Babak Anvari

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 november 2019

Lägg undan era mobiltelefoner. En av vår tids mest lovande unga skräckregissörer, Babak Anvari, får avsluta årets Halloweenvecka. Hans Netflix-film 'Wounds' kommer att kräva din uppmärksamhet.

Den är släppt på både bio och Hulu i USA men finns på Netflix i resten av världen, 'Wounds' följer en bartender, Will, när mystiska saker börjar hända efter han tar hem en dåligt låst mobiltelefon som blivit kvarglömd i den skumma New Orleans-bar han jobbar i. En berättelse som i sig är baserad på novellen av författaren Nathan Ballingrud. Vad var det som gjorde den intressant för dig att filma?
– Efter 'Under the Shadow', min första film, kom Chris Kopp, en av producenterna av 'Wounds', till mig och min producentpartner, Lucan Toh, och berättade för oss om att han kände till en novell ... en som ursp-rungligen hade titeln 'The Visible Filth' ... av Nathan Ballingrud och att han trodde att jag skulle vara väld-igt intresserad av den. Jag var nödvändigtvis inte ute efter att göra en till film i det här genrerummet men jag läste novellen och jag älskade den. Den var så visceral och engagerade och skrämde mig i dagar. Den tal-ade till mig på så många olika nivåer. Och jag visste exakt hur jag skulle kunna göra om den till en film.

Så jag bestämde mig för att filmatisera den och det var så resan började.

Din förra film var väldigt personlig. Kanske till och med lite självbiografisk i nån mening. Var det annorlunda att skriva manus på en historia som denna som redan skrivits. Kändes det personligt?
– Den här filmen är även den personlig trots att det är en filmatisering. Om jag inte hittar mig själv i en be-rättelse eller inte relaterar till den på någon nivå, så tror jag inte att jag skulle kunna göra den. Jag tror för-st och främst att det var en historia om att vara osäker som verkligen fångade mitt intresse ... särskilt om osäkerheter vi börjar känna av i sena tjugoårsåldern och i trettioårsåldern, "Vem är jag?", "Är jag lycklig?", "Är jag nöjd?, "Handlar livet bara om att ha kul eller finns det mer till det?", "Är jag i rätt förhållande?", "Har jag rätt jobb?", "Slösar jag bort mitt liv?", "Missar jag något?" och så vidare. Vi är alla väldigt osäkra varelser och i vissa fall bär vi med oss dessa osäkerheter under resten av våra liv. Men jag tror att kulmen av det är när man börjar närma sig trettio år för då måste man växa upp och bli till "en ansvarsfull vuxen".

Huvurollskådespelarna och jag, även några av de viktigaste avdelningscheferna, är alla runt samma ålder så jag tror att vi alla kände ett samband med berättelsen på samma sätt. Jag lider helt klart av många av dessa osäkerheter. Och om man inte är försiktig kan nog dessa osäkerheter få en att hamna på en mörk bana.

Det som dina två filmer har gemensamt är att de båda är karaktärsdrivna, de förlitar sig inte på choc-kvärde eller jump scares, utan ett faktiskt narrativ. Jag skulle vilja säga filmberättande som påmin-ner om 'The Shining' och 'The Thing'. Filmer som också är väldigt oroväckande trots, eller kanske ju-st på grund av, att de tar sig tid. Fick du kämpa för det i denna tid av korta koncentrationsförmågor?
– Tack så mycket för så vänliga ord. Jag är ett massivt fan av båda de filmerna så det är en fin komplimang! Från första början var jag fast besluten om att göra en film som var lite pusselliknande, att man själv får sätta ihop ledtrådarna, eller att dröja mig kvar tills svaren kommer. Så jag blir väldigt glad när du säger det där. Jag hoppas att det fungerade. Några av mina favoritfilmer är de som jag fortsätter komma tillbaka till och varje gång hittar nya saker att upptäcka. Som med filmer av Lynch eller Haneke, och så klart Kubrick.

Egentligen något som kan starta samtal, det intresserar mig mycket ... när en film lever kvar i en och får dig att vilja tolka den eller dechiffrera den eller försöka förstå den. Men jag ville även inte ta mig själv på för stort allvar och se till att man har lite kul med. Lynch är mästaren av det. Varje gång jag gör en film frågar jag mig själv, "Skulle jag gå och se den här filmen som en biobesökare?" och svaret måste vara "Ja!"

