Andreas Lange

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 mars 2016

I vår femte intervju slår Intervjun sig ned med Andreas Lange. Museidirektören och historikern bakom världens första spelmuseum. Vi pratar om värdet av att bevara spelens arv.

Är det sant att Computerspielemuseum var det allra första museumet för TV-spel att öppnas?
- Ja, museet öppnade 1997, i januari, och var faktiskt den första fysiska utställningen om dataspels-historia. I alla fall när det kommer till en permanent sådan. Det hade varit några tillfälliga utställningar redan innan ... det var en i Nordamerika just före och så hade Museum of Moving Image en tillfällig utställning 1989. Men vi var det första dedikerade museet för spel ...

Hur gick det till?
- Det var inte så att vi redan hade en samling som vi ville göra tillgänglig för publiken. Det var snarare så att vi var övertygade om att spel var en viktig del av vår kultur och för att bevisa detta kom vi på idén med att starta ett museum. Då museum är en pålitlig plattform så vi tänkte att om vi visar spel i det här samm-anhanget så skulle folk kunna se mediet med nya ögon, med ett mer öppet sinne än vad som vanligtvis var fallet under den andra halvan av nittiotalet. Vi ville visa att spel är mer än bara leksaker.

Museet blev ett verktyg för för det. Att kunna visa människor, allmänheten, att spel är en viktig del av vår kultur. Så naturligtvis blir det då viktigt hur våra utställningar är utformade, vi har alltid försökt beha-ndla spelen med stor respekt. På allvar! Som en del av vårt kulturella utbud. På så vis har vi kunnat visa våra besökare att spel har en hel del gemensamt med andra mer etablerade delar av vår kultur.

Hur blev du personligen engagerad i det här projektet?
- Min främsta motivation har alltid varit ur ett mer kulturellt perspektiv. Jag skulle inte beskriva mig själv som en spelare utan jag är framförallt en historiker. Men självklart gillar jag också att spela, även om jag inte har så mycket tid till det som jag skulle önska. Jag har ofta känslan av att jag skulle behöva spela mer. Inte minst för mitt jobb. Men som du kan föreställa dig, som chef för ett museum, så finns det mycket administrativt arbete och mycket annat kring verksamheten som tar upp min tid.

Så ja, det är i alla fall min personliga inställning och motivation till museet.

Du säger att du inte skulle beskriva dig som en spelare. Vad hade du för relation under uppväxten?
- Jag växte upp i den västra delen av Tyskland, så jag hade tillgång till den här typen av spelenheter redan som barn. Det första spelet jag spelade var en Pong-klon någon gång på sjuttiotalet. Det var från 1977 eller något sånt. Sedan började jag besöka lite arkadhallar, inte minst i början på åttiotalet, då spel som 'Space Invaders' och 'Pac-Man' var väldigt populära.

Men jag var aldrig en inbiten spelare! Utöver det där Pong-spelet hade vi aldrig några spel hemma. Det var inte förrän i början på nittiotalet då jag köpte min första egna dator, ganska sent alltså,  Då började jag desto mer regelbundet komma i kontakt med spel.

Vilket är det nyaste spelet du hunnit spela?
- Jag spelar nu regelbundet ett spel som heter '94 Percent'. Det är en slags frågesport. Dessutom har jag tittat en del på det nya 'Batman' spelet. Jag gillar personligen mest konsolen Vectrex, men den är så natur-ligtvis väldigt begränsad så när jag får chans väljer jag oftast att spela på en av de senaste konsolerna.

Museet har funnits sen ... sa du 1997? Det ärnästan tjugo år sedan. Hur har ni utvecklats?
- Jo ... (skrattar). Det var långt ifrån självklart att vi fortfarande skulle vara vid liv fortfarande, så här tjugo år senare. Detta delvis för att den organisation som hjälpte oss finansiellt varken var särskilt stor eller rik. Den var dessutom inte vinstdrivande. Så det var nödvändigt, eftersom vi under alla dessa år lyckats förbli ett privat museum utan offentlig finansiering, att ha tillräckligt med besökare och även samarbeten med utomstående parter som kanske vill att vi ska anordna en utställning hos dem under evenemang och liknande. Men vi har inte alltid haft en permanent uställning ...

