Brad Parks

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 april 2019

F.d. Washington Post-journalisten Brad Parks blev internationellt bästsäljande författare när han skrev 'Inte ett ord' för två år sedan. Femton länder senare har kidnappningsdramat även släppts i Sverige.

'Inte ett ord' har precis släppts i Sverige. Men det är två år sen den först kom. Du kanske glömt den?
– (Skrattar) Åh, det tog bara sju år att först komma fram till den punkten så ett eller två år passar bara in i den stora bilden. På ett eller annat sätt kommer jag minst på tio bokidéer varje vecka och som författare skriver man egentligen alltid redan på sin nästa bok. Hänsyn ska också tas till att en utgivare brukar vilja få en bok ett år före de tänker sälja den. Så att marknadsföra en bok är alltid en enda förvirrande röra!

Jag har inget emot att prata om den här boken med dig nu.

Folk sägs ha börjat gråta medan de läst den ...
– Jag är tacksam över det känslomässiga band som människor känt med karaktärerna och händelserna i bo-ken. Deras barn har kidnappats och jag tror inte någon förälder ... eller nån människa överhuvudtaget ... inte känner något när de hör om barn som har kidnappats. Det är det karaktärerna går igenom och som läs-are går man igenom det tillsammans med dem. Jag gick igenom det med dem när jag skrev den också.

Så vad handlar den om?
– En onsdagseftermiddag får en federal distriktsdomare ett meddelade från sin dotter Emma, hon och hen-nes tvilling Sam ska på simträning, fastän det vanligtvis är hans tur att köra dem på den dagen står det i meddelandet att han inte behöver skjutsa dem utan kan åka hem direkt efter jobbet. Väl hemma vet inte föräldrarna var barnen är, och det uppenbarar sig att det inte var Emma som skickade det där meddelandet.

Var är barnen? Vem skickade den där texten? Vad vill kidnapparna ha?

Vad för slags research gjorde du inför boken?
– När det gäller komplexitet grävde jag djupare än jag hade gjort i någon av böckerna jag gjort tidigare. Eg-entligen visste jag inte mycket alls om juridikvärlden när jag började skriva boken. Jag fick faktiskt följa med en federal domare under en tid. Lagar varierar mellan stater och varje rättssal och människorna i rummet varierar, men mer än något annat gav det mig ett utbyte och en förståelse för hur allt fungerar.

Jag lovade domaren anonymitet, och i utyte öppnade han upp den världen för mig.

Det var fascinerande att se hur mycket känslor domaren hade. Vad vi kanske ser som rena rutinärenden blir annorlunda när du är personen som är ansvarig för om du ska skicka iväg en människa från sina famil-jer till fängelse i tio eller kanske till och med mer år än så. Det väger otroligt på många domare.

Domare vill aldrig intervjuas, särskilt inte nuförtiden, men jag fick tillgång till den världen och jag fick se hur det ser ut. Se hur mycket känslor och tankar de lägger i deras slutgiltiga avgöranden och beslut.

Det är personligt.

Trots att det inte verkar så är en domares vardag alltid hennes värsta dag.

Hur mycket kunde du dra ur din tidigare erfarenhet som journalist?
– Vad gäller det som händer i rättssalen hade jag täckt en del lokalt som nyhetsreporter. Men aldrig i någon federal domstol. Vad jag blev medveten om som tidningsreporter, när jag intervjuade människor som uts-atts eller utsatt andra för brottslighet, var att de alla troligen känner att de upplever den värsta dagen i sina liv. Det fascinerande mig alltid, liv som vändes upp och ner, människor som fått det liv de känner till taget från dem. När allt kommer omkring handlar det bara om vanligt folk som utsätts för något ovanligt.

Jag skulle fortfarande inte säga att jag förstår mig på litteratur, men jag förstår en bra berättelse. Berättel-ser där du tar människor till en situation där saker händer, och det handlar om hur de reagerar. För fiktion har jag insett att den värsta dagen i sitt liv alltid är ett bra ställe att börja en berättelse på.

Vad jag tror är intressant med krim är att vi får komma nära sådana situationer som vi knappt kan förest-älla oss själva, men från en säker plats. För mig som författare tror jag att journalistiken framförallt fick mig att komma i kontakt med mycket brottslighet och blir varse om den på ett annat sätt.

Om man vill skriva krim är New Ark en ganska bra plats att börja.

Vilka författare har influerat dig?
– Jag växte upp med att läsa Travis McGee och John D. McDonald-romaner. Det var min pappas favorit-författare. Och det blev också de böcker jag började läsa när jag var gammal nog för att läsa de böckerna.

Det finns alltid lite McGee och McDonald med mig.

Du brukade skriva för The Washington Post?
– Ja, men det jobb som först fick in mig på den vägen var att jag skulle få bevaka ett kvinnligt basketlag för en veckovis nyhetstidning som heter The Ridgefield Press. Jag tror jag var fjorton år då, mitt under mitt juniorår på gymnasiet. Jag täckte sport för dem fram till jag var trettio, förbi min examen från journalist-linjen på Darthmouth, så jag fick spendera mina år i tjugoårsåldern som en sportreporter och reste, bodde på fina hotell och träffade intressanta människor. Beslutet att gå över till nyhetsbevakning gjordes senare åt mig, på tidningen The Star Ledger, som bad mig att flytta över till nyhetssidan. Den första händelsen jag fick täcka var ett mord på fyra personer som skjuits i bakhuvudet i New Jersey.

Jag var där i ungefär fyra år.

