Anna Fridh

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 8 mars 2020

En svensk 'Downtown Abbey'. Anna Fridh är författaren bakom nyss släppta 'En pil i mitt hjärta'. En roman som inte bara tar oss tillbaka till tidigt 1910-tal, utan även en tid när kvinnors liv var ett annat.

'En pil i mitt hjärta' är en berättelse som utspelar sig 1910. Samma år som en socialistisk kvinnoko-nferens i Danmark slår fast om att 8:e mars ska firas som den internationella kvinnodagen. Den här historien är ju på många sätt en inblick i en tid där kvinnors frihet och rätt var en annan. Olyckligt-vis är den fortfarande det i delar av världen. Hur mycket av ett incitament var just det för att skriva i den här tiden och ur en kvinnas ögon, för att ge perspektiv på hur det är att vara kvinna då som nu?
– Jag tror att det perspektivet var oundvikligt när jag valde ut unga Klara till huvudperson. Det var inte så att jag tänkte att jag skulle skriva en feministisk bok från början, men det blev ändå så. Allt annat hade va-rit omöjligt. När jag skulle börja skriva kände jag mig fram rätt så mycket. Jag hade ingen alldeles tydlig idé om vad det skulle bli annat än att jag visste att vissa personer skulle finnas med i berättelsen och att vissa nyckelscener måste ingå som definierar karaktärerna och som driver handlingen framåt. Det handlade allt-så om att driva handlingen mot de här nyckelscenerna samtidigt som jag också levde mig in hur det är att vara var och en av de olika karaktärerna i boken. "Vad har de formats av i livet", "Vilka är de" och "Vilka är motiven bakom deras handlingar?" Det är min uppfattning att vi alla leds av ett ideal som vi bär med oss i våra huvuden, ett ideal som kanske bara vi själva känner till. Det är den idealbilden som styr våra val, både stora och små, och som avgör var vi slutligen hamnar i livet. Vi vill nämligen bli som den person som vårt ideal säger att vi borde vara. Ibland gör vi rätt val, ibland blir det fel, men hela tiden finns idealbilden med, den som avgör dina val i varje stund ... "Vem vill du egentligen vara?" ... "Vad är viktigast för dig?"

Sedan beror det på vem du är vilket spelutrymme du också får. Är du fattig eller rik? Man eller kvinna?

Eftersom jag tidigt valde att berätta i "jag-form" och göra unga Klara till huvudperson så fick berättelsen automatiskt det kvinnliga perspektivet. Successivt mindes jag själv min egen uppväxt och mina ungdoms-år, och reflekterade mina egna erfarenheter i det som händer Klara i boken. Nu när jag ser tillbaka tänker jag att det är som om vi vuxit ihop, Klara och jag. Trots att jag vet att allt bara är fiktivt och att det som hä-nder Klara i boken inte har hänt mig, att allt dessutom utspelar sig i en annan tid, på helt andra platser, så kan jag känna en stark identifikation. Så, ja ... kanske förlorade jag mig själv ett tag i Klaras värld, men det var nog också det som fick mig att arbeta så engagerat och så pass länge att boken till sist blev färdig.

Det är ju lite av en svensk 'Downton Abbey'. En miljö av herrgårdar, tjänstefolk, pigor med vita för-kläden och herremän i propra kostymer. En 'Unga Astrid' värld. Varför blev det just den här miljön?
– Själva idén till boken har jag burit med mig väldigt länge, sedan jag själv var i Klaras ålder. Jag skrev en hel del under min uppväxt, och läste mycket. När jag var nitton år skrev jag romanen om Klara rakt igeno-m, fast den blev annorlunda då förstås. Jag har den hemma i en byrålåda faktiskt. När jag sedan tog tag i sa-mma berättelse som nästan tjugo år senare beslöt jag att göra om berättelsen ifrån grunden. Plötsligt var det mina egna erfarenheter som trädde fram och ledde mig i skrivandet även om boken självklart inte är sj-älvbiografisk. Som ung hade jag också romantiska drömmar, precis som Klara i boken, och vad då bättre än en herrgårdsmiljö? Som ung tonåring läste jag Maria Gripes böcker. 'Skuggan över stenbänken' hette en.

