Anton Nessvi

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 16 januari 2019

Som många andra ägnade Anton Nessvi fritiden åt fotboll och hockey, men det blev musiken som blev utvägen att få börja uttrycka sina känslor. I år är han tillbaka med svidande och sorgsen pop på svenska.

För snart två år sen släppte du den "dejtiga" singeln 'Dina Lakan'. Vad är det som händer sen, för där och då funderar du på att kanske lägga ner det här med musiken helt? Vad kom de tankarna ifrån?
– Jag tror en stor anledning faktiskt var att jag gick på myten om det ensamma "manliga geniet" och att jag
alltid lägger en enorm press på mig själv att göra något bra. Jag satt typ ensam en hel höst i min nya fina
studiolokal och tyckte att allting sög. Det kan ta enormt mycket kraft att helt själv skriva, producera och
sedan avgöra om det är bra nog eller inte. Jag lyckades inte göra något jag blev nöjd med och tappade suget.

Helt enkelt är det ganska lätt att bli självkritisk lite för snabbt när man sitter själv. Jag insåg efter den hösten att jag hade två val, att fortsätta göra allting själv och gå in i väggen ...

Eller att hitta någon att jobba med.

En EP var tänkt att släppas?
– Precis! Sen blev ju hösten 2017 dålig för mig låtskrivarmässigt och jag behövde hitta tillbaka till kreati-viteten och att det var kul. Jag har jobbat hela 2018 med att få fram låtar som ska vara mitt sound. Det tar tid att hitta fram. Så EP:n som var planerad att släppas redan 2018 fick vänta.

Men 2019 är tanken att det ska komma en EP!

Jag tänker ändå så här, du blev nominerad till årets nykomling på Manifestgalan förra året. Varför var det egentligen inte det incitament nog för att i alla fall hamna i nån slags hybris-kreativitet?
– Eller hur!? Det är en väldigt rimlig frågeställning. Jag måste säga att jag blev så otroligt glad över den no-mineringen! Det var precis i perioden när jag kände som minst sug för musik, så att någon faktiskt uppm-ärksammade det jag gjort var superviktigt. Nomineringen gjorde nog att jag zoomade ut lite från min sjä-lvkritiska bubbla och såg att det jag gjort faktiskt funkade. Jag träffade också min producentkollega KNY på Manifestgalans fest, så nomineringen gav mig faktiskt en push framåt på många olika sätt!

Du hade nånstans gett upp så vad var det som tände till igen och banade väg för 'Allting Snurrar'?
– Det här var bara några veckor efter Manifestgalan! Jag kan ofta gå igång på titlar som skapar en liten "fi-lmscen" i min hjärna. Sen gör jag en melodi utifrån det. Textraden "Allting snurrar så jag tar en taxi hem" satte igång en sån låtidé. Jag skrev en låtgrund utifrån den titeln som jag slängde, men behöll titeln till en ny melodi jag skrev några dagar senare. Jag skrev en låtgrund på piano som jag tog med till KNY, men jag såg till att inte ha med mig för mycket tydliga tankar om var låten skulle ta vägen produktionsmässigt.

Det blev en väldig nytändning att låta låten växa fram i studion.

Och att hela tiden kunna feedbacka och testa idéer med KNY.

Man känner ju igen sin Anton Nessvi när låten väl kickar igång, det är lite samma smällkaramell-pop på svenska, med hjärtat utanpå, som sist. Men det finns också något mer RnB-dovt under ytan?
– Det håller jag med om! Jag har hela tiden velat utveckla mitt sound till något jag inte gjort tidigare. De två första låtarna jag släppte låter lite mer indierock än mina nya låtar. 'Lakan' och 'Zombie' var de första låtarna jag gjorde efter att jag lärt mig producera själv och de ligger närmre soundet jag haft med mitt band Pilotsonen. 'Allting Snurrar' känns som en naturlig utveckling från det soundet eftersom jag de senaste åren lyssnat mycket mer på barndomsidoler såsom Michael Jackson snarare än indierock. Eftersom de här låtarna kommit till mycket mer utifrån producerade beats har de också ett lite mer RnB-sound!

Bra att det hörs! För mig är låten svensk pop på beats, där fokus ligger mycket på sång, rytm och bas. Målet har hela tiden varit att de nya låtarna ska vara lätta att gunga med till, samtidigt som man ska kunna ta in texten. Jag skulle säga att jag lyssnat mycket på internationell pop så som Lorde och Dua Lipa, men även svensk åttiotals-pop, typ Mauro Scocco. Så det är nog nån sorts konstigt blandning där.

