Anna Karenina

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 8 mars 2018

Anna-Karin Westerlund är både arg och frustrerad. De krav och roller hon förväntas uppfylla som kvinna väcker en kamplusta som vajar i förändringens vind. Det här är Anna Karenina och låten 'Woman'.

Hur hittade du först din väg fram till musiken?
– Jag är uppväxt i ett väldigt musikintresserat hem, det var alltid någon platta som snurrade på stereon. Så musik har alltid varit ett naturligt inslag i mitt liv. Sjungit har jag alltid gjort, men i tonåren började jag sjunga i kör och det blev själva språngbrädan in i mitt musicerande. När jag var liten var husgudarna Sting, Frank Zappa, Monica Zetterlund, väldigt mycket jazz och en hel del musikal. I tonåren upptäckte jag Joni Mitchell och Kate Bush, som båda har influerat mig väldigt mycket.

Utan Kate Bush hade jag nog inte gjort musik idag, att lyssna på henne fick mig att förstå att det som snurrade runt i mitt eget huvud också var musik!

Vad är det för musik som snurrar runt?
– Jag skulle beskriva min musik som 'art pop' korsad med psykedelisk rock och en gnutta jazz. Jag skriver inte musik för att göra hits, utan för att berätta historier. Olika låtar drar åt olika håll, jag gillar att varje låt är sitt eget lilla universum. Jag vill få folk att känna, att de känner att de går in i ett alldeles nytt rum som är min musik. Sen om de bara vill gå ut igen eller vill stanna för evigt kvittar mig, bara de känner närvaron i väggarna. Jag älskar egensinniga singer-songwriters!

Rufus Wainwright, Fiona Apple, Regina Spektor, St Vincent och Joanna Newsom, för att nämna några.

Idag på internationella kvinnodagen har du släppt låten 'Woman'. Vad handlar den om?
– Jag skrev den hösten då Donald Trump valdes som president för USA. Den kom ur en frustration över hur långsam kampen för en jämställd värld kan kännas. Visst, Sverige är ett otroligt jämställt land och vi har kommit långt i vårt arbete för ett jämlikt samhälle, men vi ser även en snabbt framväxande konser-vativ och högerextrem rörelse som vill dra tillbaka klockorna och inskränka kvinnors och minoriteters rättigheter världen över. Det skrämmer mig, men gör mig också redo att kämpa ännu mera!

Jag skrev 'Woman' i ilska och frustration över de förväntningar, krav och roller jag upplever att jag för-väntas uppfylla och ikläda mig som kvinna i dagens samhälle. Den här låten är både en klagosång och en frihetshymn! En knuten näve av kamplusta som vajar i förändringens vind.

Vad vill du väcka för reaktion?
– 'Me Too' rörelsen i höstas var en stor ögonöppnare för mig. Dels så blev jag så ledsen och arg av att läsa alla berättelser om övergrepp och sexism, men också att jag började tänka över hur jag själv påverkats av att leva i patriarkatet. Hur jag spelat med i "spelet", för att vinna fördelar hos män, för att de suttit på makten. Nu när vi förhoppningsvis alla ser mönsterna och strukturerna kan vi tillsammans hjälpas åt att bryta dem. Jag tror att både kvinnor och män kommer att tjäna på detta.

Det måste vara utmattande att vara man i patriarkatet också, det tänkte jag på inte minst när jag såg dokumentären 'The Work' på SVT-play nyligen ...

Tror du att musiken har förmåga att verkligen påverka och förändra vad folk känner?
– Jag kan bara utgå ifrån mig själv, och jag är väldigt påverkad av musik. Jag brukar använda musiken för att försätta mig själv i olika känslostämningar, och tror att det är få konstformer som är så direkta som musiken är. Det går liksom rakt in i hjärtat på nåt sätt.