Ja, den ursprungliga inspirationen kom från många håll ... och 'Downton Abbey' ja, jag älskar serien!

Engelska kostymdramer av alla slag har varit till väldig inspiration för mig.

Jämförelsen är klart smickrande!

Gillar du själv att ge dig in i den här slags verk när du läser ... eller ser serier?
– Jag hinner tyvärr inte läsa så mycket själv. Jag har familj, jobb och en massa projekt vid sidan om. Jag har försökt komma på om jag läst någon bok som liknar min, men jag kommer inte på någon på rak arm. Kanske mina läsare kan upplysa mig. Jag vet att jag under tiden jag studerade läste 'Portrait of a Lady' av Henry James i original, och att jag tänkte då att så ville jag också kunna skriva. Annars tycker jag fortfarande att Marianne Fredriksson håller. Hon skriver som om hon vet en hemlighet som vi andra inte vet, som om hon hade en djupare insikt i livets mysterium ... det är en hemlighet som hon vill inviga oss andra i genom det hon skriver ... och hennes karaktärer är starka och engagerar. Jag tittar förstås också en del på tv och film, fast jag inte har så mycket tid där heller, om jag ska vara ärlig. Det är bra med play-funktionen så att man kan titta när det passar. En personlig favorit var 'Shetland' när den var aktuell, en engelsk kriminalserie.

Jag tyckte mycket om huvudkaraktären, Perez. Deckarserier blir annars lätt för kliché. Jag tappar intress-et om personerna framställs som alltför stereotypa. Men jag tror att filmmediet har betytt mycket för mitt sätt att skriva, i korta scener som läggs till varandra och där varje scen har en inramning, ett avslut, som leder handlingen vidare. Det vore förstås en dröm att någon gång få se boken filmatiserad!

1910 är också året den första svenska långfilmen kom. Vem hade du gärna sett spela Klara på film?
– Oj, jag vet inte. Det var en svår fråga. Säkert finns det många som skulle kunna vara aktuella ...

Men jag har inga direkta namn.

I perspektivet av kvinnofrågor hade boken kunnat utspela sig närsomhelst. Hade du någon liknande, även om det så klart inte var tidigt nittonhundratal, upplevelse eller insikt som idén först kom ur?
– Ja, historien är på sitt sätt tidlös. Den hade kunnat utspela sig i vilken tidsålder som helst, men de yttre förutsättningarna för dramat hade förstås skiljt sig åt och händelserna hade därför fått anpassas för att pa-ssa in i sin tids förutsättningar. Det var väl där någonstans alltihopa landade till slut, att Klaras upplevelse av att växa upp till självständig kvinna hade kunnat utspela sig när som helst genom historien. De tankar och strävanden hon har och går igenom är något som alla flickor och kvinnor kan känna igen sig i, oavsett tidsålder. Därför tror jag att boken också går att läsa av människor i alla åldrar, ung som gammal.

Och jag hoppas också att boken kommer att läsas av många män med stor behållning.

Även om den har fått en ung, kvinnlig, huvudperson!

Vad är det för en historia och intriger läsarna har att vänta?
– Boken handlar om Klara som är femton år 1910, och går ut i vuxenlivet. Hennes föräldrar har precis gått bort och hon måste stå på egna ben och klara sig själv, sitt eget liv och sin försörjning. I början på 1900-ta-let bor majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande på landsbygden. Landet har under andra hälften av 1800-talet successivt belagts med järnväg. Den moderna tiden närmar sig med kvinnlig rösträtt, rätt till utbildning och ett eget yrkesliv, men ännu är tiden inte riktigt mogen. Klara åker med tåg upp till Norrland för att ta anställning på en herrgård. Hon är ung och tar stora intryck av det liv som möter henne ... både människorna och miljöerna. Det blir en äventyrlig tid när Klara får chansen att pröva sina vingar och hitta sitt verkliga jag. Men snart kommer en brysk påminnelsen om verkligheten, vem hon egentligen är, och om livets krassa villkor. Vad kostar egentligen friheten för en fattig, ung kvinna från Klarakvarteren?

