Boxaren

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 4 april 2017

Intervjun går en rond mot Pontus "Boxaren" Teiler i ett samtal om albumdebuten, att bli gästad av amerikanske klaviaturspelaren John Thomas och sina otaliga antal jobb genom åren.

Är det en nyfikenhet eller en rastlöshet bakom alla de här olika jobben du haft genom åren?
– Ja, det har blivit en mängd olika jobb, femton stycken med tiden ... och svaret på varför är nog att jag har tagit de jobb som jag har behövt utifrån den situation jag befunnit mig för stunden eller de jag varit ny-fiken att testa på och få erfarenhet av. Jag började mitt yrkesverksamma liv som "snickarlärling" efter att ha läst tvåårig linje för bygg och anläggningsteknik enbart med anledning av att det då var det snabbaste sättet att få ihop pengar till hyra. Då jag har tummen mitt i näven varade detta jobb ett par månader och efter det blev det jobb som industristädare och lagerarbetare i syfte att få ihop en lön. Men efterhand har jag sökt mig till arbeten som för mig känts mer spännande och då ofta yrken som innebär arbeten med människor, som kriminalvårdare, dörrvakt och behandlingsassistent.

Jag har under tiden även läst ett stort antal kurser och utbildningar inom en mängd olika områden och har bland annat fått ihop drygt 220 högskolepoäng, hittills, med examen inom det beteendevetenskapliga fäl-tet. Det är nog mer ett sökande än en rastlöshet eller så är det både och? Jag är förresten med i MENSA ock-så och är av uppfattningen att medlemskap där innebär en ständigt jakt efter att hitta och finna mening i det mesta, så det kanske stärker din fråga om svar angående upptäckarlust?

Jag får lova att meddela när jag hittar det svaret ...

När i allt detta hittade du till musiken?
– Musiken upptäcktes tidigt via en "enhögtalar-grammofon" och min pappas femtiotals singlar från bland annat Decca och Karusell Records. Det var en underbar känsla att som litet barn fly iväg från verkligheten med hjälp av Connie Francis, The Coasters, Bobby Darin, med flera. Jag var fast redan då och veckopengen gick oavbrutet till vinylplattor. Givetvis blev det även en egen elgitarr, en SG-kopia, som i sin tur innebar häng i diverse replokaler under tonårstiden.

Till och från spelade jag i olika band fram till 1994, då jag helt enkelt lade ner att spela musik. I det samm-anhanget och miljön jag befann mig i då fanns det ingen som delade det intresset så det blev bara så.

Varför tror du musiken är något som du kom tillbaka till i jämförelse med dina övergivna yrken?
– Det som har bestått är ett gediget musikintresse i form av att lyssna, som jag sa lade jag ner att spela musik 1994 och detta intresse väcktes inte förrän i slutet av 2014 igen. Av en speciell anledning köpte jag då en begagnad elgitarr, en snygg ESP LTD, och började att sätta musik till några av de texter jag hade i huvudet. Det var ett par av de som blev en EP och efter det var jag fast igen.

Att skriva texter och musik är en välbehövlig och skön ventil i vardagen och fungerar som någon form av meditation för mig. Sedan om någon tycker att det låter bra och vill lyssna är det hur kul som helst.

Då fungerar det även som en schysst egokick!

Vad spelar musiken för roll i ditt liv idag då den är tillbaka?
– Musiken är framförallt väldigt kul och spännande att kunna få hålla på med så som jag gör idag. Det är ju inget annat än en pojkdröm som går i uppfyllelse och det känns overkligt fantastiskt att ha spelat in en skiva som får så fina recensioner och som säljs i skivaffär och som finns digitalt. För att inte prata musik-video på YouTube. Det är coolt som sagt. Musiken ger mig däför en go krydda i ett annars schysst liv. Och som jag nämnt så kan även musiken fungera som en skön ventil då den negativa stressen blir för påtränga-nde då den försöker att bita sig fast i mitt liv. Oftast är det texterna som får mig att släppa och få ut allt.

Att få allt ur huvudet och där till även kroppen. Underbart.

