Brigitte Lahaie

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 31 maj 2019

Något lite annorlunda. Brigitte Lahaie, idag en av Frankrikes folkkäraste radioprofiler, var för fyrtio år sen
ansiktet utåt för den sexuella revolutionen på film. Hon tycker fortfarande folk tar sex på för stort allvar.

Det var Europa på sjuttiotalet, i Paris, inte minst, och i efterdyningarna av flower power och det kr-igshatande sextiotalet var man nu inställda på att ta tillbaka sin sexualitet från konservativt styre?
– Jag har ganska bra minnen av den tiden. Det var ett orosmoment i samhället, som kommit ur den judiska och kristna moralens vikt. "Om jag vill älska med någon, är det något fel på mig?" Jag var bara en tjugoåring som lämnade mitt föräldrahem, vi bodde i Lyon, för att komma till Paris och leva livet. Det var helt på in-fall. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och när jag tänker på nu idag var jag nog ganska oansvarig.

Det var en ganska dum idé att lämna den trygga familjetillvaron bara för att "få ha mitt äventyr".

Jag var helt uppe i det blå, men det var även en frihet för mig att känna att allt var möjligt.

Och detta allt var din pornografiska debut år 1976?
– Jag fick först ett jobb med att sälja skor, men jag ville bli modell, eller kanske en flygvärdinna, bara för att få se världen. Det var det jag drömde om. Men jag hade ingen erfarenhet, jag var ganska okunnig och inte så smart. Men jag befann mig i ett vägskäl i livet och det kändes för mig självklart då och jag kastade mig in i det. Jag blev bara tvungen efter att jag såg en annons där de letade efter "kvinnor med stora bröst".

Det låter som jag, tänkte jag! Men jag ångrar ingenting. Jag har bara bra minnen av det.

Det var några glada och njutningsfulla år.

Aldrig några tvivel?
– Jag kunde ha lämnat när som helst, men jag stannade tre och ett halvt år. Vi var unga hippies som kände att vi sparkade uppåt. Jag tror att vi kände att det vi gjorde bara var oss emellan, vi förvirrade oss ofta i vad som var arbete och vad som var privat. Men jag kommer ihåg att jag älskade när det blev mer känt, jag älskade att prata om det, det gav otroliga stunder vid middagar och andra tillställningar. En skandalös doft var i luften och jag insåg det inte då, men jag hade blivit en sexsymbol över hela världen.

Jag tyckte själv att mina bröst var för stora, och jag tyckte inte om mitt ansikte. Det var en trevlig insikt att få. Då, 1976, lekte vi med djävulen, det kändes som att vi gjorde något förbjudet.

Men du gick aldrig under ditt riktiga namn?
– Jag skulle inte haft nått emot det, men vid den tiden var det inte vad man gjorde, inga skådespelare eller sångare behöll sina riktiga namn när de var befann sig i strålkastarljuset.

Mitt riktiga namn, Van Meeraeghe, lät inte som en filmstjärna, vem skulle kunnat uttala det?

Vad tyckte din familj om det vid den tiden?
– Jag berättade för dom tidigt, av respekt, och vissa i min familj blev mycket chockade. Men jag tror att de förstod vad jag ville och de gav mig all sin kärlek sen när människor försökte använda hatet emot oss.

Så varför bestämde du dig att lämna efter de tre och ett halvt åren? 
– På min tid var det faktiska filmer, filmer som hade riktiga historier, historier som råkade komma med ett 
libertarianskt budskap. Det var förstås en ny tid eftersom det var första gången någon någonsin sett sam-lag på biograferna. Men vi gjorde bara i det öppna vad folk redan gjorde eller ville göra. Så var inte längre fallet när jag slutade, det hade blivit mindre utrymme för erotik och fantasi, tittare ville se mer och mer.

Jag blev bortskämd av att ha varit med i början. Mellan 1976 och 1980 filmade vi erotiska filmer med rikti-ga historier och tillsammans med riktiga skådespelare och regissörer. Det var en guldålder.