Hur kom sig Anna Karenina som artistnamn för dina solosläpp? Vad är din relation till Leo Tolstoy?
– Att jag har valt Anna Karenina har ingenting med Leo Tolstojs roman att göra, jag har faktiskt inte ens läst den ... skäms lite. Jag bodde i Prag under ett år när jag var tjugo och då fick jag en massa smeknamn, för att de tyckte att mitt namn var så svårt att uttala. Jag hade ett band tidigare som hette Andulka, som är ett smeknamn på Anna. När jag sedan startade mitt soloprojekt ville jag ha ett namn som klingade lite östeur-opeiskt och mystiskt, men som ändå liknar mitt eget namn, och då valde jag Anna Karenina. Det är ett ganska dåligt artistnamn egentligen, det är jättesvårt att hitta mig om man googlar på nätet exempelvis.

Men jag är än så länge för lat för att byta, samt att jag känner mig rätt hemma i namnet nu.

Och du släpper all den här musiken på ditt eget bolag, Kusklippen?
– Jag har startat eget bolag för att jag kan! Med små medel kan jag nå människor över hela världen med min musik, det gäller bara att hitta rätt kanaler och vara ihärdig. Det är både befriande och utmanande! Sen gillar jag att bestämma själv över alla delar av min arbetsprocess. Jag arbetar inte med andra artister, utan detta är än så länge bara ett sätt för mig att få ut min egen musik.

Men kanske att jag kommer göra det i framtiden, om jag har tid och resurser till det.

Ida Lindberg och Wille Alin har i alla fall varit medproducenter på den här låten?
– Att jobba med Wille Alin och Ida Lindberg har varit förlösande! Vi har haft otroligt roligt och det hoppas jag och tror märks i musiken! Både Ida och Wille kan spela typ alla instrument och är väldigt kunniga inom den inspelningstekniska delen också, så det går väldigt snabbt från idé till slutresultat.

Vi alla tre tänker "utanför boxen" och är väldigt nördiga och hängivna i vårt arbete. Wille är som en virvelvind av kreativitet och det blir ett bra komplement mot mig och Ida som är långsammare och kan sitta och pilla med ett reverb i evigheter för att få till den perfekta stämningen.

Vi är en magisk trio!

Hur kan det se ut när du skriver en ny låt?
– Det är så olika. Ibland kommer musiken först, när jag sitter och leker vid pianot och hittar någon ackord-följd eller rytm som jag gillar. Jag skriver också väldigt mycket text oberoende av musik ... som poesi. Och ibland pusslar jag ihop någon text jag skrivit separat med någon liten musiksnutt jag hittat på.

Ofta kommer melodier och texter när jag är ute och går, eller är i rörelse på något sätt, eller gör något annat, typ diskar, då brukar jag spela in idéerna i min mobil och sen får jag sätta mig vid pianot och försöka jobba mig fram till den optimala inramningen av harmonik och rytm.

'Woman' är också upptakten till en kommande EP-skiva. Är Ida och Wille inblandade där med?
– EP:n har arbetsnamnet 'Acting and Reacting' och kommer bestå av fem låtar som är skrivna av mig och producerade tillsammans med Wille och Ida. Den släpps i höst på Kusklippen Recordings. Den här skivan är mer extrovert och energisk än min förra skiva, som var ganska drömsk och långsam.

Låtarna handlar om hur jag agerar i och reagerar på min omvärld, hur jag stiger ut och in ur olika roller, som kvinna, som dotter, anställd, älskare. Men också hur jag hanterar mina känslor och min inre teater.

Hamnar större delen av tiden i den eller kommer du hinna med några spelningar också?
– Nu har vi fullt fokus på att färdigställa EP:n och i höst planerar jag en turné i samband med släppet. Jag kommer ha med mig ett lyhört och dynamiskt band som bjuder på mäktig stämsång, ös, och en massa personlighet! Men vi är sugna på att spela dom nya låtarna redan nu ...

Så det kan nog dyka upp någon spelning i Stockholm framåt sommaren!

Vilken har varit din mest minnesvärda av alla spelningar hittills?
– Det var när jag spelade på Bullret Jazzklubb i Malmö för några år sedan. Det var en sån där spelning där allting stämde, med fantastiskt ljud, engagerad och välkomnande arrangör och publiken satt som små tända ljus. Och Malmö stod i ljusgrön vårskrud!

Hur kommer du fira den internationella kvinnodagen?
– Jag kommer skåla i champagne med mina vänner för att fira kraften i alla kvinnor och att 'Woman' är släppt så klart! Jag hoppas att ni gillar den lika mycket som jag gör!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com