Anna Sundstrand

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 februari 2020

New York-modellen Anna Sundstrand började som barn sin resa i popgruppen Play, som hade en hit med 'Us Against the World'. Som barn styrs hon med hårda metoder av de i branschen hon förväntas lita på.

I 'Du är utbytbar' berättar du om att vara barn i musikbranschen. När du 2001 slår igenom i popgru-ppen Play som "coachades" av Laila Bagge. Självbiografin utannonserades redan 2018. Så vad var det som fick dig att vilja dela med dig av den här historien och när längs vägen kom Suzanna Vie med?
– Boken har tagit cirka sju år att skriva och Suzanna Vie kom in i bilden för cirka fem år sedan. Hon hjälp-te mig att slutföra den. Vi har tillsammans skrivit ord för ord. Jag blev svårt sjuk 2013 och fick efter många års lidande reda på att jag har sjukdomen Addisons. Därför har boken tagit längre tid än förväntat att slut-föra. Anledningen till att jag har skrivit boken är att jag tror att många kan känna igen sig i min berättelse även om dem inte har varit "popstjärnor" . Utanförskapet, känslan av att aldrig passa in, kan nog många re-latera till. Och jag vill inte att någon annan ska behöva må så dåligt som jag gjorde. Dessutom vill jag berät-ta om en bransch som ingen riktigt har pratat om eller beskrivit tidigare.

Framförallt inte hur det är att vara endast elva år gammal i musikvärlden.

Vet inte varför, men jag tvivlar lite kring att "offerstämpla" barn med en popstjärnedröm, men det känns lika fel att trivialisera det. I boken skriver du att du är din egna värsta kritiker, men du får st-ändigt höra att du gör fel, är klantig, du får skuld och ilska riktad mot dig, och det av vuxna. Det är lika mycket en historia om ett barn som vill passa in som om vuxna som använder barn för att kom-ma in i rum de vill komma in i under sina karriärer. Ska ens barn vara popstjärnor till att börja med?
– Ja och nja. Med facit i handen och hur det blev och slutade för oss så är det nej men om det hade blivit som vi blev lovade, delvis alltid föräldrar med oss, skolan skulle prioriteras, samt ha kul på vägen. Då kanske.

Du pratar om hur du genomgående upplevt att inte få vara med. Tror du att utanförskapet du berätt-ar om med barn i skolan öppnade upp dig för att låta dig behandlas så här. Som att du förtjänade det?
– Så kan det kanske vara. Allt jag ville då var att få vara med.

Men jag tror inte man "tillåter" sig själv att bli behandlad illa som barn.

Det förstår man inte som tolvåring.

Var det att "bli sedd" och "hörd" som drog dig till sång och dans till att börja med?
– Nej, absolut inte. Utan det var framförallt något med musiken och dansen som var befriande för mig.

Jag fick uttrycka mina känslor. Dansen och musiken blev min frizon.

Ni tas med till Victoria's Secret, ni får tänderna tillfixade, det är svanktatueringar, korta linnen och låga jeans, det är turnébussar, flygresor, egna hotellrum, personliga tränare och ni får inte prata med era föräldrar och ska dessutom "vänja er" er vid påtvingade sexuella närmanden. Ni är bara barn?
– Japp. Under skrivandets gång insåg jag hur galet och underligt mycket var ...

Började du aldrig tänka "Varför vill de att jag ska växa upp"?
– Jo, ... "varför måste jag växa upp så snabbt och bli vuxen" var en fråga jag ställde mig själv ofta. Jag förstod aldrig varför det var "fel" att vilja ringa mamma varje dag. Det här var en återkommande kamp för mig.

Och även mina föräldrar.

Det är inte du utan Rosanna som först säger att hon känner sig som "en produkt". Efter det är det Fa-nny som inte vill mer. Men ni fortsätter och får hela tiden höra att ni ska vara tacksamma. Du säger själv att du tycker de två är själviska som känner så. Det är, tänker man ju, samma känsla som står bakom när du får höra att de hatar dig. Det är barn påverkade av vuxna omkring sig. När i allt det här börjar du först inse att det aldrig handlade om er utan de vuxnas möjlighet att tjäna pengar på er?
 – Jag tror aldrig att jag tänkte sådana tankar som väldigt ung. Utan den insikten kom senare, på slutet, när jag märkte att ingen egentligen brydde sig om hur jag mådde utan mer hur jag såg ut.

Var det nån du verkligen lärde känna under den tiden som kändes genuina?
– Ja, framförallt Louie och Claudia som vi lärde känna tidigt. Två underbara människor.

Som även hjälpte mig att få tillbaka självförtroendet efter Play.

