Brittany Snow

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 24 maj 2019

Slutet på en vänskap. I 'Someone Great' tillbringar tre vänner en sista kväll ihop. Tjugofem år efter sin första roll tar Brittany Snow också ett större kliv mot att själv skriva, producera och regissera.

När hörde du först talas om den här filmen?
– Jag kände regissören Jennifer Kaytin Robinson sen innan, vi rörde oss i samma kretsar och lärde känna varandra medan vi växte upp i Los Angeles, vi växte upp tillsammans och är vänner. Hon började prata med mig om den här filmen ett bra tag tillbaka. En väldigt lång tid sen faktiskt. Kanske fick jag det första utkastet av manuset för mer än tre och ett halv år sen eller så, det var nog första gången. Hon visade mig det och jag kände att det skulle kunna bli någonting väldigt speciellt. Det var inte bara klämkäckt utan äv-en smart och med mycket hjärta, vilket åtminstone jag tycker är ganska sällsynt i komedier nuförtiden.

Så jag kände direkt att jag ville vara en del av filmen, särskilt när hon själv skulle få regissera den. Det slut-ade med att det var jag som trakasserade henne i ett år om att få vara med i den (skrattar)

Jag sa till henne att jag spelar vilken roll som helst.

Då antar jag att hon till slut gav in och gav dig en?
- Efter det där året ringde hon mig och sa att jag skulle kunna få gå på en audition och provspela för filmen (skrattar) Men jag fick en roll till slut. Så allt är fortfarande bra mellan oss ... (skrattar)

Kände LaKeith Stanfield och Gina Rodriguez henne sen innan med?
– Ja, de gick alla på college ihop, och jag hade trots vår gemensamma vän aldrig träffat dom. Jag trodde jag skulle känna mig lite utanför då de var så nära och att de skulle ha sin egen vänskapsdynamik, men tack och lov var det helt sömlöst. Det var som om vi hade känt varandra i åratal redan eftersom vi delat vår vänskap med Jennifer och hade samma värderingar. Vi klickade och det var väldigt varmt och välkomnande.

Det märks i filmen! Så hur var det att bli regisserad av en nära vän?
– Jennifer är verkligen den mest begåvade och roliga personen jag vet. Det bästa jag fick lära känna om henne är att hon är en så bra improvisatör och kan ta mycket på studs. Om jag, Gina eller DeWanda, eller nån annan, kom med en idé hörde hon på den och var alltid väldigt öppen för att prova nya idéer och hitta nya roliga sätt att se på det som hon skrivit. Så det var mycket mer improvisation än jag väntat mig. Hon
uppmuntrade alla att göra sin egen grej och var självsäker nog, kanske för att vi är vänner, att lyssna.

Så vilken scen har du haft nånting att säga till om?
– I scenen som inspirerades av 'Say Anything' den lilla filmen från 1989, när jag dansar ballettdans med en ljusstav ... vi hade båda kommit på hela hörlursbiten tillsammans, men ljusstaven tog jag med mig!

Det kunde vara små detaljer som det.

Hela den ljusstavsscenen var jättekul att göra. Jag älskade att dansa som om jag inte visste något annat. Det var så många scener där vi blev tvungna att nypa oss i armen och försöka sluta skratta.

Vilken är din favoritscen från filmen nu?
– Det är så många! Jag gillar verkligen alla scener där jag fick chansen att dansa, så jag skulle nog även vilja säga Neon Classic-scenerna där vi bara dansade precis som vi själva ville. Det var väldigt roliga scener.

När spelade ni in allt?
– Det gjorde vi för nästan ett år sedan nu, i New York.

Vad betydde det att det är en film ledd av kvinnor?
– Jag tror det är väldigt ovanligt. Som jag sa, med Jennifer som en kvinnlig regissör, jag tror det betydde så mycket i hur nära vi kom varandra och hur vi alla stödde varandra från första början. Jag uppskattar alla dessa kvinnor så mycket. För mig är det också väldigt inspirerande att se kvinnor som inte bara sitter och väntar på att projekten ska komma till dem, utan att vara nära kvinnor som kommer med sina egna idéer. Att få vara vän med en grupp kvinnor som dessa, som jag respekterar, är väldigt inspirerande för mig.

Det i sig inspirerar mig till att vilja skriva, producera och regissera mer.

Men jag tror också att både kvinnor och män kan relatera till filmen.

Det är en sorts film som jag tror vi behöver just nu där det inte handlar om det ena eller det andra. Det handlar bara om att vara den du är och står för det. Jag tror vi behöver få höra det just nu.

Öppnade den här filmen, om en vänskaps sista timmar, upp ny vänskap för dig?
– Absolut. Man kan se i filmen hur roligt vi hade medan vi filmade och lärde känna varandra. Vi älskar alla verkligen varandra nu och vi har så mycket kul tillsammans, vi försöker ses så ofta vi får chansen.

