Björn Lycklig

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 10 maj 2017

Generalernas frontman går solo. Intervjun möter Björn Lycklig i ett samtal om tiden som spenderats bakom kulisserna, den svenska musikscenen och sången om Evelina.

Du har levt ett helt liv i olika band men nu är det alltså tid för solodebuten. Varför nu?
– Det var mycket som hände efter Generalerna. Jag fick jobb på storbolag i Danmark som manager och bokare. Så jag har varit bakom scenen i ett par år. Men det var svårt och starta igång något nytt efter Generalerna. Vi hade bandet i nästan 5 år. Vi delade allt. Det blev som att vara en familj. All framgång, skratt, grått och sorg i en turnébuss land och rike runt är något man saknar men också något jag tröttnade på. Men gitarren och låtarna har funnits hemma.

Jag har mycket och tacka Björn Rothstein och Niclas Jonsson som fick mig att dra igång det här. Att Björn har åkt hit och repat och bott på min soffa har betytt så mycket för mig. Men för ett år sen när Lusse Arve och Tobias Åslund kom in i projektet kände jag att låtarna fick den form som jag har drömt om. Nu är jag mer taggad en någonsin och det känns på något sätt mycket mognare och lite lugnare i tempot idag!

Vad var din musikaliska bakgrund innan alla banden?
– Jag växte upp i pappas baskagge när jag var liten. Han hade band och dom repade varje söndag. Jag bör-jade som trummis. Pappa köpte mig en Landola-gitarr och Johnny på musikskolan lärde mig att spela. Jag kom ofta på den tiden med egna låtar. Så intresset för att skriva musik har funnits sen jag var nio år. Jag minns när jag var runt tretton år! På den tiden lyssnade jag nästan bara på hiphop. Jag tyckte tjejer och skateboarden var mycket coolare en att sola till 'Varm Korv Boogie' på gitarrlektionerna. Jag kom hem och då hade farsan repat alla min hiphopskivor och tapetserat mitt rum med Kizz och Black Sabbath.

I CD-spelaren låg 'Kärlek och uppror', jag minns när jag hörde Pimme dra första ackordet på 'Flyktsoda' han blev inte bara min idol i den sekunden, jag tror även jag bestämde mig för att bli rockstjärna då.

Hur skiljer sig hela skaparprocessen med solo-Björn Lycklig gentemot det du gjort tidigare?
– När jag startade igång processen så ville jag att låtarna skulle vara personliga och texterna skulle beröra. En av låtarna som heter 'Katter på din madrass' handlar om en tjej som jag var tillsammans med som missbrukade. När jag besökte henne på behandlingshemmet så skrattade hon och titta på mig och sa: "Björn, det känns som katter dansar på din madrass". Flera av raderna i den texten är hämtade ifrån samtalet jag hade med henne. När jag hade gjort färdigt låten så skickade jag den till henne och hon har sagt i efterhand att låten har hjälpt henne på ett positivt sätt och att hon idag är drogfri.

Det är ett mycket mognare och ett mycket mera dynamiskt band idag. Jag har vågat att köra avskalat och jag behöver inte ta i allt vad jag har i alla låtar. Det är en skön känsla och frihet. Nu jammar vi mycket mera än vad jag gjorde tidigare och många av låtarna växer för varje gång vi repar. Vi försöker även spela in mycket och sedan jobba med materialet på olika håll till nästa gång vi träffas.

Generalerna var och är ett fantastiskt band med så många karaktärer och viljor. Idag tänker jag lite annorlunda när jag kommer med nya låtar till replokalen. Jag har ett sound i huvudet och dom låtarna när alla börjar spela på direkt är dom låtarna vi spelar idag. Men det är grymt kompetenta musiker i nya bandet. Jag behöver inte berätta tonarter eller taktslag ... jag är så stolt av få spela tillsammans med dem.

