Chris Lindberg

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 7 maj 2018

Från Elitserien till Nashville. Före detta hockeymålvakten Chris Lindberg spelade i Färjestad och AIK innan han blev skadad. Han sålde av bilen och satsade allt han hade på countrymusiken istället.

Från ishockey till countrymusik? Skulle du säga att du har haft med dig båda lika länge?
– Ja, musiken kom egentligen in tidigare i mitt liv än hockeyn. Växte upp i en musikfamilj. Både mamma och pappa sjunger och min moster Christina Lindberg turnerade hela min uppväxt. Vad jag minns så sa mamma att jag redan som treåring stod och gungade med till tvättmaskinen ... (skrattar)

Sen var jag med i musikalen 'The Sound of Music' på Göta Lejon med Carola och Tommy Körberg i huvud-rollerna när jag var elva. Jag började med hockeyn som tioåring och sen gick musiken hand i hand med hockeyn fram till jag var femton-sexton år. Efter det tog hockeyn över helt då det var så pass tids-krävande med matcher och träning. Så under senare delen av mitt liv så var musiken mer som en avkop-pling i hemmet. Sen när mina skador kom så blev det ett bra healingredskap att skriva av sig bland annat.

Sen då när jag tvingades lägga av på grund av skada så körde jag all in med musiken.

Förutom att ha spelat i Färjestad och AIK blev du även utlånad till Nybro Vikings en tid. När skulle du säga att du var i bäst form och spelade som bäst ... om inte annat enligt dig själv?
– Jag skulle nog säga att då jag var som bäst var nog två sista åren i Färjestad och mina två år i AIK innan jag la av. Men meritmässigt så är det nog SM-guldet 2006 ...

Och avancemanget till Allsvenskan med AIK 2010.

Hur kändes det när du fick ge upp hockeyn?
– Det var jobbigt! Jag hade ju hållit på hela livet i stort sett med detta och man klev in i en osäkerhet om vad man nu skulle göra med livet. Man tappade en viss trygghet samtidigt som man blev starkare i efter-hand. Men dom två första åren var jobbiga och man tog avstånd ifrån hockey.

Tack och lov så var musiken där och healade såren lite.

Av alla tänkbara ställen hamnade du i Nashville?
– Efter att ha släppt två singlar med Lion Heart Music Group hemma i Sverige så bestämde jag mig för att sälja bilen och flytta till Nashville. Jag har alltid varit ett fan av country, blues och soul music och allt det fanns i Nashville. Kände nog också att jag ville testa att åka över och prova mina vingar.

Hur var det att försöka ta plats i musikindustrin där borta?
– Allt gick bra när jag kom över och fick ganska snart ett gäng vänner som hjälpte mig. Bland annat så styrde Anders Mören från Misty Music i Sverige upp många möten till mig och sen fick jag en del hjälp av Dan Ekbäck som bor i Nashville och har jobbat där i många år. Det blev en hel del låtskrivande med olika signade låtskrivare på Music Row och även en hel del spelningar på allt ifrån Blue Bird Cafe till Puckett's Downtown och Franklin, med mera.

Är det så annorlunda att ta sig fram inom musikbranschen än inom sporten?
– Liven är inte så olika som man tror. Man måste förbereda sig mycket för varje co-write och för varje spelning på samma sätt som en viktig match. Sen är det klart att man måste mingla mera i musikbranschen för att ta sig fram i bruset och det behöver man inte på samma sätt i idrotten. Då behöver man bara vara bäst och så löser sig resten. På det sättet är egentligen musiken tuffare då man kan vara både begåvad och driven men känner man inte rätt personer så är det en lång uppförsbacke.

Samtidigt så är Nashville alltid sjukt kul för man träffar så många begåvade musiker och låtskrivare så man har både sjukt kul och utvecklas massor bara genom att vara där.

Ditt debutalbum som sen kom 2016 gavs ut av Lonnie Wilson, inte bara känd för "Bandana" utan också för att ha arbetat med bland andra Tim McGraw. Hur var det att arbeta med honom?
– Det var super coolt. Lonnie är en grym trummis, sångare och producent. Han jobbade en hel del med mitt uttal bland annat! (skrattar). Han är grymt seriös i allt han gör och har en härlig studio ute i Franklin som heter Freeway Studios. Man ska inte heller glömma att Lonnie är en "hit-writer" och skrivit en stor singel för både Rascal Flatts och Luke Bryan, bland annat.

