Annabel Vine

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 17 oktober 2018

För fyra år sedan blev regissören Annabel Vine hyllad för sin kortfilm 'Letterbox'. Nu är hon tillbaka med inte mindre än två nya kortfilmsprojekt så väl som att hon utvecklar sin första långfilm 'Skyward'.

De flesta hörde nog talas om dig när kortfilmen 'Letterbox' var på mångas läppar, när den for omkring på många festivaler och vann utmärkelse efter utmärkelse. Men redan då hade du gjort film länge?
- Ja, jag gjorde min första film när jag var sjutton år. Det var en musikvideo för ett lokalt band. Sedan dess har jag gjort filmer av alla former och storlekar. Den första fiktionellt baserade filmen som jag arbetade på efter att ha tagit min examen var 'The Chain' som regisserades av Ian Emes.

Vart studerade du?
- Jag gick en teaterunderlagskurs där det fanns en film och TV-enhet. Ingen av de andra studenterna visa-de sig nånsin, så jag hade studion och läraren alldeles för mig själv. Jag fångades av mediet. Redigeringspr-ocessen fascinerade mig speciellt. Jag älskade att kunna styra de kraftfulla förhållandena mellan bilderna, musiken och ljuden. Jag förstod då att filmskapande skulle vara en del av mitt liv för alltid.

Jag blev senare erbjuden en plats vid Polytecnic i centrala London, som hade fantastisk undervisning av Joost Hunniger och Ian Green, och som även hade den största filmstudion i det området. Vi filmade allt på sexton millimeter-film på den tiden och att släppa all stress i Sohio på slutet av dan var upplivande.

Vi hade samma kontaktnät, samma laboratorier, som storfilmer använde.

Jag kände mig som en del av någonting.

Jag blir alltid trött på mig själv för att jag frågar detta, men jag tror trots allt att det är för att det fo-rtfarande behövs. Vad tycker du om den nuvarande situationen för kvinnliga filmskapare i England?
- Förändring har kommit långsamt, men den händer. Det har väldigt nyligen varit en attitydförändring, bara för några år sedan fick man kvinnor att känna sig åsidosatta, som att vi fick leva på resterna från bordet kring vilket männen satt och kalasade vid. Möten som kändes som besök på herrklubbar var en vanlig förekomst. Min egen karriär har påverkats genom könsskillnaderna i branschen, för när jag lämnade college fanns det så få kvinnliga regissörer att jag inte kände att det var ett alternativ för mig.

Som man brukar säga "Du måste se det för att bli det" ...

Så jag började med redigering istället.

När började det vända för dig?
– När jag var trettio år hade jag några stora chanser att regissera, men blev då gravid. Två barn och fem år senare var jag tvungen att tänka om stort och omskola mig. Jag har så mycket respekt för rörelser som Rai-sing Films som kämpar för familjers rättigheter inom industrin. Människor börjar nu ta kvinnors röster på allvar. Det finns en törst efter ett kvinnligt perspektiv inom alla aspekter av produktionen ...

I skrivandet, för regi, i kamerans vy, i produktionsdesign, för kostym och i redigering.

Vi har fortfarande en lång väg att gå, men jag är optimistisk om mångfalden inom branschen i stort.

Jag tänker att det är viktigt att det inte bara är branschen som beslutar om inkludering utan även att media exempelvis lyfter fram fler kvinnor. För som du själv sa, man måste kunna se för att bli ...
– Min respekt går ut till alla kvinnor som har kämpat för att få erkännande och som vunnit sina stridsärr genom att karva fram sin plats i industrin. De banade vägen för människor som jag, som tog längre tid att ta sats, och för de yngre som precis har börjat sina karriärer. Imponerande kvinnor i drivor jobbar hårt och står för att göra grunden just nu. De vill och kommer att sätta sin prägel på den här industrin.

Jag känner till några av dem, så all makt till era projekt, mina systrar.

Du är naturligtvis en del av det också. Vad är den största läran du kan dela med dig av?
– Den viktigaste lektionen jag lärt mig från branschen är att filmskapande är hårt arbete i alla, samtliga, steg på vägen. Du måste verkligen vilja göra det. Du måste vara ihärdig och aldrig ge upp, även vid upp-repade och hjärtbristande motgångar. Du måste verkligen tro på ditt projekt och att du har något att säga.