Vår första utställning stängdes efter fyra år och efter det hade vi tio år utan någonting alls, och den som vi har nu har varit öppen sen fem år tillbaks. Men vi har alltid fortsatt att ta emot donationer, framförallt privata, och vi har alltid haft ett öppet kontor, en webbplats, och ett förråd ... så även om vi inte alltid har haft en permanent utställning så har vi ändå fortsatt vara aktiva och engagerade. Det här blev möjligt tack vare att vi har en väldigt nära och speciell relation med våra ideella samarbetspartners. Det är tack vare dem som vi kunde hålla museet levande även när vi inte hade så stora resurser.

Sen är vi medvetna om att det här inte är en möjlighet som ges många andra ... inte minst i andra länder.

Men nu är museet uppenbarligen verksamt igen. Har ni blivit en viktig turistattraktion för Berlin?
- Självklart ... och det går åt båda hållen. Berlin's framgång som turiststad är mycket viktig för oss efter-som Berlin sedan fjorton eller femton år tillbaka faktiskt har haft fler och fler besökare, det är mer turister för varje år. Det är naturligtvis något som vi är en del av och i behov av. Kan faktiskt inte riktigt föreställa mig att driva det här museumet någon annanstans, kanske att Hamburg då skulle vara ett alternativt, kanske München, kanske Köln, men man behöver verkligen en stad. Den kritiska massan.

För om det inte finns tillräckligt med besökare kan vi ju inte täcka alla våra omkostnader.

Du sa att en av anledningarna till att ni öppnade museet var för att visa upp spel i en annan kontext, som en konstform, anser du personligen att TV-spel är konst?
- Spel kan naturligtvis vara konst och gränserna mellan vad som är underhållning och vad som är konst har blivit allt mer flyktiga. För mig är det viktigaste kriteriet för att fastställa vad som är konst och inte vad dess kreaktör hävdar att det är. Det här är faktiskt hur man brukar definiera konst i vår tid, åtminstone sedan tjugotalet ... att konstnärens syfte är en viktig del av verket och konceptet. Så ja, med hjälp av den etablerade definitionen av vad som är konst och inte så kan förstås även spel vara konst.

Men det ska ju sägas att de flesta spelutvecklare inte gör anspråk på att göra konstverk, och inte gör det. Så klart kräver alla spel, även de som görs i underhållningssyfte, en stor del kreativitet bakom sig. De måste göra fin grafik och allt sånt. Men om du frågar mig skulle jag inte säga att dessa spel, om än välgjorda, är konst. För att bli ett konstverk i den mening som jag just beskrev handlar det om avsikten och endast ett fåtal och då huvudsakligen självständiga mindre utvecklare säger rakt ut att de är konstnärer. och att deras spel inte är "spel" utan "konst". Och eftersom de hävdar det så accepterar jag det att det är konst.

Men naturligtvis kan vi då fortfarande diskutera huruvida det är bra eller dålig konst ...

Många museum är också aktiva utanför sin egen verksamhet, så som att exempelvis hjälpa till med utbildning eller att vara involverade i olika restaureringsprojekt. Hur är det med er?
- Vi besöks regelbundet av olika forskare och journalister. De ber oss att hjälpa med olika arbeten. Vissa är intresserade av våran samling av gamla tidningar och andra vill titta på speciella spel. Anledningarna kan vara helt olika beroende på sammanhanget. Och det här är naturligtvis en av de viktigaste syftena till varför vi samlar på spel. Så att vi ska kunna erbjuda tillgång till de som behöver!

Dessutom gör vi en del externa utställningar, främst vid tillfällen då vi får förfrågningar från andra parter. Vi har bland annat arbetat tillsammans med The Good Institute här i Tyskland så väl som med en norsk partner med syftet att visa upp norsk kultur utomlands ... så då satt vi upp en utställning för dom i Estland. Vi gör även mindre utställningar för gallerior då kan vi vara där under några dagar eller under en helg. Och då naturligtvis i ett mycket mer kommersiellt sammanhang än annars.

