Andrew Bowler

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 23 november 2018

Filmregissören Andrew Bowler blev Oscarsnominerad för sin kortfilm 'Time Freak' 2011. Med Sophie Turner (Game of Thrones) och Asa Butterfield (Hugo) blir filmen nu åter aktuell i långfilmsskrud.

'Time Freak' är din första stora studiofilm, men den är baserad på den Oscarsnominerande kortfilm-en med samma namn som du skrev och regisserade 2011. Du har jobbat mot det här sedan dess?
– Jag har inte jobbat helt exklusivt med det här, det har mer varit små tidsluckor här och där. Jag jobbade på manuset under några år efter nomineringen 2011 och efter det var det en tid då det bara var ute i vär-lden allteftersom vi försökte få filmen gjord. Under den tiden hade jag väl egentligen inte något att göra, förutom att sitta och hoppas att det skulle bli av, så det var väl inte riktigt "arbete" den tiden.

När producenterna Ray Mansfield och Matt Rhodes kom ombord för några år sedan gick jag genom ytter-ligare några perioder med omskrivningar, för att sen göra något annat igen när vi väntade på rollsättning.

Att få till det här har varit en gemensam insats med din fru, producenten Gigi Causey, som jobbat med filmer som 'Straight Outta Compton' och 'Safe House' innan. Vad pratar ni om över frukosten?
– Lyckligtvis älskar vi båda det vi gör och tycker om att prata om filmindustrin, särskilt med varandra. Så vi är båda väldigt engagerade i varandras projekt, inte nödvändigtvis på pappret, även om hon producerade kortfilmen och nu även är exekutiv producent på långfilmen, så vet vi båda alltid allt om varandras produk-tioner utan och innan. Det är fint att ha någon nära sig som verkligen förstår äventyret som man är på.

Fanns det nån särskild utmaning med att kortfilmen skulle bli till långfilm?
– Bara att just få filmen gjord överhuvudtaget var en utmaning. Man hör om det gång på gång men det är verkligen svårt att få en film gjord idag. De utmaningar som eventuellt kan ha funnits under produktionen bleknar verkligen i jämförelse med den enorma utmaningen som var att komma igång till att börja med.

Den här filmens själva existens speglar ändå handlingen i sig på många sätt. Du fick också en chans att gå tillbaka och göra om, göra rätt. Fanns det något du visste att du ville gå tillbaka till och ändra?
– Inte egentligen. Jag är väl mest väldigt glad över hur kortfilmen blev, jag kan inte föreställa mig något alls som jag skulle vilja ändra på. Men Luke Geissbuhler, filmfotografen, jobbade med både kort- och långfilmen så när vi gick in för att göra långfilmen hade vi redan en bra grundidé för hur vi skulle kunna hantera några av de klurigare elementen i tidsresenär-scenerna. Det var till stor hjälp att han och jag varit på den vägen tillsammans innan, särskilt för några av scenerna där vi egentligen bara filmar samma sak om och om igen.

Det var grymt att kunna ha den erfarenheten att dra från.

Var det tankar som "Om bara" och "Tänk om" som väckte idén?
– Med kortfilmen relaterade människor så starkt till kraften som ånger har, jag visste att det var något som jag skulle vilja fortsätta utforska med långfilmen också. Det finns något väldigt mänskligt och relatabelt med lockelsen kring "Tänk om" så det verkade som något värt att fortsätta kolla vidare på.

Kan man se originalet nånstans fortfarande?
– Ja, den kan köpas på iTunes, sida vid sida med långfilmen. Vi kommer också att lägga till den på Blu-Ray utgåvan av filmen som kommer att släppas i början på nästa år, den 9:e januari.

Filmen följer fortfarande Stillman. Nu lite yngre än sist vi såg honom?
– Ja, det var väl inte nödvändigtvis ett medvetet val. Men Asa Butterfield var intresserad av rollen och av att göra den här filmen, så gissa vad! Stillman är nu tjugo år gammal!

