Anna Ihlis

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 juni 2017

Ett fuck you till jantelagen. Intervjun möter Anna Ihlis i ett samtal om den senaste låten, kreativitet i tre delar och den kommande skivan där hon tonsätter Erik Axel Karlfeldts olika dikter.

Två veckor har nu nästan hunnit passera sen releasen av 'Wolves'. Hur har responsen varit?
– Den har varit fin ... speciellt inom sociala medier har den spridits bra och fått väldigt bra respons. 'Wol-ves'" är mitt "fuck you" till konfliktfyllda relationer, till jantelagens armé och till dramaqueens.

Änvänd den till det eller götta ner dig i sköna beats.

Låten är också ett samarbete med producenten LJB som vi känner till från duon All That Is?
– Vi träffades för några år sedan i samband med ett projekt där idén var att sammanställa musiklivet runt om där vi bor. Då frågade Jesper om jag ville sjunga på något av det som han gör utanför All That Is.

En av dom låtarna som han hade grunden till var 'Wolves'.

Sedan visade det sig att våra barn hamnade i samma klass och dessutom blev väldigt bra kompisar, därifrån skedde samarbetet rätt naturligt och blev lättjobbat. Han är sjukt bra på det han gör.

Vad handlar låten om?
– För mig är den en slags upprättelse, det är en ilska riktad emot jantelagen. Mot omskrivningar och konflikter, mot att hellre fälla än fria. När alldeles för många människors ord rör till det som egentligen behöver sägas och tänkas. För mig alltså.

"All I want from you is silence, I can't clear my head"

Är den här låten en del av ditt fjärde album som också är i görningen?
– Det är den inte, den är en avstickare från döda poeters sällskap, och något som behövde komma ut. Jag tycker om idén att släppa det jag känner för när jag känner för det och röra mig i ett genrelöst landskap.

Det är frihet. Kreativitet är tre delar för mig, Flödet, ifrågasättandet och till sist problemlösandet. Oftast hör jag hela produktionen i huvudet och gör ett skal hemma vid pianot och tar det sen till studion.

Vad inspirerar ditt låtskrivande?
– Livet, film, och behovet av att göra det driver mig och inspirerar mig. Första delen av att skriva en låt är helt grundad på en känsla och den spelas upp som en film i mitt huvud. Musiken blir soundtracket till filmen. Ibland är det något jag behöver sjunga, ibland något jag behöver säga och är en helt egoistisk nästan terapeutisk process. Det går löjligt enkelt i det stadiet, sen får jag jobba mer aktivt för att knyta ihop det.

Är det samma rent musikaliskt? Att musiken kommer sig ganska enkelt?
– Om du menar att skriva melodier så kommer dom som oftast till med bara mig och pianot. Nästan alltid finns det en rytmisk idé. Om jag vill ha med fler instrument eller behöver bolla med någon så är det oftast Björn Sima som är trummis i mitt band och en helt fantastisk musiker.

Vi har spelat ihop i tio år och han är med på alla mina skivor, där han alltid har agerat bollplank.

När började du först skriva egna låtar?
– Min första låt skrev jag 2005 ... på ren viljestyrka ... för att det var en dröm och en önskan.

Ändå en ganska sen dröm med tanke på din uppväxt i en musikerfamilj?
– På ett sätt var det givet att jag behövde uttrycka mig, att det fanns runtomkring mig gjorde det säker-ligen lättare att välja den vägen. I en period i livet behövde jag göra något annat och stå på egna ben, liksom inte förknippas med min familj och den musiken som utövas där.

Tillsammans med min familj har jag uppträtt mycket och där kom sången in i bilden, men att skriva musik, att skriva text, och spela in album ... det är något som jag har skapat för mig själv och med mig själv.

Har du dragits till andra slags inspirationskällor?
– Jag har alltid lyssnat på sångerskor, sångare, instrumentalister och artister som jag upplever har för-mågan att berätta en historia. Det som är enkelt och rakt på sak. Så lite manér som möjligt och så mycket närvaro som möjligt. Jag inspireras av bra texter. Artister som Joni Mitchell och Paul Simon, men har lyssnat på allt ifrån jazz, klassiskt, visa till grunge, pop och rock.