KNY som du nämner har även proddat QANDA-vänner som Donika Nimani och Eleonor Léone innan, och han har alltså även varit med på ett hörn här? Han blev en del av din nytändning?
– Absolut! Jag skulle säga att det samarbetet var avgörande för att mitt soloprojekt skulle bli av. Vi sågs som sagt på Manifestgalan och pratade om att jobba ihop då. Jag tog med mig grunden till 'Allting Snurrar' till studion och vi började prodda ihop. Vi fick snabbt väldigt bra kemi och kunde dessutom komplettera
varandra. Det gav mig energi och gjorde att musikskapandet blev kul igen!

Ofta har jag rätt många idéer och embryon till låtar som vi utgått från, men vi har även skrivit ihop i stu-dion. Vi brukar ofta påbörja de här idéerna tillsammans och sedan jobbar vi separat fram tills nästa gång vi ses. Jag gillar att låta låtarna ligga på "långkok" och komma på idéer under någon månad. Det gör det hela lite mer intressant eftersom jag kan göra grejer på egen hand och sedan visa för KNY, och vice versa.

Sen kan vi sammanfoga våra idéer till ett färdigt resultat.

Musik ska vara något organiskt och kul och blir i mitt fall ofta bättre om jag kan samarbeta med andra.

Dina andra låtar gjorde du dock mer eller mindre helt själv? Lite lättare att falla ner i tvivel då?
– Precis! Jag kan så klart göra musik på egen hand, men som du säger är det så himla lätt att hamna i återv-ändsgränder. Ibland har jag tre olika refrängmelodier som jag velar mellan, men med exempelvis KNY så är det ju väldigt mycket lättare att snabbt feedbacka vad som är bra och vad som är dåligt.

Samtidigt har också samarbetet gjort att jag vågar lita lite mer på min egen känsla kring vad som är bäst.

Det har jag märkt under året när vi jobbat ihop.

När är du som mest kreativ?
– Nattetid, tyvärr! Jag har alltid varit en nattuggla, men det går ju inte att leva på natten om man vill ha ett liv vid sidan av. Jag har löst det genom att ofta sitta någon timme ganska sent och skriva. Blir det bra kan jag jobba på idén dagen efter i studion under mer vanliga kontorstider.

Vad inspireras ditt låtskrivande av idag?
– Jag har funderat väldigt mycket på det här med manlighetsnormer de senaste åren. Tänkt på varför jag varit på ett visst sätt och mått på ett visst sätt. Som ung sportade jag ganska mycket, men det var ofta sa-mmanhang där det var väldigt dåligt att visa känsliga sidor och där det rådde viss machokultur. Jag fattade inte då varför jag kände mig lite utanför stundtals, men nu idag kan jag se att jag alltid varit en rätt känslig person. Jag försöker få fram den sårbarheten mycket i mina texter.

I 'Allting Snurrar' har jag tagit alla heartbreaks jag upplevt och försökt sammanfatta i en låt. I den ville jag fånga känslan i att gå ut för att festa bort alla sina sorger. Det har typ aldrig gått bra för mig. Jag blir bara ledsnare och gör något snedsteg som gör det mesta värre. Typ super bort mobilen eller skriver något blödigt SMS som jag ångrar dagen efter. Så jag ville försöka få in det i en låt.

En misslyckad kväll ute efter heartbreak, typ.

Tycker du att det du skriver om har förändrats sen sist du släppte låtar för två år sen?
– Absolut! Tidigare skrev jag exempelvis på engelska, då var det ju mer coola ord än texter med någon stör-re innebörd. Mina svenska texter har nog alltid utgått från var jag befinner mig i livet och haft en röd tråd som är självbiografisk. Jag tror bara att jag förfinat mitt skrivande och låtit det ta lite längre tid de senaste åren. Eventuellt försöker jag skriva folk lite mindre på näsan idag.

Jag behöver liksom inte sjunga "Du gjorde slut" för att lyssnaren ska förstå det.

Då är det bättre att måla upp en liten filmsekvens där man undermedvetet förstår vad jag sjunger om.

