Billy Momo

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 8 november 2017

Ett sound som grott ur den amerikanska söderns mylla. Med flera fullängdsalbum i ryggen har sjumannabandet Billy Momo släppt en trespårs EP och vi frågade förstås ut Oskar Hovell om släppet.

Med tre fullängdsalbum bakom er känns det som att ni skulle kunna slänga ihop en EP i sömnen?
– (Skrattar) Ja, i sömnen, bland annat, helt klart. Vi skriver och spånar hela tiden. Medan vi jobbar dag-jobb, nattar barnen eller hugger ved. Vi har just nu cirka fyrtio låtar som är skrivna men inte hunnit spelas in färdigt och ges ut. Vi jobbar med det hela tiden, men själva releasandet är lite av en flaskhals faktiskt. Därför har vi tankar om att börja släppa låtar på löpande band under vinter och vår. En i mån-aden typ. Hittils är våra skivor inspelade och jobbade med på helt olika sätt. Det blir aldrig riktigt rutin för oss faktiskt. Vi hittar hela tiden nya arbetssätt ...

Hur såg inspelningen av den här skivan ut?
– Vi skrev och arrade de här låtarna i samma stuga i skogen där vi började skriva från första början. Det var jag och Barba som var där och jobbade. Sen visade vi resten av gänget och anpassade arren efter hur de blev inspirerade. Sedan spelades allting in i Huvets studio på Södermalm.  

'Billy Momo' är ju motsatsen till vad man kan tro inte en person utan ni är hela sju stycken ...
– Det är ett jävla jobb faktiskt. Vi har fem till tio olika 'Messenger' trådar där vi behandlar olika delar av arbetet. Videos, inspelningar, rep, gig, omslag, PR och allt möjligt. Vi har ju numera studio hemma hos Barba ... The Creak ... eller Knarret på svenska, där vi ses och jobbar, repar, spelar in, planerar och hänger så klart. Våra barn gillar varann och även fruar och sambos så Knarret blir en samlingsplats för oss alla. 

Blir det aldrig tal om några kreativa motstridigheter?
– Jag och Barba är oftast kusligt överrens om det musikaliska. Vi har båda gjort mycket annat i våra mus-ikliv men Billy Momo är vårt gemensamma barn. Det är väldigt tydligt för oss vad som är rätt för Billy, det finns en slags gemensam intuition där. Vad gäller videos och bilder kan det ibland vara mer olika, men de är ju också till för att förstärka samma uttryck, så vi är väldigt överrens om målet där.

Då vi tycker olika, har vi samtidigt mycket respekt för varandras åsikter och mycket förtroende för vara-ndras kreativa känsla. Om någon av oss har en tillräckligt stark åsikt backar den andra. Resten av gänget bidrar med viktig input och så klart med sina personligheter, både i och utanför själva musiken men jag och Barba är de som har sista ordet och det har hittils aldrig varit ett problem för någon. 

Hur kom ni alla att spela tillsammans?
– Vi hade spelat ihop länge, jag och Barba, och bestämde oss för att starta nåt eget. Vi drog ut till en stuga i skogen med en hel drös instrument. Vi visste inte alls hur vi skulle låta, det hände av sig själv på nåt sätt. Vi kände oss nästan hemsökta och gav därför resultatet ett egenamn ... Billy Momo. Resten av gänget dro-ppade in pö om pö. Flera genom släktband och andra genom en bar som Barba och Preach drev ihop eller en kombination av de två. Intresset för att hänga i den där baren var kanske det första som förenade oss.

Det låter som ni oundvikligen kommit väldigt nära varandra?
– Framförallt har vi blivit en familj ... vi sju. Våra olika karaktärer och deras dynamik har gjutits mer och mer. Det är nu vår stora styrka tycker jag. I takt med att jag och Barba blivit mer säkra på vad som verkl-igen är Billys karaktär har också resten av gänget fått en mer och mer tydlig bild och vi kan därför också släppa in mer av allas personlighet och även input.  Jag och Barba spelade länge ihop som bassist och trummis, det var mycket RnB och hiphop. En gemensam känsla för sväng kommer nog därifrån.

Och delvis ett arbetssätt! Att sampla fritt från vilken slags musik som helst och göra det till sitt, det liknar lite hur vi jobbar. Sen tycker vi om att leka med olika folkiga, rotiga stilar. Träskblues, bluegrass, svensk folk, balkan eller vad som helst. Vi har en stark vurm för filmmusik också vilket jag tror hörs. Det låter rörigt kanske men jag och Barba förstår varann otroligt bra, även om vi hoppar helt respektlöst mellan genrer och influenser. Vi kan snacka om: "Lite mer Redman & Method Man", "Smyg in lite Thåström", "En klassisk Waits" eller: "Här måste det va mer Ennio Morricone" och det kan allt handla om samma låt.

Den gemensamma intuitionen för vad som låter Billy har sen spridit sig till resten av gänget. Vi har gemensamma spellistor och vi delar med oss ofta av nya favoritlåtar.

Vilka band återfinns där?
– Några klassiska inspirationskällor har hittils varit T-Bone Burnett, Tom Waits, Redman and Method Man, Dr John, Goodie Mob, Bilal, Ennio Morricone, Thåström, bland annat. Sen har vi alla lite gemensamt snöat in på till exempel Anderson Paak, Black Keys, Nathaniel Rateliff, Union Station eller The Band. Men det finns massor från alla delar av världen och från alla tider egentligen. 

