oss filma en av våra slagsmålsscener under ett direktsänt event så att vi skulle kunna dra nytta av deras livepublik. Halvvägs in i kvällen, medan de sände reklam, fick vi tolv minuter för att spela in med våra skådespelare inne i buren. Publiken spelade verkligen med.

Och det gav scenen en underbar energi.
 
Så utan att säga för mycket är Holly en ung kvinna som har bleknat till en punkt då hon har blivit osynlig, bokstavligen, och måste hitta sin väg tillbaka med hjälp av den enda mannen som kan se henne, Shayne. De säger ju att det finns en för alla och det tar den här filmen på orden. Och även om det lätt kunnat handla om mannen som räddar kvinnan, så räddar de i slutändan mer varandra?
 – Du har helt rätt i att det inte är en dam i nöd-historia. Om något utnyttjar Holly väl Shayne för att hjä-lpa sig själv. Båda karaktärerna är tematiskt anslutna. Shayne är också någon som lever i ett tillstånd av "osynlighet" när vi först möter på honom. Liksom Holly har han en ganska smal och cynisk syn på världen.

De behöver varandra för att hitta sin egen väg framåt.

I den meningen är det en slags upprättelsehistoria för båda.
 
Amors pilar är inte långt borta, jag vet inte om "I want you to be real" vunnit nån Teen Choice Award än, men den borde göra det. Såg du alltid framför dig att det även skulle vara en kärlekshistoria?
– Ja och nej. Kärlekshistorien är en viktig del av filmen och är ett avgörande steg under Hollys resa.

Men det löser inte hennes problem på det sätt vi kanske förväntar oss.
 
För en film full av metaforer är Holly en väldigt bokstavlig person. Så klart skulle man vara det, om man bara hört sina egna tankar och pratat med sig själv. Jag gillade såna små detaljer i filmen ... 
– När jag skrev manuset tänkte jag mycket på vilka sätt Holly skulle vara socialt oerfaren, eftersom hon inte haft några fysiska interaktioner sen hon var tolv. Det var något Olivia och jag diskuterade länge ... och hon hanterar det så fint i filmen. Saker som att Holly inte förstår sarkasm eller olika sociala vinkar, eller att vilja ha sitt egna personliga utrymme, men det var också det faktum att Holly som vuxen inte har haft alla känslomässiga upplevelser, som skuld eller glädje, attraktion eller förlägenhet.

Kärleksscenen mellan Shayne och Holly är helt fokuserad på det som för henne är en ny beröring.
 
Var det någon särskilt minnesvärd scen att filma?
– Förmodligen finalen. Så många element kommer samman i den punkten av filmen. Vi filmade sekvensen under tre dagar. Det var definitivt den mest utmanande, inte bara logistiskt, utan också dramatiskt.

För vad som händer med karaktärerna.
 
Filmen är också fint tonsatt av Katherine Elizabeth King, kanske mer känd som Kaki King. Känd för sin jazz, men hennes kompositioner för film har ju gjort sig hörda tidigare med, inte minst sett till hennes kontribution till 'Into the Wild'. Hur blev det att just hon komponerade musiken i filmen?
– Det var producenterna Tara Sickmeier och Rob Baunoch som först introducerade mig till Kakis musik. Den kändes omedelbart rätt för filmen. Kaki har ett så unikt sound och ändå finns det en så fantastisk bre-dd i hennes arbete. Hennes stycken har en melankolisk, alienerande och utomvärldslig kvalitet som passa-de den här berättelsen perfekt. Samtidigt älskar jag de drivande slagverken i några av kompositionerna.

I kombination med Eric Robbins fotografi var Kakis musik nyckeln till att skapa filmens distinkta ton.
 
Vad blir din nästa film?
– Jag arbetar på flera nya långfilmer för tillfället samt en tv-serie. Svårt att säga vilken som kommer att bli den nästa. Vissa projekt tar flera år att lyfta från marken, så det är bra att hela tiden ha flera i utveckling.
 
Vi ska väl låta läsarna se 'Above the Shadows' och kanske även det du gjort innan med 'Fort Bliss', 'Wild Oats' och 'Kettle of Fish'. Men finns det något du vill säga innan vi, så att säga, rundar av?
– 'Above the Shadows' tog många år på sig för att komma samman och vi behövde övervinna en hel del sto-ra motgångar. Det var nedslående ibland, men jag motiverades av det faktum att filmen hade potential att beröra människor och få dem att titta på sin egen upplevelse på ett nytt sätt. Jag tar upp detta för jag tror att vara en oberoende filmskapare till stor del handlar om ens passion och ens uthållighet.

Om någon har en historia att berätta, de vet vad de vill säga och varför de är den bästa personen att säga det, då borde de fortsätta försöka. Det är de berättelserna vi behöver.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com