Jag tror att jag förmodligen första gången såg dig i 'Nip/Tuck', som måste vara ungefär fjorton år sen. Du var väldigt bra redan då. Det var nog ungefär samtidigt som du slog igenom i 'John Tucker Must Die'. Sen dess har du även gjort roller i 'Hairspray', 'Family Guy' och 'Pitch Perfect'. Hur väljer du?
– 'John Tucker' känns som en evighet sedan. Det var första gången jag hade en huvudroll i en film och jag minns att jag var så överväldigad av det. Jag har aldrig velat och vill fortfarande inte bara spela en slags roll och när jag började tror jag att jag blev väldigt medveten om det och att jag tidigt också märkte att de mest populära sakerna jag gjorde alla tycktes vara i samma genre, som ett resultat av det tror jag att mina roller har varit åt alla möjliga håll och kanter. Om möjligt väljer jag alltid de roller som jag inte redan gjort.

Skulle du säga att det förändrats med tiden?
– Absolut. Idag vill jag mest göra roller som jag tror ger mig möjligheten att utforska mig själv, även om det bara handlar om att få spela ut lite märkligare sidor. Men det kommer och går, det finns de dagar då allt jag vill göra bara är mörka indiefilmer. Jag är konstig på det sättet. Jag väljer mycket utefter känslan jag är i den dagen. Jag tänker nog inte alltid på såna här saker heller, men självklart tar jag känslomässiga beslut.

Vad är det med skådespel som du dras mot?
– Jag tror att det handlar om precis det. Jag tror jag vill agera ut för att få reda på nya saker om mig själv. I början när jag skådespelade kunde jag få ut mycket av att närma mig olika känslor och även spela av känsl-orna från andra. Min mamma var den som fick mig att börja. Hon höll redan själv på då och hon fick in mig i en del reklamfilmer. Vi satt ofta i min säng och tränade på våra repliker tillsammans.

Jag var kanske tre år som allra tidigast.

Så du började sent i livet. När fick du din första riktiga roll?
- (Skrattar) Min första riktiga roll, efter att ha lekt med mycket leksaker och ätit kex framför kamera, var när jag var åtta år och jag fick en roll i en tv-serie som hette 'SeaQuest 2032'. Där var jag en utomjording.

Har du fortsatt jobba sen dess?
– Jag gick tillbaka till en vanlig skola, en normal vardag, efter det. Men jag ville fortfarande bli skådespel-are och när jag var tolv lyckades jag tjata på min mamma som spelade en roll i en såpopera som hette 'Gui-iding Light' om att jag skulle få spela en roll mot henne där. Sedan var jag med i den i tre år, vi lämnade Florida där vi bott tills dess, och hon flög med mig till New York för att anlita min första agent där.

Du verkar ha spela tonåring ganska länge nu ...
- (Skrattar) Jag håller med dig! Jag får höra det ganska ofta! Jag kan inte klaga på det, kanske är det min uppgift i livet att spela rollerna som är yngre än jag. Men jag ser fram emot att se lite äldre ut!

Vad väntar härnäst för dig?
– Jag har alldeles nyss spelat in en pilot, det är för en serie till Fox som heter 'Not Just Me' som jag verklig-en hoppas ska få fortsätta. Timothy Hutton är också med i en roll där, han är en sån legend, men framföral-lt en väldigt givmild skådespelare, han gör verkligen plats för alla i scen att göra det bästa. Han är fort-farande väldigt lekfull och älskar att improvisera när man minst väntar sig det ... jag älskar och beundrar det väldigt mycket ... att se någon som jobbat så länge fortfarande ha den glädjen.

Jag hoppas att jag också har det i det skedet i min karriär också.

Blir det en 'Pitch Perfect 4'?
- Jag vill i alla fall själv tro att jag skulle vara den första som skulle få reda på det, men jag har inte hört nånting alls om det. Jag skulle vilja att det blir en till. Kanske blir det när vi är gamla och vi får spela föräldrarna till en ny generation av skådespelare ... (skrattar)

Du kanske kan spela din dotter med. Men vad sägs om en uppföljare till 'Someone Great' då?
– (Skrattar) Gud! Jag hoppas det. Jag skulle älska det. Vi har lite pratat om det, men det är nog upp till Net-flix, och hur bra det går för den. Är gärna med i en uppföljare. Det finns en berättelse att få ta del av där. Nu lämnar vi av med ett slut där tjejerna säger hej då till varann för ett nytt kapitel av deras liv.

Visst vill man veta vad som händer sen?! Jag hoppas folk gillar den så att vi få göra en till!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com