Förutom att Lonnie satte ihop en magisk session med dom bästa musikerna du kan tänka dig så blev Lonnie även som en liten mentor i början som satte ihop mig med andra duktiga låtskrivare och kom med tips hur branschen och familjen Nashville fungerade.

Din nya låt 'Nothing Ever Will' ska leda upp till ditt andra album, vilket jag vill minnas livstecken från redan för sisådär två år sedan. Hur länge har du arbetat på den här skivan nu?
– Stämmer. Efter första skivan 'Better Live In The Moment' så har jag mest skrivit till andra artister och jobbat på eget material. Jag kände inget behov av att släppa eget direkt efter första plattan, utan ville testa att skriva mera till andra artister. Innan jag började jobba på 'Real' plattan, som den nya plattan heter, så har jag säkert hunnit med över hundra skrivna låtar och ungefär femton av dom har blivit inspelade av andra artister. Så jag har en del på lager ... (skrattar)

Nya plattan är klar nu och den tog runt sju månader att göra klart ifrån skrivande till färdig mix. Jag har producerat plattan själv ihop med Dan Tyler och Rickard Björkén. Den innehåller totalt tio låtar och 'Nothing Ever Will' är alltså första singeln som precis släpptes.

Finns det nått datum än?
– Inget färdigt datum utsatt än. Vi vill börja med denna singeln för att se hur den tas upp. Sen får vi se om vi släpper ytterligare en singel till innan skivan kommer. Men självklart vill man inte vänta för länge med sina ögonstenar. Men plattan har ett ganska tidlöst sound och är skriven ifrån hjärtat ...

Så vi känner inte att det är någon stress. Viktigaste är att det känns rätt när man släpper det.

Vad handlar just 'Nothing Ever Will' om?
– Låten handlar egentligen kort om hur kärleken kan förändra ens liv till det bättre. Hur alla problem blir till en härlig utmaning. Om att man varit med om mycket och sett en del och hur man känner när man träffar den rätta som knockar en och krossar ens murar och får en att börja leva på riktigt!

Hur var det att spela in musikvideon?
– Det var superkul att spela in nya videon. Vi spelade in den i Stockholm på en Churchill Arms och massa polare var med och energin var på topp. Jag ville skapa en miljö där det ska kännas som man kastas bakåt i tiden till sent femtiotal, men där ett modernt samhälle fångas upp på denna femtiotals bar.

Eftersom det var mycket tabu och stora fördomar kring personer med gay-läggning och stor rasism så ville jag leka med just den känslan. Och skapa en miljö dagens samhälle helt enkelt möter femtiotals miljön.

Låten skrevs av Dan Tyler? Hur relaterar du till texten som han skrivit?
– Det stämmer. Jag skrev melodin och skickade den till honom. Dan vill ofta ha det så när vi skriver ihop. I vissa undantag har vi skrivit även text ihop, men annars så skriver jag melodi och han text när vi jobbar.
Jag gillade texten väldigt mycket. Jag tycker den är tydlig, djup och vacker på samma gång.

Och jag kan definitivt relatera till den ... mogen kärlek.

Hur länge har ni skrivit låtar tillsammans?
– Jag har känt Dan i tre år men vi började egentligen inte skriva förrän för knappt två år sen. Vi har nu skrivit åtta av dom tio låtarna tillsammans som är med på min skiva. En låt har jag skrivit helt själv och en annan ihop med Doc Holladay. När jag och Dan skriver så sitter jag och jobbar med en melodi som jag känner har någon speciellt. Den ska kännas bra och förmedla känsla utan ord.

Sen när jag fått till det så skickar jag den till Dan. Han i sin tur tar god tid på sig och tar ofta bilen ut i skogen där han lyssnar på min melodi på bränd MP3 eller i telefonen. Sen kommer han tillbaka med en färdig text som vi sen ändrar några gånger i tills vi känner att vi har en final lyric.

Doc Holladay, ögondoktorn som blev en av Nashville's mest eftertraktade producenter ...
– Det är många väl valda som varit inblandade! Doc Holladay är också min röstproducent och har spenderat ett antal timmar på att spela in min röst och hjälpt mig med det korrekta uttalet. Det är otroligt viktigt att vi svenskar låter amerikanska om det ska funka i USA. Sen om det finns en liten svag accent så kan det ju vara charmigt, men det får likom inte låta fel. Då uppfattar folk det bara som konstigt ...

Man vill ju att människor ska kunna ta in låtens budskap och melodi utan att haka upp sig på uttalet.