Vilken filmskapare som helst, med någon nivå av framgång, har lidit för sitt projekt. De har alla min res-pekt. Även dåliga filmer är svåra att göra, de är precis lika dyra och tidskrävande.

Så att se till att manuset är bra innan jag börjar med någonting annat är en prioritet för mig. Ingen bestä-mmer sig för att göra en dålig film, men om manuset är svagt blir det omöjligt att göra en bra.

Allt börjar i skrivandet ...
– Fina bilder är inte tillräckligt bra, vi måste bry oss om karaktärerna och resan som de tar med oss på.

Hur viktigt skulle du säga att festivalerna är för att slå igenom som filmskapare idag?
– Filmfestivalerna är en så viktig del av en aspirerande filmskapares resa. För du vet aldrig om din film är bra eller inte tills den är framför en publik. Att se din film visas i en biograf med andra filmer som valts ut är också spännande. Att accepteras till BAFTA eller andra liknande akademi-kompetenter kan också öppna upp dörrar till vidare finansiering och olika slags möjligheter för mentorskap.

De ger en ett fönster in i branschen och ger alla filmskapare en chans att träffas och nätverka.

Fyra år efter 'Letterbox' har du inte en utan två kortfilmer som båda ska komma ut i år?
– 'Skip Girl' är klar och kommer att ha sin brittiska premiär vid BAFTA-kvalificerade Aesthetica Film Fes-tival i York i November. Den kommer också visas på Kerry Film Festival torsdagen den 18:e oktober, vilket ska bli spännande, då jag älskar Irland. Det kommer bli fler visningar under 2019.

'Granbad' blev vi precis klara med och vi ska försöka få med den på festivaler nu. Den kommer kunna ses från och med tidigt 2019 om våran filmfestival-strategi kommer fortskrida som planerat ...

Vi har en industri-visning av båda filmerna för branschfolk i London den 17:e november.

Kan man även se 'Letterbox' nånstans i dagsläget?
– 'Letterbox' kommer faktiskt bli tillgänglig via streaming under 2019.

Vad handlar 'Skip Girl' om?

– 'Skip Girl' handlar om en misslyckad musiker, Ben, som blivit deprimerad. Hela hans värld vänds upp och ned när hans rabiata fru, Tor, insisterar på en ombyggnation av deras hus och förkastar mycket av det "skräp" han får tröst av till soporna. Här möter vi Skip Girl, som håller på med dumpstring och tar intresse för alla hans saker som det gjorts av med. Ben, som stannar uppe för att se hennes nattliga räder på hans saker, blir nyfiken på att få reda på vilket värde hon har hittat i alla de här sakerna som hans fru slängde.

Så han följer efter henne! Det utvecklar sig till en nyfiken vänskap mellan de två. Hennes uppskattning för hans tillhörigheter och även hennes förmåga att fixa saker hjälper till att återuppbygga Bens självkänsla.

Det är en film som handlar om nostalgi, tillgivenhet och värde.

Den kommenterar kulturen med att slänga saker och den ostoppbara gentrifikationen av våra städer. Den ställer frågor kring idén vi har om perfektion. Jag ville visa att när platser som hus och distrikt blir gentri-fikerade kan de förlora en del av sitt hjärta och själ. Det är detta som händer med Bens värld.

Hans bekväma, belamrade liv blir så städat, det blir smart men kliniskt.

Det har sugit livet ur allt han gör och i processen ur han själv också.

Skulle du hålla med mig om jag säger att ett återkommande tema i dina filmer är just sociala frågor som uppmuntrar till att på ett eller annat sätt förändra samhället vi lever i? Är det medvetet?
– Jag har fått ett rykte om mig att ha djärva idéer, jag berättar om de som står på utsidan och har ett okon-ventionellt tillvägagångssätt. Jag är särskilt fascinerad av berättelser som gör osannolika koalitioner, där hat utmanas av mänsklighet och hur vi upptäcker likheter bland ytliga skillnader. Sociala frågor är viktiga för mig och många av de filmer jag har i utveckling har eller har haft en social och miljömässig vinkel.