Jag har hört många olika jämförelser, men kanske mer än nått annat verkar folk angelägna om att nämna Michel Gondrys 'Eternal Sunshine of the Spotless Mind' i samma andetag som denna filmen?
– Det är en fin jämförelse. Det är en bra film. Men eftersom jag utgick från kortfilmen och försökte bygga vidare på den här idén vi hade med ånger, på det sätt som vi närmade oss det där, så är likheterna mer slu-mpmässiga än avsiktliga. Men när jag väl redan hade en slags vägkarta för vad filmen kunde bli, gick jag faktiskt tillbaka och kollade om på 'Eternal Sunshine' igen, bara för att få en känsla av hur de närmade sig och hanterade vissa idéer kring förhållanden. Bra filmer som den är alltid inspirerande.

Hade du en klar bild av vad du ville göra så där åtta år "in the making" eller kom ni på något sent in?
– Jag jobbade mycket med manuset, tillsammans med producenterna Ray Mansfield och Matt Rhodes, som blev det utkast vi till slut filmade. Mycket av filmen var där redan, men vi behövde se till att allt fungerade exakt så som vi ville att det skulle fungera. Och under de sista månaderna innan inspelningen justerar man mycket kring specifika inspelningsplatser, skådespelare och scheman. Men när allt det var klart, spelade vi in manuset ganska nära till hur det var skrivet. Manuset var i gott skick, så jag ville inte leka runt med det.

Jag ville fokusera på det bästa verkställandet av vad vi redan hade skrivet.

Stillman bygger en tidsmaskin för att kunna resa tillbaka i tiden och hindra Debbie, sin flickvän, fr-ån att göra slut. I kärnan är det en story vi sett förut, den nördiga killen vars hjärta krossas av den "snygga tjejen". Nu tycker jag ni lyckades bra med att inte bara göra Debbie till ett "kärleksintresse" för honom. Men det är uppenbarligen en karaktär som lätt hade kunnat bli till ett sånt objekt?
– Ja, det var en oro från tidigt in i processen. Det var något vi skärskådade längs hela vägen, i manuset, när vi spelade in och när vi redigerade. Jag tror nyckeln blev att se till att Debbie har en egen röst. Vi fick så kl-art mycket gratis av att ha med oss en mega-talang som Sophie Turner, men även innan Sophie blev invo-lverad visste jag att hela filmen skulle falla isär om Debbie bara var nån tjej Stillman var tvungen att ha.

För jag menar, jag tror inte jag avslöjar för mycket genom att säga att våran film inte direkt har överseen-de med Stillmans hela resa, Ja, han är vår hjälte och huvudperson, som vi förhoppningsvis hejar på. Men det finns många moraliska frågor på spel i filmen, som vi velat hedra. Det bästa sättet att göra det var att låta Debbie vara en riktig person som reagerar på saker på ett, hoppas jag, naturligt och trovärdigt sätt.

Jag tror att Sophie Turner, i alla fall tills nästa 'X-Men' är ute, är ganska sammansmält med sin roll som Sansa Stark i 'Game of Thrones'. Vad fick dig att se Sophie och Asa som ett passande filmpar?
– Ingen av dem hade gjort något liknande det här innan vi castade dom, så det handlade mer om att träffa dom och tänka, åh ja, de här två kan verkligen göra den här filmen. Båda två är väldigt roliga och de tar inte sig själva på för stort allvar, så komedin fanns med hos dem. Så jag var inte orolig, jag var upprymd över att få se en ny sida av dem. Och de är också vänner i det verkliga livet, så det hjälpte kemin med.

