Arne Wickander

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 9 december 2018

I 'Den Tredje Punkarn' skriver Arne "Punk-Arne" Wickander allt om att bryta reglerna. En i stort självbiografisk roman om när punkscenen kom till Sverige, och inte minst Bollmora, i slutet av sjuttiotalet.

Punken har dödförklarats många gånger, många menar till och med att den hade dött redan innan den kom till Sverige, då subkulturen ju inte växte fram här. Lite som hipsterkulturen först nu har anlänt till Borås. Men det går oavsett inte förneka att punken slog ner hårt här när den väl kom hit?
– Punken kom som en uppenbarelse för oss som inte riktigt hittade hem i fotboll, disco eller progg. Musik-branschen hade blivit en angelägenhet för stjärnor. Musiken som gjordes i mitten av sjuttiotalet låg väld-igt långt från verkligheten i en betongförort. Och proggarna satt på stormöten och tuggade politisk teori.

Då var det efterlängtat med en rörelse som gick ut på att göra det själv utan att krångla till det.

Replokal, inte disco. Punkrock, inte möten.

Din bok gör sitt nedslag i Bollmora, en förort söder om Stockholm, men det är också skådeplatsen för där du själv befann dig under den här punkens guldålder i Sverige. Vem var du då?
– Fram till 1977 var jag en uttråkad kille med tandställning och långt otvättat hår. Sedan blev jag en rastlös kille med hundhalsband och lila hår. Bodde på åttonde våningen i ett pistagegrönt betonghus på Sikvägen i Bollmora, mitt i miljonprogrammet. Hade utsikt över hela jävla förorten från mitt pojkrum.

Bästa platsen!

Spelade du punkmusik du med? För man skulle kunna tänka sig att någon som idag har smeknamnet "Punk-Arne" inte bara hade en stor skivsamling hemma utan också har stått på scen en del med?
– Läser man boken så inser man att de flesta idéer och projekt havererade längs vägen. Det gjorde inte så mycket eftersom vi startade nya grejor hela tiden. Men min karriär som punksångare varade cirkus två minuter. Och som trummis var jag fritt svävande. Jag kunde inte hålla takten.

Men jag skyllde alltid på basisten. Och kompenserade med en rejäl skivsamling ...

I boken får vi följa fyra vänner på en vansinnesfärd?
– Vansinnesfärden handlar om att en kille slår vad med sin brorsa om att han kan köra sin crossbåge in till stan och tillbaka ut till Bollmora på tjugo minuter. På ett annat plan kan man säga att hela punken var en enda festlig vansinnesfärd. Jag är jävligt tacksam över att ha fått åka med.

Allt i boken kommer ur egna upplevelser.

Inget som har vässats i kanterna?
– Jag har nog bättre fantasi än minne. Men jag är som storfiskarn, jag måttar till lite extra bara.

Har du snott en och annan bil?
– Min karriär som biltjuv var som min karriär som punksångare. Den lyfte aldrig riktigt.

Frågan är om den ens kom ur garaget.

Hur mycket självdistans skulle du säga att det fanns, när det begav sig, att anamma den här livsstilen 1978? Såg man på den på största allvar eller fanns glimten i ögat där? Hur självmedvetna var ni?
– Det var lite olika! En del personer inom punken tog sig själva på lite för stort allvar, tycker jag, det är lätt hänt. Man brukar kalla den här företeelsen för att "punkpolisen" är ute. Punk var en reaktion mot gravallv-arliga rockoperor och annat trist skit. Då måste man ha glimten i ögat. Band som Ramones, Pistols och Dic-kies hade distans till det dom höll på med. Man kan inte vara skitarg hela tiden.

I Sverige var tidiga KSMB med sin Kalle Anka-punk ett exempel på det här.

"Jag sjunger som jag vill" typ. Låtar om brödrostar och tapeter och allt möjligt knasigt. Jag gillar det.

Det är kanske den största kontrasten mellan då och idag, hur punk inte alls är en livsstil längre, men som musikgenre i sig råder det ju ingen direkt brist på band varken i städerna eller ute på landet ...
– Jag går fortfarande på spelningar ett par gånger i månaden. Här i Stockholm finns det mycket att välja på. Men du har rätt i att handlingssättet inte är detsamma som 1978. Efter spelningen går man hem och äter en smörgås och går och lägger sig. Man hamnar inte på snuthäcken nuförtiden.

Revolutionen är över.

Dom flesta av oss är löneslavar, fast med lite bättre musiksmak än kollegorna på jobbet.