Men det ska sägas att jag först och främst vill berätta en bra historia. Jag älskar också komedier.

Vilket förvisso också är en utmärkt genre att hantera svåra mänskliga problem i.

Vad är det i 'Skip Girl' vi känner igen oss i som åskådare?
– Den som har erfarenhet av att leva tillsammans med andra människor och att behöva hantera deras grej-er kommer omedelbart att identifiera sig med karaktärerna. Den är dels om tillgivenhet men också om ide-ntitet. Ben förmår inte släppa idén om sitt gamla jag. Han är så passiv och hans fru tar över.

Vi vill så gärna se att han förändras, att han säger ifrån och försvarar sig, så när han till slut gör det blir det en lättnad. Men så ... ja, ni måste gå och se den för att få veta hur det hela verkligen slutar.

Vad vädjar till oss i 'Granbad' då?
– 'Granbad' är hjärtvärmande och jag vet om några personer som har fällt en och annan tår mot slutet, vil-ket gör mig glad, för att få folk att gråta till en kortfilm är väldigt svårt. Sol övervinner sin rädsla för mob-barna och kommer ihåg vad som är viktigt för honom själv. Och i sista delen av filmen låter jag tittaren identifiera och sympatisera med mobbaren, vilket många kanske inte gillar, men för mig är det vad filmen handlar om. Hur kärlek bara ger rum för mer kärlek. Sols kärlek för sin farfar smittar av sig på Eliot ...

Och världen blir till en bättre plats tack vare det.

Sol är alltså den unga pojken som i filmen blir mobbad. Inte för sin dyslexi utan för sin farfar?
– Filmen handlar om Sol, en dyslexisk pojke, som brottas med sitt självförtroende. Han lindrar om sig själv och sitt eget värde genom ett träarbete han gör tillsammans med sin farfar. Men en ensam mobbare, Eliot, retar honom och får honom att ifrågasätta den nära relationen han har med sin farfar. Det är här Sol måste övervinna sin rädsla och komma ihåg vad som är viktigt för honom. 'Granbad' är inte minst en betydande film för mig eftersom jag har två egna söner som är dyslexiska och jag ville berätta en historia som reflekt-erade hur den här dolda sjukdomen subtilt kan urholka ens självförtroende, särskilt när man är ung.

Det handlar om hur det bara krävs en enda vuxen som tror på dig för att du också ska börja tro på att du kan vara bra på något. Vuxna kan på djupet påverka ett barns självförtroende, de ord som vuxna väljer att använda runt ett barn skapar barnets inre tankegångar. Jag blev så mobbad av en annan lärare jag hade att mitt självförtroende var i botten. Men fröken Brooks räddade mig. Respekt till alla lärare där ute som räddar barn bara genom att vara medvetna och använda sig av välvalda ord.

För våran karaktär Sol i den här kortfilmen är den personen just hans farfar.

Fröken Brooks räddade dig?
– För mig, i min verkliga livshistoria, var det en av mina lärare. Fröken Brooks såg något bra i mig. Hon läste något jag hade skrivit och trots den rent utav skrämmande stavningen och tveksamma handsstilen såg hon att det fanns något i det arbete jag lagt ner. Att få det berättat för mig att jag var bra på nånting var allt jag behövde och jag har aldrig tittat tillbaka sen dess och idag arbetar jag som manusförfattare.

Vilket minst sagt känns mirakulöst.

Men hon var den som föreslog till mina föräldrar att jag skulle bli bedömd för dyslexi när jag var åtta år.

Du beskriver det själv som mirakulöst. Och att skriva filmmanus och själv ha dyslexi låter ärligt tal-at fortfarande som en ganska betydande uppförsbacke. Är det fortfarande det för dig än idag?
– Saker som en vanlig människa kan göra väldigt snabbt kommer att ta en dyslexisk person längre tid efte-rsom vi måste kontrollera det arbete vi gjort dubbelt och vi börjar tvivla på de enklaste av saker. Men vi lär oss att hitta genvägar och unika sätt att göra saker. Många som har dyslexi har starka visuella, kreativa och problemlösande färdigheter, men de saknar också självförtroendet.

