Charlotte Hope

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 29 oktober 2018

För andra året i rad lämnar vi allt vad pop heter och ägnar hela allhelgona-veckan åt skräck. Efter att ha förälskat sig i Ramsay Bolton i 'Game of Thrones' fortsätter oturen för Charlotte Hope i 'The Nun'.

Du spelade Ramsay Boltons kärleksintresse i 'Game of Thrones' femte säsong. Var det en viktig roll?
– Det var 'Game of Thrones' som förändrade allt för mig. Innan rollen som Myranda väntade jag fortfaran-de på att få mitt stora genombrott. Det var en roll som skulle kräva ganska mycket av mig, men jag är så glad över att jag fick chansen att vara med i den serien och göra den rollen. Innan jag fick det jobbet var jag tilltänkt för en annan TV-serie som jag trodde skulle bli "den där rollen" ... men jag fick inte den och istället visade det sig leda till möjligheten att kanske få göra 'Game of Thrones' istället.

Det första min agent sa var att det skulle kunna bli en hel del nakenscener! (skrattar)

Hur är det att spela så här "mörka" roller?
– Jag älskar det! Jag har inget filter alls, skulle älska att spela någon ännu mer onskefull än jag fått göra nu. Jag gillar att ha en vildare och djurisk sida att spela ut. Jag uppskattar varje minut av att spela obehagliga karaktärer. För allt som oftast får jag spela "den snälla tjejen" så att då och då få vara lite busig och elak är givande också. För mig är det bara roligt att få spela riktigt galna och psykopatiska roller.

Det är roligt att göra grejer som chockererar folk och som kanske är lite riskabelt.

Varför tror du det är så?
– Kanske är det bara att det är roligt att spela en "bitch" i sig. Jag har väl egentligen haft en väldig tur som fått spela så varierade karaktärer. Både de väldigt oskuldsfulla och några riktiga ormar. Och som skåde-spelerska försöker jag alltid hitta sanningen för den karaktär jag spelar vem det än rör sig om. Oavsett om det är en snäll eller ond människa närmar jag mig alltid processen på samma sätt. Enligt mig är det i kärn-an alltid "människor" det rör sig om och det är intressant att försöka nå fram till vad som i slutändan är en faktisk person och inte bara en svart-vit utklippsfigur. Vad är den här människans motivation?

För ondska i sig är ju sällan helt svart eller vitt, en dålig person är aldrig bara en dålig person.

Den där ondskan kommer alltid från något annat.

Då jag sitter och försöker klura ut vad det kan vara är när jag har som roligast tror jag.

Vad skrämmer dig?
– Jag tycker det är som mest skrämmande när någon bara låtsas vara god. När det finns en annan sida. Det är för mig mycket mer otäckt än när någon bara visar sig ond. Särskilt när man sitter i biografen och man vet om eller anar den karaktärens egentliga sida och bara vill kommunicera det till de i filmen! (skrattar)

Man blir så inne i upplevelsen då för hur det är för karaktärerna.

Vilka skräckfilmer kan du inte vara utan nu under Halloween?
– Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig varit ett stort fan av skräck. 'The Conjuring' var faktiskt första gången för mig som jag kunde uppskatta en rysare fullt ut. Kanske för att den inte bara var en "skräckfilm" utan var en väldigt intelligent och spännande film även om man förbiser den här genren.

Jag kommer ihåg när jag såg den och direkt efter fortsatte jag kolla på uppföljaren och 'Annabelle: Creati-on' med och efteråt ville jag bara ha mer av det! Jag ville veta mer om den här världen.

Och nu är du en del av den?
– Jag kommer ihåg scenen i 'The Conjuring 2' när de visar målningen och när man satt i publiken visste man inte om det var en målning eller inte! Det skrämde mig något oerhört, när nunnan kom ut och det visade sig vara henne, det fick mig att tappa det helt. Och nu är jag med i filmen som handlar om henne!

Det är en fascinerande utveckling ...