Inga musikaliska jämförelser i övrigt, kanske, men det här får mig att tänka på Bob Dylans självbiog-rafier som jag nyligen läste på illa översatt svenska. Han pratade där om sitt låtskrivande som att ge lyssnaren "bilder" mer så än att "tala om för lyssnaren" vad det är en låt ska handla om ...
– Precis! Kan jag inte se mina texter framför mig har jag svårt att sjunga dem. Just därför är titlar så vikt-iga för mig när jag ska skriva en ny låt. När jag väl har en sådan titel så kan jag beskriva miljöer och känslor utan att vara alltför tydlig. Det är dessutom finare om lyssnaren själv får skapa sin egen lilla filmsekvens utifrån vad de upplevt i livet. Ibland behöver texten inte säga så mycket eftersom melodin gör det, men samtidigt kan rätt ord till rätt melodi göra allt. 'Purple Rain' med Prince tycker jag är ett lysande exempel.

Orden i sig är inte fantastiska, men de fångar känslan av hela låtens rytm och melodispråk.

Sjunger du i Pilotsonen fortfarande?
– Ja! Pilotsonen lever fortfarande, men det har varit tyst om oss ett tag. Alla är utspridda i landet vilket gör det lite svårare. Förhoppningsvis har vi inte släppt vår sista låt!

Var det via det bandet du började sjunga? Eller hade du börjat skriva och sjunga innan dess?
– Jag skrev låtar själv som trettonåring när jag lärde mig spela gitarr, men ganska snabbt hittade jag några killar i min klass som jag startade band med. Vi skippade nybörjarbandsstadiet där man spelar covers och började direkt försöka spela låtar jag skrivit. Så jag skulle absolut säga att jag är formad av att spela i band, men min första låt skrev jag faktiskt när jag var sex år ... 'War is evil'.

En präktig och duktig låt i lite Michael Jackson-tappning. På engelska självklart!

Nya låten blir ju en comeback som sker nu kring nyår precis. "New year, new me" som Instaflödet mer eller mindre helt ser ut i dessa tider. Vad tar du med dig från tidigare år och med dig in till 2019?
– 2019 känns nog mer "New year, new me" än någonsin. Hela 2018 har varit ett år i lite tystnad där jag byg-gt för de här nya låtsläppen. Jag tar med mig en vetskap av att jag typ alltid kommer tveka, ha dåliga dagar när jag gör skitlåtar, men att det måste få vara del i processen till att något blir fett!

De gånger jag varit ute på de djupaste vatten är faktiskt till slut de gånger jag gjort de grejer jag är mest st-olt över. Så jag tar med mig misslyckandet som något viktigt, som inte behöver vara farligt!

Blev det nått nyårslöfte?
– Jag ska faktiskt springa Stockholm Marathon! Jag hittade löpningen förra året och sprang ett halvmara-thon i höstas. Löpningen har faktiskt varit grymt för att skifta fokus. Jag har liksom ingenting som är lika kul som musiken, men det är rätt viktigt att släppa det ibland för att se det roliga i det.

Så mitt nyårslöfte är att springa som fan!

Det skulle bli en EP med?
– Absolut! Jag har signat med ett management som heter The Music Box och planen är att släppa mycket
nytt ihop med dom. Jag har många demos som ska göras klart, och det är också superskönt att jobba ihop
med andra som tror på mig. En EP ska det bli och förhoppningsvis även ett album i slutet av året.

En avslutande avstickare. Du är ju sångare, låtskrivare och producent, men också poddare? Du har podcasten 'Kvar i Stan' med tidigare P3-räven Christel Valsinger? Ni pratar pop med fina gäster?
– Podcasten har varit otroligt kul! Jag får träffa massor av roliga människor som är sjukt inspirerande. Vår idé med podden är att lyfta musikskapande och kreativitet ur ett småstadsperspektiv, då de flesta artister ju påbörjat sina karriärer i diverse hålor. Den första säsongen fokuserade vi på Östergötland eftersom vi båda bor i Linköping. Vi hoppas kunna utveckla podden mer under 2019 och träffa fler kreativa människor vi är nyfikna på. Troligtvis kommer vi blicka lite utanför Östergötland den här säsongen.

En höjdpunkt under hösten var så klart att ha Lasse Winnerbäck på besök.

Det är nog svårt att hitta en artist som är mer förknippad med Linköping. Christel är sjukt kul att jobba med och har blivit en nära vän under det här året, så jag hoppas vi kan köra på länge!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com