Det tog mig år att ta mig själv seriöst som manusförfattare och regissör. Att få erkännande, först genom utmärkelser och nu genom att man vill att jag ska skriva deras manus, har varit nyckeln till att förbättra mitt självförtroende. Jag har alltid skrivit ... poesi, noveller, filmmanus ... jag är full av idéer och behöver få utlopp för det. Och idag finns det så många ord, de är lätttillgängliga och tacka gud för stavningskontroll!

Men jag måste även nämna att jag har en alldeles strålande korrekturläsare i min man Nick. Om han varit för upptagen med annat och jag behöver skicka iväg saker utan att ha fått hans hjälp är jag alltid nervös och det finns ofta misstag, vilket återupplivar skammen från min barndom något.

Min agent Steven Russell är också väldigt tillmötesgående. Han har ögon som en hök, medan jag ser blinda fläckar. Dyslexi kommer också med gåvor, i de flesta fall anser jag att de gåvorna väger upp för problemen.

Men jag har dagar där min bearbetning går långsamt och de dagarna kan vara väldigt frustrerande.

Hur mycket av Sol är baserat på din egen person?
– Dyslexi är en vanlig och livslång störning som, för den påverkar inte intelligens, ofta är något man käm-par med i tystnad. Av den anledningen underminerade jag verkligen dyslexi-inslaget i 'Granbad'. För den går ofta obemärkt förbi. Dyslektiker är mästare på att dölja det genom att hitta andra sätt att göra saker på. Men ja, jag var en "tomboy" när jag var ung så att skriva karaktären som en pojke kom sig naturligt för mig.

Det finns ett ögonblick i filmen när mobbaren tvingar Sol att skriva ord med en sprayflaska på en vägg. Jag relaterar verkligen till den biten. Att forma bokstäver och ord publikt var och är fortfarande skräck-injagande. Alla dyslektiker från min generation har berättelser om att bli retade och mobbade.

Min nemesis var den här hemska läraren jag hade, fru Jaggard, som när jag var sex år gammal bestämde sig för att skämma ut mig dagligen. Det skulle vara roligt att få casta henne i en film ...

Men i alla fall, med 'Granbad' var jag tvungen att hålla det enkelt. Jag ville inte ha för mycket redogörelse.

Hade du en liknande relation till din farfar?
– Tyvärr inte. Båda mina farföräldrar hade gått bort innan jag föddes, så den här filmen är definitivt en ro-mantiserad vision om hur jag önskade att jag hade haft det. Min farmor, Jen Smith, var en legend och så kul. Jag vet att hennes man skulle ha varit min hjälte, men han dog under andra världskriget. Min andra farförälder, på min pappas sida, var vegetarian, vilket var ovanligt på den tiden. 

Han dog i en motorcykelolycka.

Jag älskar den äldre generationen. De har haft långa och rika liv och har så många bra berättelser. Om vi bara kunde titta upp från våra mobiltelefoner för att lyssna på dem lite ...

Jag avundas lite dem som är lyckliga nog att ha levande mor- och farföräldrar.

Farfarn i filmen spelas av David Sterne, som jag skulle gissa att många av läsarna här känner till som rösten till Yoel av Londor i 'Dark Souls' eller Corypheus i 'Dragon Age: Inquisition' ...
– Jag träffade David Sterne på en långfilmsinspelning i Österrike och såg vilken bra skådespelare han var. Vi pratade om att göra något tillsammans då. När jag till slut hade fått pengar för att göra 'Granbad' var han mitt förstahandsval. Han var perfekt för rollen, eftersom jag ville ha en excentrisk och karismatisk farfar, inte den uppenbara stereotypen. David har en lekfull glans i sina ögon.

Han är en man som har levt ett helt liv och det återspeglas i hans ansikte.

Han tog med sig precis rätt ton till framförandet och han var också bra med Theo.

Theo Pawlawicz som alltså spelar unge Sol. Var det svårt att hitta rätt barnskådis?
– Theo är min väns son. Jag älskar honom så. Han befinner sig i sin egen kropp på ett så naturligt sätt och han säger de roligaste sakerna. Jag visste att jag ville göra en film med honom i en roll.