'The Conjuring' filmerna har ju lite från ingenstans lyckats med det som Universal Pictures och deras påtänkta Dark Universe misslyckades med redan i första filmen. Det fortsätter gå framåt?
– Det är en ära att vara involverad och vara en del av det här universumet , det är ett fantastiskt projekt de har och jag vet hur lyckligt lottad jag är. De bakom hade ju inte tänkt sig att det skulle bli ett stort filmuni-versum från början och ändå var det precis vad som hände. Idag finns det en enorm fanbase kring de här filmerna och det är tack vare dem som filmerna har fortsatt och de blir bättre för varje film tycker jag.

Kan du berätta lite om filmen och din roll i den?
– I 'The Nun' spelar jag syster Victoria, en nunna som hemsöks av en demonisk närvaro. Jag vill inte säga för mycket, men jag kan säga så mycket som att hon är en katalysator för händelserna som sedan utvecklar sig i filmen. Victoria får det inte så lätt, men det var kul för mig att ta något så fint som en nunna och fula ned det med någonting syndigt och demoniskt. Filmen fördjupar sig i bakgrunden till Valak från 'The Con-juring 2' och händelserna efter att en ung nunna tagit sitt liv och en präst från Vatikanen utreder det.

Den utforskar en mörkare del av 'The Conjuring' universumet. Den är väldigt intensiv.

Hur var det att spela in i Rumänien?
– Det kändes ärligt talat som att jag själv hade avlagt ett löfte som nunna. Förutom att jag då kanske blivit medlem i det otäckaste klostret någonsin! (skrattar) Även om det sammantaget var en helt otrolig upplev-else så kunde det vara lite skrämmande den första tiden. Vi var i Karpaterna, i och runtomkring Bukarest och Transylvanien. Och vi var alldeles ensamma! Det var långa korridorer och stora kapel från 1400-talet. 
Det finns mycket historia i de lika vackra som skrämmande miljöerna där som berättar mycket i sig.

Man kände sig ganska liten när man var där.

Efter en tid bli man immun mot det. Vi blev till en liten sammansvetsad familj.

Annars hör man ju ofta att filmskapande är en ganska ensam process?
– Ja, fast i stunden kände jag mig helt hemma där, även om det nog är en ovanlig grej eftersom en film ibl-and bara tar några veckor att spela in, så man får helt enkelt inte samma tid tillsammans med varandra. När jag gjorde 'Game of Thrones' filmade vi under ett halvår, medan man med film går från en roll till en annan hela tiden och ofta är man på resande fot. Det här var ett annat slags hem.

Är TV något du vill tillbaka till igen?
– Mitt hjärta ligger i skådespeleri oavsett om det rör sig om en film eller en TV-serie. Egentligen tycker jag nog det är mer spännande att arbeta med TV eftersom ju längre man får spela och bygga upp sin karaktär desto mer har man på sitt "papper" om vem den personen som man spelat är.

Det gör det mer intressant att arbeta med en karaktär som man får följa en längre tid. Däremot kan det sen kanske bli problematiskt som skådespelare eftersom man blir så mycket mer förknippad med en sån roll.

Hur tidigt visste du att det var skådespelare du skulle bli?
– Jag har älskat att skådespela ända sen jag var liten, så jag har nog alltid velat bli skådespelare. Jag har alltid tyckt det varit roligt att låtsas. Lika länge som jag har kollat på film har jag också velat agera själv. Men redan som barn fick man ju hela tiden höra att det inte var något man faktiskt kunde bli.

Det ansågs ju aldrig vara något "riktigt jobb".

När jag började studera på universitetet läste jag först språk, men det fanns också en väldigt bra teaterkurs på Oxford som jag gick men utan att direkt ta det på allvar. Under tre år efter examen jobbade jag som servitris och i olika barer. Det var först under en resa till Frankrike som jag började se det som ett yrke.

Under den resan blev jag tillfrågad att göra en provspelning för en fransk film.

När allt kom omkring fick jag inte den rollen men att möjligheten fanns inspirerade mig.

Gillar du att gå på provspelningar?
– På ett sätt är det mitt jobb att gå på provspelningar. Jag kanske inte får lön för det arbetet, men jag kän-ner mig aldrig arbetslös när jag går på provspelningar. Även om det ibland kan ta månader innan man får ett besked så finns hoppet där och det får en att vilja utveckla karaktären vidare.