Jean Rollin, som själv var väldigt inspirerad av fransk film från fyrtio- och femtiotalet, var den som senare gav dig din första riktiga roll i en traditionell spelfilm. Var det för du hade blivit en stjärna?
– Efter min förra karriär levde jag tillsammans med René Chateau, en journalist, han var den som sa till mig att det enda sättet för mig att visa att jag omfamnar mitt förflutna var att gå vidare från det. Och han hade rätt tusen gånger om. Jag är skyldig honom mycket för vem jag är idag. Han köpte rättigheter till nå-gra av mina gamla filmer och klippte om och producerade även själv 'Night of the Hunted' som Jean Rollin hade lovat honom att regissera. Jean höll sitt löfte och det var under hans regi som jag spelade min första riktiga roll. Det var en stor glädje för mig, för djupt ner tror jag att jag alltid velat skådespela på riktigt.

Jag tror jag hade velat det länge. Men det var även en tuff tid för mig eftersom de andra skådespelarna inte såg mig på det sättet, den franska filmvärlden avskydde mig. De lät mig veta att jag inte var en av dom.

Jag började ställa mig på scen och spela teater för att bevisa mig själv.

Men Jean stödde mig alltid. Han respekterade kvinnor. Jag gjorde sju filmer med honom.

I vilket du kom att spela huvudrollen i några ...
– Jag har verkligen aldrig varit en fantastisk skådespelerska, men jag har aldrig varit dålig. Idag tycker jag att jag är en skådespelerska som är minst lika bra som de flesta. Jag fick spela med Helmut Berger.

Är det någon film som du är mest stolt över?
– Jag har många bra minnen, det var den där magin du tänker ska vara där när man gör filmer. Jag hyser en kärlek till 'Fascination' som jag har en av mina vackraste roller i. Och min roll i Philip Kaufmans 'Henry and June'. Det var bara sex dagars filmning, men han tog mig under sina vingar. Han jämförde mig med Je-ssica Lange, som var min egen favoritskådespelerska vid den tiden. Och jag spelade mot Uma Thurman.

Idag är du journalist och en folkkär radioprofil i Frankrike. Men under en tid efter Me Too, du sa nå-gra saker, förlorade du ditt jobb. Nu några år senare, med ett nytt radiojobb, vad var det som hände?
– Efter mina år som journalist trodde jag att jag hade visat var jag stod och förtjänat att inte bara ses för mina tre år i erotisk film, men nej, det användes som ett medel emot mig. Jag vill påstå att kvinnor allt för ofta kategoriseras som asexuella offer för översexuella män, och att detta skadar förföringen mellan män och kvinnor. Om en man lägger sin blick över min urringning kan jag omöjligt se det som en förolämpning.

Det är normalt att ha impulser, att vara mänsklig innebär att man känner stark åtrå.

Vad jag sa var att lösningen inte är att kväva människor med skuldkänslor. Sexualitet idag är eländigt. Det har blivit ett kontrakt. Förminskningen av både kvinnor och män oroar mig, på mitt sätt kämpade jag för den friheten unga har att uttrycka sig med sina kroppar idag, först genom min egen kropp, senare genom att skriva böcker, artiklar, och så vidare. Och när jag idag får höra att vi är glada över att stigmatisera sex-ualitet kan jag bara känna att vi igen är på väg att bli undergivna vad vi egentligen vill.

Så fyrtio år efter din debut är vi igen tillbaka i ett konservativt samhälle. Där folk vill ha regler och lagar, att det vore bra för fri sexualitet. Anser du att erotiken från sjuttiotalet var feministisk?
– Människor förstår fortfarande inte vad sexualitet är. Vi har inte lyckats värna om den sexuella befriels-en som slog igenom efter maj 1968. I perioder av konflikt och kris i ett samhälle är frihet det sista som får uppmärksamhet i demokratin, särskilt sexuell frihet och rättigheten att omfamna den. Jag tror tyvärr vi har hamnat fel. Det finns ingen hjärta, själ eller passion i samhällets syn på sex idag. Vår fantasi fungerar inte längre eftersom våran inställning till sex i sig har börjat bli till ett problem. Våran sexualitet missbru-kas för teoretiska och ideologiska problem i samhället, det har alltid varit samma, vi har aldrig gått framåt.