Så helt ärligt ville jag göra ett förhållandedrama som långsamt vrids om till en surrealistisk, Lovecraft-ak-tig, mardröm. Den idén gjorde mig upprymd. Jag skulle inte ha gjort filmen om jag inte kunde förverkliga den på det sättet som jag ville. Men på tal om koncentrationsförmåga, så gör det mig verkligen besviken att vissa människor inte kan ge film en viss nivå av sin uppmärksamhet längre. Till exempel var jag på bio i går kväll och såg minst tre mobiler när filmen spelades. Varför? Är du verkligen så beroende av din telefon att du inte kan stänga av den under två timmar? Särskilt i en mörk teater med massa människor runt dig? 

Så, du blir inte bara distraherad själv, du distraherar även alla andra. Det är chockerande. Jag förstår inte.

Med vissa filmer, om man tittar bort i två minuter, så missar man en avgörande punkt. De här korta konce-ntrationsförmågorna dödar ibland magin med film. Den låter dig inte bli helt nedsänkt i filmens värld.

Och det gör vissa människor lata och vill att filmskaparen ska mata dem handlingen med sked.

För mig är det en del av det roliga att leva sig in och försöka tolka och utarbeta det på egen hand.

Träffade du Nathan Ballingrud nån gång när du skrev filmen?
– Nästan varje vecka. Han läste varje utkast av manuset. Jag uppskattade verkligen samtalen med honom. Filmen är ganska trogen novellen ... det finns förändringar eftersom det är ett annat medium, men kärnan är densamma ...  och Nathan uppskattade verkligen det. Han var min allra första guide i New Orleans, och förklarade verkligen bakgrunden till historien för mig. Intressant nog var Nathan själv bartender på en sunkbar i New Orleans under tolv år. Så han kände till den världen väldigt väl. Och baren han jobbade på var inspirationen bakom Rosie's, baren i filmen och i den ursprungliga novellen.

Så han var till stor hjälp när jag anpassade hans berättelse till film.

Var det där riktiga kackerlackor i filmen?
– Ja, det var det! Hundratals av dem. I många av scenerna. Även i några av VFX-sekvenserna finns det ri-ktiga kackerlackor för att få specialeffekterna att smälta in bättre. Så vi hade stora behållare med riktiga kackerlackor på inspelningen ... med en kackerlackstränare ... och jag skämtar inte om det.

En sak jag lärde mig var att kackerlackor verkligen stinker ...

Särskilt när man har massor av dem.

Det finns många grejer man kan argumentera om de är verkliga eller inte i filmen. Metaforerna verk-ar nästan oändliga. Filmen, och novellen, är uppenbarligen gjord för att starta samtal. Som du säger får man tänka själv. Jag antar att det finns de som älskar det, och de som hatar det. Är det en balans?
– Som jag var inne på gjorde jag filmen med den avsikten. Filmer som lämnar en med känslan av att "Jag måste bara räkna ut det här" intresserar mig verkligen. Jag ville att folk skulle sitta där när eftertexterna rullar och förhoppningsvis tänka på vad de just sett och prata om det efteråt. Du har rätt, det har varit po-lariserat, då vissa människor inte gillar det och vill få veta allt omedelbart. Men jag försökte utforma film-en på ett sätt där det finns några påskägg och ledtrådar. Så, förhoppningsvis, genom att följa ledtrådarna kan man sen förstå bättre eller till och med tolka den som man själv vill. Men den har många skräcktropes.

Särskilt kroppscentrerad skräck, Cronenberg-tropes ... så om man bara vill njuta av resan, kan man det.

För mig är det smickrande om olika tolkar den annorlunda. Men ärligt talat tycker jag inte att det är en film som är jättesvår att tolka. Om man är uppmärksam till allt finns allt redan där ... tror jag åtminstone.

Filmen öppnar med ett citat ur 'Heart of Darkness' som kanske även är en nyckel till det svaret. Ett citat som även binds samman med det sista som sägs. Men låt säga att Will, bara för att prata lite, in-te upplever nåt övernaturligt, utan att det öppna såret, som kan infekteras, ögat, att bli observerad, alla är metaforer för nåt mentalt. Inte minst även sett till den apati och tunnelsyn som Carrie känn-er och hur Eric uppenbarligen har gått miste om mycket. Handlar det inte om vårt utsatta psyke?
– Jag älskar det! Jag nämnde "osäkerheterna" innan och om man inte är nog försiktig kan osäkerheterna ta med dig på vägen till ilska, depression och apati och så vidare. Det är intressant att du använde ordet "psyk-e" för nu är det några olika människor som sagt till mig att de såg på det som "sprickor", eller borde jag iställ-et säga "sår" ... ledtråd, ledtråd ... i vårt mänskliga psyke, som lätt kan smittas eller infekteras.