Vilka nya punkband tycker du om idag?
– Jag lyssnar mycket på ny svensk punk. Cat And The Underdogs och Bleak Outlook är två riktigt bra nya svenska band. Banden Zero Zero, Shemales och Tjänstemännen är mina favoriter, det är tre band med fest-liga idéer. Sångaren i Zero Zero klär alltid av sig naken på spelningarna, Shemales lirar i balettkläder och Tjänstemännen kör låtar som handlar om att jobba på kontor.

De har låtar som 'Lunch på kebaben', 'Åtta timmars helvete' och 'Eran jävla tårta'.

Välbekanta ämnen för alla kontorister.

Kommersiellt är det många år sen det var en populär genre. Tror du den kan bli stor igen?
– Punk har inte varit på löpet sedan grungen på nittiotalet. Jag vet inte vad som ska hända för att det ska ske igen. Men man får skriva böcker och hoppas att någon vaknar till därute.

Något som fick punken att kännas väldigt före sin tid var hur den redan på sjuttiotalet var väldigt jämställd och feministisk. Den hade inga problem med att ha kvinnor som skrek högst av alla?
– I punken fick alla vara med. Alla kunde lära sig två ackord. Kön, ras och bakgrund spelade ingen roll. Då kom det också många tjejband, som Livin Sacrifice, Tant Strul, Mögel och Pink Champagne. Det var en av punkens schyssta effekter. Man får komma ihåg att mycket var förbjudet för tjejer på den tiden.

Det har man nästan glömt idag! Kvinnor skulle stå vid spisen och föda barn, typ.

Idén med att skriva den här boken hade några år på nacken innan den blev av?
– Jag tillbringade vintern 2015-2016 i den avdankade kolonialstaden Tamatave på Madagaskars östkust. Det var hett som fan. Jag halvlåg i en solstol under en palm och försökte läsa Proust. Men han är så jävla tråkig så jag började istället tänka på alla festliga punkare jag umgicks med i slutet av sjuttiotalet. Nån borde skriva en bok om dom, tänkte jag. Sedan kunde jag inte släppa idén, så när jag kom hem till Sverige började jag skriva. Ett år senare var boken klar. Den är en hyllning till dom knäppaste knasbollarna.

En berättelse om galna idéer och ogenomtänkta projekt.

Vad hade du gjort för skrivande sen tidigare?
– Jag skrev en del från tonåren och framåt. Dikter och korta noveller. Sedan fick jag för mig att bli seriös och gick en skrivarkurs. Det var 1994. Kursledaren förklarade att skrivandet innebar mycket jobb. Det var tungt, enformigt och segt. Man skulle skriva om och skriva om och skriva om.

Jag tyckte det verkade skittråkigt, så jag la av. Sedan skrev jag inte någonting på tjugo år. Jag var för rast-lös. Men nuförtiden går det bättre, jag är lite uthålligare och kan sitta still lite längre tid.

Det är vad som krävs. Att kunna hålla fokus ända in i kaklet.

Men det är inte en särskilt lång bok?
– Det är en punkroman. Den ska inte vara så lång. Hundrafemtio sidor räcker. Det hinner ändå hända en hel del, eftersom jag fokuserar på dialog och handling. Dom beskrivande delarna är korta.

Texten är en häst, ingen ryttarstaty. Den vill röra på sig.

Punken har ju historiskt sett inte velat lämna ifrån sig sina kreativa tyglar. Hur ställde du dig till att ha med dig ett bokförlag och korr i ryggen under hela den här tiden då du skrev boken?
– Jag ger ut på Calidris, som är ett mindre förlag. Jag fick råd och tips från redaktören, men jag fick alltid avgöra. Om jag inte var sugen på vissa förändringar, så släppte vi det. Mina idéer mottogs positivt. Idén till omslaget är till exempel min. Samarbetet med förlaget flöt på utan några som helst problem.

Inga synpunkter om att du medvetet ville vara punkig och grammatiskt inkorrekt?
– Redaktören på förlaget var positiv till mina språkliga hyss och påfund. "Skruva gärna lite mer i språket", sa hon. Och jag skruvade. Det blev ganska skruvat till sist.

Korrekturläsaren hade ett helvete!

Boken finns väl liksom punkmusiken i sig att finna på diverse digitala plattformar. Men finns det oc-kså några fysiska ställen att ta sig till om man vill plocka upp den ur samma lådor som LP-skivorna?
– Digitala butiker är ju praktiskt, men vi försöker få ut boken i fysiska affärer också. Det är roligare. Och jag tror den kan sälja mer i skivaffären än hos bokhandlaren. Än så länge har vi fått tummen upp från Pet Sounds här i Stockholm. Dom tar in en trave. Sound Pollution verkar också vara på gång.

Har någon en skivaffär och vill sälja boken? Hör av er så fixar vi det!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com