Jag gillar verkligen scenen där Stillman visar Debbie sin favoritfilm. Inte bara för att det är en rolig scen, utan också för att den ger en inblick om varför Stillman ens bygger sin tidsmaskin till att börja med. Han är verkligen den där killen som fortsätter tänka på de små detaljerna, det som andra glö-mmer bort helt dagen efter. Har du någon egen favoritscen från filmen?
– Jag gillar faktiskt den scenen också. Jag tror att om du sätter dig ner för att titta på en film om en kille som använder en tidsmaskin för att få sin flickvän tillbaka, så förväntar man sig inte att se en sån scen. Jag tror också det finns mycket man kan relatera till i den scenen och mer än något annat vill jag ju att folk ska hitta saker i den här filmen som de själva kan relatera till. Men jag gillar också scenen där Stillman berättar för Debbie att han älskar henne och hon svarar med en lite tvetydlig sång.

Jag älskar verkligen hela den delen.

Det finns nåt där som känns väldigt ärligt, och ändå roligt. Roligt och ledsamt, allt på samma gång.

Evan var rolig även i originalet. Men spelad av Skyler Gisondo når karaktären en helt ny nivå ...
– Evan var alltid en rolig roll, vi spenderade en lång tid med att rollsätta honom, för vi visste att den var speciell och vi ville få det helt rätt. Skyler har bra dramatiska förmågor såväl som för komedi, så han sätter varje not på den komiska sidan perfekt varje gång, men han får förhoppningsvis också publiken att se att Evan verkligen älskar sin bästa vän och hur han inte vill se honom må dåligt.

Ser man det tror jag man som tittare får lite hjälp på traven att känna samma sak om Stillmans tilltag.

Man hade kunnat vänta sig kul romcom, bra så, men du har tänkt en del på djupare mening?
– Jag är en översentimental, känslomässig kille och jag gillar historier om verkliga känslor och verkliga ög-onblick. Stunder som har något uppriktigt över sig. Men jag tänker också att det bästa fordonet för de här idéerna är komedi, oftast är det så. Djupare mening faller ofta platt när man bara målar upp den framför publiken, när den berättas direkt. Man vill inte att sin filosofiska idé ska vara allt ens film har i sig.

Berättelsen, äventyret, det roliga och överraskningar bör vara filmen och om människor sedan ser den djupare mening man själv såg när man gjorde den, då vet man att man verkligen träffat rätt hos folk.

Du tog examen från filmskolan 1996?
– Jag visste väl om att jag ville göra filmer redan när jag var omkring tolv år eller så. Mina föräldrar köpte en VHS-kamera runt den tiden och det var det för mig, efter det var jag fast. Så jag antar att den första filmen jag jobbade på var varulvsfilmen jag gjorde tillsammans med min bror och våra grannar. Då var det att redigera "i kameran" så man var tvungen att spela in varje bildruta i den ordning man ville se dom.

Man kunde inte redigera efteråt.

Man hade bara en chans att få till det, och efter det var du tvungen att gå vidare till nästa del i sekvensen.

Det var ett galet sätt att göra en film på men vi hade väldigt roligt medan vi gjorde det.

Vilka var dina tidiga förebilder?
– Jag gillar verkligen filmer med scener som både är roliga och verkliga, det är den slags hantverk jag själv strävar efter. Jag har alltid varit ett stort fan av Woody Allens arbete, James L. Brooks och Judd Apatow. Men jag älskar också Akira Kurosawa, Stanley Kubrick och Paul Thomas Anderson, men vad jag gör är så långt bort ifrån de sista tre, så jag beundrar verkligen bara deras arbete som åskådare.

När jag tittar på filmer som 'Ran', '2001' eller 'There Will Be Blood' glömmer jag nästan att jag också gör filmer, för jag kan inte ens börja förstå hur de gör vad de gör.

Och det gör också att jag kan stänga av min hjärna när jag tittar.

Vad skulle du göra med en tidsmaskin om du hade en?
– Ingenting! Jag har jobbat på två tidsresenär-filmer nu de här senaste åtta åren och båda har ganska sta-rka livslärdomar om farorna med att försöka fixa till sina tidigare misstag. Så jag skulle vara en dåre om jag inte följde mina egna råd och inte bara förstör maskinen och sen fortsätter med min dag.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com