Beat Funktion

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 12 oktober 2016

Intervjun möter Daniel Lantz, musikproducenten bakom Beat Funktion, för ett samtal om musikscenen i Sverige, oväntade influenser och nya albumet 'Green Man'.

Det finns inte en stor mängd funkband här i Sverige så man blir nyfiken på hur ni bildades ...
– Det uppstod egentligen av en slump. För många år sen när jag mest spelade 'mainstream jazz' blev jag tillfrågad av en student som anordnade en stor studentfest på Stockholms nation här i Uppsala om jag ville sätta ihop ett jazzband som spelade amerikanska jazz-evergreens till dans. Han var personligen ett stort jazzfan nämligen. De satsade stort, för samma kväll skulle de ha ett rockband i ett intilliggande rum, samt en dj som spelade radio-dängor. Det lät i mina öron som totalt kaos. Så jag fick sen kalla fötter.

Jag såg bara hur mossigt det skulle låta med fyrtio- och femtiotalsjazz för tjugoåriga studenter och hur tomt det skulle vara på vårt dansgolv med allt annat som pågick.

Men du dök upp ändå?
– För att “rädda” situationen något gjorde jag om gamla låtar som till exempel 'Summertime' av Gershwin, 'Quiet Nights Of Quiet Stars' av Jobim och 'In A Sentimental Mood' av Ellington till funkiga versioner för att se om det skulle vara mer igenkännligt hos yngre lyssnare. Och jag hade tur. Det var fullständig succé.
Vi hade ett fullt dansgolv hela kvällen och det kändes samtidigt märkligt att se hur tjugoåringar dansade loss till exempelvis en låt som George Gershwin skrev till en jazzopera år 1935 men som nu spelades i vårt arrangemang. Då såg vi potentialen till konceptet och utvecklade allt därifrån.

Besättningen ändrades några vändor efter det men något år senare var vi konstellationen vi ser idag och mer och mer originalmusik började att skrivas.

Hur hittade ni till ert sound?
- Idén fanns väl egentligen från början att jobba kring just en känsla från sextio- och sjuttiotalet, med viss instrumentation och harmonik samt hur låtarna är skrivna. Även riff och basgångar. Så fann vi det. Många moderna funkband spelar ofta med så kallad 'triol' eller swing-känsla. En slags shuffle-funk.

Vi hittar däremot vår kärna i rakare, sextondels-baserad discorytmik, vilket även det är lite 'old school'.

Vill man att funk ska låta likadant på albuminspelningen som den gör live?
– Soundet vi har på platta är ju med avsikt lite “skitigt” och kanske på vissa album lite mer än vanligt, men viktigt är att instrument spelas “live” så den mänskliga faktorn kommer fram i musiken. Exempelvis strå-kar måste spelas av riktiga levande musiker annars blir det helt off.

Men vid mixningsstadiet ser vi till att kapa bort en del diskant för att det ska komma en viss 'lo-fi' karak-tär och analoga, varma, trummor är en viktig komponent, vilka Mats är så duktig på att framkalla.

Den här nya skivan skiljer sig åt på så vis att att det faktiskt finns sång med på låtarna ...
– Förra plattan 'Olympus' var egentligen första projektet som inbegrep sång ... mycket på grund av att det mytologiska temat hade blivit ganska platt om det inte fanns texter som skildrade sagornas innehåll på ett djupare plan. Det var många lyssnare som inte var så förtjusta i instrumental-jazz som började lyssna då. För att de på något sätt hade lättare att relatera till den mänskliga rösten i vår musik.

Så vi såg det här albumet som ett sätt att bredda publiken utanför jazz och funknördarna.

Hur valde ni vilka sångare och sångerskor som skulle få gästa?
– Det växte fram succesivt. Tanken var att försöka hitta artister som dels hade gemensamma egenskaper men även var ganska olika ifråga om bakgrund och ålder. Detta för att skapa ett spännande möte med vår musik. Musiken som skrevs anpassades även något för att stämma överens med profilen hos varje artist.

Vi har med de svensk-etablerade artisterna Viktoria Tolstoy, Jasmine Kara och Claes Janson. Från USA har vi också den nya jazzstjärnan Alicia Olatuja och Grammis-belönade rapparen och producenten Damon Elliott, som är Dionne Warwick’s son förövrigt. Samt den afrikanske instrumentalisten Deodato Siquir.