Finns det några fler jobbmöjligheter som givits dig personligen?
- Självklart. Jag blir regelbundet ombedd att göra föreläsningar vid olika universitetet eller vid konferen-ser. Jag har också fått skriva artiklar för tidningar och för böcker. Både nationellt och internationellt.

På tal om externa utställningar kommer ni vara en del av 'Berlin Games Week' i år?
- Hela veckan är som ett paraply med olika evenemang som händer runt om i Berlin. Vi gör en festival där, sen fyra år tillbaks nu, och hjälper således till att fylla detta paraply. Det är roligt eftersom vi under denna helg kan fokusera på aspekter som vi annars inte får en chans till. I år har vi ett tema om cosplay och laj-vare. Vilket naturligtvis inte är spel i sak men återigen så det finns många delar av denna kultur med olika slags samhällen och grenar. Så detta är ett alternativ som vi valt att fokusera på mer under årets festival.

Vart kommer festivalen äga rum?
- Det är först och främst här på museet det händer. Men vi har också hyrt ett hus tvärs över gatan. Det är ett publikt hus som används för olika kulturevenemang. Så de är glada över att vi kommer över med lite av våra saker för en tid och vi är glada över att få lite mer utrymme till våran utställning.

På tal om eran samling och att ni huvudsakligen tar emot donationer. Tackar ni nej till en massa?
- Nja, inte direkt. När det kommer till mjukvara tar vi emot alla originalkopior av spel. Vi har ingen gräns där för att om ett spel blir skadat, eller om vi hamnar i en situation där flera olika vill ha tillgång till ett och samma spel vid samma tidpunk, så är det bra att ha flera exemplar. Vårt huvudsakliga mål är att kunna erbjuda en så bred tillgång som möjligt.

Är det inte lättare med digitala arkiv idag?
– Naturligtvis kan man erbjuda allt digitalt idag och idén att erbjuda en sådan tjänst via internet har dis-kuterats men det är svårt eftersom det kommer med många restriktioner. Genom att ha tillgång till kass-etterna så har vi en äganderätt och kan låna ut till så många vi vill utan att behöva fråga om lov från de som äger själva varumärket. Det är anledningen till att vi samlar in flera kopior av samma spel.

Om vi har fyra eller fem kopior kan vi också erbjuda åtkomst till fyra eller fem personer samtidigt.

Hur är det med hårdvara?
- Det är annorlunda med hårdvara. Det blir mer utrymmeskrävande så vi accepterar generellt inte sådana donationer längre med några få undantag. Det finns vissa system som vi fortfarande tar emot, men till exempel Commodore 64 och vissa äldre datorer har vi nog av.

Så då säger vi: "Stopp! Vi behöver inte fler".

Är samlingen åtkomlig bara för forskare och journalister eller även för gemene man? Kan man exe-mpelvis komma till er och låna med ett spel hem som privatperson? 
- Nej, åtkomsten gäller endast för speciella ändamål. Det kan vara för någon annan utställning, visst, men framförallt är det när experter har ett behov. Vi lånar inte ut spel till allmänheten.

För att återkomma till det digitala. Vad tycker du som museidirektör om hur branschen i stort blivit allt mer digital. Det finns massor med spel idag som endast finns tillgängliga via nätet ...
- Det där är sant. Vi ser faktiskt på vår samling här som något av ett avslutat kapitel inom spelhistoria. I framtiden tror jag att man kommer att äga väldigt, väldigt, lite. Mindre innehåll kommer att distributeras rent fysiskt. För mig som utställare är det uppenbarligen inte en bra utveckling eftersom att utställningar kräver utställningsföremål ... (skrattar). Även om det bara skulle röra sig om en spelkartong ... en spel-kartong är fortfarande bra eftersom det är faktiskt material ... så kan kartongen fortfarande representera ett spel som  vi inte har spelbart. Men om det inte ens finns en kartong längre så blir det inte lätt att han-tera det till en utställning, inte minst då för att det saknar sitt historiska värde. Ingenting blir unikt. 

Vad är skillnaden mellan originalet och en kopia? Det finns ingen eftersom det är samma digitala fil!