Kackerlackor gillar också att hålla till i mörka sprickor och hål! (skrattar)

Vad är mest otäckt, om nåt sånt här faktiskt händer eller om allt bara är i ens egna huvud?
– Jag tror om allt bara var i mitt egna huvud, för då vet jag inte helt säkert om det är verkligt eller inte.

Och det är skräckinjagande!

Jag tyckte även det var intressant att vi, eller jag i alla fall, kom på mig själv med att ursäkta Wills beteende och hans dåliga val. För hans charm var en annan. Som en metafor, och för att prata om fil-men i en kontext där den inte är övernaturlig, kan väl det även säga något om hur manlig kultur ofta ursäktas i världen, varje dag? "Han är egentligen en bra kille, han har bara mycket nu". Eller hur?
– Ja, verkligen! Det var avsiktligt. När jag började utveckla projektet var det före de stora samtalen om "gi-ftig maskulinitet" som pågått de senaste åren hade börjat, så att jag fokuserade på "en mans nedgång" i den här berättelsen kändes slumpartat rätt i tiden. Och det har tagits upp många gånger nu sen filmen kom ut.

Will, även om han är charmig och kärleksfull, i alla fall i början, tar några dåliga beslut.

Beslut som långsamt avslöjar hans sanna natur.

Jag hörde att du skrev den med Zazie Beetz i åtanke. Var det samma med Armie Hammer?
– Märkligt nog inte, när jag skrev den hade jag ingen specifik skådespelare i åtanke för Will. Jag hade bara den här bilden av en stilig, charmig, men ändå tilltufsad man, som var en sammanslagning av flera av mina vänner. Armie var den första skådespelaren jag träffade, det var ungefär samma tid som 'Call Me By Your Name' hade kommit ut. Han är en bra man ... inte bara en bra skådespelare utan en riktigt bra person ... och vi blev vänner omedelbart. Jag sa till honom att jag hade ett manus jag ville visa, men att jag inte var säker på att han skulle vilja göra det, särskilt inte efter ha gjort något så behagligt som 'Call Me By Your Name'.

Han sa att jag skulle visa honom. Två dagar senare mailade han mig, "Dude, du är sjuk i huvudet" och det var det. Han sa att han ville göra den. Och jag tycker han är det perfekta valet för den här rollen.

Det jag älskar med Armie är att han älskar en utmaning och ständigt vill utmana sig själv. Vilket bara är en bekräftelse på vilken lysande skådis han är. Detsamma för Zazie och Dakota. Och du har rätt, när jag skrev manuset såg jag på tv-serien 'Atlanta' ... jag älskar den serien .... och jag föreställde mig Zazie som Alicia.

Så jag är så hedrad och känner mig så lycklig att hon kom ombord.

Jag tror det faktum att skådespelare som dem är intresserade av att jobba med dig, samtidigt som de upplever en höjdpunkt i sina karriärer med filmer som 'Call Me By Your Name', 'Deadpool 2' och 'Jok-er' är talande för dig som regissör. Jag tror inte att de skulle hoppa på vilken skräckfilm som helst i den här stunden av deras karriärer. Den här casten skulle inte ske utan dig. Din regi har viss nerv ...
– Tack så mycket, det är väldigt snällt av dig. Ja, de hade alla sett 'Under the Shadow' innan de träffade mig. Jag tror att det hade varit konstigt om de inte hade någon aning om mina tidigare arbeten.

För att förutom att vara briljanta skådespelare är de alla även filmälskare.

Den här filmen har ingen orkestral musik. Varför har den inte det?
– Jag kände bara inte att det var nödvändigt. Jag gjorde samma med min första film 'Under the Shadow' för den enda musiken i den filmen är under öppnings- och eftertexterna. I 'Wounds' finns det en hel del licens-erad musik, som spelas i baren och så vidare, men ingen filmmusik. Jag ville skapa en stämning genom ljud-designen och atmosfären. Jag tänkte att det skulle vara mycket mer naturligt och intressant.

Ibland är det också lite fusk att använda sig av musik i skräckgenren. Men ljuddesign kan påverka dig på ett ännu läskigare sätt och riktigt krypa in under huden ... utan att du ens inser att den gör det.

Vad för slags film och filmskapande har måhända influerat dig?
– Listan över filmskapare som i allmänhet har påverkat mig är så lång! Jag ser på vad som helst och allting, och det kan vara blockbusters som indiefilmer eller arthouse-filmer, och jag hämtar inspiration från alla.

Men menar du specifikt för den här filmen?