(Skrattar) Det som jag har lyssnat på för stunden har inspirerat och influerat men oftast är det inte musik som influerar utan människor, berättelser och film, till exempel.

Vad lockade dig till att ta dig an Nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldt till fjärde skivan?
– Först svarade jag spontant bara "Ja!" när jag fick frågan, sedan kom det ett paket på posten med alla hans diktsamlingar. Jag älskar både böcker och poesi så det var inte svårt att börja läsa. Motivationen blev att försöka tonsätta Karlfeldt ur ett annat perspektiv än det som han hade figurerat i tidigare. Mindre pompöst och mindre folkloristiks. Med mitt nutidsliv som utgångsläge.

Att få möjligheten att göra något sånt här har stimulerat mig mer än bara musikaliskt. Det har varit som att resa i tiden, som att vara betéendevetare, som att skriva en uppsats fast med musiken som språk.

Är det lika givande att tolka som att skriva helt eget?
– Det har varit ett helt fantastiskt projekt och precis som när jag skriver text själv har jag valt att ton-sätta dikter som är aktuella i mitt liv. Varje låt är sin egen film, sitt eget album, med sin egen kostym. Tolv dikter är tonsatta och det sista spelas in och skrivs klart nu under sommaren.

Hela mitt konstnärsskap och mitt behov av att uttrycka mig började i diktform när jag var runt fem år, att skriva musik kom långt senare. Därför känns det helt fantastiskt att få jobba med poesi som utgångsläge.

Hur ser du tillbaka på arbetet med första albumet idag? Fyra album och sisådär sju år in?
– Första albumet är som första kärleken, maniskt och ivrigt. Blandat med en rädsla att förlora någon end-aste idé. Ett lyckorus. Det är något djärvt med det. Något förlösande, lite som att få sitt första barn.

Nu vid fjärde albumet litar jag på att idéer kommer, jag känner till processen. Både min egen och den runt omkring att göra ett album. Någon form av rutin antar jag och trygghet. Både jag och musiken har mer erfarenhet och dessutom har jag egen studio nu, vilket skapar mycket fina möjligheter och arbetsro.

Det är en jämn och tillitsfull kärlekshistoria.

Att skapa musik består av många olika delar. Att skriva texter, det instrumentella, att sjunga, att stå på scen och uppträda. I vilken del skulle du säga att du trivs du som bäst?
– Definitivt i skrivandet och i studion. Att spela in sång, att sjunga fram låtarna och spela dom på pianot om och om igen, för att sen ta dom till studion och ge dom hela ramen. Där trivs jag allra bäst.

När stod du på scen första gången?
– Första gången jag stod på en scen var jag fyra år. Det har alltid funnits med ... så något tydligt första gången minne har jag inte. Det var något som hörde livet till kan man säga.

Vad har det gett din scenpersona att ha haft med dig det sen så ung ålder?
– Är nu en person som verkligen vill och gör sitt bästa för att berätta något. Någon som tar tillfället i akt att också prata om det som händer i världen och i samhället runtomkring oss.

Just nu ligger all fokus på att göra färdigt albumet och planlägga för release. Dessutom har jag fått mitt andra barn så det blir en kombo av många fina ting innan det är dags att släppa skivan.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
– Det finns flera. En av det mindre slaget, som var releasespelningen för min tredje skiva 'Känslomässig kull'. Då hade jag haft en längre paus från scenen och den intima fina känslan av att gå upp på scenen igen var väldigt stark. Ett annat mer stort och överväldigande minne är från en av mina turnéer i Portugal. Jag gick ut på scenen och möttes av ett tusental personer som alla sjöng med i mina texter.

Överrumplande fint.

Vad är det märkligaste som hänt runt ett gig?
– Är det inte alltid märkligt med gigs? Rent generellt alltså.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com