Bekka Walker

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 23 januari 2019

Efter att ett blixtnedslag dödar ett rockbands sångare återupplivas hon igen med superkrafter som tar musikkarriären till nya höjder. I 'High Voltage' spelar Bekka Walker mot David Arquette och Luke Wilson.

I 'High Voltage' spelar du Chloe, dottern till en åldrad rockstjärna som spelas av David Arquette?
– Jag har träffat en del "Chloes" här i Los Angeles. Barn till avlägsna och själviska föräldrar, föräldrar som aldrig har prioriterat särskilt väl utan har lämnat sina barn för att hitta sin egen väg fram genom den här magnifikt oheliga staden. Men Chloe är en stark person. Hon är lite arg och lite självisk, hon tar lätt på saker för att lätta på lasten som hon går och bär på ... men hon är en produkt av sin miljö.

Jag fick plats i Chloes skor utan problem. Hon är inte riktigt jag ... men näst intill. Varje karaktär jag går in i kräver en annorlunda process, men det börjar alltid med eftertänksamhet kring deras inre liv. Att nog-grant notera deras omedelbara omständigheter och se vilket rikt förlutet de har som individer.

Så väl som vilka relationer.

Det är inte den bästa "far och dotter" relationen som pågår?
– Chloe älskar sin pappa, men hon älskar honom mer som den komplicerade och bristfälliga människa han här snarare än som sin förälder. Chloe vet innerst inne att han alltid kommer välja musiken över henne.

Och det är något hon behövt acceptera redan från en ung ålder.

Handlingen i sig självt befinner sig ganska långt bort från de historier vi brukar se nu. Den är ganska surrealistisk ... på mer än ett sätt. Den påminner något om åttiotalets filmer, många galna idéer ...
– Mina agenter skickade över manuset till mig, det var förmodligen ett år före startdatumet ... och vid den tiden höll de på att leta efter skådespelerskan som skulle spela Rachael. Jag tyckte manuset var väldigt kul!

Jag uppskattade det för att det var utanför lådan och dels lite mindre traditionellt ...

Vem gillar inte rock'n'roll skräck!

Du provspelade för en annan roll?
– Ja, rollen som Rachael gick till slut till Allie Gonino ... och tacka gud för det! Hon tog den karaktären och gav den liv på ett sätt som bara hon kunnat göra. Men det slutade med att jag ... flera månader senare ... fick komma på en annan provspelning för rollen som Chloe istället, medan jag var på semester.

Jag skickade in ett band, bokade jobbet och var på inspelningsplatsen ungefär två veckor senare.

Den filmades helt här i Los Angeles?
– Jag bor i Los Angeles, så det var ju inga långa resor. Men vi fick i alla fall hänga tillsammans ute vid en schysst herrgård under några dagar och vi filmade i en inspelningsstudio där Sting spelade in låtar i rummet bredvid. En dag när vi spelade in en festscen vid huset tappade nån tjej sin mobil i poolen ...

Och sen föll hon också i, när hon skulle ge sig efter den. Jag tror det var en höjdpunkt för mig.

Filmen har en anmärkningsvärd rollista, inte minst sett till att Elizabeth Rice är med. Men den mar-kerar även första gången sen 'Scream 2' som David Arquette och Luke Wilson spelar mot varann?
– Alla inom produktionen var fantastiska. Jag träffade inte Luke personligen, vi spelade aldrig in på samma dagar, men jag fick höra att han var en väldigt trevlig kille. Jag var förälskad i honom när jag växte upp ...

Så det var en lättnad!

Jag blev verkligen inspirerad av Davids arbetsetik. Han var alltid redo att ge det en chans till även om det blivit tagning trettio. Jag är stolt att ha fått dela bildrutan med alla de involverade talangerna.

Hur var det att jobba med regissören, Alex Keledjian?
– Detta var hans första långfilm, men det var inte så att han dök upp till inspelningen första dagen och kändes som en nybörjare. Han var innovativ, färsk och full av smittsam energi. Jag gillar att jobba väldigt nära till min regissör. Jag är angelägen om att få regi, jag måste ha synkronisitet. Det bör alltid finnas en hel del förtroende till konsten, en regissör ska vara någon som har en medfödd vördnad.