Och den här rollen skrevs också med honom i åtanke.

Vilken var den mest minnesvärda dagen då ni filmade?
Scenen där vår pojk Sal måste spraya graffiti på väggen. Han skulle  skriva ut "I Love Granbad" istället för "Grandad". Vi visste om att den här scenen skulle bli svår, eftersom den innefattade en väldigt verklig situ-ation med en elvaårig pojke, som också är dyslexisk i verkligheten, som ska skriva på en vägg.

Vi visste att vi hade lite tid för omtagningar om han eller någon annan gjorde fel. Och ja, allt som hade ku-nnat gå fel i den scenen gick också fel. Han började måla färg på väggen när han först bara skulle fejka det, vilket innebar att vi fick försöka tvätta bort det och försöka igen.

Därefter stavade han ut "Grandab" istället för "Granbad".

Av ögonblicket och scenens vikt, det är titeln på filmen och berättelsen i sig pivoterar ur den, blev det sån stress och han fick det fel. Något jag kan relatera till. Man kan höra hur konstavdelningen började göra oli-ka ljud bakom kameran. För vi behövde tänka ut saker där och då. I många scener kan man se att ord han skriver är dolda av en annan skådespelares arm eller något annat. En filmbesättning älskar att lösa problem.

De är bra på det! Så det hindret fick oss att fokusera och gav oss alla den slutgiltiga bilden på armen, vi tog oss samman och fick till scenen. När vi var redo för att redigera var jag så upprymd över att få se hur vi skulle kunna få ihop allt. Jag kunde pusta ut, vi lyckades komma undan med det, om än bara knappt.

Vilken är den mest givande scenen du satt längst med hela filmskaparkarriären?
– När vi filmade den sista delen av 'Letterbox' som vi filmade i gerillastil på Glastonbury Festival, det är mitt mest nervkittlande inspelningsminne. På måndagsmorgonen var vi redan helt utmattade, hela filmen var i burken, förutom den allra sista bildrutan, när Imani anländer till början av festivalen. Våran bil var fullpackad med oss alla när vi körde mot utgången och det var nu eller aldrig! Yasmin, producenten och skådespelerskan, tog på sig sin nibaq för sista gången. En stor lastbil dök upp bakom henne, vilket skänkte en viss känsla av överhängande undergång till scenen. Jag tog fram en imaginär walkie-talkie och sa skämtsamt "Krrkkk krrrkkk ... ta in lastbilen". Vi föll ihop och skrattade, uppspelta ...

Den nollbudgetfilmen gick vidare till fjorton filmfestivaler i nio olika länder, den vann nio utmärkelser och fick sex nomineringar på internationella filmfestivaler, inklusive de BAFTA-kvalificerade.

Att nå den sortens genomslag med en kortfilm kan ibland bli vägen fram till större saker. Har du med framgången för 'Letterbox' kommit närmare chansen att göra en långfilm eller liknande?
– Jag har en långfilm som blivit beställd, den heter 'Skyward' och är i aktiv utveckling hos Shire Oak Films. Det första manusutkastet är nästan färdigt och om allt går bra kan vi vara i förproduktion i slutet av 2019. Vi har några underbara producenter bundna till projektet och bra vind i segeln. 

Det är en bisexuell "coming of age" historia och den ligger mycket nära mitt hjärta.

Jag har också ett manus som jag skulle vilja utveckla kallat 'Shit Filter'.

Dessutom skriver jag en komedi som heter 'Bedtime Stories' och en sci-fi film som heter 'Botanica'.

En avslutande fråga innan du får sticka iväg och vinna över Kerry Film Festival. Jag gör många mus-ikintervjuer och märkte att det är Kate Stables från This Is the Kit som gör musiken i 'Granbad'?
– This Is the Kit är ett av mina favoritband för tillfället. Jag ville jobba med Kate på det här projektet efte-rsom hon för med sig en sådan äkthet till hennes låtskrivande. När hon gick med på att vara med var jag extatisk. Jag skickade en tidig version av filmen till henne och inom fyra dagar levererade hon fem sublima musikspår, som alla är med i filmen. Jag älskar vad hon har tagit med sig till den här filmen.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com