Och sedan arbetade jag på Washington Post i mitten av nittiotalet, och täckte regeringen, politiska möten, politiska händelser, nyhetsjournalistik. Jag täckte orkanen Katrina i New Orleans, jag fick se obehagliga och otäcka saker, och jag har lidit av skuld och skam många gånger. Det var ganska tufft ibland.

Det låter kanske konstigt, men det var ändå en bra tid, jag älskade det.

Det vande mig vid att berätta historier.

Började du skriva för den lokaltidningen eftersom du som ung, som vilken journalistlektor som helst troligen fnyst åt, framförallt tyckte om att skriva eller tänkte du redan då om hela samhällsvikten?
– Genom journalistik förälskade jag mig i berättande och den kraft det har, det är det mest glädjande jag vet. Jag kan inte beskriva för dig hur mycket det betyder med alla som skriver och berättar att de har läst och att det har påverkat dem eller att de känt något som relaterade till dem på något sätt som inspirerade dom att göra en förändring i sina liv. Fiktion och journalistik, det handlar om historier.

Du hittar en historia och du berättar om den historien.

Men där finns en speciell slags intimitet hos båda. En journalist tenderar att göra en tolkning av någonting som flera människor har en idé om vad det är. Men en roman är endast min egen vision.

Vad tänker du om den nuvarande situationen för media?
– Tidningar som haft monopol börjar plötsligt förlora 20 miljoner dollar per år ... du kan se det som skrivet på väggen att det inte kommer att hålla. Det var även en stor anledning för mig och min fru att lämna det. Jag slutade för istället skriva fiktion, och vi flyttade till en annan stad för hennes nya jobb som psykolog.

Och det gick vägen. Men alla inom det kreativa området känner av det där hotet om "Ska jag kunna hålla det här levande en längre tid?" Både som journalist och författare känner jag igen mig i det. Argumentet att internetmedia inte kostar något att producera och därför borde vara gratis är det största problemet för folk måste förstå att de aldrig har betalat för den fysiska produkten utan för arbetet bakom.

Om man vill att vi ska fortsätta göra böcker och skriva artiklar måste man betala för det.

Men vår största konkurrens idag är inte böcker eller tidningar utan Netflix och Youtube.

Vad får dig att gå igång på en ny bokidé du har?
– Jag vet alltid när en idé är något som jag så småningom kommer att göra en bok av. Eftersom jag då hela tiden fortsätter komma tillbaka till den i mitt huvud. När jag tänker "Åh, det är den boken jag borde skriva just nu" samtidigt som jag jobbar med något annat eller gör ett annat projekt (skrattar). Men tro mig, jag jobbar så hårt som jag kan för att få ut en roman om året. Men jag har väldigt många idéer.

Drömmar kan ofta vara en plats för stor inspiration för mig.

Hur kan det se ut när du skriver?
– Jag gör vad alla författare gör, blir full och berättar lögner! (skrattar) Skämt åt sidan ... jag måste vara någonstans där jag inte kan distraheras. Ja, det innefattar att inte ha tillgång till smartphones eller wi-fi, jag kan inte ständigt tänka på att svara på mail eller hålla mig undan från att Googla saker eller att titta på Youtube. Jag tror det är annorlunda för de flesta författare, jag tror många av oss i början gör vad vi tror förväntas av oss istället för vad som verkligen fungerar, jag gillar själv att gå upp tidigt på morgonen, kom-ma ut ur huset och bara sitta någonstans i ett par timmar, smutta på en té och skriva mina tusen tecken.

Jag tror det har blivit min disciplin nu. Tusen till femtonhundra tecken om dagen. Innan kunde jag spend-era ett och ett halvt år på att skriva en bok som det aldrig blev någonting av, för jag hittade alltid ursäkter till att inte sätta mig ner och bara skriva. Jag tycker det är viktigt att våga göra misstag och låta dom ta plats. Du kan gå in med en plan om vad du vill skriva, men den roliga och kreativa delen är det spontana.

Jag måste låta historien driva mig.

Om inte annat för att få någonting gjort alls.

Hur lång tid tar det för dig att skriva en bok då?
– Tre till fyra månader för ett första utkast i alla fall. Men då i en ganska färdig version vill jag ändå säga.

Och du sa att den här boken tog dig sju år att få ut?
– Publicering är en långsam process och jag gjorde alla misstag som finns. I mitt första bokkontrakt skrev jag på för två böcker, fastän jag inte hade skrivit ett ord, det blev en lång historia med att inte hitta rätt människor för att driva mig framåt, som kunde sälja mig, jag blev av med kontraktet bara för att det var fel från början. Publicering rör sig så fort fram så ingen har tid att hålla fast vid en om det inte händer för en direkt. Jag fick det bokavtalet 2008 och efter det följde en flera år lång process av ingenting.

Men när allt gick till på rätt sätt med 'Inte ett ord' ... bara inom en vecka bjöd utgivarna mot varandra och nu har den sålts till över femton länder. Det är en bästsäljande bok i flera länder!

Jag hade fortfarande väldig tur, för man får komma ihåg att många aldrig får det så här.

Något efter men alltid redo för mer. Vad blir nästa bok?
– Min nästa bok är mestadels klar, den är redan skriven, om kanske till och med på väg att bli redigerad. Det är en bok där en fysikprofessor som har börjat forska i kvantfysikens mystiska värld plötsligt försvinner utan spår. Daniel, jag är glad att du gillade 'Inte ett ord' och jag hoppas du fortsätter njuta av läsningen.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com