Visst ...
– Jag hade många influenser för den här filmen. Inom genren, definitivt David Cronenberg. Det här är ett slags kärleksbrev till honom och hur jag växte upp med att se hans film, lika häpen som fascinerad av dom. Det finns uppenbarligen en massiv vink till David Lynch, så klart, Nicolas Roeg, särskilt hans huggande kl-ippningar, som sätter en på helspänn, dessutom kanske lite av Clive Barkers 'Hell Raiser' då jag såg den my-cket i mina sena tonår och tidiga tjugoårsåldern. Men sen, på omvända sidan, var mina andra influenser ni-ttiotalsrelationsdraman som 'Reality Bites'. Även 'Garden State' som förvisso inte är nittiotalet utan tidigt tvåtusental. Jag sa hela tiden att jag ville göra en omvänd 'Garden State' vad gäller karaktärens hela resa (skrattar) Som jag sa tidigare var min idé att göra ett förhållandedrama som förvandlas till en Lovecraft-aktig mardröm. Och på tal om drama, Bergmans 'Scener ur ett äktenskap' hade ett annat stort inflytande.

Jag sa till en av mina producenter att den är en blandning av Cronenberg-skräck och 'Scener ur ett äkten-skap' men i en värld med millenials, så den får du ta och tänka på! (skrattar) Det fanns annat med, som Pol-anskis tidiga filmer, särskilt his lägenhetstrilogi ... 'Repulsion', 'Rosemary's Baby' och 'The Tenant'.

De influerade mig även under 'Under the Shadow'.

Hur fick du din start i filmbranschen?
– Jag gick på filmskola i London, Westminster Film School. Efter min examen började jag ta udda jobb i fil-mbranschen, som att vara springpojke på några mycket dåliga filmer. Sen hittade jag ett jobb som videore-digerare på MTV i London. Jag jobbade där i åtta år ... jag regisserade även några livesessioner med musik när jag var där som jag lärde mig mycket av. Medan jag var där gjorde jag kortfilmer och en av mina kort-filmer, 'Two & Two', fick lite uppmärksamhet på festivaler och jag blev nominerad för en BAFTA år 2012.

Jag signade med min manager i England då. Och började sen skriva 'Under the Shadow', medan jag ännu jo-bbade på MTV för att kunna betala räkningarna, och sen lyckades mina underbara producenter hitta lite finansiering för att få 'Under the Shadow' att bli av, så jag slutade mitt dagjobb på MTV för att sticka och göra den. Det var en risk eftersom 'Under the Shadow' var en riktig lågbudget film utan en stor lönecheck.

Men om man är passionerad måste man ta risker, antar jag.

Den fick premiär på Sundance och, lyckligtvis, blev den välmottagen och öppnade flera dörrar för mig.

Och slutligen vann vi en BAFTA för den filmen.

Så det har inte varit över en natt och jag är fortfarande i början av min karriär. Men jag berättar alltid för unga filmskapare och filmstudenter att en kombination av tålamod, passion och uthållighet är nyckeln.

Har du alltid varit ett fan av skräckfilmer?
– Ja, det har jag varit. Jag blir rädd lätt, men har också den här konstiga nyfikenheten att titta på skräckfil-mer och skrämma och chocka mig själv. Det är självskadebeteende! (skrattar)

Men som jag sa tittar jag på allt och lite till. Och jag älskar alla genrer.

Vad för historier vill du berätta, och vad för filmskapare vill du vara, om vi tittar framåt. Ser du dig själv göra ännu en skräckfilm efter denna eller är du nu på en plats där du vill göra något helt annat?
– Jag vill visa på lite variation ...  som jag sa älskar jag alla genrer och jag skulle vilja experimentera med ol-ika genrer. Så jag är inte säker på om min nästa film kommer att var skräck men jag ser ingen anledning till varför jag inte skulle kunna besöka den genren igen. Men vad jag än gör, i vilken genre det än blir, kommer jag säkert att ta med mig de färdigheter jag lärt mig av mina två första filmer, som ju är skräck, med mig.

Är 'North American Lake Monsters' nåt som du pratar om än?
– Vi, jag och min producentpartner, genom vårt produktionsbolag Two & Two Pictures, producerar en tv-serie som är baserad på den samlingen med noveller, tillsammans med Hulu och Annapurna Tv. 

Så håll utkik på det utrymmet.

Vad kommer du själv att se denna Halloween?
– Förmodligen 'Barnhemmet' av J.A. Bayona. Jag har börjat den här traditionen av att jag varje år har någ-ra  vänner över på Halloweenkvällen och så ser vi på en skräckfilm ... vanligtvis en film som jag ser fram emot att få introducera dem till. Jag älskar 'Barnhemmet' men de har inte sett den ännu.

Så det ska bli häftigt att se vad de tycker.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com