Bland de unga och blivande stjärnorna har vi svenska Adée och Matilda Gratte, som var juryns favorit i Idol 2014, en ganska stor bredd helt enkelt.

Hur involverade har de fått vara i själva låtskrivandet?
- Faktiskt är det jag som skrivit både text, musik och arrangemang. Adée fick dock ansvara för sin rap i låten 'Paper Girl'. Det har bara blivit så att jag skrivit allt sedan 'Moon Town' tiden. Jag har haft idéer och inspiration. Jag har lagt ut krokar om de andra i bandet vill skriva något men de verkar nöjda med att jag tar den biten. Det positiva med att en person skriver är väl att man får en konsekvens i sound och karaktär.

Har de ändå fått bidra med sin egna stil till låtarna? Vad blev det av alla dessa möten?
– En platta med mycket färger! Inte bara grön! (skrattar). Nej, men artisterna har väldigt personliga röster och sätter på sätt och vis sin egen färg på de låtar de gör. Även ifråga om temperament och energi. Därtill kommer ju instrumental-låtarna också och sätter sin egen karaktär på lyssnarupplevelsen. Så det finns lite gott och blandat för alla smaker ... inbillar vi oss.

Jag har redan hunnit läsa ett antal positiva recensioner ...
- Ja, recensionerna har varit väldigt mottagande och varma. Man gläds. Särskilt när man som vi har slitit så hårt med albumet. Glädjande är också att många kritiker tycker att sången kompletterar bandets sound på ett bra sätt. Det var väl bara någon fransk recensent som föredrog Beat Funktion i sin instrumentala form, men man kan ju inte tillfredställa alla. Men responsen här har varit över förväntan.

Ska bli spännande att se hur mottagandet blir i USA nästa år.

Vart spelade ni in ?
– På grund av alla gästartister så blev det en väldigt omfattande produktion. Vi spelade in bandet live hos Mats Björke, min medproducent, i Stockholm. Därefter fick artisterna spela in sång i den studio som var bekväm för dem. Damon Elliott i Phoenix, Alicia i New York, Matilda i Boston. Claes i Uppsala och Adée, Jasmine och Viktoria i Stockholm. Sedan spelade vi in stråkar och kören i Stockholm respektive Uppsala.

Hur ser det ut med publiken utomlands? Ni släpper ju som sagt albumet där nästa år ...
– Live är det väldigt skiftande. I Aspen var det ju fullt hus medan det var lite sämre i exempelvis Corona utanför Los Angeles. Det var en magisk känsla att spela på The Baked Potato i Los Angeles. En fantastisk känsla i väggarna hos denna legendariska jazzklubb där alla dessa storheter har spelat. Allt från Larry Carlton till Steve Lukather. Vi har en stor skara lyssnare i alla fall med tanke på alla radioframgångar. Dessutom verkar det som att lyssningen i USA på Spotify har peakat nu när 'Green Man' albumet kom ut.  Många amerikanska lyssnare messar på Facebook om att de är irriterade och undrar varför inte skivan finns där. Den släpps ju i USA och Kanada först i januari nästa år, tillsammans med tre nya låtar som digitala singlar. Men vår promoter har en tanke med det ...

Det är nu mer eller mindre klart att vi åker på Tysklands-turné i vår och det planeras möjligen även en tur till England. Eventuellt även USA igen, men vi har ju lärt oss sen senaste turen att om man ska uppträda lagligt där så måste man få arbetsvisum, vilket både är dyrt, svårt, krångligt och tidskrävande. Eftersom vi är ett stort band så är detta tillsammans med res- och boendekostnaderna ett stort hinder för att spela i USA och samtidigt gå med vinst. Därför har vi nu börjat lägga mer krut på att komma ut i Europa.

Här hemma i Sverige kanske 'Funky' och 'Swedes' inte alltid går hand i hand ...
-(Skrattar) Nej, du har nog rätt. Och det kanske inte är så märkligt. Scenen är ganska torftig, må jag säga. Generellt sett det som “vanliga människor” lyssnar på i Sverige är ju det som de hör på TV och kommersiell radio. Och undersöker man närmare vilka genrer som är representerade i svensk TV så inser man att urvalet är ganska snävt. Det är pop, rock, Melodifestivalen, Idol och så vidare.