Ni har beskrivit er som ett möte mellan den amerikanska södern och en skandinavisk ton ...
– Vi brukar ofta be om hjälp med just beskrivningen. Bra musik kan man ju aldrig göra rättvisa genom att beskriva den. Då måste ju poeten som beskriver musiken vara en större konstnär än musikern. Den beskri-vningen du nämner kan nog stämma ibland. Vi gillar som sagt att leka med folkiga, rotiga, stilar. Vi har aldrig haft någon respekt för genrer eller musiktraditioner egentligen. Men vi gillar nånting med soundet från amerikanska södern. Det stökiga och lite skräpiga.

Och melodierna i svensk folk tror jag vi ibland har inspirerats av helt klart. Det är dock inte en regel på något sätt. Jag tror om man lyssnar mycket på oss att man hör vad som är tråden.

Men jag kan inte riktigt ge den en rättvis beskrivning.

Om vi smalnar av det lite och pratar om den här nya EP-skivan mer specifikt?
– EP:n är, som alltid, ganska bred stilmässigt men med en distinkt 'omo-isk' ton. Just dessa tre låtar är ganska suggestiva, lite mörka helt klart, fast på väldigt olika sätt. De tre låtarna låter bra ihop bara. Vet inte riktigt varför, kanske det försiktigt hoppfulla men ändå mörka kan vara en röd tråd.   Lite extra spelglädje tror jag man kan ana på den här EP:n också. Umbrellas, wings and magic things" är en rad ur ett av spåren, 'We need another shovel'. Det handlar om att vi försöker bygga något jävligt stort tillsammans och vi kommer behöva lite hjälp. Att vara i behov av förstärkning. Det flirtas lite med tango i den och Barba och Gramps har lagt dubbla trummor på den tillsammans.

Mycket spelglädje i den.

Vilka är de andra två låtarna?
– 'Love Weighs a Ton' som handlar om Barbas hopplösa romantiska äventyr. Beatet är en favorit för oss. Enkelt men sjukt svängigt när man gör det bra. Sen, 'Right there in our eyes', var nästan lite kusligt. Barba skrev texten om något annat par. Hans dåvarande fru var med på demon och sjöng låten som en duett med Barba. Men innan vi hann spela in den med dem bägge insåg Barba att han hade skrivit, åtminstone delvis, om dem själva. Så det blev ingen duett!  Musiken är byggd utifrån den där pianoslingan i början.

Det var min fru som hittade den på väg hem från jobbet. Jag snodde den direkt ...

Finns det scener som är tillräckligt stora och öppensinnade för ett sjumannaband i Sverige?
– Vi älskar att åka runt i landet och spela. Vi älskar de där lite mindre orterna där det finns ett hak för kulturälskarna att gå till. De kollar in vad som händer på lördagen och ser de ett namn de inte känner igen på affischen går de hem och lyssnar in sig. Folk kan låtarna och sjunger med, det är grymt! Det är mest i Stockholm som arrangörer har svårt med att vi är många. Det har utvecklats nån slags kultur här att man har liveband men de får inte ta någon plats, kosta något eller ens låta, typ.

Vi erbjuds ofta gig här men förutsättningarna är sällan bra, så Stockholm gör vi inte så ofta. Det finns bra ställen för liveband här, men förmodligen fler i Sveg eller Brösarp. Och det är ju kul att resa lite!

Hur är det att gå på ett Billy Momo gig?
– Det är enligt många det bästa sättet att upptäcka oss. Vi är som sagt en samling starka karaktärer och alla får plats. Dynamiken emellan oss och variationen tror jag är en del i vad som gör det speciellt. Vi limmar bra med varann. Men också faktiskt att vi tar liveshowen på allvar. Vi gör det alltid helhjärtat efter allra bästa förmåga. Vi jobbar med scenshowen seriöst och förbereder oss.

Och vi tar samtidigt med oss mycket humor och lämnar plats för allt som händer spontant när vi eller publiken eller helst vi alla tillsammans får feeling. 

Vilken av era spelningar blickar du helst av allt tillbaka till?
– Omöjligt att välja en, men ett av dem var nog Madam Jojo's i London. Det var förlaget som hade bjudit in oss, det var mycket branchfolk, vilket sällan hjälper stämningen nått vidare, men det var verkligen otro-ligt bra stämning. Vi hade också en väldigt rolig kväll efteråt. Annars Live At Heart i Örebro förra somm-aren. Vi slog tydligen nåt slags publikrekord där. Väldigt bra tryck på den festivalen tycker jag.

Men så klart också att få åka runt på fina teatrar och konserthallar som förband till Manfred Mann. För-band kan vara motigt på ett sätt. Ingen är där för dig, liksom.

Men den här publiken tog emot oss väldigt fint. Vi fick väldigt bra gensvar på alla de gigen.

Kommer man kunna se er spela ute live nu i samband med det här EP-släppet?
– På releasedagen gjorde vi ett gig i Knarret, vårt gemensamma häng och studio, som sändes live på Faceb-ook. Nu dröjer det lite. Vi kommer att annonsera ut kommande gig för er som tunear in på Facebook eller går in på Billymomo.com och signar upp sig på maillistan. Det senare funkar bättre för säker info. 

Vad ska lyssnaren tänka på innan denne börjar lyssna in sig?
– Stäng av alla pushnotiser och höj volymen!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com