Vad är egentligen situationen kring Generalerna nu. Är det ett helt avslutat kapitel?
– Vi gjorde en återförening på min mammas 60 år fest för några månader sen. Då kändes det inte som vi hade haft ett uppehåll. Allt satt som det gjorde och efteråt snackade vi om att göra några spelningar. Ingenting är bestämt eller planerat. Vi är goda vänner och vi umgåtts ibland tillsammans. Just nu vill jag satsa på min solo-grej! Skulle inte förvåna mig om vi dyker upp på Alexs mammas kalas nästa höst.

Varför slutade ni spela tillsammans?
– Vi hade kämpat hårt så länge! Jag var slutkörd och det hade varit en osämja i bandet länge. Vi skulle göra några spelningar och ta ett uppehåll. På sista giget som var i Karlstad så spårade det ur totalt. I fjärde låten kommer ägaren från stället upp på scen och säger att vi måste sluta spela för brandmyndigheten var på plats och att inga tillstånd fanns för konserten. Luften gick ur mig och jag minns att jag skrek i mikrofonen: ”Generalerna are fucking dead” ...

Där och då utan föraning eller något så la vi ner. Det finns låtar som inte har kommit ut än och jag skulle inte förvåna mig om vi gör en ny release på dom om några år.

Även om bandet kanske inte återvänder, kommer du fortsätta samarbeta med samma musiker?
– I nya bandet så är faktiskt Niclas från Generalerna med. Förutom att han är en grym musiker så är han även en av mina bästa vänner. Vi är jävligt bra på och göra musik tillsammans. Det har vi alltid varit.

Niclas är en svinbra sångare också. Så i nya projektet tar han mera plats med sin sång vilket känns superskoj. Dom andra har nya projekt och planer! Men man vet aldrig vad framtiden säger.

Vad är det som inspirerar dig att skapa musik?
– Jag har frågat morsan om det där. Låtarna kommer bara av sig själva. Sen när jag sitter där med pennan och skriver så handlar texterna om upplevda grejer, vänner, kriser, framgångar och på något vänster så lyckats jag få ihop det. Jag älskar alla sorter av musik. Men jag älskar sväng! Sen hur det svänger kan vara allt ifrån en tung virvel i en hiphoplåt till en saxofon i en galen soul! Jag promenerar och springer mycket det ger också mycket inspiration och allt resande. Är ofta på tåg och plan. Sen är jag en sån som springer på Banana Moon och köper vinyler med band som jag inte vet vad det är. Så upptäckte jag bland annat Gösta Linderholm. Det finns en skön spänning i det.

Ibland gör man bottennapp och ibland springer man på guld. Där hittar jag ofta coola grejer som jag aldrig skulle ha hittat annars ...

Hur är din låtskaparprocess?
– Det är så olika! Jag gillar och åka iväg. Det brukar bli dom bästa låtarna. Var alldeles nyss i Spanien och där gjorde färdigt tre texter som har varit svårt att hitta orden på här hemma. Hemma hos mamma och pappa är också skönt. Där är det alltid lugn och ro. Men sen har jag skrivit många låtar hemma i sängen. Min lillasyster är supergrym och skriva låtar med. Ibland kan det räcka med att en gammal kompis ringer och säger ett ord som sedan mynnar ut i en text. Granberg i Charta 77 hjälpte mig med en jättefin låt till Anders F. Rönnblom. Så jag är inte rädd att ta hjälp heller.

Dom bästa låtarna är dom som bara dyker upp i huvudet. Svårt och förklara. Men jag kan ha gått och tänkt på något och sen vill jag skriva av mig. Jag är nog en sån kille som har lättare och skriva att jag mår dåligt än att säga det rakt ut. Jag har mycket lättare och säga att allt i världen är bra!

Några särskilda musikaliska influenser?
– Min husgud är Thåström. Hans skiva 'Skebokvarnsvg 209' är min absoluta favorit. Som jag sa innan så lyssnar jag på det mesta. Älskar punk, progg, reggae, hiphop och soul! Älskar La Coca Nostra och deras tuffhet. Tycker mycket om Toots och Inner Circle. Rönnblom, Springsteen, Hellman och Magnus Johansson är fantastiska låtskrivare som jag har mycket influenser ifrån.