Genrer som jazz, funk, folkmusik och klassiskt får knappt nått utrymme alls, samma ser vi i kommersiella radiostationer. Därför är det inte särskilt lätt att marknadsföra dessa genrer eller exponera lyssnare för dem och således blir de naturliga scenerna ganska fåtaliga. Det visste vi från början och det är därför vi har lagt den mesta energin utanför Sveriges gränser.

Inga spelningar här alltså?
– Som sagt ... den svenska scenen är än så länge väldigt liten för sådana som oss. Så efter 'Stockholm Jazz' så är det inte så mycket planerat i Sverige, men man vet aldrig vad som ramlar in. Under festivalen i Stock-holm kommer att bjuda på låtar från 'Green Man' och även 'Olympus' och vi har med oss vokalisterna Sani Gamedze som var med på 'Olympus' och Deodato Siquir som var med på 'Green Man'.

Det är också en härlig underground-känsla i den lokalen vi spelar i hos Plugged. Gigget filmas och spelas in vad jag förstår. Vi ser verkligen fram emot det.

Har ni någon inspiration som du ändå tror att någon som tittar på 'IDOL' skulle känna igen?
- Ja, det finns säkert flera. Jag har influenser från allt möjligt konstigt. 'Rundfunk' från 'Mandy’s Secret' är inspirerad av Bob Dylans 'All Along The Watchtower' till exempel. Men kanske är det mest otippade de kl-assiska influenserna. Exempelvis 'Savannah Strut' från 'Voodooland' är inspirerad av Ravels 'Bolero' och
'Sibelius femte symfoni', den tredje satsen ... den så kallade 'svanflykten' ... inspirerade stråkpartierna i sista delen av låten 'Mount Olympus' från 'Olympus' skivan.

Och den första delen i tre-takt i den låten är egentligen en folk-musikalisk polska som jag skrev för teaterföreställningen 'Huldrorna' år 2001 men som nu har återanvänt. Det är en riktigt röra. Oavsett var influenserna kommer ifrån så måste det finnas en hög 'dans' faktor. Det måste få en att vilja röra på sig.

Jag som numera skriver det mesta får mycket idéer av afrikansk musik från sjuttiotalet. James Brown hade en stor inverkan på afrikanska musiker på sextio- och sjuttiotalen och de utvecklade en intressant blandning av deras egen musikkultur och amerikansk funk. Afrobeat är ju som bekant en avart av denna utveckling. Men långt ifrån den enda!

Men jag måste säga att förvånansvärt lite inspiration kommer från typiskt amerikanska funkartister som till exempel Herbie Hancock, Parliament, Funkadelic, James Brown eller Billy Cobham.

Varför heter skivan 'Green Man'?
– Den kommer från låten 'Green Man' som finns på albumet och jag kom på idén till låten efter att ha jobbat i så många år med branschfolk som är mer "talkers" än "doers". Som blåögd konstnär med drömmar är det lätt att falla för frestelser och fastna hos samarbetspartners som bara spiller ens tid när man jobbar häcken av sig för att göra något bra. Det är om att vänta på "gröna gubben" vid övergångsstället på en hårt trafikerad väg, man trycker och trycker, men det slår aldrig om. Bilar och cyklar åker förbi en.

Den känslan kanske känns igen? Den frustrationen finns i låten 'Green Man' och eftersom det skildrar lite av bandets egen resa för många år sedan så kändes det som en passande albumtitel.

Om vi tror att artisterna inte läser det här. Är det någon av låtarna du gillar lite mer än de andra?
- (Skrattar) Svårt! Jag tror inte vi är helt överens! 'In Love In Vain' verkar på något sätt slå an bäst hos våra lyssnare, särskilt live, men den har ju en ganska catchy melodi också. Jag är ju väldigt nöjd med 'Tomorrow' eftersom den betyder mycket för mig personligen.

Vad ser du i horisonten efter det här albumet?
– Vi ska försöka spela mer live, särskilt i Europa, nu har vi ju en ganska diger repertoar. Vi ser ju såklart fram emot hur 'Green Man' tas emot i USA i vår och håller tummarna. Samt att de tre nya digitala sing-larna 'Maja', 'Hayweather' och 'Rio' släpps i januari. Vilka är låtar som spelades in för 'Green Man' albumet men som inte fick plats. Självklart blickar vi också framåt redan nu mot nästa platta.

Oss emellan kan jag säga att det redan finns en massa ny musik skriven, men det är inte klart ännu när eller hur vi ska spela in det. Eller om vi släpper en live-platta? Vi får se helt enkelt.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com