Sen kanske man inte får den rollen men då får man gå vidare till vad som kan bli nästa grej istället.

Men jag kan nöta manus flera dagar innan provspelning. Det hjälper mig att kunna dialogen fullt ut. Jag försöker så långt det går att alltid ha karaktären någorlunda klar ganska långt innan jag går och provläser.

Låter inte det som ganska mycket arbete som går in i något som man kanske inte får ...
– Ibland för jag till och med en hel dagbok ur min karaktärs perspektiv för att själv mer detaljerat kunna utforska och kunna komma in i karaktären och hennes omgivning.

Men jag gillar verkligen också att sedan ta det vidare tillsammans med regissören.

Hur var det att ta regi av Corin Hardy för 'The Nun'?
– Jag gillar en regissör som vet vad den vill och som tillsammans med mig är med och stöper karaktären. Jag respekterar en regissör som har en dröm och vision och som bjuder in mig till att bli en del av den. Och jag kände att Corin respekterade mig och min process som skådespelare mer än att bara vara någon som säger åt mig var jag ska stå och vad jag ska göra. Jag har själv noll teknisk kunskap, jag vet ingenting om det, men Corin är en riktig filmskapare som skapar karaktärsdrivna filmer. Så han förstod verkligen hur han skulle bygga upp stämningen genom karaktärerna, han förstår att det inte bara handlar om att visa faror utan om en känslomässig rädsla. Han frågade sig vad som driver rädslan. Han är en talangfull manusförfattare med.

Han kan verkligen genren och han älskar skräck!

Är dagboksskrivandet din vanligaste metod för att komma in i en roll?
– Provspelningen är ett sätt för mig att utforska karaktären tidigt, det är nog också därför jag älskar att provspela för roller tror jag. Men allt man gör då är ofta bara i sitt eget huvud och det kan vara ganska beg-ränsande. Det är det som är så kul när man väl fått ett jobb och får ett annat fotfäste i rollen. En sån viktig del för mig är när man får se alla kläder. För mig hjälper det verkligen att ha på sig något för att få en känsla av vem personen är. Det är ju en så viktig del av rollen och man får en mer direkt bild av allt.

Det är ett praktiskt sätt att lära känna sin karaktär långt innan man sätter sin fot på inspelningsplatsen.

Jag har intervjuat en del kvinnor i branschen det senaste, som Malin Barr och Annabel Vine, som själva börjat ta många initiativ för att bättra på och förändra läget för kvinnor både bakom och fra-mför filmkameran. Är det något du tänker på i vilka roller du väljer att provspela för till exempel?
– Det är tufft att vara kvinna i den här branschen, det är ingen slump att kvinnor ofta kommer nära varan-dra och ser till att ge stöd åt varandras drömmar och projekt. Det är sällan man läser en kvinnlig roll som är bättre än den manliga. Men det är vårt ansvar att ändra på det. Det finns ingen anledning för mig att sitta här och beklaga mig över den här situationen. Det är jag som kvinna som behöver gå ut och göra de roller som är på det sättet som jag vill att de ska vara och se till att samarbeta med andra fantastiska kvinnor.

Inom skådespelarbranschen, just eftersom det finns färre roller, verkar vi kvinnor acceptera läget som att "Jag är tjej och därför är det helt enkelt svårare för mig" och jag är så trött på den mentaliteten och att man bara accepterar att det finns fler bra roller för män skrivna av män.

Ju mer kvinnor vi har i den här industrin desto bättre! Och jag tycker mig också se att branschen börjat lyssna allt mer på kvinliga skådespelare och att det finns mer värde och relevans i kvinnliga roller nu.

Var vill du se att 'The Conjuring' serien hamnar i framtiden?
– Det är fascinerande att se det växa. Det var något väldigt spännande när jag läste manuset till 'The Nun' att det var någonting väldigt annorlunda. Att den var något ganska annorlunda från de andra 'The Conju-ring' delarna. Den utspelar sig ju i en helt annan miljö men är ändå en del av det här universumet och med en karaktär som vi fått se i de tidigare filmerna, men samtidigt är det inte en uppföljare.

Det bådar gått för vad som komma skall! Som ett fan vill jag fortsätta se nya historier.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com