Var kommer Rickard Björkén in i den här ekvationen? Har du jobbat med ännu någon mer?
– Förutom Doc som verkligen gjort massor, så har Rickard Björkén även varit med mycket och spelat in overdubs, alltså extra gitarrer, syntar, med mera. Rickard var över hos mig i Nashville och jobbade i två veckor med mig på låtarna. Eftersom jag ville ha ett sound som både ska passa i Nashville men också i Los Angeles, Sverige, och övriga världen så är det perfekt att ha med en annan svensk som också han vet hur olika sound uppfattas. När vi spelade in låtarna så har vi hyrt olika studios i Nashville både på Music Row och i Franklin. Black Bird Studios samt Beech Creek Studios. Plattan är gjord på totalt två sessions. Den första hade jag min goda vän och supergitarrist B James Lowry som session leader och på den andra hade jag Gordon Mote, som har piano och stråkar som huvudinstrument. Han är ett geni i mina ögon.

Sessionleadern sätter sen ihop ett band med musiker som han vet passar stilen jag är ute efter och sen kör man. Jag skulle kunna berätta tre sidor om alla musiker som varit inblandade, men jag kan kort säga att det är dom bästa av dom bästa ... (skrattar)

Är det någon av de nio andra låtarna som vi inte fått höra än som du kanske kan avslöja lite om?
– Av dom nya låtarna på plattan så finns det en låt som jag kanske gillar lite extra mycket. Jag skrev den själv, både melodi och text, och den kommer nog blir singel nummer två ifrån plattan. Sen finns det en annan låt som kommer ligga på skivan där jag för första gången spelat in riktig trumpet och saxofon. Det var en upplevelse. Sen var det lite extra häftigt att saxofonisten som spelade på låten tidigare spelade och turnerade med självaste Prince de sista tre åren innan han gick bort.

Han berömde låten och jag kan säga att det är en riktigt funkig danslåt.

Hinner du skriva låtar till andra artister nu under albumarbetet också?
– Jag skriver massor till andra hela tiden. En artist ni kan kolla in är Chloe Fellows och låten 'Indian Summer'. Den skrev jag ihop med Doc Holladay och Chloe själv.

Sen hoppas jag skriva mer med Jörgen Elofsson nu när jag är hemma i Sverige igen. Skrev några pop-country låtar ihop med honom för något år sen och det var sjukt inspirerande.

Du verkar ha lätt för att ta till dig andras idéer och förslag? Kommer det ur alla idrottsår?
– Jag skulle nog säga att jag har hyfsat bra teamfeeling. Tror det är sjukt viktigt att vara öppen för nya idéer från andra, däremot är det viktigt att man tar kontrollen över vilka man jobbar med. Att man ser till att omge sig av människor man skriver bra med och som man klickar med musikaliskt. Sen när man hittat sitt team så är det alltid bra att vara öppen, även om man inte får underskatta sin egna kreativitet.

Det är ju nu sju år sedan som du vinkade av Allsvenskan och närmare tre år sedan ditt första album kom ut. Hur ställer du en riktigt bra match mot en riktigt bra spelning?
– Det är svårt att slå dom minnena jag har kring SM-guldet och vägen till avancemanget med AIK, men det är klart att spela på legendariska Blue Bird Cafe var väldigt nervöst och häftigt. Efter den spelningen så fick jag ett liknande lyckorus. Men klart inte riktigt samma egokick kanske!

Men man får hoppas att större spelningar väntar i framtiden.

Att återvända till Hovet och uppträda där måste ha varit speciellt?
– Det var häftigt! Alltid lika upphetsande att få stå inför fulla läktare på Hovet! Sen skadade det inte att fansen kom ihåg ens namn och sjöng ut det ... (skrattar)

Du har inte helt lämnat ishockeyn utan är fortfarande något engagerad som tränare?
– Stämmer. Jag försörjer mig till stor del som målvaktstränare. Jag jobbar tillsammans med Björn Bjurling som dragit igång sitt eget företag BB-Goalie Academy. Det är superkul att fortfarande få vara på is och hjälpa unga målvakter så att dom kan nå sin dröm. Älskar att jobba med barn och ungdomar.

Dom lär och ger en så sjukt mycket!

Vilka lag följer och håller du på nu?
– Jag följer dom flesta lagen där jag har vänner som spelar. Men dom lagen jag håller på och följer trognast är vårt svenska AIK och mitt amerikanska Nashville Predators.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com