Jag antar att du också varit boxaren sett till ditt artistnamn?
– Jag tränade och tävlade i boxning för Boxningsklubben i Kungälv i ett par år och har en seger över den före detta proffsvärldsmästaren Armand Kranjc som den största bedriften som pugilist. Därav artistnam-net. Men jag tycker även att det funkar som en bra metafor för livet där vi alla kämpar ensamma i var sin ring. För vem klarar sig utan smällar och räkningar genom livet? Det gäller att flytta på huvudet för att inte bli alltför knockad och utslagen bara.

Och gör vi vad vi skall står vi som segrare med armen uppsträckt i luften oftare än tvärtom.

Så vad kan du berätta om det här debutalbum du nu har spelat in?
– Musikaliskt hoppas jag att lyssnaren kan hitta en röd tråd i det speciella soundet som vi har försökt att skapa och vad det gäller texterna och meningen med dem så är den röda tråden att de kommer från mitt huvud. Det är reflektioner, betraktelser och tankar utifrån mitt liv, både vad det gäller kunskap som erf-arenhet. Albumet är döpt till 'Pussel' och det kan stå för skivans röda tråd då jag plockar lite bitar här och där. Både inom som utom mig. I ett försök att kunna få ihop hela bilden så långt det går utifrån de jag har till hands där jag är idag och just nu. Jag hoppas att någon kan känna igen sig i mina texter ...

Men det är ju för var och en att tolka utifrån sin egen känsla, tycke och smak.

Hur var den att spela in?
– All musik är inspelad i studio med Kristoffer Ragnstam från bandet Kristoffer and the Harbourheads ba-kom spakarna som producent, musiker och allt-i-allo. Vilket har varit skönt och har känts tryggt. Joel Lu-ndberg från samma band skall inte glömmas i arbetet med att spela in plattan då även han är en grundpela-re i den. Plattan är inspelad live med oss tre och sedan har andra mycket duktiga musiker medverkat och hjälpt till vilket känns stort för mig. Skivan är sen mixad i Los Angeles av James Salter, tillsammans med Kristoffer och Hans Olsson Brookes,

Och Svenska Grammofonstudion stod för mastering. Vi ville få en så nära och skön "old-school" känsla som möjligt och då blev det Dual Mono. All in! Resultatet är jag mycket nöjd med.

Några andra musiker som du har jobbat med?
– Förutom tidigare nämnda så har Johanna Hjort, Ann-Sofie Hoyles från bandet Spiders och Emelie Abra-hamsson från bandet Springoaks hjälpt till med sång och kör. Bättre kan det inte bli!

Även Amerikanske klaviaturspelaren John Thomas gästar?
– Han ... John 'J.T' Thomas ... kom förbi studion i Burbank, Los Angeles, och fick feeling för låtarna och det är klart att man inte säger nej till en sådan legend att medverka. Det var bara kul! Han lirade på två av låtarna innan han drog iväg för att spela med Bruce Hornsby istället.

Kändes sådär gott surrealistiskt och jäkligt coolt!

Vad är det som du vill förmedla med din musik och i ditt låtskrivande?
– Då mina texter är en mix av det som finns i mitt huvud så här långt i livet så säger jag att inspiration kommer från mig själv i interaktion med allt och alla andra i de sammanhang jag har befunnit mig i eller fortfarande befinner mig i ... eller fått tillgång att vara åskådare till. Jag har redan nämnt alla olika jobb och utbildningar och utöver det så har jag nog snurrat runt i en mängd olika sammanhang och miljöer. Jag fick min första lägenhet via socialtjänsten när jag var ung och har efter flyttat runt cirka sjutton gånger och ofta bytt miljö och sociala relationer i samband med det.

Så det jag vill förmedla kan väl ses som berättelser och iaktaggelser från både in- som utsidan. Kanske någon känner igen sig eller får en annan tolkning än jag och då är det ju grymt vilket som.

Har du någon egen favorit bland låtarna?
– (Skrattar) Jag har så svängigt humör så den frågan har lika många svar som spår på skivan. Just nu säger jag 'Alltid kvar' för att den är så skönt avslappnad och bluesig ... och det är ju också så jag känner mig idag.

