Annika Thörnquist

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 24 november 2016

I morgon släpps albumet. Vi möter Annika Thörnquist för ett samtal om genombrottstiden i Da Buzz, kärleken till jazzmusik och hennes första soloskiva 'Waltz for the Indecisive'.

Så imorgon är det dags, nu står ditt första soloalbum för dörren. Hur känns det?
– Det känns nervöst och spännande! Jag har haft så fullt upp med Da Buzz under så lång tid och så har jag fått barn. Nu har barnen blivit lite större och vi turnerar inte lika mycket med Da Buzz! Att det blev jazz beror på att jazz alltid har haft en stor plats i mitt liv och det föll sig så fint när jag fick kontakt med Daniel.

Det är ingen mindre än den Grammis-belönade Daniel Karlsson du har jobbat med nu?
– Jag har länge varit ett fan av Daniels spelstil. Har bland annat lyssnat mycket på Oddjob. Daniel är ju vä-rmlänning som jag och har faktiskt vid ett tillfälle för länge sedan spelat med Da Buzz. Jag hade några egna låtar liggandes som jag hörde hans pianospel på inom mig. Jag kontaktade honom och frågade om han ville dema in dom med mig. Det ville han och resultatet blev så fint och jag märkte att vi hade lätt att samarbeta musikaliskt. Så jag tog mod till mig och frågade om han ville skriva musik med mig.

Han sa ja, och vi började skriva. Det gick lätt och vi kom upp med många olika idéer som vi jobbade vidare med eller avfärdade. Till slut hade vi tillräckligt med material för en skiva. så vi spelade in hemma hos Da-niel på Runmarö under tre dagar tillsammans med Peter Forss på bas, Fredrik Rundqvist på trummor. Carl von Schoenberg på gitarr, Rebecka Karlsson på violin och Ingela Olson och Charlotte Berg som kör.

Hur närmade du dig låtskrivandet?
– Jag har alltid haft en extra kärlek för låten 'Blue' på den här skivan. Tycker om folkmusikskaraktären på vad ska man kalla det för, b-delen? Fina kontraster mellan den stökiga, men i melodin entoniga a-delen, och den lugnare c-delen. Det vilar ett vemod som jag gillar över låten. Har ju skrivit låtar så länge jag kan minnas, ibland sitter jag vid pianot, ibland får jag en idé i huvudet och ibland jammar jag fram tillsammans med någon annan. Oftast melodin först ... men ibland text och melodi någorlunda samtidigt.

Min första tanke var att det låter både som pop och jazz. Är det medvetet?
– Nej, det är inte medvetet. Det har jag inte ens reflekterat över. Det blev liksom som det blev.

Jazzen har alltså alltid varit en stor del av ditt liv?
– Jag kan inte minnas när det började. Det var i stort sett direkt från födseln. Jag minns vagt mitt första framträdande vagt. Ser mig själv på en scen i kyrkan med mamma som kompade mig, var fyra första gången. Vi sjöng mycket tillsammans i familjen, och så fort mamma satte sig vid pianot kom jag alltid springande och min bror och jag skrev låtar tillsammans på löpande band. Min mamma och pappa är båda musiker och det spelades all möjlig typ av musik hemma, bland annat jazz.

Mest svensk jazz så som av Bengt Hallberg, Arne Domnerus och Monica Zetterlund, men även amerikansk Sinatra och Ella, och så vidare.  Jag började inte utöva jazz förrän efter gymnasiet då jag hängde mycket på Ingesunds Musikhögskola i Arvika. Var tillsammans med en jazz-gitarrist som gick där. Jag fick sjunga i olika jazz-ensembler och lyssnade nästan bara på jazz en tid ...

Vilken är tidernas bästa jazzlåt?
– 'Moon River'

Din historia med jazz förvånar säkert många med tanke på hur vi känner till dig från Da Buzz. Det brakade loss ordentligt med släppet av 'Do You Really Want Me'. Minns du just det ögonblicket?
– Ja, det var sommaren 2000, jag var med mina föräldrar i Visby och låten hördes precis överallt. Från läg-enheter, i bilar, på restauranger och på radion förstås. Det ringde i telefonen hela tiden och jag fattade ingenting! (skrattar). En häftig känsla förstås men det var också jobbigt tyckte jag.

Jag är egentligen en ganska blyg och introvert person och jag hamnade i situationer jag inte kände mig bekväm i. Men det var minst sagt utvecklande och naturligtvis otroligt kul också.

Det var en period efter då du inte ville sjunga alls offentligt. Då du inte ville synas?
– Jag är som sagt en introvert person. Så bara för att man kan sjunga och älskar det behöver inte det aut-omatiskt betyda att man vill ha uppmärksamhet för det. Men det får man ju när man sjunger. Förstås. Och under tonåren är ju allt det där med identitet extra känsligt ... innan man blir lite tryggare med sig själv.

Jag kämpade med det där och kom över det till slut. Nu trivs jag på scenen.

Vad betyder musiken för dig idag?
– Oerhört mycket. Jag tänker nästan hela tiden på musik.

Vad skulle du göra om du inte var artist?
– Psykolog! (skrattar)

Så nu blir det också releasespelning på Scalateatern. Vad kan publiken förvänta sig?
– Har man lyssnat in sig på skivan ska man inte bli förvånad om man inte riktigt känner igen sig. Mycket kommer hända i nuet. Spelglädjen kommer förhoppningsvis smitta av sig!

Blir det kanske några USA spelningar nu i samband med att Da Buzz är tillbaka också?
– Ja, vi kommer säkert återvända dit och det skulle vara grymt kul att få spela på jazzklubbar där också förstås. Så, ja, så kommer det bli! (skrattar)

Vilken är din allra mest minnesvärda spelning efter så här många år i branschen?
– Det var häftigt när vi spelade i New York ... eller New Jersey närmare bestämt. En amfiteater med cirka fyrtiotusen personer i publiken. Vi kastade oss ut och lät publiken sjunga en refräng själva.

Och vad dom sjöng! En mäktig känsla ...

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com