Anna Bergendahl

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 januari 2019

This is Anna Bergendahls melodifestival. Nio år har hunnit gå sen hon sist tog Sverige med storm och vann hela rasket. I helgen tar hon scenen igen med souliga popcountry-bidraget 'Ashes to Ashes'.

En gång i tiden släppte du en EP med livelåtar innan låtarna ens släppts vanligt. Du gillar live?
– Ja, jag tycker faktiskt att min röst kommer som mest till sin rätt live. När man går in i studion och lägger sången flera gånger och klipper ihop blir det en annan sak, men när det är live har man bara en chans!

Och det blir en helt annan upplevelse då ...
 
Om man blev trollbunden av din röst för nio år sen tror jag många kommer tappa andan på nytt i år. Jag blir i alla fall helt tagen av rösten du har nu. På ett sätt tänker jag att det här blir din riktiga Mel-odifestivalen debut sett till att du mer verkar ha hittat fram till vem du är som artist idag än sist?
– Åh, tack så mycket! Under 2018 kände jag verkligen att jag hittade hem som artist och det känns som om min publik håller med. Så ja, på sätt och vis är det en pånyttfödd Anna som tävlar i Mello 2019 ...

Även om jag så klart är väldigt stolt och tacksam för resan 2010.

Jag kan inte ta in att så många röstade på min låt då!
 
Var det självklart att vara med igen?
– Det var inte självklart. Jag var tvungen att tänka till både en och två gånger. Och till slut var det låten som avgjorde. Den känns på något vis ostoppbar och jag kunde bara inte tacka nej. Sen hoppade Dennis Brøchner och Zain Odenstål på som nummerproducenter och då kändes det bara klockrent för mig!

Jag är så glad för mitt team och väldigt taggad!
 
Vad har de på gång? Det pratas ju fortfarande om dina dojor från förra gången?
– (Skrattar) Denna gången blir det någonting som aldrig har gjorts i Melodifestivalen förr vilket känns sp-ännande. Det man kan förvänta sig är förhoppningsvis mycket känsla och ett starkt budskap.

Mer än så kan jag inte säga än ...
 
Läser man kvällstidningsartiklarna från då känns det ju inte minst som en ny tid nu i hur det då skr-evs väldigt mycket om hur ung du var. Idag görs det väl mer en grej om äldre är med och tävlar bland alla unga artister. I alla fall, hur var det för dig då att vara med i den mediala svängen förra gången?
– I retrospektiv är det mesta ett virrvarr av intryck. Det var så mycket som hände på kort tid!

Men jag minns inte att jag var jättepåverkad av media. Men jag läste inte tidningarna.

Vilket nog är klokt när det skrivs mycket om en. 
 
Sen sist har du bland annat släppt album i USA, uppträtt där, jobbat med svenska FN, sjungit på väl-görenhets- och grammisgalor, blivit till dokumentärfilm och läkare. Samtidigt känns det som väldigt många uppfattar din Mello 2019-medverkan som en slags comeback? Men du har aldrig stannat?
– Precis, jag har släppt mycket musik och hållit på med flera andra grejer, men mycket har hamnat under radarn och många vet nog inte så mycket av vad jag gjort. Men det är nog sant att jag aldrig stannat.

Jag är lite rastlös av mig och vill alltid se hur långt jag kan ta mig.

Hur var det att va i USA och skriva låtar med Larry Klein och Nathan Larson?
– Det var helt fantastiskt och en stor dröm som gick i uppfyllelse! När jag var liten lyssnade jag sönder på Tracy Chapmans debutalbum som Larry spelar bas på och det kändes verkligen som om cirkeln slöts när jag fick jobba med honom. Tracy Chapman är min största inspirationskälla och i många år sjöng jag bara henn-es låtar, vilket en del säger märks på mitt vibrato. När det kommer till text är jag mest inspirerad av Joni Mitchell, även om jag har en lång väg kvar till till hennes kaliber.

Framförallt tror jag att jag lär mig mycket av andra musikers sätt att jobba och se på saker och ting.

I USA utvecklades jag som textförfattare och idag år det mest text jag skriver ...

När det kommer till låtarna jag släpper.
 
Är du där mycket fortfarande?
– Senast jag var i USA var 2015 när jag åkte på turné där.

Är det annorlunda att stiga in på Joe's Pub i New York och spela än att uppträda här hemma?
– Egentligen är det inte så stor skillnad på att spela där och att spela hemma. Mellansnacken är svårare ... även om jag tycker mellansnack är svåra även på hemmaplan! Men i grund och botten handlar det ändå alltid om med att få kontakt med publiken och beröra.

Musik är ju fantastiskt på det sättet ... att det tar sig över både språkliga och kulturella barriärer. 

Du har skrivit 'Ashes to Ashes' tillsammans med Thomas G: Son, Erik Bornholm och Bobby Ljung-gren. Bobby skrev inte minst också 'This is my life' när det begav sig för nio år sedan?
– Jag tror man kommer känna igen Bobbys melankoliska, skandinaviska tonspråk och även 'Ashes to Ashes' kommer med väldigt mycket hopp och ljus. Jag har alltid svårt att placera min musik i ett fack.

Men jag skulle säga att det är en modern poplåt med lite inslag av country och soul.
 
Din låt 'Raise the Vibe' från i fjol handlade om att skapa förändring genom sin röst, det kom ur Me Too där många kvinnor till slut fick sina röster hörda. Denna fortsätter i "empowerment" anda?
– Det handlar om revolutionen som skedde och fortfarande sker, där kvinnor tar ordet och berättar sanni-ngen om hur det är att vara kvinna i Sverige. Det år en pepplåt om att våga ta den platsen och kämpa för sina medborgeliga rättigheter. Jag har själv inte varit med om några övergrepp, men det är klart att man märker att det är en "man's world" även i musikbranschen. Det är lätt att bli blind för hur saker och ting förhåller sig. Man får hela påminna sig själv om att ställa sig frågan, "Skulle en man behandlas så här?"
 
De här snart tio offentliga åren du har haft som artist är ju en siffra man kan slänga sig med om man vill. Men det var redan när du var åtta år gammal som du sjöng inför en publik för första gången?
– (Skrattar) Ja, det stämmer! Det var i en katedral i York i England. Jag älskade 'Titanic' och sjöng 'My He-art Will Go On'. När jag var klar ville jag inte gå av scenen ... jag ville upp direkt igen!

Drömde du om att vara med i Melodifestivalen då?
– Faktiskt inte! Jag kollade på det ...

Men jag kunde inte i mina vildaste fantasier tro att jag någon gång skulle få chansen att ställa upp. 

Vem i ditt startfält skulle du helst sjunga med?
– Lätt. Arja Saijonmaa!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com