Går den ens att få?

Femtonåriga Klara ger sig ut i världen med öppna ögon, "Det är första gången jag lämnar min barndo-msstad Stockholm", men för att ge sig ut i världen måste man också möta verkligheten. Det är dröm-marna som får ut en men verkligheten som gör en till den man är. Vad var dina drömmar vid femton?
– Jag drömde också om att se världen i Klaras ålder. När jag var arton år åkte jag som ut som utbytesstudent till Paraguay, och sedan vid tjugo års ålder, när jag läst färdigt på gymnasiet, åkte jag till Bryssel i Belgien, för fortsatta studier där. Så hennes frihets- och äventyrslängtan finns också i mig, även om jag reste iväg helt frivilligt, medan Klara upplever att hon inte har något val utan måste åka. Precis som hon gör i boken längtade också jag tidvis hem och undrade över vem jag egentligen var i de främmande miljöerna. Det var en svår, men spännande tid. Jag lärde mig att lita på mig själv, precis som Klara också gör i boken.

Jag är glad att jag åkte när jag hade chansen. Upplevelserna har format mitt liv.

Även om du först skrev den för länge sen, gissningsvis hade du skrivit ännu lite tidigare än så?
– Jag har skrivit sedan jag var barn. Första boken skrev jag när jag var tretton år och den handlade om en tidsresa från nutid till en medeltida sagovärld, och den andra skrev jag när jag var nitton och precis hade återkommit från Paraguay. Det var föregångaren till 'En pil i mitt hjärta' kan man säga, fast i sin utformn-ing väldigt olik den roman som jag skrivit nu. En kompis och jag gjorde också en tidning som vi gick runt i kvarteret och sålde i gannskapet, minns jag ... jag har alltid gillat att skriva, vara kreativ och hitta på.

Vi får ofta följa Klara när hon reser. Boken börjar till och med i en inledande sådan. Det är då så leva-nde att man nästan ser framför sig hur du själv sitter i tåget och far förbi de förbipasserande landsk-apen och tågstationerna. Det är ju om inte annat ett rum där man kan förlora sig i skrivandet. Hade du en plats där du kände dig bekväm, där orden bara kunde flöda medan omgivningen tynade bort?
– (Skrattar) "När omgivningen tynade bort" säger du, fråga min man så ska han säga att det hände alldeles för ofta! Men faktum är att jag hade inte ens en egen arbetsplats i början. Jag satt och skrev överallt. Mina utskrifter låg spridda runt hela huset. Jag skrev i korta pass, när som helst, var som helst. In på natten eller tidigt på morgonen innan alla i familjen vaknade. Jag har tre barn och de var alla små de första åren som jag skrev. Det har väl varit min styrka, att min kreativitet inte är villkorad på det sättet.

Jag fick verkligen ta till vara varje stund jag hade till att skriva, och när jag väl satte mig ner ville jag också att något skulle hända på papperet. Därför blev boken så händelsetät och fick mycket driv.

Läsaren får hela tiden precis så mycket information som behövs för att komma vidare i handlingen.

Jag själv är nämligen en otålig själ och avskyr att vänta!

Vi ska så klart inte gå in för mycket på hur allt spelar ut sig. Men det är ändå intressant att djupdyka lite i vissa ögonblick och relationer som vi får ta del av. Vi får möta på många intressanta karaktärer och scener. Relationen som Klara har till Emelie, exempelvis, som kanske inte är så varm i början?
– Emelie är flickan som Klara ska vara barnpiga åt. Flickan är bortskämd och van vid att mästra människo-rna runt omkring henne när Klara först kommer, främst alla barnflickor som kommer och går, så förutsät-tningarna är inte de allra bästa till en början. Men Klara står pall och deras relation utvecklas med tiden ... och blir stark. Jag vill också gärna lyfta fram Klaras relation med den äldre arbetskamraten Ester, som blir något av en mentor för henne. Och Linus, och moster ... ja, det finns många! Det har varit fantastiskt att kunna leva med alla de här människorna under så lång tid och verkligen lära känna dem!