Försöker man fånga något genuint, måste alla vara ombord och tro på att det finns en tydlig vision.

Och tydlig kommunikation kring den. Alex var jättebra att jobba med.

När bestämde du dig för att ge skådespelande en chans?
– Jag hade så kul när jag gjorde det. Det var mest bara en fantastisk hobby under den största delen av mitt liv, men under mina tonår började jag tänka att det var något som jag skulle vända till att bli en karriär.

Det är nog det enda som jag känt att jag är bättre på än andra människor.

Jag har alltid gillat att spela, att vara på låtsas ... de flesta växer ur det... men det gjorde inte jag.

Var 'The Spinoffs' ditt första skådisjobb eller hade du gjort några saker innan dess med?
– 'The Spinoffs' var det första jobbet jag bokade efter att jag flyttat till Los Angeles, det gav mig en del bra övning till att stå framför en kamera. Men jag har skådespelat på scen sen jag var fem år gammal, var med på uppsättningar i gallerian och vid små kyrkteatrar. Det slutade med att jag gick på en skola för scenkonst under både mellanstadiet och högstadiet. När jag växte upp trodde jag att det var Shakespeare jag skulle sträva efter under resten av mitt liv. Men film och TV tog mitt intresse när jag var sexton.

En manager från Los Angeles såg då lite av mitt arbete och uppmuntrade mig att försöka få en karriär i Hollywood. Det slutade med att jag gjorde övergången från scenen till bildrutan.

Och 2013 flyttade jag till Los Angeles.

Känner du att det finns tillräckligt med möjligheter här idag för att du fullt ut har en chans att utfo-rska din mångsidighet som skådespelerska. Jag anar att det blivit mer jäkt kring allt runtomkring?
– Det finns fler möjligheter att göra konst idag än tidigare. Jag tycker att det är en spännande tid att vara i, men också en lätt skrämmande sådan. Marknaden har blivit övermättad, men med det sagt så håller också den maktfaktor som Hollywood varit på att demonteras, det sker ett maktskifte just nu ... för ett mer dem-okratiskt förhållningssätt till konsten ... och vi får se historier från människor över hela världen.

Och det är spännande. Men vad gäller stressen ... ja, självklart!

Det är en ruggig bransch. Man får göra sitt bästa för att vada sig igenom den så graciöst som det går.

Jag läste en artikel där skribenten kritiserade casting för att leta efter skådespelare som ska spela sig själva. Att det idag handlar mer om skådespelarens personlighet än skådespel som hantverk. Känner du att du får chansen att närma dig olika karaktärslogik utanför vem du personligen själv är?
– Det här du pratar om nu är något jag tänkt på mycket. Det besvärar mig att casting går på ens personligh-et, för mig framstår det bara som slött. Jag har framförallt fått roller som mestadels liknar mig ... och jag är tacksam för att få arbeta ... men jag har inte fått så många möjligheter som jag skulle vilja att djupdyka in i någon radikalt annorlunda än mig själv, åtminstone inte på film eller TV.

Teaterscenen har en mer levande fantasi.

Men jag tror det är så du bryter dig in på scenen idag. Du spelar roller som liknar dig själv tills du byggt till-räckligt med förtroende inom branschen för att få ta itu med svår roll som kräver teknik och kompetens.

Kan du uppskatta castingprocessen?
– Nej. Provspelningar är en helt och hållet separat enhet än den faktiska skapande processen. Det är stress-igt, och det är svårt att ge sin själ och sitt hjärta till något som slutar i avvisning igen och igen.

Men om man älskar att skådespela är det värt hjärtesorgen.

Vad är den största lektionen du lärt dig som skådespelare hittills?
– Om du inte lyckas till en början ... försök mer, försök igen!

Finns det nån drömroll där ute för dig?
– Jag har alltid velat spela LuLu i den tyska dramatikern Frank Wedekinds teateruppsättning 'LuLu'. Den är skräckinjagande, tankeväckande och bara helt lysande. Jag såg en produktion baserad på den 2012, av en doktorand vid Carnegie Mellon, och jag tyckte det var nåt av det mest fängslande jag sett.

Kanske spelar jag henne en dag i en filmatisering för bildrutan.

Vad väntar efter det här?
– Det vet man aldrig i den här branschen ... men förhoppningsvis något som är bra!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com