Sexualitet handlar om upptäckt, att finna vad som döljs, att utforska vad som attraherar oss. Jag tror att det är livsnödvändigt för oss i vår identitet, oavsett om man är kvinna, man eller transperson, att vi inte ignorerar alla de spänningar som korsar våra olika sexualiteter. Men idag har vi ett samhälle som vill styra allt, där vi vill skydda oss från allt och alla, alla våra rädslor, men våra begär måste alltid komma först.

Jag är emot den skyddade tillvaron ... för att känna lust måste vi låta oss själva ta risker och möta våra räd-slor. Självklart var Me Too väldigt bra, för att göra alla mer medvetna, men vi lever ju inte längre! Idag har många unga kvinnor fått idén om att de ska förstöra ett liv så fort det minsta lilla inte passar dem.

Det handlar inte bara om sexualitet utan också om narcissim.

Jag tror jag absolut vad vi gjorde var feministiskt. Idag finns det tack vare det kvinnor som vågar ta för sig av sin frihet och älska män. Men feminism idag går helt i opposition och går ut på att hämnas. Det är en sk-adlig utveckling för alla kvinnor, eftersom det igen ger oss rollen som offer eller att kvinnor bara kan vara sexuellt frigjorda genom att fortfarande befinna sig på en onåbar piedestal, en som ska få män på fall.

Anser du dig själv vara en feminist?
– Ja, det har jag alltid gjort, i den meningen att jag alltid har försökt hjälpa kvinnor att få vara som de själ-va vill vara. Tusentals kvinnor har också tackat mig för vad jag har sagt, såväl som män. Vi måste vara för-siktiga med hur mycket makt vi ger sociala nätverk, de representerar inte den tysta majoriteten, utan bara de högljudda gaphalsarna. Jag är optimistisk, det förs intressanta diskussioner idag, och jag har alltid före-dragit diskussion och utbildning framför lagar och drev. Till exempel berömmer vi idag könsparitet, men när det finns mer kvinnor än män i ett yrke är det inget något som någon bryr sig om längre. Det finns en fanatism i feminismen idag, vilket folk inte inser bara är baserat i föråldrad religion, kristna åskådningar.

Feminism idag handlar inte om kvinnor utan om att vara emot män. Självklart finns det riktiga problem, men vårt moderna samhälle har redan feminiserats, det slutade bara aldrig dalta med och om oss kvinnor.

Vi förvirrar för mycket jämlikhet med sexualitet. Det är ett problem som måste lösas.

Men det är komplicerat, manliga och kvinnliga relationer! Vad som bekymrar mig om könsfrågan, även om vi är lika varann, är att det även finns skillnader mellan könen. De ska inte ignoreras, det är inte genom att gå emot naturen som vi går vidare, de måste förklaras från början. Vi behöver utbildning från dagis!

Vi går verkligen igenom en väsentlig existentiell kris som destabiliserar båda könen.

Stärk både män och kvinnor!

Skulle du säga att det var svårare att vara en ung kvinna och utmana din sexualitet på sjuttio- och åttiotalet än det är nu idag att försöka prata om sexualitet och skillnaderna mellan våra kön idag?
– Det är mycket lättare att vara kvinna och leva som man vill idag, men det kommer aldrig vara lätt att ta reda på vad det är man egentligen vill vara eller vem det är man är. Som ett resultat av det är det många, både män och kvinnor, som idag kanske vill lite för mycket. Det finns nästan en övertro på sig själva.

Idag har kvinnor kommit långt i förmågan att prata om sin sexualitet. Men i kontrast, har sexualitet me-llan män och kvinnor igen börjat fastna. Det är mindre obekymrat att prata sex med varandra idag, men färre har sex och det kan nog bero på att vi ännu en gång har börjat separera kvinnor från män.

Tyvärr är det få politiker som är intresserade att prata om det. Endast utbildning kan ändra på det.

Var är du nu i livet?
– Jag var övertygad om att jag aldrig skulle bli så här gammal. Jag har alltid haft en så stark livslust att jag som ung aldrig kunde föreställa mig som sextioåring. Jag kom förbi tjugo, trettio, fyrtio, femtio och sextio!
Jag har fortfarande mycket lust, så åldrandet har passat mig väldigt bra.

Så länge jag känner den tror jag att jag kommer att vara lycklig.

Jag har aldrig jobbat så mycket i mitt liv som jag gör nu!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com