När jag var liten var det bara Jumper, Kent, Ebba och Martin Svensson. Det finns väl den energin i visa låtar. Men om jag ska summera vad jag tror mina största influenser är så är det folk som sjunger med hjärta och spelar som det vore sista dagen i livet. Sånt går jag igång på!

Din debut som soloartist kommer alltså med med låten 'Hela vägen till USA' ...
– Hela vägen till USA är en hyllning till min vän Evelina. Låten tillägnar även såna som vågar förverkliga sina drömmar och ta sitt pick och pack för att se solnedgången på andra sidan.

Evelina?
– Jag och Evelina träffades på världens minsta festival. Evelina ville se världen och jag hade fått jobb på ett danskt bokningsbolag. Jag ville göra karriär och Evelina ville att vi skulle åka iväg tillsammans. Till slut åkte hon själv. Sen dess har jag fått meddelanden ifrån alla platser hon har besökt i världen. Ibland borde man bara lämna tryggheten för kärleken även om den finns på andra sidan jordklotet.

Jag har tänkt så många gånger att jag skulle sålt gitarrerna och bara stuckit ...

Var spelade du in låten?
– Låten spelades in i ett litet hus utanför Örebro. Den kom till sent på natten och vi spelade in hela låten live och utan omtagning. En del av ljuden på inspelningen är saker vi hittade i huset och på Pizzeria Tango som låg mittemot huset så skrevs dom sista raderna på texten.  Jag minns när jag jammade igång riffet på låten så hängde alla på direkt. Så brukar det vara med dom bästa låtarna, det behövs inga ord.

Hur var det att bli producerad av Philip Saxin?
– Philip har jobbat med mig sen jag spelade i Generalerna. Han kunde nästan ingenting när han började med oss och nu är han ett superproffs. Det som är så bra med Philip är hans ärlighet och uthållighet. Han vet hur jag funkar och kan ta mig för den jag är.

Jag är nog inte den lättaste och ha och göra med i en studio. Det ska vara på ett speciellt sätt. Precis som när vi spelade in vår skiva. Låtarna gjorde live i ett hus sent på natten. Jag är så glad att jobba med honom och jag kommer aldrig välja någon annan!

Efter Generalerna började du som sagt arbeta mer bakom kulisserna. Finns det några nya trender?
– Saker och ting har förändrats mycket sen jag spelade i Generalerna. Vi åkte och spelade jämt och det var enkelt och få spelningar. Nu krävs det så mycket. Folk fastnar i reslutat och siffror och glömmer bort det kreativa. Bara för man har en miljon streams på Spotify så behöver man inte sälja ut arenan. Jag tror en dos av allt är det bästa. Synas överallt, våga vara på riktigt och jag tror att folk som lirar instrument kommer vara dom häftiga om några år ...

Jag tror 2017 är det nog väldigt få band som åker till ett hus i skogen och spelar in en platta live. Det känns väldigt vågat. Men jag hoppas att jag kan inspirera en ny generation med det här. För det finns inget bättre än att åka iväg med sina vänner till ett hus och göra musik. Med dagens teknik hade vi säkert lyckats göra det här i vilken studio som helst. Men känslan är svår att sätta i en studio och energin som finns i rummet kan man höra på flera utav låtarna. Speciellt i 'Hela vägen till USA'.

 Finns det något på den svenska musikscenen som du skulle vilja se mer av?
– Tjejer! Jag tycker det är alldeles för lite tjejer som jobbar med musik. Det borde vi i det här landet jobba hårdare för. Jag satt i juryn på en musiktävling och det är sjukt att man kallar tjejer som har ett band för tjejband. Då kan väl grabbarna heta killband. Sen behövs det flera spelställen för dom yngre banden. Jag har alltid min hemstad som referens. Vi gjorde jämt spelningar där när vi var små. Där finns det knappt en scen kvar. Arrangörer måste vi vara mera rädda om. Då tänker jag festivaler och så vidare.