Låten 'Nyasfalterad' finns ute nu som singel nu. Vad handlar den om?
– 'Nyasfalterad' är skriven av mig och Kristoffer Ragnstam tillsammans och vi fick en go "Dylan" känsla när vi skapade den. Var och en får tolka den efter eget huvud men för mig så handlar den om hur vi hela tiden agerar som att vi ständigt stod på en scen och spelade det spel och den roll vi tror förväntas av oss. Vi lever bakom masker och glömmer samt tappar bort vilka vi är ...

Vilket gör att vi försvinner från oss själva och verkligheten. Typ något sådant?

Lite påverkan av Erving Goffmans 'Jaget och maskerna' går nog att utläsa i texten med.

Den fick sig också en musikvideo?
– Jag ville göra en musikvideo då det också kändes som något som hade varit spännande att ha gjort, så gen-om Kristoffer fick jag kontakt med den prisbelönte filmaren David Campesino, som är en spanjor boende i Tyskland. Han kom till Göteborg och efter att vi diskuterat kring text och känsla i låten fick han en idé som vi tillsammans utvecklade och spelade in. Jag fick rollen som både producent samt co-producent, så det var en rolig erfarenhet att få. Både släkt som goda vänner ställde upp som aktörer och de borde bli nominerade för deras insatser. Jag tycker att videon gifter sig väldigt bra med låten och den har fått väldigt bra respons från de drygt femon-tusen som hittills har sett den. Kul!

Den ligger sedan några dagar även ute på YouTube, hur ball som helst.

När är du som mest kreativ?
– Jag vill nog säga att jag är som mest kreativ när jag är vaken och befinner mig i tillståndet här och nu. Då får man en go distans till dåtid och framtid vilket gör att uppstår ett flow med tankar, reflektioner och ord. Det gäller att fånga dem och snabbt förvara dem någonstans så att de sedan dyker upp när jag sitter med gitarren och hittar melodier. Det är då som att ord och ton bara hittar varandra och att jag bara blir verk-tyget för att förmedla dem båda samtidgt. En skön känsla som jag inte beskriva på annat sätt.

Sedan tycker jag att det är en konst att alltid vara här och nu så det gäller att hitta sina tillfällen att bara njuta av dem när de kommer. Då flödar kreativiteten.

Vad har du för olika musikaliska influenser?
– Det började med femtiotalsmusik genom pappas singlar och när jag i tidig ålder köpte vinyler för vecko-pengen blev det allt ifrån Motörhead till Bob Marley. Precis som jag har flängt omkring med allt annat så är musiken inget undantag. Det finns så mycket bra musik, ny som gammal, och tiden känns som att den kry-mper panikartat när jag tänker på om och hur jag kommer att kunna hinna lyssna på allt. Måste jag hitta och nämna någon musikalisk influens så har Nationalteatern tillsammans med The Doors och just Bob Marley hängt med vid min sida från början. Om något av det hörs vet jag inte, men jag fick en väldigt fin recension i HYMN där Nationalteatern nämndes, vilket gjorde mig extremt rörd och glad. Om någon håller med om att min musik känns som bluesig och rockig proggmusik skulle jag bli glad.

Det låter dessutom väldigt fräckt!

Hur blir det med spelningar nu när albumet kommer ut?
– Fram tills för några dagar sedan såg det inte så ljust ut vad det gäller det men så fick jag fråga om att med-verka i radio, P4, så då löste det sig med både spelning och intervju live. Det var kul. Min bästa spelning är i särklass den med Stefan Livh på PS4, men så är det ju också det enda liveframförande av Boxaren om världen har fått höra. Men nu efter det så vet jag inte hur det kommer att bli med fler.

Vi får se vad som händer? Det blir spännande!

Är det något sista du vill hälsa till läsarna innan de tar och lyssnar på Boxaren?
– Albumet släpptes nu den 31:e mars och finns numera att köpa på Bengans eller att lyssna på via alla möjl-iga digitala kanaler. Jag hoppas att ni gillar och tack!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com