I sitt slutskede övergår boken snart mer till en spännande bladvändare, och att man fått följa vardan så länge gör att man håller av henne och vad som händer i hennes liv mycket mer. Den blir svår att släppa ifrån sig. Hur lyckades du gå från att beskriva vardag till ganska klassiskt thrillerberättande?
– Jag har skrivit om vissa delar av berättelsen, inte bara en utan många gånger. Jag hade läst någonstans att ett vanligt problem med många debutantmanus är att de planar ut efter ett tag, att den dramatiska kurvan inte håller ända in i slutet. Så hur kunde jag göra bokens sista del mer dramatisk och även lite överraskand-e? Det var svårt att tänka om och skriva nytt. Jag tror att det tog ett halvår, minst, innan alla delarna föll på plats och jag äntligen kunde börja skriva igen. Under den tiden kände jag mig helt handlingsförlamad ... men det gick ändå till slut att få färdig boken! Det hade inte funkat att skriva på samma sätt i början som i slutet. Genom att inledningen av boken beskriver Klaras liv och vi får en grundlig introduktion av bokens olika karaktärer, kan vi sedan stegvis öka tempot i berättelsen. Vi har pusselbitarna som behövs. Vi känner då redan karaktärerna, vi förstår och bryr oss om dem. Hade jag använt samma upphausade tempo från bö-rjan av boken så hade läsaren inte hunnit utveckla sitt engagemang för karaktärerna på samma sätt.

Bokens andra del hade med andra ord inte blivit lika effektiv om jag inte först lagt den grunden.

Hur jag gjorde det rent konkret?

Jag kan inte riktigt säga. Jag har ingen medveten teknik för hur jag skriver. Orden kommer i mitt huvud och jag skriver ned dem på papperet. Jag känner mig fram. Det viktiga för mig är att läsaren hålls intresse-rad, att innehållet upplevs som engagerande, ända fram till sista sidan.

Klara tar ett ganska oväntat beslut i slutet. Vad tror du det är ... med henne som karaktär ... att hon tar det beslutet? Tror du hon hade tänkt på samma sätt bara två år tidigare i berättelsens inträde?
– Det som i det korta perspektivet verkar vara den bästa lösningen, skaver när man betraktar den ur ett lä-ngre tidsperspektiv. Klara är en ung person. Jag kände det väldigt påtagligt när jag redigerade och byggde ut vissa scener mot slutet av mitt arbete med boken, hur ung och till viss del naiv hon är. I sista scenen är det plötsligt som om hon ser en glimt av det längre tidsperspektivet, att hon förstår att det som verkar vara den bästa lösningen just i stunden faktiskt inte är det sett ur ett längre tidsperspektiv, att hon egentligen vill något annat med sitt liv. Så hon fattar ett överraskande och moget beslut.

Jag inser att inte alla läsare kommer att vara överens med mig här, men ser fram emot debatten!

Gjorde Klara rätt eller fel?

Alla har rätt till en åsikt.

Tror du att tid läker alla sår?
– Läker tiden alla sår? Nej, det är inte tiden som läker såren. Vi gör det själva när vi utvecklas som männis-kor och sätter svåra upplevelser i nya perspektiv. Ibland måste vi förlåta oss själva, tänka att vi gjorde vårt allra bästa med det vi visste och hade förmåga till, och att det som hände inte alltid var någons fel.

Att det går att komma vidare.

Är allt fokus på att få ut ordet om den här boken, eller har du redan idéer för mer historier?
– Just nu ligger allt fokus på att ge ut boken och att nå ut till läsarna. Jag har också skrivit en synopsis till en ny bok som kommer längre fram, men just nu håller jag också på att studera till en lärarexamen som jag blir klar med till hösten. Under tiden jag läser klart ser jag ingen realistisk möjlighet att komma igång med skrivandet på den nya boken. Men att det kommer en ny bok så småningom, så mycket kan jag ändå lova!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Lina Lindbäck

danieljohn@intervjun.com