Vi som jobbar med musik har ett ansvar att inte pressa priserna allt för höga och sätta käppar i hjulen för nystartade drömmar. Utan låta det ta tid och innan saker och ting hinner växa. Sen har musiklärare, fritidsledare och musiker ett ansvar också! Jag skulle vilja se mera förebilder åt dom yngre. Jag hoppar in ibland i skolan. När jag spelar upp Beatles och Rolling Stones så har aldrig ungarna hört den typen av musik. Klart ska en ny generation av musik komma. Men får dom höra den typen av musik så kommer en helt ny genre komma. Tro mig! Barn är så smarta. Jag hade projekt med en hel skola i Örebro. Vi bildade band och gjorde låtar. Det blev tjugo stycken totalt. Bland det coolaste jag har gjort i min karriär ...

Hur ser det ut med spelningar för dig framöver?
– Jag har tackat ja till 20 spelningar under våren och sommaren. Det kom så plösligt med skivkontrakt och allt. Så jag kommer åka mycket solo. Men till hösten kommer vi åka som fullt band.

Jag är superladdad att få möta en publik igen. Jag älskar att stå på scenen.

Vad är det som du vill ge då?
– Mitt hjärta och mina låtar! Jag är egentligen en väldigt blyg kille. Förut kunde jag spy innan jag gick upp på scen och tog minst en flaska vin innan spelningen. Den biten har jag vuxit ifrån. Nu är jag trygg i mitt band och mina låtar och jag tycker det är förbaskat jävla roligt. Man ska le när man tittar på Björn Lycklig. Men jag vill även kunna beröra med mina texter.

Jag går in med mycket känslor och energi när jag står på scen. Många kan nog känna igen sig i mina låtar. Speciellt nu som soloartist, när jag har gått djupare i texterna så tror jag att jag kommer kunna träffa hårt i många. Jag har redan fått polare som har gråtit när jag har spelat upp nya grejer. Men jag längtar efter att få sprida glädje igen till en ny och saknad publik. Det är det vikigaste för mig!

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
– Det måste nog ha varit på Bygdalarm i Norge. Det var helt sinnesjukt. Vi hade artistvärdar, scenen var gigantisk och efter oss spelade Teenage Fanclub som vi senare på natten spelade kubb med. Där var jag rockstjärna i en timme. Pride var också galet ett par tusen i publiken i allsång till 'Kvartifem'.

Men sen kan jag även minnas när vi åkte hela vägen upp till Piteå och bara fick spela en låt eller när vi gjorde en konsert ihop med Gösta Linderholm efter att jag hittade hans vinyler på loppis.

Vad har du för drömmar och planer nu när du snart har solodebuterat?
– Just nu så har jag singeln i fokus och spelningar till våren och sommaren. Det kommer en till låt i september. Sen väntas en EP och därefter ett album. Så det kommer vara mycket som händer nu under året. Sen vill jag släppa min bok och jag vill nog försöka flytta antingen utomlands eller till ett hus på landet. Älskar och bo i stan men jag vill kunna göra musik jämt. Det är nackdelen.

Så en studio, stuga, ett fiskespö och inte för långt ifrån vännerna! Då är jag nog helt hemma.

Något du vill hälsa till läsarna medan de väntar på 'Hela vägen till USA' släppet på Fredag?
– Om ni har läst så här långt i intervjun så vill jag verkligen tacka er för att ni har orkat läst en hel interv-ju med mig. Hoppas ni gillar låten och hoppas att den kan inspirera er. För när jag tittar på mina gitarrer och på Evelinas bilder så kan jag inte förstå varför jag inte sålde dom och drog ...

Den resan kommer jag aldrig att få tillbaka. Även om jag hade väldigt kul på det jobbet jag fick, så hade jag lika gärna kunnat jobbat där efter en resa med Evelina. Kärleken är alltid viktigast. Puss och kram!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com