Sjuåriga Annas drömmar skulle ändå slå in. De öppnade upp en väg för dig, kanske inte den enda vä-gen du hade kunnat gå, kanske en väg som inte borde finnas, men popstjärna blev du och, i en tid lån-gt före siffror tappade sin betydelse på Spotify, sålde ni miljoner faktiska skivor. Var det overkligt?
– Varje dag var på något sätt overklig och surrealistisk. Men precis i början när vi klev in på Sony kontoret i New York första gången ... då nöp jag mig extra hårt i armen. New York var över förväntningarna och sa-golikt första gången. Jag minns tydligt hur liten jag kände mig bland alla enorma höghus.

Och de gigantiska portionerna mat. Jag blev kär i staden redan första gången.

Hur kunde en dag vara när det var som mest hektiskt?
– Vi gick upp klockan fem på morgonen för att vara med i ett morgonprogram. Resten av dagen bestod av intervjuer löpandes efter varandra och även flera besök till radiostationer, samt uppträdanden.

Till slut skola och slutligen dansträning.

Det är många möten längs vägen. Som en ung Beyoncé, Aaron Carter, Lil' Bow Wow och Olsen tvilli-ngarna. Möten man nog helst läser om i självbiografin. Men ett ganska kort möte är med Brad Pitt. Du resonerar däremot inte kring varför han står i dörröppningen till er toalett till att börja med?
– Bra fråga. Det undrar jag med. Jag tror han gick fel. Men oklart.

Är det någonting du fortfarande kan sakna ifrån den tiden?
– Absolut, jag kan idag sakna att få stå på scenen! Även turnélivet och att konstant vara på väg till nya äv-entyr, nya arenor. Ingen dag var den andra lik. Det saknar jag.

År 2009, du jobbar som modell i New York, när Play ska återförenas utan dig. Den officiella anlednin-gen är just för du bor utomlands. Men i själva verket är det de andra som inte vill ha med dig. De har snart lagt ner igen och ingen är på "speaking terms". Du är inte en del av problemet. Vid det här laget är ni alla vuxna, och även om det förstås sårar, skulle du verkligen tackat ja till att vara med igen?
– Jag vet inte, hade nog övervägt för och nackdelar. Jag saknade musiken men samtidigt älskade mitt nya liv och jag var nyfiken på vart det skulle ta mig. Men så svårt att säga hur jag hade svarat ...

I en situation som aldrig blev av.

Vad förvånade dig mest med modellvärlden efter att ha varit i musikbranschen sen så unga år?
– I modellvärlden betydde min tidigare musikkarriär ingenting. Utan den satte snarare hinder. Det som förvånade mig mest var hur illa behandlade modellerna blev. Jag var van att bli uppassad och att folk fråg-ade vad jag tyckte. I modellvärlden behövde man mest bara vara tyst och blev inte särskilt uppskattad.

Man blev inte uppskattad på samma sätt som artist.

Kunde modellandet ersätta den glädje som musiken gett dig?
– Nej, inte alls. Men det blev en ny typ av glädje istället. Jag träffade många härliga människor. Jag var väl-digt förvånad över hur positiva alla var till hur underbart det var att mamma reste med mig.

Och ingen förbjöd mig från att ha med henne. Tvärt om.

Du fortsatte sjunga och dansa ett tag och jag har hört att det kanske kommer att komma en ny singel runtomkring den här självbiografin med. Hur mycket av "jag vill fortsätta, jag ska bli bäst" finns kv-ar och hur är din relation till musiken i dag när du kan närma dig den på dina helt egna villkor?
– Den känslan finns inte kvar. Jag har hittat så mycket annat i livet som ger glädje! Bara att få vara frisk och ha en bra hälsa är egentligen det enda jag önskar. Jag tror inte jag kommer att släppa en singel. Men, jag ska aldrig säga aldrig. Om det sker så får den komma naturligt från glädje till musiken. Musiken betyder fortfarande väldigt mycket. Musik ger mig glädje! Ett liv utan musik är inget bra liv.

Om du tänker på hur allting började, hur känner du över hur allting slutade?
– Allt slutade precis som det skulle. Livet har en liten plan som ibland är svår att förstår i stunden av sorg eller avslut. Men det brukar bli till det bättre. Och längre fram tittar man tillbaka och skrattar.

"Jaha, nu förstår jag varför det inte skulle gå vägen". Jag skulle få det här. Något bättre.

Känner du dig utbytbar?
– Jag känner mig inte utbytbar längre. Ingen är utbytbar. Jag älskar Anna idag, hur klyschigt det än låter.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com