Vi har också frågan kring om dessa digitala spel ens kommer vara spelbara i framtiden?
- Ja, det är ett annat problem. Det kan finnas kopieringsskydd på filen eller så kan utgivaren bestämma sig för att plocka bort spelet helt bara för att de inte inte vill sälja det längre. Och vissa spel kräver ett digitalt handslag med en server för att starta. I dessa fall är det inte svårt att föreställa sig att det kommer bli svårt att spela dessa spel igen om några år när servern inte finns kvar längre.

Så ja ... det finns en mängd olika svårigheter gällande digital distribution idag.

Det finns uppenbarligen entusiaster kring retrospel. Har ni en mer allmän besökarskara här?
- Vi försöker att närma oss olika målgrupper och vi är glada över att det har fungerat för oss. Vår största besöksgrupp är tjugoåringar, som man förstås kan föreställa sig, men vi har också en del familjer och skol-klasser och vi har också en äldre publik. Omkring åtta procent av våra besökare är faktiskt äldre än femtio. Vilket är roligt och inte minst viktigt för oss för om vi vill bevisa att spel är en viktig del av vår kultur är det denna målgrup vi måste övertyga och inte de som redan är spelare. De behöver ju inte bli övertygade.

Så det är varierat! Generellt har vi en två tredjedelar manlig publik och en tredjedel kvinnlig publik.

Hur permanent kan en "permanent utställning" egentligen vara i teknikbranschen?
- Det är naturligtvis inte alltid helt lätt att hålla ikapp. Det är en mycket dynamisk marknad med många nya innovationer som kommer ut varje år samtidigt som vi har ett begränsat utrymme. Så det är svårt att välja vad vi ska ge plats till. Men vi försöker uppdatera våran permanenta utställning när tillfälle ges. Här-näst kommer vi att addera Virtual Reality till samlingen. Vi har redan ett gammalt VR arkad-set från mitten av nittiotalet, men nu kommer vi att ge tillgång till några av de nya enheterna också, som Oculus Rift och Google's Cardboard. Dessa kommer introduceras nu lagom till festival i april.

Som du kan se är våran utställningslokal ganska fullspäckad redan ... det är inte mycket utrymme som finns kvar för något annat. Vi kanske kommer expandera i framtiden, vi får se.

Men just nu behöver vi lite utrymme till våra besökare också ... (skrattar)

Ser ni ofta människor som bara kommer hit för att hänga och spela lite spel?
- Det händer, ja, naturligtvis ... (skrattar)

Vad lockar flest besökare idag? 
- För dem som kommer hit mer regelbundet är det främst arkadhallen som är en rekonstruktion av en klassisk arkadhall från åttiotalet. Vi har åtta klassiska spel som du kan spela utan att spendera några mynt, vilket förstås ger en väsentlig skillnad från hur det var när man var barn! (skrattar). Och så har vi Pain-Station som är väldigt populär. Den är också ett ökänt konstverk som skapats av två konstnärer från Köln. Vi är glada över att ha ett avtal med dem om att kunna visa den här och tillåta människor att spela på den, även om den just bara för våra äldre besökare. Den är alltså en slags special-version av Pong där förloraren, som missar bollen, blir straffad. Man får ont. Det kanske låter brutalt ... och det är det väl också ... men naturligtvis har man valet att ta bort sin hand från plattan och ge upp.

Plattan ger tre olika slags bestraffningar, elchocker, pisksnärtar och hetta. Det är otroligt hur ambitiösa många blir av att spela det. Några kommer till och med tillbaks med sina vänner för att ta revansch.

Vi tänkte gå och testa PainStation nu efter det här. Har du några råd?
- Det kommer bli kul ... spännande och kul. Ett tips jag kan ge dig är att de flesta blir överraskade av den första elchocken, det är den som oftast får handen att rycka bort först. Men när du är förberedd och vant dig vid den så är det nog det straff som är lättast att ta. Det är piskan som får en att ge upp i slutändan eftersom man blir mer känslig för varje pisksnärt. Så det gör mer och mer ont.

Så ja, hettan och elchockerna är inte så farliga. Egentligen!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com